Ekonomi och historia/V

←  De europeiska staternas finanser på Karl XII:s tid

Ekonomi och historia av Eli Heckscher Betydelsen av vår historiska brukspolitik

Produktplakatet: Den gamla svenska sjöfartspolitikens grundlag  →

V

BETYDELSEN AV VÅR HISTORISKA BRUKSPOLITIK

Den utformning, som gavs åt den svenska brukshanteringen genom statens under århundraden fullföljda politik, är ett mycket fängslande ämne, varav en särskild sida här skall bli föremål för närmare belysning. Det intresse som en dylik fråga bör kunna påräkna i vår tid har flere anledningar. För det första har politiken sin stora andel i att den svenska järnhanteringen, vår historiskt ojämförligt märkligaste industri, blev sådan den praktiskt blev. För det andra är denna politik ett utflöde av åskådningar som tryckte sin prägel på många, om icke flertalet, sidor av näringslivet och är därför ägnad att kasta ljus över några av de drivande krafterna i hela den ekonomiska utvecklingen, både hos oss och annorstädes. Och för det tredje ingå i politiken vissa sidor av principiell ekonomisk betydelse, vilka ha motsvarigheter i vår egen tid och som kunna klargöras med den ekonomiska teoriens hjälp.

Den gamla svenska brukspolitiken härstammade i sina grundläggande delar från Kristinas förmyndare. Visserligen springer sådant icke upp färdigt med en gång, såsom Pallas ur Zevs’ huvud, och sporadiska åtgärder funnos långt tidigare. Dit höra exempelvis under Gustav Vasa bemyndigandet för Markus Klingensten på överuppsikten med alla rikets hammarsmeder (5 jan. 1557) och föreskrifter om järnstämplar i Nora och Lindes bergslager (24 aug. 1559), tryckta i upplagan av Gustav I:s registratur, under Karl IX skrået för hammarsmeder och ”ämbetsmän” i Värmland (5 apr. 1611), varom den flitige samlaren Swederus lämnat upplysning i Jernkontorets annaler 1905. Men först på 1630- och 40-talen uppstår den ordning, som i sina väsentliga delar skulle bli bestående i tvåhundra år, ända till liberalismens intåg i brukslagstiftningen, d. v. s. i stort sett fram till perioden mellan tackjärnshandelns fullständiga frigivning 1835 och näringsfrihetsförordningen 1864. Den inre näringspolitikens historia på fastlandet och ej minst i Sverige måste alltså behandlas som en obruten utvecklingskedja ända från sin uppkomst och fram till 1800-talets mitt eller åtminstone till seklets andra tredjedel. Den merkantilistiska perioden är nämligen inåt, i fråga om produktionens och den inhemska handelns reglering, till den grad arvtagare av de medeltida idéerna, att det faktiskt blir oriktigt att där söka uppdraga någon skarp gräns. Ja, så egendomligt det kan tyckas, är detta fallet även i länder med så svaga och betydelselösa medeltida städer som Sverige, ehuru man där under Medeltiden knappast hade någon genomförd näringspolitik att tala om. Ty när den statliga näringslagstiftningen i sinom tid uppstod på 1500- och närmast 1600-talen, visar den sig i stort sett sakna originalitet så till vida, att den är behärskad av samma idéer som söderut på fastlandet kommit till uttryck i Medeltidsstädernas politik. Detta förefaller mig såsom kanske den mest fruktbärande synpunkt som den i första uppsatsen här ovan omtalade tyske historikern von Below tillfört studiet av den ekonomiska politikens utveckling.

Vad som nu sagts kan för Sveriges del belysas exempelvis med städernas indelning i stapelstäder och uppstäder, helt och hållet en skapelse av Medeltidsstädernas egoistiska politik, men i Sverige fast organiserad först under Karl IX och Gustav II Adolf. Och den medeltida prägeln kommer också i hög grad till uttryck hos vår brukspolitik och bergslagstiftning över huvud taget. I sin minutiösa reglering av varje gruvas, varje hyttelags och varje hammarsmedjas (stångjärnverks) eller bruks tillgång på träkol eller kolskogar och malm resp. tackjärn åsyftade denna reglering de särskilda ekonomiska enheternas noggranna avgränsning gent emot varandra, eller med andra ord hinder för deras inbördes konkurrens om produktionsmedlen, alldeles efter mönster av stadspolitikens strävan att ge varje yrkesutövare det avsedda måttet av förutsättningar för hans borgerliga näring. Även ståndssynpunkterna medverkade härtill, en likaledes medeltida tanke, särskilt den förenade gruvdriften och tackjärnsblåsningen som allmogenäring, mot hammarsmide — färskning eller smidbargöring — som en borgerlig, medan frälset eller frälsejordens innehavare vid sidan härav åtnjöt en gynnad särställning av oklar och växlande omfattning. Ett medeltida drag var också den välkända kontrollen med produktionsmetoder och kvaliteter, påbudet om ägarnas eller smedernas märken på stångjärnet, tidtals även på tackjärnet — de sedermera s. k. järnstämplarna — samt det därmed nära förbundna ”järnvräkeriet”, varigenom dåligt järn ”vräktes” eller förklarades förbrutet, oavsett om det varit avsett för export eller för inhemsk avsättning.

Kanske mest typisk för det sätt varpå medeltida idéer överfördes på förhållanden, som voro rätt olika de medeltida, var till sist regleringen av arbetsförhållandet, hammarsmedsordningen. Skråväsendets system, som uppkommit såsom en ordning för självständiga hantverksmästare i direkt förbindelse med kunderna eller marknaden, var här förvandlat till ett arbetsförhållande under utomståendes erkända och självskrivna företagsledning. Mästaren blev, i stället för att som inom hantverket vara sin egen, en lönarbetare hos bruksförvaltaren eller hammarpatronen, men likväl underställdes han på samma sätt som hantverksmästaren en särskild ålderman, tjänstgjorde vidare som bisittare i bergstingsrätten, gjorde mästerprov och hade under sig mästersven (gesäll) och lärdrängar.

Delvis ha dessa bestämmelser satt mer eller mindre outplånliga spår hos vår bergshantering. Särskilt gäller det kvalitetskaraktären, som i mångt och mycket innebär, att vad som i alla länder utgjorde det normala under 1600- och 1700-talen, hos oss blivit bevarat också därefter. Till större delen har den gamla bergslagstiftningen dock sin betydelse huvudsakligen genom vad den gjorde av sin egen tids bergshantering. Det är framför allt fallet med den kvantitetsbegränsning, som på de mest olika vägar blev dess utmärkande drag och som kom att få avgörande betydelse för den svenska brukshanteringens hela ekonomi på grund av det skick, vari världens järnindustri befann sig innan de stora uppfinningarna under senare hälften av 1700-talet hunnit ombilda alla led i produktionsprocessen. Det är denna sida av vår brukslagstiftning, sedd i samband med förhållanden på den utländska marknaden, vilka voro avgörande för en stor del av vår ekonomiska utveckling, som här skall bli föremål för en översikt i stora drag. Därvid ha de redan antydda sidorna av regleringen medverkat, men tyngdpunkten låg dock på en annan punkt, som nu skall belysas.^[1]

Det kanske mest betecknande uttrycket för den under 1600-talet ledande tanken i brukshanteringens reglering från statens sida kan man finna i några ord i 1683 års skogsordning om att ”Gud fast rikeligen haver täckts välsigna vårt kära fädernesland med åtskilliga metaller och bergarter, så att nya gruvor här och thär uppfinnas samt bruken märkeligen ökas och förmeras, men skogarne thär emot minskas och utödas”. Man var med andra ord fullt och fast övertygad om malmfyndigheternas tillräcklighet för alla rimliga behov, men däremot i lika grad ängslig för att skogstillgången skulle ta slut, åtminstone i landets mellersta och södra delar. Denna motsats kan sägas utgöra ledmotivet i hela regleringen.

