←  Naturahushållning
Ekonomi och historia
av Eli Heckscher

De europeiska staternas finanser på Karl XII:s tid
Betydelsen av vår historiska brukspolitik  →


[ 98 ]

IV

DE EUROPEISKA STATERNAS FINANSER PÅ KARL XII:s TID


Följande hastiga översikt bringar inga fakta som ej redan föreligga i tryck och ganska få som ej ingå t. o. m. i tryckta bearbetningar. Dess uppgift är att tillämpa insikten om de allmänna ekonomiska sammanhangen på dessa jämförelsevis väl kända fakta. Vad som härvid åsyftas är en noggrann parallel på den ekonomiska historiens område till vad som hos oss skett inom krigshistorien främst genom den nyligen avlidne prof. Arthur Stilles arbeten, nämligen att söka förstå de historiska fakta ut ifrån kännedomen om de bestående sammanhang som de tillhöra. Såsom framgår av den första uppsatsen härovan, är det ekonomiska livet liksom taktik och strategi underkastat en mer eller mindre allmängiltig lagbundenhet, som man måste känna för att kunna förstå de ekonomiska företeelserna ej blott i nutid utan också i forntid. Och då de in- och utländska forskare, som förena en dylik insikt med historiskt vetande och historiskt intresse, för närvarande tyvärr torde kunna räknas på fingrarna, är det ej uteslutet, att vissa nya synpunkter av intresse kunna avvinnas också kända historisk-ekonomiska fakta. Särskilt förefaller det som om man där[ 99 ]igenom skulle kunna skydda historikerna mot faran att förfalla till bruk av mer eller mindre missledande eller innehållslösa klichéer, sådana som t. ex. ”svävande skuld”, ”ekonomisk styrka” eller ”svaghet”, staternas ”sparade medel”, ”finansiell krigsberedskap” o. s. v.

Vår egen generation är så till vida lyckligt lottad i fråga om möjligheter till ökad insikt på dessa punkter, att det senaste världskriget givit förut sällsynta perspektiv på äldre tiders förhållanden och nu närmast på deras krigsekonomi, detta genom både likheter och olikheter med vad vi själva upplevat. Särskilt gäller detta om den uppgift som föreliggande korta översikt ställt sig, nämligen ej närmast att skildra de särskilda europeiska staternas finanser var för sig utan tvärt om att söka finna det gemensamma i det europeiska finansväsendet i början av 1700-talet.[1]

Tydligen sker detta närmast med syfte att få den rätta bakgrunden till det svenska väldets finansiella svårigheter, vilkas verkliga betydelse för Sveriges politiska ställning blir omöjlig att förstå därförutan, så[ 100 ]som Harald Hjärne redan för ett kvartsekel sedan framhållit.

De två länder som därvid närmast skola behandlas äro de två västeuropeiska protagonisterna England och Frankrike, vilkas finanshistoria är ojämförligt fylligast bearbetad. Som parallel till Sverige har Danmark också intresse. Detsamma är givetvis i ännu högre grad fallet med Ryssland, men fullständig obekantskap med språket har hindrat all självständig undersökning i fråga om dess finanser.


Det begagnade materialet må först i korthet omtalas. För Frankrikes del föreligger en ovärderlig aktpublikation i den av Boislisle (och Brotonne) utgivna serien Correspondance des contrôleurs généraux des finances avec les intendants des provinces 1683—1715 (I—III, Paris 1874—97), närmast bilagorna, varifrån också siffrorna i flertalet bearbetningar äro hämtade. För närmast föregående period fyller det Colbert’ska urkundsmaterialet motsvarande uppgift: Cléments serie Lettres, instructions et mémoires de Colbert (I—VII, Paris 1861—73) och i någon mån Deppings Correspondance administrative sous le règne de Louis XIV (III, Paris 1852). Bearbetningarna äro mycket rikhaltiga i fråga om faktiskt material. Den bästa översikten erbjuder Sagnacs framställning i det välkända, av Lavisse utgivna samlingsverket Histoire de France VIII: 1 (Paris 1908), medan mycket givande specialundersökningar föreligga i G. Martins L’histoire du crédit en France sous le règne de Louis XIV (I, Paris 1913), än så länge huvudsakligen för den Colbert'ska perioden, och A. Vuitrys Le désordre des finances et les excès de la speculation à la fin du règne de Louis XIV etc. (Paris 1885).

