Drottning Margot/Kapitel 57
| ← LVI. Vaxfiguren |
|
LVIII. Domarna → |
LVII.
DE OSYNLIGA SKÖLDARNA.
Dagen efter den då Katarina skrivit det här återgivna brevet, inträdde guvernören till Coconnas med ett ytterst imponerande följe — två hillebardiärer och fyra svartklädda gestalter.
Coconnas uppmanades stiga ned i en sal, där prokuratorn Laguesle och två domare väntade på honom för att förhöra honom i enlighet med Katarinas instruktioner.
Under de åtta dagar, som Coconnas tillbragt i fängelset, hade han tänkt mycket. Dessutom hade han och La Mole träffats varje dag några ögonblick tack vare ett överraskande tillmötesgående från deras fångvaktare, som inte gärna kunde vara dikterat endast av människokärlek. De båda vännerna hade därför kunnat komma överens om hur de skulle uppträda, det vill säga att de skulle neka till allt. Coconnas var följaktligen övertygad om att hans sak stod så bra som möjligt. Anklagelserna voro inte svårare mot honom än mot alla de andra. Henrik och Margareta hade ej gjort något försök till flykt, och Coconnas och La Mole kunde därför ej gärna vara så synnerligen komprometterade i en sak, där de närmast ansvariga gingo fria. Coconnas visste ej att kung Henrik var fången på samma fästning som han. Och hans fångvaktares välvilja sade honom, att över hans huvud svävade någonting som han brukade kalla sina osynliga sköldar.
Ända hitintills hade förhören gällt kungen av Navarras planer, hans flyktförsök och den del som de båda vännerna kunde ha tagit däri. Coconnas hade ideligen svarat på ett mer än svävande och mer än frimodigt sätt. Han beredde sig nu att svara på samma sätt och hade redan på förhand gjort klart för sig vad han skulle säga, då han helt plötsligt märkte att förhöret började röra en helt annan sak.
Det var nu frågan om en mängd visiter som gjorts hos René och en eller flera vaxfigurer, som gjorts för de La Moles räkning.
Coconnas tyckte nu att anklagelserna måtte ha blivit betydligt mera oviktiga. Förut hade det ju gällt förräderi mot en konung, nu var det bara frågan om en åtta à tio tums staty av en drottning i vax.
Han svarade helt muntert, att varken han eller hans vän lekt med dockor på mycket länge, och märkte till sin stora tillfredsställelse att han flera gånger med sina svar hade den förmånen att få sina domare att skratta.
När man slutat förhöret med honom och han fick gå upp igen, gjorde han det sjungande och med ett sådant buller och bång, att La Mole, som därefter skulle kallas ned, måste draga de bästa slutsatser därav.
La Mole fick nu i sin tur gå ned. Han liksom Coconnas märkte till sin förvåning, att förhöret nu gällde någonting helt annat. Man frågade honom angående hans besök hos René. Han svarade att han hade varit hos florentinaren en enda gång. Därpå tillfrågades han, om han ej av René beställt en vaxfigur och om denna figur skulle föreställa en man. Han svarade att den föreställde en kvinna. Man frågade honom om trolldomen inte var avsedd att komma en man att dö. Han svarade att avsikten var att tillvinna sig den avsedda kvinnans kärlek.
Frågorna framställdes, vändes och vredos minst hundra olika gånger, men alltid förblevo svaren likadana.
Domarna blevo en smula förbryllade. De visste inte hur de skulle handla eller säga inför en så enkel sak, då en biljett, som lämnades fram till generalprokuratorn, löste svårigheterna.
Den innehöll följande ord:
»Om den anklagade nekar, tillgrip pinligt
förhör.
K.»
Generalprokuratorn stoppade biljetten i fickan,
log mot La Mole och avskedade honom artigt. La
Mole återvände till sin cell lika lugn om också
lika munter som Coconnas.
En timme därefter hörde han steg och såg en biljett smygas in under dörrspringan. Han kunde dock ej se handen som stoppade in den. Han grep den med darrande händer, och när han fick syn på stilen kände han sig utom sig av glädje.
»Mod», stod det i biljetten, »jag vakar.»