Varpå den senare delen av denna uppfattning grundades under tider, då man skulle ha väntat långt rikligare, absolut och än mer relativ, skogstillgång än nu, behöver ej utvecklas närmare här, i synnerhet som dr Bertil Boëthius’ bok: Ur de stora skogarnas historia (Sthlm, Bonnier 1917), och även hans nyutgivna: Robertsfors bruks historia (Upsala 1921), därvid ge mycket mer lärdom än här skulle kunna erbjudas. Delvis berodde oron för skogarnas förstörelse säkerligen på det slags missuppfattning som den ”naturliga människan” alltid faller offer för och som dikterat så många av vår egen tids klagomål över och åtgärder mot påstådd skogsskövling — nämligen den halvt omedvetna föreställningen, att skog egentligen ej alls borde få röras och att ett avverkat bestånd därför alltid betyder detsamma som skövling. Men otvivelaktigt försiggick i äldre tider också i verkligheten ett rent otroligt slöseri med skog genom svedjandet, genom ”tillmakningen” — malmens lösbrytning med hjälp av upphettning — genom de därav och av annat vållade skogseldarna, genom den allmänna vanvården från finnarnas och de övriga nybyggarnas sida, kanske också genom själva milkolningen, ehuru den som man vet vanligen ansetts fullgöra en mycket hälsosam renhållningsuppgift inom skogsbruket. På grund av delvis riktiga och delvis oriktiga föreställningar hade man i varje fall redan tidigt kommit till den orubbliga föreställningen, att skogstillgången var knapp och att följaktligen denna tillgång, såsom den mest otillräckliga, enligt vanliga ekonomiska lagar måste bli normerande för hela bergshanteringens omfattning.

Detta var under 1600- och 1700-talen uppfattningen i flertalet länder och i de flesta på betydligt bättre grunder än i Sverige. Den tyske ekonomiske historikern Sombart har, i 61:a och tills vidare sista kapitlet av 2:a (och 3:e) upplagan av sin lika oumbärliga som ovederhäftiga bok: Der moderne Kapitalismus (Leipzig 1917), sammanfört många notiser från olika länder om skogsbristen och de åtgärder den framkallat. Fram- ställningen av åtgärderna har sitt obestridliga värde och kan bestyrkas från en mängd andra håll.^[2] Utomlands var det jämte järnhanteringen framför allt glasindustrien man ansåg nödvändigt att begränsa av hänsyn till bränslebristen, men inga mig bekanta utländska åtgärder hade den målmedvetenhet eller inriktning på lång sikt som fallet var med deras motsvarigheter i Sverige. Utan att egentligen kunna kallas originell har den svenska politiken därför intresse även utanför vår egen historia som bidrag till lösningen av ett internationellt problem.

Grundtanken i den svenska regleringen var icke blott skogsbristen i allmänhet utan, som redan antytt, skogsbristen särskilt i själva bergslagen. Det var helt naturligt, att åtgärderna mot skogsbrist på detta sätt skulle knyta sig till särskilda områden, ty en av de mer berättigade anledningarna till oron var transportens svårigheter, som uteslöto användning av avlägsnare skogstillgångar för en viss trakts behov. När detta behov då var särskilt stort, gav slutsatsen sig själv; och i bergslagen var det ovanligt stort. Där lågo gruvorna, med sina proportionsvis enorma bränslebehov; och hela lagstiftningen var byggd på hyttebrukets eller masugnsdriftens både lokala och till och med personliga samhörighet med gruvdriften; båda skulle utövas av ”bergsmännen”. Det låg därför i hela systemets natur, att bergslagens skogstillgångar först och främst borde fås att räcka till för gruvor och masugnar. Det förhållandet, att bergsmännen ståndsmässigt och kameralt sett voro bönder, som innehade hemman med skattemannarätt d. v. s. full äganderätt eller — oftare — som kronoåbor, gjorde det för det andra också önskvärt att undvika en sammanblandning med den borgerliga näringen bruksdrift. Härtill fogade sig emellertid för det tredje också ett dubbelt statsfinansiellt intresse, nämligen statens önskan att hindra nedgången i tackjärnstiondet och den inländska tackjärnstullen, vilket givetvis skulle bli följden av minskad hyttdrift. Egendomligt nog finner man däremot aldrig någon hänsyn till den ökning i skatten på annan drift, som skulle ha blivit en följd av att den senare i masugnarnas ställe fått nytta av virkestillgången, sannolikt därför att nedgången i tackjärnsproduktion ansågs draga med sig nedgång även i annan drift. För det fjärde vidhöll man ända till det sista, att ”det simple järnsmidet” måste stå tillbaka för de s. k. ädlare verken, ofta kallade ”de ädlare och angelägnare verken”, koppar- och silverbergverken. Deras ekonomiska betydelse understeg säkerligen redan under 1600-talet långt järnhanteringens, men likväl sattes deras intresse snart sagt undantagslöst i första rummet, förmodligen delvis av tradition från en tid, då förhållandet kanske var ett annat, men framför allt på grund av övertro på den större vinsten genom brytning av ädlare malm, också om den gav mindre resultat i förhållande till nedlagda kostnader. Att dessa verk skulle flytta bort från sina bergslag sattes alls ej i fråga, och därför blev ingripandet mot järnverken särskilt hårdhänt i trakter där de förra (Falun, Avesta, Garpenberg, Lövåsen) spelade den största rollen, nämligen i Österbergslagen.

Resultatet av allt detta var en under tvåhundra år fullföljd politik emot stångjärnshamrar eller bruk i bergslagen. Stångjärnssmidet eller färskningen skulle så mycket som möjligt flyttas ut ur bergslagen, där det konkurrerade om skogen med alla de nyss omtalade anläggningarna, och i stället upptagas i skogrika ouppodlade trakter, med förkärlek Norrland och Finland. Lagstiftningen åsyftade så till vida vad vi nu kalla disintegration eller vertikal arbetsfördelning, nämligen ej blott personlig utan också lokal skilsmässa mellan järnets färskning (smidbargöring) och de föregående processerna; enligt modern tysk terminologi var syftet ”rena verk” i stället för de ”blandade verk” som i vår tid överallt blivit de vanliga genom den just nu särskilt moderna integrationstendensen inom industrien. Att den äldre politiken måste taga denna riktning var också så till vida ganska givet som redan dess föregångare, den medeltida stadspolitiken, alltid strävat efter arbetsfördelning, medan integration är motsatsen. Å andra sidan kan man lätt komma att överdriva disintegrationstendensen inom den gamla brukspolitiken, ty denna senare krävde i verkligheten blott, att sådana verk, som icke voro integrerade i fråga om kolskogar och tackjärn, skulle förläggas utanför bergslagen, men vände sig icke mot tillvaron av integrerade verk som sådana; i den mån verken fingo tillåtelse att stanna kvar i bergslagen, var det ett villkor att de skulle förfoga över egna koltillgångar och vanligen även eget tackjärn. Likväl kunde följden ej undgå att bli en lokal skilsmässa mellan masugnar och bruk, såsom prof. Helge Nelson visat för Västmanlands. bergslag i sin ovanligt lärorika uppsats: En bergslagsbygd (Ymer 1913).