För England finns knappast någon särskild urkundsamling att anteckna men däremot en bearbetning med ovanligt god framställning av de ekonomiska sam[ 101 ]manhangen, W. R. Scotts The Constitution and Finance of English, Scottish and Irish Joint Stock Companies to 1720 (I—III, Cambridge 1910—12), ett av den ekonomiska historiens mest givande verk, med betydelse långt utöver sitt egentliga ämne. I övrigt må nämnas: S. Dowell, History of Taxation and Taxes in England (I—IV, London 1884), en genom sin innehållsrikedom oumbärlig materialsamling, vidare en intressant principdiskussion av det engelska skatteväsendet av W. Kennedy, English Taxation 1640-1799 (London 1913).

Sverige står i det följande närmast som det för oss jämförelsevis välbekanta, och utförliga hänvisningar äro därför knappast behövliga på den punkten. Brevväxlingen mellan Karl XII och rådet (Hist. Handlingar I ff., Sthlm 1861 ff.) och för förhistorien Loenboms Handlingar till K. Carl XI:s historia torde vara de viktigaste urkundsamlingarna. Av bearbetningar är Axelsons bekanta Bidrag till kännedomen om Sveriges tillstånd på Karl XII:s tid (Visby 1888) trots sina kända brister ännu ej ersatt av någon annan, men många specialundersökningar ge långt bättre ledning på särskilda punkter, ehuru dessa mer sällan tillhöra den egentliga finanshistorien. Bland dem må nämnas en anonym, sannolikt av Hans Forssell författad uppsats, Karl den tolfte 1697—1701 (Nordisk Tidskrift 1882) och, bland de i Karolinska förbundets årsbok intagna bidragen, J. E. Almquist, Om kontributionsränteriet (1917).

För Danmark föreligger Edv. Holms välkända äldre bok Danmark-Norges indre Historie 1660—1720 (I—II, Kbhvn 1885—86). I fråga om Ryssland har Hjärne sammanfattat vissa huvudmoment av Miljukovs stora arbete om Rysslands finanser under det stora nordiska kriget (Nordisk Tidskrift 1892).


För en stats finansiella möjligheter äro folkets eller landets s. k. ekonomiska resurser aldrig det närmast avgörande; det kan tvärt om finnas stor välmåga i ett land samtidigt med de största finansiella svårigheter, [ 102 ]ett rikt folk jämsides med en fattig stat, lika väl som tvärt om.

Detta följer utan vidare av att statens hushållning blott är en del — och en till sin storlek obestämd del — av hela samhällets hushållning. Statshushållning i trängre mening är vad det nu gäller, men därvid de verkliga finanserna och ej deras yttre form — ej brist eller överskott i budgeten utan realiteten: vilka och huru stora materiella tillgångar som stodo till statsledningarnas förfogande, närmast för krigsändamål.

Själva grundvalen härför kan visserligen aldrig vara väsentligt annat än nationalinkomsten eller de varor och tjänstbarheter, som samhället dag för dag frambringar, ävensom folket självt eller soldatmaterialet. Men det gäller att göra detta användbart för statens eller krigets ändamål, att mobilisera det, och den uppgiften är i krigstid ingalunda lätt. I krig behövas nämligen helt andra slag av varor och tjänster än i fred, kriget kräver följaktligen en omläggning av hela den ekonomiska verksamheten. Detta förutsätter i de flesta fall, att den offentliga hushållningen får svälla ut starkt på den privata hushållningens bekostnad, men det kräver något mer därjämte, nämligen att produktionen inriktas på nya uppgifter.

Därvid är den ekonomiska organisationens och närmast statsinkomsternas beskaffenhet av största vikt. Ju mer statens inkomster tillhandahållas in natura, desto mer bunden är staten i fråga om riktningen av sina åtgöranden, desto större hinder möter den för kriget behövliga omläggningen. Ju mer statens inkomster inflyta i ”allmän köpkraft” eller penningar, d. v. s. äro i stånd att inriktas på vad slags varor och tjänst[ 103 ]barheter som helst, desto lättare och snabbare går det däremot att ge det ekonomiska livet dess nya riktning. Genom att inrikta den totala efterfrågan på nya punkter och draga den från de gamla framkallar staten nämligen produktionens utsvällning i den förra och sammandragning i den senare riktningen, medan staten i händelse av naturainkomster är avskuren från den ena lika mycket som från den andra av dessa två sinsemellan oskiljaktiga förändringar i samhällslivet. Allt detta är närmare utvecklat i föregående uppsats.