— Åh, om hon vakar, utropade La Mole och kysste gång på gång det papper, som vidrörts av en så älskad hand, om hon vakar, då är jag räddad!…
För att förstå den betydelse, som La Mole tillmätte biljetten, och vad Coconnas menade med de osynliga sköldarna, torde det vara nödvändigt att återvända till ett litet hus och ett rum, där ännu ej helt förflyktigade parfymer och en mängd ljuva minnen voro nära att komma en kvinnas hjärta att brista, där hon halvlåg mot sammetskuddarna.
— Att vara drottning, mäktig, rik och vacker, och lida det jag lider, utropade hon, o, det är omöjligt!
I sin häftiga sinnesrörelse reste hon sig upp, gick några steg fram och tillbaka, lutade sin brännheta panna mot en kall marmorskiva, vred händerna med förtvivlade utrop och sjönk slutligen utmattad ned på en fåtölj.
Plötsligt drogs det draperi åt sidan, som skilde våningen mot Rue Percée från våningen mot Rue Tizon. En dörr i väggpanelningen öppnades och hertiginnan de Nevers trädde in.
— Åh, utropade Margareta, är det du! Åh, vad jag har väntat otåligt på dig! Nå, vilka nyheter har du att berätta?
— Dåliga, dåliga, min stackars vän. Katarina påskyndar själv förhören, och just nu befinner hon sig i Vincennes.
— Och René?
— Han är arresterad.
— Innan du kunde tala med honom?
— Ja.
— Och våra kära fångar?
— Jag har underrättelser om dem.
— Genom fångvaktaren?
— Ja, fortfarande.
— Nå?…
— De träffas varje dag. I förgår visiterade man dem. La Mole trampade sönder ditt porträtt hällre än han lämnade det ifrån sig.
— Käre La Mole!
— Annibal skrattade inkvisitorerna rakt i ansiktet.
— Den präktige Annibal! Men vidare?
— Man förhörde dem i morse angående konungens flykt, hans upprorsplaner i Navarra, och de yppade ingenting.
— Åh, jag visste väl att de skulle tiga. Men deras tystnad kommer att föra dem i döden lika säkert som om de talat.
— Ja, men vi skall rädda dem, vi!
— Du har således tänkt ut en plan.
— Jag har inte hållit på med någonting annat sedan i går.
— Nå?
— Jag har nyss kommit överens med Beaulieu. Åh, min kära drottning, det var en svår och sniken karl! Den här historien kommer att kosta ett människoliv och trehundratusen écus.
— Säger du att han är svår och sniken… och så begär han bara ett människoliv och trehundratusen écus!… Men det är ju ingenting!
— Ingenting… trehundratusen ecus!… Alla dina och mina smycken, skulle inte förslå att täcka det beloppet.
— Det betyder ingenting. Kungen av Navarra måste skaffa denna summa eller, om det gäller, bror Karl själv… eller…
— Prat, du resonerar som en toka. Jag har de där trehundratusen écus.
— Du?
— Ja, just jag.
— Hur har du skaffat dem?
— Hm…
— Är det en hemlighet?
— Ja, för alla människor, men inte för dig.
— Herregud, utbrast Margareta och log genom tårarna, har du händelsevis stulit dem?
— Den saken får du själv döma om.
— Låt höra.
— Du minns den där avskyvärde Nantouillet?
— Den där rika procentaren?
— Ja, om du så vill…
― Nå?
— Jo, en dag fick han se en viss blond dam med gröna ögon samt smyckad med tre rubiner, en över pannan och en vid vardera tinningen — en koaffyr som passar henne utmärkt bra. Nåväl han fick se henne gå förbi och som han inte hade en aning om att det var en hertiginna, så ropade den rike procentaren: »För tre kyssar skall jag ersätta de tre rubinerna med tre diamanter till hundratusen écus stycket.»
— Nå, Henriette?
— Jo, kära vän, diamanterna äro urtagna och sålda.
― Åh, Henriette, Henriette!… mumlade Margareta.
— Vad nu! utbrast Henriette med den mest sublima naivitet, som på samma gång karaktäriserade henne och hennes tidevarv, jag älskar ju Annibal!
— Det är sant, sade Margareta leende och rodnande på samma gång, du älskar honom mycket, du älskar honom till och med för mycket.
Emellertid tryckte hon hennes hand.