Det är möjligt, att den politik, vars grunddrag nu angivits, började redan under Gustav II Adolf. Åtminstone åberopade Carl Bonde, brukspolitikens ledande man under Kristinas förmyndare och kort efteråt generalbergsamtets förste ”guvernör”, en gång i rådet (29 okt. 1636) ”sal. K. M:ts dessein” emot bergsmännens iver att låta bygga hamrar. Det är vidare möjligt, att Bonde därmed åsyftade samma sak som beröres i en promemoria av Axel Oxenstierna om järnkompaniet år 1625 (tryckt i 1:a bandet av hans skrifter), vari påyrkas att bergsmännen skulle förbjudas ”att bruka någon hammar utan allenast bergsbrott och masugn”. Men att detta nämnes som första punkt i ett ”fundament” för järnkompaniet tyder närmast på att det hade sammanhang med detta; och att det ej gällde själva tillvaron av hamrar i bergslagen framgår ganska tydligt av framställningen i övrigt. Å andra sidan är Carl Bondes eget intresse för just denna nya politik alldeles påtagligt, och sannolikheten talar för att han har äran av att vara upphovsman till den sedermera så envist vidhållna grundsatsen. I en promemoria från början av år 1633, vars innehåll skulle meddelas Axel Oxenstierna och som därför är tryckt i det åt bergshanteringen ägnade bandet av dennes skrifter och brevväxling, skrev nämligen Bonde: ”Måste intet tillåtas att bygga hamrar i Bergslagen, ty de kollan (= kolen), som de skolla smedja med, kunna de bruka till blåseverken (= hyttorna), och bliver deste mer järn gjort, och tullen stiger dess högre.”

Att initiativet i varje fall närmast härstammar från Carl Bonde framgår av att just de nu citerade ordalagen återkomma i den första åtminstone mig kända förordningen i frågan (23 dec. 1636). Huvudpunkten däri är av så stort intresse och dessutom så hurtigt skriven, att även den kan förtjäna citeras: ”I Nora, Linde och Värmelands bergslager taga sig bergsmännerne före att bygga en hop med hamrar och smida en hop elakt järn på them, vilket järn fördärvar hela järnhandelen. The hava icke lärt thet ämbetet, utan theras ämbete är att vara bergsmän, och therföre hava bergslagerne av framfarne konungar bergsfrihet. En part understå sig att riva bort masugnar och sätta hamrer i staden (= i stället) igen, var uti kronan tager skada både på tionde järnet och järntullen. Ty thär the kolen, som smidas bort, brukas i masugnen, tå bliver mera järn ännu. Therföre befalla vi Eder nådeligen, att inom bergslagerne inge hamrar tillåtes att byggas, varken av bergsmän och hammarsmeder eller vem som thet helst begära kunde; Ty vi vele inge hamrar flere bestå i berörde bergslag än the som 1608 byggde voro, dock allena i (uppräknade bergslag); men utom bergslagen mågen I efter vårt brevs förra lydelse (?) låta av köpmän eller andre bygga. Men bergsmannen skall bliva bergsman, så här efter som här till.”

Temat i detta brev varieras sedan hundra år framåt, fastän konsekvenserna växla något. År 1649 upprepas först i ett brev (12 okt.) 1636 års förbud, under förklaring att det icke blivit åtlytt och med hänvisning till nödvändigheten av att bergsmännen, i stället för att ”hängla vid hamrarne, thess flitigare bliva vid theras blåsningar”, och å andra sidan till olämpligheten av att de ”inveckla sig uti borgerlig näring och hantering”. Redan samma år sex veckor senare (20 nov.) tas emellertid ett betydligt längre steg genom ett påbud, att nya ”verk” på vad ställe som helst i Sverige eller Finland, på vare sig krono-, skatte- eller frälsejord, ”antingen thär bergverk tillförene byggde äro eller ock här efter byggas kunne” sålunda ej blott i bergslagen skulle fordra Bergskollegii tillståndsbrev; blott i fråga om fyndigheter på frälsejord förekom en allmän reservation med hänvisning till (adels-) privilegierna. Med detta undantag, till vars räckvidd dr J. A. Almquists välkända monografi över Uddeholmsverken (Stockholm 1899) lämnar åtskilliga bidrag, hade därefter uppkomsten av nya bruk gjorts beroende av koncession. År 1664 (15 nov.) upprepades förbudet mot nya hamrar i områden, ”där blåsningar böra förrättas”, samt tillades ett förbud för bergsmännen att sälja kol till redan befintliga bruk därstädes, liksom åläggande för ägarna att hålla sig till egen skog; denna förordning blev den sedermera oftast åberopade. Fyra år efteråt vägrades tillåtelse åt Västmanlands bergsmän att kola åt hammarpatronerna, varom de förra ”enständigt ansöka”. I 1669 års bergmästareinstruktion upprepades de grundläggande bestämmelserna och tillades (§ 10) ytterligare ett förbud mot reparation av bergslagshamrarna, när de förfölle; i stället skulle Bergskollegium då ”icke obenäget finnas” att bereda en och annan hammarpatron utrymme utanför bergslagen. Följande år måste 1664 års resolution förnyas.

Under Karl XI:s egen regering beviljades vissa lättnader för tackjärnshandeln, särskilt genom ett medgivande år 1689 (18 maj) för bergsmännen i Nora, Linde och Västerbergslagen — däremot av hänsyn till ”de ädlare verken” ej i Österbergslagen — att sälja tackjärn även till bruk, som förut ej fått något därifrån, och särskilt över Mälaren till bruken vid Östersjöns och Bottniska vikens båda kuster. Önskvärdheten av dylika bruk framhölls nämligen nu uttryckligen, och till och med bergslagsbruken förklarades vara nyttiga, så länge de levde på egna lägenheter; men å andra sidan inskärptes då, att dessa ej heller finge frånskiljas bruken, och ännu strängare förklarades, att köp av bergsmanshemman från köpmäns och hammarpatroners sida helt enkelt skulle vara ogiltigt. Betydelsen av Karl XI:s regering på detta område var dock mindre dessa och andra nya påbud, som i stort sett följde de gamla linjerna, än den hänsynslöshet, varmed den dittills sannolikt föga effektiva politiken nu bragtes till utförande. Sedan s. k. hammarkommissioner åren 1687 och 1688 undersökt varje särskilt bruk, påbjöds nämligen år 1689 ”utrivning” i stor skala av sådana som på ett eller annat sätt överträtt författningarna; förordningarna hade från början hotat därmed, men nu bestämdes att bruken inom två år och utan lösen skulle ödeläggas. Dessutom skulle sådana bruk utlösas som vore olämpliga men intet låtit komma sig till last. Enligt Bergskollegii stora och mycket intressanta relation om bergsväsendet under Karl XI:s regering (30 sept. 1697, tryckt i Loenboms handlingar till konungens historia, delar XII och XIII) utdömdes därvid i Österbergslagen 40 härdar, varjämte 7 skulle nedläggas mot ersättning; i Västerbergslagen, Norbergs och Skinnskattebergs bergslag utdömdes resp. 11, 12 och 9 härdar, i Grythytte bergslag ödelades 5 hamrar (med ej uppgivet antal härdar). Inalles var det sålunda mellan 80 och 90 härdar i bergslagen som utrotades. 1695 företogs också en hammarskattetaxering (eller s. k. hammarskattejämkning), som längre fram skulle bli normgivande för de olika brukens smidesrätt. Det behöver dock understrykas, att denna användning av taxeringen ej tillhör 1600-talet. Vid denna tid hade någon absolut begränsning i smidet nämligen ännu icke företagits, vare sig inom eller än mindre utom bergslagen; och läget var alltså visserligen, att nya järnbruk knappast eller alls icke kunde uppstå utan koncession, men å andra sidan att produktionen hos redan befintliga verk icke var inskränkt till bestämda kvantiteter.