Betydelsen härav var på ett sätt mindre i äldre tider än nu, nämligen så till vida, att krig i någon mån utgjorde staternas normala tillvarelseform och omläggning så till vida blev obehövlig. Men just i fråga om Sverige var detta som bekant just i slutet av 1600-talet undantagsvis icke fallet; vårt land hade före nordiska krigets utbrott åtnjutit en enastående 20-årig fred. Det egendomliga och ej tillnärmelsevis tillräckligt beaktade — även här torde Hjärne ha varit den som först påpekat saken — är nu, att denna fredsperiod nyttjades för att inom statsfinanserna utvidga naturahushållningen, såsom också utvecklats i den nästföregående uppsatsen. Därigenom mer än på något annat sätt skapade Karl XI:s statsfinansiella politik en fredshushållning och en försvårad anpassning efter krigsförhållanden: indelt armé, försummade fästningar, orörliga statsinkomster och bunden statsförvaltning. Det var sålunda ej trots utan på grund av Karl XI:s stora finansreform som Sverige fick så stora finansiella och organisatoriska svårigheter under Karl XII, nämligen på grund av omläggningens egendomliga och reaktionära form.

[ 104 ]I andra länder var läget växlande. Som allmän regel kan man dock säga, att naturabetalningarna ännu vid 1700-talets början spelade större roll för statens inkomster än för dess utgifter och att detta på de flesta håll var en medverkande orsak till det allestädes närvarande finansiella betrycket, liksom till de många förtvivlade försöken att hjälpa sig därur. Det är just detta som karakteriserar det nya läge som inträdde med legohärarna och de över huvud på betalning i penningar baserade statsutgifterna från Nya tidens början, såsom den tyske forskaren Richard Ehrenberg visat särskilt för 1500-talet i sin redan citerade bok Das Zeitalter der Fugger (Jena 1896). Å andra sidan var olikheten mellan olika länder härvidlag mycket stor, i det att England och än tidigare Nederländerna genom sin lätthet att skaffa lån och nya skatter i penningar hade sin stora finansiella överlägsenhet. Här har man alltså just ett av de fall, där icke folkets rikedom eller ens statens ekonomiska resurser gjorde utslaget, ty statsutgifterna för de två sjömakterna tillsammans voro ej i fred ens hälften av Frankrikes, och deras underlägsenhet även i fråga om nationalinkomst torde likaledes få anses given. Nord- och Östeuropas stater ägde åter, även frånsett Sverige efter reduktionen, ganska otvivelaktigt ännu långt större svårigheter än Frankrike att omforma sitt ekonomiska liv med hjälp av en på penninginkomster byggd statshushållning. Det är ej min mening att påstå, att dessa slutsatser nu föreligga bevisade utan blott att de bära sannolikhetens prägel; det vore högst välkommet, om undersökningar av finanshistorien från dylika så att [ 105 ]säga reala utgångspunkter bleve i stånd att bekräfta eller vederlägga dem.

De akuta svårigheter, vari en fastlandsstat alltid hamnade så gott som omedelbart efter ett krigsutbrott, föranledde nu i många länder en högst karakteristisk åtgärd, nämligen bildandet av en krigsskatt i reda penningar. I Frankrike skapades den t. ex. av Henrik IV och Sully, i vårt eget land äro herr Eskils gemak under Gustav Vasas tid och valvet Elefanten under Karl XI:s välkända företeelser, medan Brandenburg-Preussen började tidigt och slutade senare än något annat land, i det att krigsskatten i Spandau icke blott fanns vid världskrigets utbrott 1914 utan till och med hade förstärkts under den allra närmast föregående tiden.

