246
— Min kära Lotta, evigheten är en sak för sig, som jag icke vill, att du skall blanda i er kärlek.
— Ack, det är det enda ord, som uttrycker den! — svarade Landers hänryckt; men moster Lovisa hörde det ej, och det var väl icke heller sagdt till henne, utan hon började åter tala om sina väntade gäster och den förskräckelse, syster Hedda skulle uthärda i de höga backarne. Slutligen öfvergingo dock hennes tankar till bröllopssupén och sitt missnöje med kokfrun, som ej ville tillaga pastejen efter Kajsa Warg; och sedan hon framtagit denna sitt lifs följeslagarinna, hvilken hade sin plats under bönboken och postillan på kommoden, så uppsökte hon en sida och började med hög röst: — Man tager m. m. Jo, jo, det är annat, det, — sade hon förnöjd, då klangen af bjellror i samma ögonblick nådde hennes öra.
Enligt gammal bepröfvad sed, lyfte Lovisa på gardinen och såg, tack vare stjernljus och glasögon, något stort framför porten.
— Att ni nu kan ha tid att kyssas, när svågers stå för dörren! — utbrast hon och ilade ut, åtföljd af Charlotte, att mottaga de kära gästerna.
— Nå, hjertandes, Hedda, tror jag icke, att du åker i buren, som de förde markattorna uti, — sade hon, då fru Sylvén och Maria nedstego ur en stor täcksläda, hvilken höll framför trappan.
— Ödmjukaste tjenare! det är min, och jag ärnar i den hemföra min Johanna! — svarade brukspatronen och letade sig väg till Lovisas hand, på hvilken Axel just nu tryckte vördnadstecknet.
— Nå, se der ha vi vestalen, som borgmästaren alltid kallar dig, — sade Lovisa och strök Maria om den lilla, ur bahytten framskymtande hakan.
— Nå, välkommen, min svåger — herr prost! Jag får gratulera; var så god och stig in!
— Sedan nu våra resande aflagt den tunga vinterbeklädnaden, prostinnan påsatt en annan mössa, Maria ur-
