mera lord) Walpole. Men de engelska järnproducenterna och skogsägarna lyckades varje gång få dem att falla, tills koloniernas stång- och tackjärn äntligen befriades från tull genom en lag av 1750. I verkligheten vållade intet av detta emellertid den svenska järnexporten något nämnvärt avbräck, och så till vida bekräftades Polhems i föregående uppsats återgivna uppfattning, att det svenska järnet i stort sett stod utom tävlan. Det var först den tekniska omvälvningen inom järnhanteringen som förmådde rubba dess ställning, såsom också utvecklats i nästföregående uppsats.
Faran för åtgärder mot det svenska järnets avsättning i England skärpte den svenska regeringens, objektivt sett skäligen grundlösa, oro för Rysslands produktionsmöjligheter, och det var en ofta återkommande tanke att söka en överenskommelse med den östra grannen. Vid en överläggning en månad efter produktplakatets utfärdande uppbyggde rådets medlemmar varandra med berättelser om tsarens oerhörda tillgångar på järnmalm och skog samt låga produktions- och transportkostnader, allt i motsats till dyrheten i Sverige; ett av riksråden ansåg, att tsaren kunde sänka priset till hälften och ändå göra vinst samt därmed ruinera Sverige. Carl Gyllenborg, den senare hattchefen, kastade då fram, att man skulle söka få till stånd en handelstraktat med Ryssland, varigenom de bägge makterna förbundo sig att hålla samma pris på sina förnämsta produkter, järn och tjära; därmed vore faran undanröjd. Samma tanke återkom i något förändrad form ett år senare, fastän det nu närmast gällde tjäran. Statssekreteraren von Höpken upptog då en plan som redan Gustav Vasa på sin tid hyst och som ofta skulle