Hela denna utväg var emellertid ganska betydelselös och det av lätt förklarliga skäl. Ty vad man behövde och behöver för att föra krig är ingalunda de tre till leda upprepade tingen ”pengar — pengar — pengar” utan i stället vad som kan fås för pengar. Vad det föregående har visat är visserligen betydelsen för näringslivets anpassning av att särskilda verktyg, penningar, användas för betalningen och bytet, men däremot innebär det icke alls, att vad man lever av vare sig i ett krig eller eljest är själva dessa betalningsmedel. De äro ett verktyg av största vikt men ingenting annat. Och om de blott fullgöra denna sin uppgift som verktyg, d. v. s. som betalnings- och bytesmedel, på ett tillfredsställande sätt, så är deras beskaffenhet i övrigt likgiltig.

För landet som helhet (regering och enskilda tillsammans) ökas vad som kan fås för pengar ej genom en skatt i form av ädel metall annat än i den mån [ 106 ]skatten exporteras i utbyte mot varor från andra länder, vilket man allt sedan Medeltiden med karakteristiskt oförnuft har sökt hindra framför allt i krig. För staten åter äro sedlar eller mynttecken lika effektiva medel som klingande mynt att draga till sig varor från undersåtarna. En dylik ökad emission av sedlar eller mynttecken leder visserligen på endast alltför välkänt sätt till prisstegring och alla därmed sammanhängande olägenheter; men detsamma är fallet också med utsläppning av en skatt i metalliskt mynt, och i båda fallen i alldeles samma proportion till beloppets storlek. Det är också betecknande, att den senaste krigsskatten, den i Spandau år 1914 (205 eller möjligen till och med 240 mill. riksmark i guld), över huvud taget aldrig kom till användning utan blott fick utgöra rent nominell ”täckning” för oinlösliga sedlar, som i alla hänseenden skulle ha haft samma verkan utan denna s. k. täckning.

Kanske är det nu påpekade likväl icke huvudsaken i fråga om äldre tiders krigsfinansiering. Ty en krigsskatt, som verkligen utgives — och detta var som regel fallet med äldre tiders skrinlagda myntmängder — har likväl åtminstone den fördelen framför en emission av sedlar eller mynttecken att ej försämra landets mynt i förhållande till andra länders eller till myntmetallen. Som regel kom nämligen en dylik ökning i den utelöpande mängden av metalliskt mynt i ett land, med därav följande nedgång i dess köpkraft gent emot varorna — alla drakoniska förbud till trots — att driva en del av myntet över till andra länder och i utbyte däremot draga in varor till det förstnämnda landet, ehuru omfånget av dessa förskjutningar sällan kan ha varit [ 107 ]väsentligt. Svagheten hos krigsskatten, nämligen i fråga om äldre tider med lycklig ovana vid sedelcirkulation, var därför ej främst den nyss angivna, att ej öka den till förfogande ställda varumängden, utan i stället skattens givna obetydlighet i förhållande till behoven, och även det hade sina lätt förklarliga nationalekonomiska orsaker.

Penningmängden är nämligen alltid till sitt värde en ringa bråkdel av landets nationalinkomst — av värdet på den mängd varor och tjänster som därmed omsättes — i det att samma penningstycke under loppet av t. ex. ett år omsätter många olika varumängder och betalar för en hel rad olika prestationer; i Sverige motsvarar t. ex. penningmängden för närvarande kanske en tiondel av nationalinkomstens värde. Den del av den reala nationalinkomsten (av varor och tjänster i landet), som staten kan lägga beslag på genom att utge sin skrinlagda skatt, måste därför bli högst obetydlig, ty staten kan uppenbarligen blott ge ut pengarna en gång och sålunda ej få in mer varor för dem än som motsvarar deras eget värde. Att skrinlägga så mycket som en tiondel av penningmängden i landet måste redan erbjuda svårigheter, och likväl skulle staten därigenom under förutsättning av nyss angivna proportioner få in endast en hundradel av de varor och tjänster som skapas under ett år. Under tider av mer allmän naturahushållning, då en stor mängd transaktioner skedde utan mellankomst av pengar, skulle andelen ha varit ännu mindre.

