79
Gustaf hade nemligen ankommit i det ögonblick Maria börjat läsningen. Sakta hade han smugit till den kära hyddan, utan att veta, om han der ännu skulle finna modershjertat varmt. Allt var så tyst der ute; hans små älsklingar, Alfred och Rosa, lekte ej som vanligt utanför hyddans dörr. Han kunde knappt taga de sista stegen, krafterna hade öfvergifvit honom, och nu såg han genom den öppna dörren en på en gång så skön och så sönderslitande syn.
Med våld bekämpade han sin smärta och stannade, skådande, lyssnande, ehuru i ett af dessa lifvets djupaste ögonblick, för hvilka vi aldrig kunna göra oss reda, men hvilka inbrännas med eldbokstäfver i hjertat.
Nu hade alla de irrande bilderna försvunnit; en enda stod qvar, och denna enda var den döende modern. Han ville flyga till hennes hjerta, ännu en gång känna dess slag; han ville bestorma himlen med böner att icke borttaga henne från hans bröst; han ville fasthålla hennes flyende själ — och ändå, han stod stilla, from som ett barn, och vågade knappt andas, af fruktan att förråda sin dervaro.
En helig tystnad hade efter läsningens slut herskat i rummet.
— O, de voro ljufva, dessa ord! — sade slutligen fru Helena. — Ljufvare får jag dock höra, — tillade hon med helig värma. — Jag får höra: »Var vid godt mod, dina synder förlåtas dig!»
Det blef åter tyst.
— Anna, du fromma, goda Anna, säg mig, är det synd att i de stunder, då själen är färdig att gå till sin frälsare, ändå minnas och längta efter de kära på jorden? — frågade fru Helena. Ty, Anna, jag vet, att det är godt, att icke Gustaf kommer; men jag kan ej vända mina tankar från min Gustaf. Icke för min skull, ehuru ljuft det varit att ännu en gång se hans öga och höra hans röst, ty sedan jag fått smaka den saliga drycken, så är