När brukslagstiftningen i början av Frihetstiden vaknade till liv igen, så gjordes visserligen i allra första början intet principiellt avsteg från den gamla politiken, men däremot visade sig redan då en oförtäckt iver att tillämpa den lika strängt som Karl XI och delvis även utsträcka de gamla principernas räckvidd. Redan år 1722 (4 dec.) utfärdades ett drakoniskt påbud till Stora Kopparbergs bergslags skydd mot järnverkens kolköp; för varje stig kol, som köptes av bruksidkarna i de Kopparberget underlagda fem socknarna ”eller ock vilkas verk näst ther intill gräntsa”, skulle betalas böter till det enorma beloppet av 1 000 daler silvermynt; och ”thär han andra gången beträdes hava köpt en enda stig kol”, skulle privilegiet vara förlorat och bruket utrivas. Bakgrunden härtill var utan tvivel en högkonjunktur för det svenska stångjärnet med stark prisstegring på järn och skärpt konkurrens om kolen; och på initiativ av Kommerskollegium sammanträdde de fyra av saken berörda ämbetsverken (Kansli-, Bergs- och Kommerskollegierna samt Statskontoret) för att pröva orsaken till det sistnämnda samt framlade ett (otryckt) betänkande (21 apr. 1725), vars huvudinnehåll övergick i ett månaden efteråt daterat kungl. brev. I sak nytt däri var egentligen en ytterligare inskränkning i tackjärnshandeln, så att den 1689 medgivna rätten för bruken vid kusten att köpa tackjärn från mellersta och västra bergslagen upphävdes för alla andra än de av kriget ödelagda finländska anläggningarna; sex år efteråt (2 juni 1731) måste likväl denna inskränkning ånyo i huvudsak upphävas genom ständernas ingripande.

Men samtidigt med detta började man slå in på en i viss mån principiellt sett ny linje, nämligen monopolistisk produktionsbegränsning, och detta kräver att man dels kastar en blick tillbaka, dels också betraktar den svenska järnhanteringens internationella ställning.

Det svenska stångjärnets ställning på den internationella marknaden var redan under 1600-talet och än mer under 1700-talet sannolikt mer dominerande än den som innehades av något annat lands järn. Orsaken var just den redan förut berörda virkesbristen i andra länder och främst i England, i det att omöjligheten att få tillräckligt med träkol oavvisligt drog med sig järnhanteringens egen nedgång för att icke säga undergång, så länge problemet att använda fossilt bränsle var olöst såväl för masugnsdriften som för färskningen. Enligt uppgifter, som meddelas i nästa uppsats, skulle enligt sannolika om än ingalunda säkra siffror Englands stångjärnsproduktion ha sjunkit från 40 000 ton år 1612 till 17 350 ton år 1740, sålunda mindre än hälften; andra uppgifter visa flere gånger starkare nedgång. Dessa siffror förefalla så löjligt små i våra ögon, att man kanske rent av frestas att överskatta järnbristen i England; men vad läget relativt taget innebar framgår tydligt av en jämförelse med den officiella engelska handelsstatistikens i detta fall sannolikt ganska oangripliga siffror för järnimporten (meddelade i en bilaga till samma uppsats). I årligt medeltal utgjorde den engelska järnimporten: 1711—18 15 642 ton; 1729—35 23 391 ton; 1750—55 29 135 ton. Man ser alltså, att den fördubblats under loppet av 1700-talets förra hälft; och det kan knappast råda något tvivel om, att vid århundradets mitt betydligt över hälften av järnbehovet importerades.

Så snart Sveriges järnhantering kommit på höjd med den utländska metallurgiens dåvarande ståndpunkt, förelåg därför ett enastående fält för vårt land med dess ovanligt rena malmer och, alla klagomål till trots, större relativa bränsletillgång än något annat järnproducerande lands. Detta ögonblick kom, när dels den gamla direkta metoden, blästersmidet med sin produkt osmundsjärn, definitivt hunnit undanträngas, dels det medeltida tysksmidet vid hamrarna fått det nya vallonsmidet vid sin sida, d. v. s. från ungefär mitten av 1600-talet. Den svenska järnhanteringen fick då sin sedan aldrig förlorade exportkaraktär, väl icke genom den egentliga brukslagstiftningen, men indirekt genom Gustav Adolfs, Axel Oxenstiernas, Carl Bondes och Louis de Geers praktiska arbete på hammarverkens förbättring samt direkt genom det internationella läget på järnhanteringens område.

Vad detta betydde i fråga om England i första hälften av 1700-talet framgår av samma engelska importstatistik som nyss citerats. Frånsett Karl XII:s sista år härstammade fram till 1735 endast rent undantagsvis mindre än tre fjärdedelar av den engelska järnimporten från Sverige; och när Ryssland på 1740- och 50-talen började få en viss betydelse som leverantör, innebar detta endast en relativ, alls ingen absolut, nedgång i importen från Sverige. Denna höll sig under hela perioden 1728—1755 normalt mellan 17 000 och 20 000 ton och steg ibland ännu högre, så att det förefaller som om England enbart från Sverige skulle ha fått lika mycket stångjärn som det producerade självt — onekligen en betecknande situation.

Ofta uttryckes ett dylikt läge så, att Sverige hade monopol på järnexporten till England, och direkt oriktig är en sådan formulering icke. Men för att icke missförstå den måste man hålla i minnet, att det i verkligheten icke är ett ”land” som exporterar (och importerar) utan individer i landet; och de ha i och för sig intet monopol utan konkurrera med varandra, lika fullt om säljarna sinsemellan äro landsmän som om de äro från olika länder. Vad som sker, om en vara kommer enbart eller främst från ett enda land, utan att några särskilda åtgärder eljest vidtagas, är då endast, att produktionen i detta land tillväxer på grund av de gynnsamma avsättningsförhållandena, ända till den punkt, där en ytterligare ökning i exportproduktionen skulle medföra förlust. Resultatet blir alltså en stark utsvällning av den ifrågavarande näringen inom landet, men däremot icke någon monopolvinst för näringens idkare, i det att möjligheten till just denna utsvällning sätter alla sådana företag i gång, som utan förlust kunna producera. I vad mån de äldre företagen trots detta göra övernormala vinster beror åter på konkurrensens möjlighet att göra sig fullt gällande; bättre malm, bättre transportförhållanden, särskild duglighet o. s. v. måste dock frånsett detta skapa extra vinster.

Det kan därför påstås med ganska stor visshet, att den svenska järnhanteringen skulle ha haft möjlighet till en efter tidens förhållanden mycket stark kvantitativ utveckling särskilt under 1700-talet, om man icke hade lagt hinder i vägen därför. Detta har också vår nyligen avlidne metallurg, professor och sedermera generaldirektör Rich. Åkerman påpekat i sitt ännu i dag sällsynt upplysande presidietal i Vetenskapsakademien 1896 om den svenska järnhanteringens utvecklingsstadier (tryckt s. å. i Nordisk Tidskrift och med något ändrad titel i Jernkontorets annaler). Men å andra sidan skulle en dylik utveckling ha inneburit, att man avstått från de direkta monopolvinsterna för bruksidkarna; och man kan förstå, att valet skall ha varit svårt, så mycket mer som en vinst för landet i dess helhet genom monopol icke skulle ha varit teoretiskt utesluten, så länge monopolet varade, också om det ”världsekonomiska” resultatet aldrig hade kunnat undgå att bli förlust.