Detta utgör alltså förklaringen till vad som ständigt framkallar de icke nationalekonomiskt utbildade historieforskarnas förvåning och ofta deras klander mot de [ 108 ]handlande personerna, nämligen till att den med möda hopsparade skatten nästan genast försvinner vid de minsta nya anspråk på statskassan. Vid Karl XI:s död den 5 april 1697 ägde den svenska statskassan, enligt Forssells uppgift, i valvet Elefanten 10 (enligt Fryxell 11) tunnor guld och dessutom olika fonder till ett värde av 18+12 t. g., varav åtminstone åtskilligt förefaller ha utgjort metallisk kassa, en efter tidens förhållanden imponerande summa. Redan under den blott halvåriga förmyndarregeringen åtgick emellertid ett belopp av besparingar, som knappast kan ha understigit hela krigsskatten — det var missväxtens och hungersnödens första skede som vållade det; vid 1697 års slut uppgåvos 11 t. g. vara utgivna. Det mesta av fonderna gick åt före holsteinska bröllopet i juni 1698, sålunda inom 14 månader, och under år 1699, d. v. s. fortfarande i fred, var allt borta. Också om det funnits kvar, skulle lättnaden för krigsfinansieringen för övrigt ej ha varit väsentlig, ty enbart 1701 års extra krigsutgifter utgjorde 57+12 t. g. Samma iakttagelse kan man göra exempelvis i fråga om Danmark vid krigsutbrottet 1709.

Den enda hjälpen består sålunda i att för statens räkning kunna förfoga över större delar av befolkningens varor och tjänster. Det betyder närmast att få de totala statsinkomsterna att svälla ut; som vi redan sett, är även deras form därvid av stor vikt. Kvantitet och form äro dock här i någon mån samma sak, ty som regel är det endast ”fungibla” d. v. s. i pengar inflytande inkomster, som också kvantitativt kunna varieras med något så när kort varsel. Hur mycket som därvid kunde åstadkommas i ett land med rörlig eko[ 109 ]nomi redan i början av 1700-talet, framgår av att de engelska statsinkomsterna bragtes att stiga från omkring 2 mill. pund st. år 1700 till i medeltal 6,6 mill. 1712—1713, sålunda mer än tredubbling.

Den bekvämaste utvägen var härvid att låta redan bestående skatteformer svälla ut, vilket tydligen förutsätter att de äro utvecklingsbara. Tullar krympa emellertid vanligen ihop i krig på grund av utrikeshandelns egna ökade svårigheter, så att vad det gäller är närmast inkomst- och förmögenhetsskatter ävensom, bland konsumtionsskatterna, acciser, d. v. s. avgifter på den inre omsättningen. Man kan ej undgå att överraskas av den elasticitet som det engelska skatteväsendet härvid ådagalade. Englands property (eller land) tax och olika acciser gåvo efter 1688 års revolution, under kriget med Frankrike, betydligt mer än alla de gamla skatterna sammantagna; och sedan de nedsatts eller avlysts vid fredsslutet 1697, kunde de i stort sett återinföras under spanska tronföljdskriget. Länder med stora kronodomäner som Sverige hade däremot fasta räntor och kunde som vi redan sett icke utveckla sina inkomstkällor utan att avsöndra eller pantsätta dem och därmed göra hela reduktionen ogjord.

Det vore skäl att överväga, om icke även enväldet på fastlandet varit till hinders för en utveckling motsvarande den engelska, nämligen på grund av sin omtvistliga beskattningsrätt och befolkningens ovillighet mot skatter som den ej själv åtagit sig. Åtminstone kan man ej undgå att fästa sig vid oböjdheten mot nya skatter och vid tendensen att föredraga de eländigaste och fördärvligaste finansiella nödfallsutvägar, detta både i Sverige under Karl XII och i Frankrike under [ 110 ]Ludvig XIV samt i båda länderna av principiella skäl.[2] I Frankrike framlade den berömde fortifikationsgeneralen marskalk Vauban, som också var en djärv och outtröttlig ekonomisk reformator, förslag om en huvudskatt (capitation) 1694 och om en allmän inkomstskatt, ett ”kungstionde” (dixme royale) 1707; båda kommo visserligen slutligen till stånd men ytterligt sent i förhållande till behovet och i alldeles förvanskad form.

Det rika Frankrikes sätt att skaffa ökade inkomstkällor åt staten visar bättre än något annat svagheten i själva den finansiella organisationen. Att statsinkomster ur sådana källor som det nu skall bli tal om kunde utgöra huvudstöd för den franska budgeten kan endast förklaras genom utbredd nationell välmåga, men samtidigt voro de i mindre vanlig grad ägnade att ödelägga den. Denna sida av finansieringen, vad som oftast gick under namnen la fiscalité eller mer preciserat les affaires extraordinaires, förtjänar en relativt fyllig redogörelse, för att ge en föreställning om hur det gick till i Europas ojämförligt rikaste land och mäktigaste stat. Tills vidare gäller det då icke skuldsättning utan inkomstkällor som hade en även till formen normal karaktär.