— Tack vare dessa diamanter ha vi nu de trehundratusen écus och dessutom mannen.
— Mannen… vilken man?
— Mannen som skall dödas. Du glömmer att det gällde ett människoliv också.
— Och du har fått den man du behöver?
— Det stämmer.
— För samma pris? frågade Margareta leende.
— För samma pris skulle jag ha fått tio stycken, svarade Henriette. Nej, jag har fått honom för femhundra écus.
— För femhundra écus… har du funnit en man som går in på att låta döda sig för det priset.
— Javisst… han måste ju leva!
― Kära vän, nu förstår jag dig inte längre. Tala klart och tydligt. Vi ha inte tid att gissa gåtor i den belägenhet, vari vi befinna oss.
— Nåväl: den fångvaktare som har i uppdrag att bevaka La Mole och Coconnas är en gammal soldat, som vet vad det vill säga att få en blessyr. Han vill gärna hjälpa till med att rädda våra vänner, men han vill inte förlora sin plats. En dolkstöt rätt och riktigt placerad är allt vad som behövs. Vi komma att ge honom en belöning och av staten får han skadeersättning. På det sättet får den gode mannen betalt på två håll.
— Men, invände Margareta, en dolkstöt…
— Var lugn, det blir Annibal som skall utdela den.
— Ja då, utbrast Margareta skrattande, då behöver man ingenting befara. Han har givit La Mole tre värjhugg och lika många dolkstötar, och La Mole är ändå inte död. Det finns därför alla skäl att hysa gott hopp.
— Elaka människa, du förtjänade att jag inte talade om någonting mer.
— Jo, jo, tala om för mig resten, jag bönfaller dig om det. Säg, hur skola vi rädda dem?
— Jo, så här skall det gå till: kapellet är det enda ställe i slottet, dit kvinnor som ej äro fångar ha tillträde. Man kommer att gömma oss bakom altaret. Under altarduken skola de finna två dolkar. Dörren till sakristian står på förhand öppen. Coconnas hugger fångvaktaren, som faller och låtsas vara död. Vi skynda fram och kasta var sin kappa över våra vänner och fly med dem genom den lilla dörren till sakristian. Och som vi kunna uppge lösen, komma vi ut utan minsta hinder.
— Och när vi väl äro ute?…
— Två hästar vänta utanför porten. De stiga i sadeln och fly till Lothringen, varifrån de så småningom komma tillbaka inkognito.
— Åh, du återger mig livet, sade Margareta. Sålunda lyckas vi rädda dem?
— Jag skulle nästan kunna ansvara för det.
— Och det snart?
— Om två eller tre dagar. Beaulieu kommer att förbereda oss.
— Men om man känner igen dig i trakten av Vincennes… det skulle kunna förstöra vår plan.
— Hur skulle man kunna känna igen mig? Jag går dit klädd som nunna med ett dok som gör att man inte ens kan se nässpetsen på mig.
— Vi kan inte vara nog försiktiga.
― Det vet jag nog… Guds död! som den stackars Annibal skulle säga.
— Och kungen av Navarra, har du frågat om honom?
— Han har aldrig varit så munter, efter vad det tycks. Han skrattar och sjunger och ser glad ut. Det enda han begär är att bli väl bevakad.
— Det gör han rätt i. Och min mor?
— Det har jag redan sagt. Hon påskyndar rättegången allt vad hon kan.
— Nå, men har hon någon aning om våra planer?
— Hur skulle hon kunna ana någonting? Alla som ha reda på hemligheten ha intresse av att den bevaras.
― Låt oss handla fort, Henriette. Om de flyttas till ett annat fängelse finge man börja om från början igen.
— Var lugn, jag vill ha dem fria lika mycket som du.
— Är du säker på Beaulieu?
— Jag hoppas det.
— På fångvaktaren?
— Han har lovat.
— Och vad hästarna beträffar?
― Det skall bli de bästa som finnas i hertigens av Nevers stall.
― Jag dyrkar dig, Henriette.
Margareta kastade sig om halsen på sin väninna, och de lovade varandra att träffas varje dag på samma tid och plats.
Det var dessa två förtjusande varelser som Coconnas med så goda skäl kalla för sina osynliga sköldar.