Det ligger implicite i vad som nu sagts, att monopol förutsätter produktionsbegränsning. Endast genom att göra tillgången mindre än vid konkurrens kan man hålla priset högre än vid konkurrens. Ett ovanligt typiskt exempel från vår egen tid på just detta slags nationella monopol, som gjorts effektivt genom statens ingripande, var det statsgaranterade tyska kalisyndikatet före kriget, gällande en vara, på vilken Tyskland då hade i det allra närmaste världsmonopol, fastän det nu är brutet. Här hindrades konkurrens mellan de olika verken, och priserna höllos uppe, särskilt vid export, så att landet kom i tillfälle att fullt tillgodogöra sig sin monopolställning. Den enda väsentliga olikheten mot förhållandet med den svenska järnhanteringen på 1700-talet — frånsett att världsmonopolet på kalimarknaden var långt mer fullständigt — bestod i att kaliverken genom tidigare konkurrens blivit så många och i vissa fall så litet lönande, att produktionsbegränsningen erbjöd betydligt större svårigheter än fallet var med de svenska bruken.

Nu har det redan från början här påpekats, hur närliggande just produktionsbegränsning var vid all äldre tiders näringsreglering. Den var till och med satt i system genom en ej minst i Sverige under Frihetstiden omhuldad tes, som närmast härstammade från den originelle, redan förut i denna bok omtalade tyske merkantilisten Johann Joachim Becher (1668). Enligt denna var det rätta varken ”monopolium” (produktion i en mans hand) eller ”polypolium” (även kallat ”kladdande”, d. v. s. oreglerad konkurrens) utan ”oligopolium”, d. v. s. produktionens fördelning på ett begränsat antal personer, som sålunda antingen direkt eller indirekt, genom näringslagstiftningens karaktär, fått sig den ifrågavarande ekonomiska uppgiften tilldelad. Hela den medeltida tanken att reglera produktionen på sådant sätt, att var och en skulle få sin ståndsenliga bärgning — vad Sombart kallat ”die Idee der Nahrung” — är i själva verket oskiljaktig från en strävan att hålla priset uppe genom produktionsbegränsning. Det innebar nämligen föreställningen om ett för bärgningen nödvändigt, rättvist eller ”skäligt” pris; och denna föreställning leder tanken omedelbart till den nya frågan: vilken bärgning är ”ståndsenlig”? Om brukspatronerna skulle sättas i stånd att upprätthålla den levnadsstandard, som blev den rådande exempelvis hos oss under Frihetstiden, så måste också järnpriset och därmed järnproduktionens kvantitet normeras till överensstämmelse därmed. Så till vida finns monopoltendensen alltså från början, och man söker förgäves tidpunkten för dess uppkomst. Men det hindrar icke, att man med fördel kan följa spåren till att dessa synpunkter blevo förhärskande i stället för de gamla, av den antagna skogsbristen föranledda restriktionerna.

Vad som i nuvarande sammanhang närmast intresserar oss är emellertid ej detta problem i dess allmänhet, utan dess tillämpning på en exportnäring med mer eller mindre monopolistisk ställning på den internationella marknaden. Härpå funnos många utländska exempel, ja, man kommer verkligheten närmast genom påståendet, att mycket få blomstrande exportindustrier under l’ancien régime voro utan dylika monopolistiska inslag; goda exempel erbjuder den sannolikt viktigaste av dem, klädesindustrien. Så påbjöd det gamla engelska exportkompaniet, Merchant Adventurers’ Company, mycket ofta begränsning i den mängd kläde, som var och en av de till kompaniet hörande, men självständigt exporterande köpmännen fick skicka ut; det kallades ”stint” (jämför det n. v. engelska uttrycket ”to stint”, att begränsa, hålla på förknappning). Mer karakteristisk är dock den franska regleringen av själva klädesproduktionen i Languedoc för export på Levanten; den fick sedan Colberts tid blott utövas av därtill särskilt privilegierade tillverkare och i bestämda kvantiteter, med noggrann kontroll före exporten. Likväl var det icke i något av dessa fall fråga om ett monopol på exporten i samma grad som för det svenska järnet under 1700-talet, närmast på den engelska marknaden.

Även Sverige hade åtskillig erfarenhet av till och med ganska utpräglade monopolförsök i fråga om exportvaror. Det bästa exemplet härpå erbjuder tjäran, som utgjorde en viktig vara för sjömakternas krigs- och handelsflottor och varav Sverige-Finland under 1600-talet var nästan ensam leverantör. Denna ställning tillgodogjordes genom de ofta förnyade tjärkompanierna — skildrade av lektor Fyhrvall (i Historiskt bibliotek 1880, särtryck som akademisk avhandling) och från internationell synpunkt berörda i nästa uppsats — på ett sätt som intet lämnade övrigt att önska i fråga om hårdhänthet. Resultatet var emellertid i detta fall ej uppmuntrande för Sverige, ty slutet blev, att England genom premiering av de amerikanska koloniernas tjärproduktion från början av 1700-talet till stor del lyckades täcka sitt behov därifrån. Tjärhandelns öde tjänstgjorde därför i Sverige närmast som varnande exempel; men det är också att märka, att vad som därvid förekommit var ett verkligt organiserat exportmonopol i kompaniform, vilket vid den tiden ej tillhörde den officiella politiken i fråga om järnet, också om tankar i denna riktning ej saknades. Det gäller nu att se, i vad mån en avsiktlig produktionsbegränsning ingått i den svenska brukspolitiken.

Syftet att begränsa konkurrensen framträder nästan från början i denna politik liksom i det mesta statsingripande; men däremot finner man ej i de tidiga uttalandena någon medveten strävan att hålla järnpriset uppe genom produktionsbegränsning. I det första av de två förut citerade breven från 1649 (12 okt.) motiveras förnyelsen av 1636 års förbud mot bergslagshamrar egendomligt nog även genom en särdeles fördomsfri hänvisning till konkurrentintresset hos hamrarna utom bergslagen. Det heter nämligen: ”Städerna och borgerskapet, som hava theras hamrar utom bergslagerne, finna sig högeligen besvärade, sig ther igenom i theras näring lida stor bräck och avsaknad, anhållandes underdånigst än ytterligare, att thär uppå måtte böter skaffas, på thet theras hamrar, som med stor kostnad äro upprättade, icke må ruinerade och ödelagda varda.” Samma synpunkt återkommer i det sex veckor yngre brevet från samma år, där bruksförvaltarnas begäran att ej prejudiceras genom nya bruk åberopas, och som motiv anföres behovet av att hindra ”att thet ena verket icke måtte thet andra med stegrande eller andra oskäl utkladda”. Under de följande årtiondena återkommo dessa synpunkter visserligen icke i författningarna, men vilken stor roll de spelade i den praktiska brukspolitiken kan man lättast se i dr Almquists Uddeholmsskildring; och det ligger säkert ingen överdrift i att påstå, att tanken på skydd för välförvärvade rättigheter mot obekväma nykomlingar, visserligen med växlande styrka, spelat med från den gamla brukslagstiftningens början till dess slut.