Den viktigaste posten var ämbetsförsäljningarna, vilkas omfång man ej kunde tro på, om ej vittnesbörden vore oräkneliga. Under perioden 1689—1714 uppgivas de av Vuitry ha inbragt omkring 500 mill. livres (i runt tal 750 mill. francs efter silvervärde) och sträckte [ 111 ]sig från de högsta ämbeten till de lägsta.[3] Främst gällde det domstolarna, från presidenter och bisittare ned till rättsbetjänte. För parlamenten (domstolarna) i Rennes och Toulouse såldes på en gång ämbeten till ett värde av 12 mill. livres för vartdera, medan intendenten i Bordeaux lyckades få en domstolspresident att köpa en plats som råd (conseiller) åt sin son, som just lämnat skolan. 1689 uttalade finansministern sin glädje över, att kanslern (justitieministern) icke längre fordrade hänsyn till vare sig börd, ålder eller studier i fråga om de sålda domarplatsernas köpare. Det var emellertid ingalunda endast rättskipningen som behandlades på detta sätt. Finansförvaltningen själv, vars betydelse man minst av allt kunde underskatta, var ett offer för sitt eget system, så att t. ex. de två platserna som directeur des finances, finansministerns närmaste medhjälpare, såldes för 800,000 livres pr st. och likartade ämbeten ända upp till 1,000,000 livres. Kommunala befattningar såldes likaledes i mängd. Man inser lätt, vilken inverkan på förvaltningens effektivitet dylikt skall ha haft, det utgjorde ett slags återfall i den feodalism, som det moderna och främst just det franska kungadömet gjort till sin uppgift att utrota. Och den administrativa oduglighet, ohederlighet och insub[ 112 ]ordination, som blev en följd av detta och annat, ledde uppenbarligen till ytterligare ökning i det finansiella virrvarret.

Direkt betungande och trakasserande på allt näringsliv verkade åter oräkneliga nyinrättade och sålda ”ämbeten”, som delvis kunna betecknas som monopol för olika yrkesutövningar, delvis åter utgjorde näringskontroll, med ”finance” som mer eller mindre oblandat syfte. Dit hörde t. ex. den redan traditionella försäljningen av mästarrättigheter (utan föregående lärlingsskap eller mästerprov) i olika yrken, men därjämte de otroligaste näringsmonopol, såsom kolvägare, kalvhandlare, ostronhandlare, vilthandlare, ärftliga barberare-perukmakare, hårförsäljare, eller av den kontrollerande typen klädesmätare, klädesvisitatörer, oljekontrollörer, ölprovare, pappersmärkare etc. etc. En lista på ”ämbeten” av betydelse för handel och industri 1689—1714 hos den franske ekonomiske historikern Levasseur (Histoire des classes ouvrières et de l’industrie en France avant 1789) upptar nära fyra stora sidor med petitstil och omfattar 137 olika slag, med ibland ända till 400 tjänster av ett enda slag, sammanlagt säkerligen många tiotusental dylika tjänster blott under den ifrågavarande tjugufemårsperioden. Åtskilligt härav verkar som ren humbug och kan knappast ha tjänat andra intressen än titelsjukan, t. ex. ärftliga begravningsutropar-åldermän (jurés crieurs héréditaires d’enterrement) eller hedersdomare (conseillers du point d’honneur). Det var med hänsyn till denna sistnämnda grupp som en hovman parafraserade en bekant sats på följande sätt: när konungen gör ett ämbete, finner Gud alltid ett nöt som köper det. Vid ett [ 113 ]annat tillfälle (1693) medgav dåvarande finansministern Pontchartrain öppet det oförsvarliga i hela systemet men förklarade, att han trodde det skulle bli nödvändigt att sjunka ännu djupare och slutade: ”En attendant, faisons donc ce mal-ci.”