Vad som här främst har intresse är dock som sagt ej denna synpunkt, utan i stället tanken att hålla järnpriset uppe genom produktionsbegränsning. Tanken på järnets utländska konkurrensduglighet var självfallet aldrig borta; men vad den till en början närmast föranledde var ej produktionsbegränsning utan något betydligt mer sympatiskt, nämligen omsorg att hålla kvaliteten uppe, så att icke ”thet svenska järnet, som för[e] thetta (emot andre nationers järn tillräknades) uti god renommé och estime utrikes varit haver, lätteligen kunde råka i vrak och förakt, Kongl. Maj:ts undersåtare till skada och avsaknat och them främmandom till en uppväckelse sine här till nederlagde och ödestående järnverk (igenom the våras flor och uppkomst) till gång och esse igen att bringa” (1669 års bergmästareinstruktion § 8). Av hänsyn härtill fick också järnvräkeriförordningen 1678 (29 nov.) sin slutliga och logiska form, i det att det ”vräkta” järnet ej skulle exporteras utan överlämnas till amiralitetet och nyttjas som barlast.

För att finna en medveten strävan efter produktionsbegränsning med tanke på att hålla järnpriset uppe torde man däremot få gå till Karl XI:s egen regering, vars betydelse för denna sak sedan föreliggande uppsats skrevs blivit skildrad av dr Boëthius i en uppsats i En bergsbok (festskrift till Carl Sahlin 1921). Det heter i Bergskollegii stora, redan förut åberopade relation av 1697, i samband med en diskussion av svårigheten att få järnmanufakturverken i gång på grund av deras höga kostnader (med ett par kursiveringar av mig): ”där tvärt om stångjärnet är en kurant vara och säkrare att finna sin räkning vid; varav nu dessa tider hänt är, att så stor möda man haver att uppbringa nya manufakturverk, så svårt haver man på andra sidan att hämma den myckna bruksbyggnaden som åstundas på det simpla järnsmidet, varandes till befara, där stångjärnstillverkningen skulle ännu tid efter annan märkeligen förökas, att därav kunde i längden följa en stor skada, och varan komma i vrak”. Längre fram i berättelsen omtalas också en viktig överläggning, som Kammar-, Bergs- och Kommerskollegierna haft år 1689 — sålunda alldeles samtidigt med de stora ”utrivningarna” av bergslagshamrar — ”hur man skulle sätta det här uti riket tillverkade järnet uti ett skäligt pris”; och att därmed menades ett pris, som var tillräckligt högt, framgår av den omedelbara fortsättningen: ”utan att järntillverkningen skulle därigenom löpa något äventyr att här avstanna, oss själva till last, då vi därtill inga avnämare ifrån utrikes orter bekomma”. Hänsyn till avsättningsmarknaderna var följaktligen också med och spelade till och med en mycket stor roll för frågan, i det att just dessa överläggningar resulterade i att dåvarande bergmästaren Eric Odhelius (Odelstierna) året efter utsändes på en längre resa till järnproducerande länder, som ”så belägne äro, att de uti sådan handel göra oss förköp”, med uppdrag — som han också fullgjorde — att undersöka deras vatten- och koltillgång samt dåvarande och framtida tillverkning, så att man kunde få klarhet i, om ”de främmande med tiden skulle kunna umbära det svenska järnet”.

Att man också redan under Karl XI lagt dessa synpunkter till grund för positiva ingripanden framgår likaledes av Bergskollegii relation, i det att ett däri åberopat (otryckt) kungabrev (21 dec. 1682) av innehåll, att bruksprivilegierna för framtiden skulle inskränkas och inga nya beviljas utan Kungl. Maj:ts medgivande i varje särskilt fall, förklarades dikterat av omsorgen att hålla järnpriset uppe.

Alldeles i slutet av Karl XII:s regering (1717) kom första gången den tanken till uttryck (i ett av dr Boëthius framdraget kungl. brev till Bergskollegium), att järnproduktionen direkt borde nedbringas och ”utrivningarna” alltså i motsats till förhållandena under Karl XI skulle begagnas till avsiktlig total produktionsbegränsning. Dr Boëthius sätter detta initiativ i samband med Christopher Polhem, vilkens förtrolighet med Karl XII under konungens sista år är väl bekant; och Polhems egna tankar framgå ur ett mycket lärorikt memorial, som han ingav till 1720 års riksdag (tryckt följande år tillsammans med ett annat utlåtande under titeln Twenne betänkande). Med teoretikerns villighet att ta konsekvenser påyrkade Polhem däri med skärpa, att ett svenskt järnkompani skulle upprättas och ett klart monopolpris upprätthållas genom medveten produktionsbegränsning. Polhems tankegång är på denna punkt alldeles konsekvent. Han utgår med full rätt från att ett föremåls höga pris måste bero på ”att det samma antingen i sig själv är rart eller ock igenom konst och behändighet göres sällsynt bland gemena mannen” och vill nå det förmånliga priset för det svenska järnet på den senare vägen, sålunda genom ”konst och behändighet”. Utan att blinka framhåller han bland lämpliga förebilder t. o. m. sådana monopolåtgärder som de holländska i fråga om ostindiska kryddor, nämligen att helt enkelt bränna upp en för stor tillgång; hans förslag är, ”att vi här i Sverige bragte vårt järn och koppar i pris på lika sätt som de utrikes stora banker hålla guld och silver, judarna juveler och ostindiska kompaniet specerierna i pris”.

I den form, Polhem påyrkade monopolisering, kom den emellertid icke alls till uttryck, men likväl togo de därpå riktade syftena ganska snart fast form under Frihetstiden; och det är mycket betecknande för det alltmer målmedvetna monopolsyftet, att de sålunda härstammade från den tid, då det svenska järnets ställning på den utländska marknaden var som mest enastående. Ett bland ledmotiven var därvid alltid att hindra järnets ”vanpris”. Men likväl är det ej fullt rättvist att betrakta monopolsyftet såsom alltid medvetet på samma sätt som det var exempelvis för Polhem, ty man skyddades till stor del från klar föreställning om vad som skedde genom sin brist på insikt i de ekonomiska sammanhangen. Ibland var utgångspunkten nämligen att stångjärnspriset icke sjönk utan tvärt om steg, och detta väckte sina särskilda farhågor. Ty det troddes skola bereda fruktade (fastän med ringa skäl fruktade) utländska konkurrenter, sådana som: Ryssland, Spanien och ”Västindien”, d. v. s. Englands amerikanska fastlandskolonier, insteg på marknaden samt ge anledning till tullförhöjningar och repressalier i England, såsom belyses i nästa uppsats. Stångjärnsprisets stegring var sålunda icke i och för sig statsmaktens syfte, men likväl ledde just denna prisstegring till nya monopolåtgärder. Ty dess orsak såg man i höjda kol- och tackjärnspriser, d. v. s. just i tillvaron av den konkurrens som redan fanns, och sökte därför bekämpa den genom åtgärder, som skulle sänka råvarupriserna — d. v. s. genom åtstramning av monopolet. Uppfattningen kommer ovanligt tydligt fram i ett redan citerat otryckt brev från de fyra av frågan berörda ämbetsverken (21 apr. 1725) och ett därpå grundat kungl. brev (25 maj s. å.), där det bl. a. talas om ”dyrheten på tackjärnet, varefter stångjärnspriset proportioneras”, med konsekvensen: inskränkning i tackjärnshandeln till förmån för de mellansvenska bruken.^[3] Politikens verkan blev därför visserligen en tryckning av kol- och tack järnspriser, men alls ingen därav följande nedgång i stångjärnspriset; ty detta hölls uppe genom den starka utländska efterfrågan, när den ej fick draga med sig en ökning i den svenska stångjärnsproduktionen. Slutresultatet av det hela var alltså en monopolvinst på stångjärnstillverkningen eller brukshanteringen. Om i stället konkurrensen hade släppts lös, skulle däremot råvarupriserna ha gått upp eller hållits uppe, men stångjärnsproduktionen likväl ha svällt ut i proportion till den utländska efterfrågan; däremot skulle ingen övernormal vinst på bruksdriften i och för sig då ha blivit följden.

Den mer genomförda monopolpolitiken går som sagt tillbakanästan till Frihetstidens början. Den nyssnämnda inskränkningen i tackjärnshandeln är ett exempel därpå; men betydligt viktigare i sina konsekvenser var den lagstiftning, vari ett återupplivande av Karl XI:s hammarkommissioner resulterade. Dylika kommissioner tillsattes redan år 1721, och det är betecknande för den nya tendensen, att det denna gång gällde hamrar utanför bergslagen, vilka förut i stort sett hade uppmuntrats och fått vara obeskurna. Som verkan av kommissionernas verksamhet i Västmanland, Närke och Värmland utfärdades (27 juli 1726) ett kungl. brev med bekräftelse på Bergskollegii förslag i fråga om varje särskilt bruk och dessutom vissa allmänna regler, som betydde en stark inskränkning. Ej blott verk som då undersökts utan också sådana som lågo i närheten av (sic) bergslagen eller eljest i trakter med knapp skogstillgång skulle begränsas till det smide som motsvarade den redan åsatta hammarskatten; och till och med för de från denna synpunkt bäst belägna verken, som icke lågo i vägen för ”ädlare verk”, icke byggde på köptackjärn och ägde ”ymnoga skogar” — sålunda de typiska verken utanför bergslagen — föreskrevs en absolut produktionsbegränsning i förhållande till vad deras skogar efter verkställd taxering skulle befinnas i längden tåla. Närmast från den ordning som innebars i detta kungabrev — med dess genomförda begränsning till bestämda smideskvantiteter och vanligen till kvantiteter i enlighet med hammarskattetaxeringen — härstammar begreppet översmide, kring vilket både lagstiftning och praktisk bruksdrift sedan i mer än ett århundrade skulle kretsa.

Tillämpningen av 1726 års förordning blev emellertid upprepade gånger uppskjuten (30 juni 1729, 11 maj 1731), och vid 1731 års riksdag gåvos dessutom nya lättnader åt frälsehamrar på grund av den oförminskade hammarskatt adeln då åtagit sig. Men den absoluta kvantitetsbegränsningens princip var faktiskt lagfäst, och den skulle småningom ej blott slå igenom utan fullföljas betydligt längre. Till en början vacklade man emellertid ganska mycket fram och tillbaka. 1734 års riksdag beslöt sålunda tillämpning av 1726 års brev i snarast skärpt form (skriv. i Sv. Riksd.-akter nr 1246, kungl. brev 25 nov.); men 1740 års stora förordning om stångjärnssmidet innebar tvärt om i och för sig vissa lättnader, i det att medgivanden gjordes om tackjärnsköp och ökat smide i undantagsfall för verk, där dylikt i princip var förbudet, varjämte en smidesökning av sammanlagt 16 000 skeppund utöver 1695 års hammarskattetaxering medgavs bruken utanför bergslag i Värmland och på Dal. Likväl visar just denna formulering tydligt, att den absoluta smidesbegränsningen nu i princip var genomförd också för bruken utom bergslag, och på grundval av de i slutet av 1730-talet avslutade undersökningarna fastställdes också smidesrätten för alla bruk.

Efter 1740 innebar sedan nästan varje ny föreskrift en skärpning i den faktiska produktionsbegränsningen. En förordning av huvudsakligen administrativt innehåll 1747 (10 sept.) förklarade bergslagens upprätthållande vila på ”att med det fördärvliga översmidet icke längre må kunna fortfaras”. Året därpå (12 apr.) gjordes en ”förklaring” till 1740 års förordning, med öppet syfte att minska smidet. Inga nya hamrar skulle få beviljas före nästa riksdag; Bergskollegium skulle utsätta visst smide för ännu otaxerade hamrar; och även tackjärnsblåsningen skulle man genom berg- mästarnas föreställningar söka få begränsad i förhållande till det minskade tackjärnsbehov, som förelåg för bruken på grund av hela lagstiftningen mot översmidet. Genom en ny förordning om stångjärnssmidet år 1753 förbjödos alla nya hamrar och all smidesökning på grundval av senare ansökningar än 1741, tackjärnshandeln reglerades nu för första gången för varje bruk till bestämda uppköpsmängder inom varje bergslag, och även malmförsörjningen åt hyttorna utom bergslagen begränsades. Vad som återstod i fråga om rörelsefrihet var numera, frånsett frälsehamrarna, knappast mer än dels rätten att utjämna smide, som ej motsvarade det tillåtna maximum (”undersmide”) ett år, med översmide ett annat år, dels också möjligheten att flytta smidesrättigheter från en plats till en annan. Det senare är en mycket intressant företeelse, som har sin motsvarighet inom alla monopolorganisationer — i vår tid exempelvis tävlan om att förvärva nedlagda och icke brytvärda gruvor utrustade med ”kontingent”, d. v. s. rätt till brytning, i det rhen-westfaliska kolsyndikatet. Rättigheten erbjöd i själva verket 1700-talets bruksidkare väsentliga möjligheter till utvidgning, eftersom givetvis många verk ej längre passade för produktionen; men därför vände sig restriktionsåtgärderna också däremot. 1766 (11 dec.) utfärdades sålunda ett drakoniskt påbud, som förbjöd ända till ansökan om smidesflyttningar vare sig vid eller mellan riksdagarna, vid 3 000 daler silvermynts vite; endast för ståndsprivilegierna gjordes som vanligt reservation.

Slutligen sattes kronan på verket genom 1784 års förbud (22 okt.), vid 1 000 riksdalers vite, att ”drista med... ansökningar om tillökningar i stångjärnssmidet.... inkomma”. Järntillverkningens absoluta begränsning inom sitt dåvarande omfång var därmed fastslagen som skyddad till och med mot ansökningar om utvidgning; genom föreningen med förbudet mot smidesflyttningar måste det rent av leda till successiv nedgång i den totala tillverkningskvantiteten. Och likväl gick ej ens det beslutet så långt som Brukssocieteten hade begärt. Dess yrkande innebar nämligen, att Kungl. Maj:t skulle ”för närvarande och tillkommande tider inskränka årliga stångjärnssmidet i riket inom nuvarande skeppundtal”, medan beslutet åtminstone inskränkte sig till förklaringen, att Kungl. Maj:t ”funnit årliga stångjärnssmidet i riket icke böra överstiga det redan därtill utsatta skeppundtal och inga tillökningar därutinnan kunna beviljas, så länge den allmänna järnhandeln i Europa behåller sin nuvarande ställning” — som för den svenska brukshanteringen just var alldeles ovanligt förmånlig.

Hur man eljest vill bedöma denna exploatering av ett nationellt monopol, kan det ej råda tvivel om att produktionsbegränsningen hade sin mycket stora del i brukskulturens enastående blomstring i Sverige under 1700-talet, varigenom ”titeln brukspatron fick klang, som nästan ingen privat sådan här i landet annars någonsin haft” (Åkerman). Ett enda exempel torde vara nog för att visa, vilka privatekonomiska möjligheter systemet skapade; exemplet är hämtat från dr Almquists framställning av Graningeverken (Stockholm 1909). Dessa verk, anlagda år 1673 tre mil norr om Sollefteå vid en väg, som blott i slädföre var farbar, med närmaste malmtillgång på Utö i Stockholms skärgård, omkr. 1 000 km. därifrån, förefalla i sin egenskap av järnverk så ändamålslösa och ekonomiskt omöjliga som gärna kunde upptänkas. Men trots detta lyckades de hålla sin järntillverkning uppe på lönande nivå hela 1700-talet igenom, ja, de hade under seklets sista tredjedel samma lysande konjunktur som Sveriges övriga brukshantering. Visserligen måste bruket upphöra med själva masugnsdriften vid Graninge och flytta den ned till Ångermanälven samt grunda den på Norbergsmalm, och småningom kom dessutom köptackjärnet att täcka två tredjedelar av behovet; men det förblev dock ett under eller en abnormitet — vilkendera beteckningen man föredrar — att ett verk med detta läge (1770) kunde räkna med 38 % vinst på stångjärnstillverkningen och 75 % vinst på plåttillverkningen samt likväl finna verkligheten överträffa kalkylerna.

Detta exempel visar emellertid ännu något mer än verkan av ett monopol som sådant. Det visar också verkan av monopolets form, nämligen av dess överensstämmelse med vad vi i nutiden kalla en kartell, i motsats till en trust. Det typiska för kartellen är nämligen, att den ej blott skapar ett monopol utan därjämte använder monopolet till att hålla även sämre utrustade företag vid liv. Detta var just typiskt för den gamla brukslagstiftningen och näringsregleringen i allmänhet. Den privilegierade de särskilda verken på bestämda kvantiteter, ej blott landets totala produktionskvantitet, och delade därmed upp monopolets fördelar efter bestämda normer på samtliga privilegierade verk, vilkas existens den därmed tryggade, så länge läget förblev sig likt. Hade man i stället gått trustens väg, d. v. s. enbart garanterat tillvaron av monopol genom en begränsning av den totala smideskvantiteten, så skulle produktionen ha sökt sig till de fördelaktigaste platserna och oekonomiska anläggningar ha upphört, och exempelvis Polhems plan från år 1720 skulle ha varit förenlig med en sådan lösning. Denna senare konstruktion av produktionsbegränsningen var emellertid den äldre tiden som regel främmande, på grund av dess omsorg om den ståndsenliga bärgningen och de välförvärvade rättigheterna; men därigenom ledde dess näringsreglering också till starkare skydd för oekonomisk drift än som i sig själv var någon nödvändig följd av en monopolistisk politik.

På den nyss avgivna höjdpunkten av monopolvinster kunde den svenska järnhanteringen emellertid icke länge hålla sig. Det ligger något av historiens ironi i att 1784, året för restriktionspolitikens största seger, också är det år eller året efter det som vanligen anges för Corts uppfinning av puddlingsprocessen, varigenom problemet att färska järnet med fossilt bränsle äntligen blev löst och grundvalen för det svenska stångjärnsmonopolet därmed försvann. Rich. Åkerman har lämnat den för icke-metallurger ganska oväntade upplysningen, att först de olika förbättringarna i puddlingsprocessen på 1820-talet satte denna process i stånd att konkurrera med våra svenska härdfärskningsprocesser i fråga om kvalitetsjärn, vilket givetvis är förklaringen till att man märker så pass ringa svårigheter för svensk järnexport åtminstone före 1800-talets början. Likväl gjorde sig konkurrensen i fråga om vad som ej krävde det bästa järnet tidigt gällande, och från det nya århundradets inbrott kommo händelserna slag i slag. 1803 års smidesförordning var i själva verket den första utlöparen av liberalismens reformarbete på brukslagstiftningens område, i det att, bland annat, produktionens omfång i allt väsentligt frigavs utanför bergslag; och de yttre förhållandena upphävde under de följande årtiondena själva förutsättningarna för den gamla ordningen — i mångas ögon rent av för hela den svenska järnhanteringen. Skulle denna kunna räddas, måste i alla händelser utrymme beredas för nya smidesmetoder på den gamla svenska härdfärskningens grund, d. v. s. närmast för lancashireprocessen; och t. o. m. detta förutsatte en ny lagstiftning. När de relativt tidiga reformatorerna Pehr Lagerhjelm och Emanuel Rothoff 1831 avgåvo sitt (1832 tryckta) ”Förslag till ändringar och stadganden uti bergsförfattningarne”, så bröto de emellertid — med all försiktighet i fråga om egna positiva förslag — oförbehållsamt staven över hela den princip varpå den gamla brukspolitiken var byggd, samtidigt med att de skarpt och träffande karakteriserade dess innebörd. Det heter t. ex. i deras yttrande: ”Järnprisets i världshandeln beroende av en inskränkt tillverkning hos oss är en sats, numera lika utan värde och försvarare; ty tidernas och andra länders erfarenhet och förhållanden bevisa, att man förgäves sålunda beräknar världshandelns gång och behov samt att åtgång beror på tillgång och pris och att en liten och jämn vinst i en stor skala är redbarare än en hög vinst i en liten skala.” Så föll steg för steg hela det gamla systemet, till och med i långt högre grad än de första reformatorerna själva någonsin hade åsyftat.

Över historiska företeelser av sådan räckvidd och varaktighet som den 200-åriga regleringen av en bland ett lands huvudnäringar är det ganska ändamålslöst att sätta sig till doms; det skulle betyda att dikta om historiens grundvalar, och sådant är sekularsnillen och Chronschoughar förbehållet. Man måste därför inskränka sig till att fråga, utan anspråk på att svara, om den svenska järnhanteringen under det senaste århundradet skulle ha varit i stånd att bevara mer av sin världsbehärskande ställning, ifall denna på sin tid begagnats till obegränsad expansion utan tanke på monopolvinst. Att den sinnesförfattning, som därigenom hade skapats, skulle ha medfört en snabbare anpassning efter det nya läget, torde kunna tas för givet. Men å andra sidan är det möjligt, att följden då hade blivit en fruktlös och självförstörande strävan att konkurrera i fråga om massproduktion, medan det fasthållande vid kvalitetsproduktionen, som nu blivit vår järnhanterings räddning såsom näring — d. v. s. såsom nationalekonomiskt lönande verksamhet — å sin sida underlättades av den anda som brukslagstiftningen alstrat. Dessutom bör man otvivelaktigt uppföra på politikens kreditsida det allmänna välstånd som behärskade de svenska bruksgårdarna under 1700-talet, varförutan man har svårt att tänka sig den andliga kultur, som nu är oupplösligt förenad med våra bruks historia. Hur man än må värdesätta dessa motsatta faktorer, är det slutligen obestridligt, att den svenska brukslagstiftningen betecknar en med ganska ovanlig konsekvens genom århundraden fullföljd ekonomisk politik, som har få jämbördiga motsvarigheter i andra länders historia.

1. Författningarna återfinnas i de s. k. bergsordningarna (Kongl. Stadgar, Förordningar, Privilegier och Resolutioner, ang. Justitien och Hushållningen wid Bergwerken och Bruken, Stockholm 1736; med tre senare fortsättningar), när ej annat anmärkes.
2. De teoretiskt och historiskt lika kritiklöst behandlade uppgifterna om det faktiska läget hos Sombart få däremot tas med största reservation. Med klassisk enkelhet heter det t. ex. om virkestillgångarna: ”Im Anfang des 19. Jahrhunderts ist Skandinavien bereits ausgeraubt” — alltså ett halvsekel innan den svenska sågverksindustrien, det senaste halvseklets största svenska exportnäring, över huvud taget på allvar hade börjat.
3. Enligt ett brev från Jonas Alström(er), som dr Boëthius återgivit, skulle de värmländska brukspatronerna redan vintern förut ha ingått vad vi nu kalla en kartell för att med samma syfte nedbringa årsproduktionen till hälften.