Vuitry återger en beräkning, att 40 000 nya ”ämbeten” på detta sätt skapades mellan 1691 och 1709. De överlämnades som regel till försäljning genom kronans finansagenter, varom mer strax; med hjälp av intendenterna i olika provinser bjödo dessa ut ”handelsvaran” (marchandise), som finansministern själv kallade ämbetena, och sökte skaffa hugade spekulanter. En mängd ämbeten innebar uteslutande obehag för alla parter och tillkom endast för att de därav mest besvärade själva skulle köpa ämbetena och nedlägga dem; det var fallet främst med en mängd kontrollantbefattningar, som alltså då utgjorde rent spegelfäkteri, men också ofta med nya privilegier på yrkesutövning, som skulle ha begränsat de befintliga utövarnas monopol. Att staten på detta sätt hade sålt sin rätt att skapa nya tjänster, hindrade den emellertid ej att ett eller annat år efteråt upprätta dem igen, när någon ånyo var villig att köpa dem, utan att de ursprungliga köparna därför fingo sina pengar tillbaka. I andra fall indrogos tvärt om de förut skapade ämbetena såsom överflödiga, men likaledes utan återbetalning och likaledes utan att detta hindrade deras återupprättande längre fram till förmån för nya köpare. I andra fall uteblevo lönebetalningarna helt eller delvis, i Frankrike likasom annorstädes, alldeles oavsett att ämbetena och därmed anspråken på lön voro köpta av sina innehavare. När det ej på annat sätt gick att få nya ämbeten, t. ex. vid [ 114 ]domstolarna, placerade, infördes särskilda s. k. taxes d’offices, som drabbade ämbetsverkets ursprungliga personal, så länge den ej ville köpa eller få andra att köpa de nya befattningarna.

Härtill fogades sedan en mängd likartade åtgärder. Dit hörde försäljningen av ärftlighet till ämbetena, likaledes ett drag med gamla anor, vidare försäljning av lönehöjningar, som alltså fingo betalas med ett kapitalbelopp i förskott (sammanlagt 120 mill. livres); ett verkligt stilfullt drag är det, att en person vid ett tillfälle blev skickad i fängelse för sin vägran att köpa en löneförhöjning. Även adelskap såldes i stor skala, t. ex. 500 st. år 1696, 200 st. år 1702, 100 st. 1711 o. s. v. Hela gruppen ”affaires extraordinaires” anges av Vuitry (från vilken också den nyss återgivna uppgiften om penningbelopp hämtats) för perioden 1689—1714 till 900 mill. livres.[4] Slutligen tillkom som en viktig grupp alldeles för sig försäljningen av skattefrihet, s. k. rachats och abonnements, varigenom ej minst de i slutet av Ludvig XIV:s regering sent omsider införda nya skatterna miste mycket av sin åsyftade allmängiltighet. Om man närmare analyserar innebörden av detta fantastiska system från rent finansiell synpunkt, så ligger det närmast att betrakta det som en låneform, ibland som en form av tvångslån. Mot att få ett kapital omedelbart förband sig staten, enligt denna konstruktion, till årliga lönebetalningar, som i verkligheten utgjorde ränta och möjligen amortering på köpeskillingen. Till en del träffar denna förklaring också [ 115 ]sanningen, men verkan modifieras i hög grad av att dessa statens långivare eo ipso blevo dess ämbetsmän och därför å ena sidan utrustades med offentliga befogenheter men å andra sidan också voro avsättliga. Genom denna sin ställning blevo ämbetsköparna i tillfälle att göra sig betalda också på ett annat och sannolikt som regel betydligt mer inbringande sätt än genom sin avlöning, nämligen i form av sportler och all slags utpressning av allmänheten. De oräkneliga privilegierade yrkesutövarna (till skillnad från de egentliga ämbetsmännen) drogo enbart på detta senare sätt fördel av sin ställning. Så fattat blir systemet viktigare, ty det innebär då en indirekt form för ”indirekt beskattning” och över huvud taget för avgifter på allmänheten. Att det inbragte så mycket, visar hur mycket som fanns att ta. Hade denna ”indirekta” beskattning eller konsumtionsbeskattning skett direkt, genom bestämda pålagor, så skulle ett viktigt skattesystem ha utbildat sig, men nu blev allt detta närmast ett rent missbruk och därjämte alldeles okontrollerat. Därtill kom en olägenhet av systemet, som visserligen gällde också de uppenbara skatterna, nämligen att staten ej väntade tills de inflöto utan måste sälja deras antagna kapitalvärde i förväg för en rund summa åt dem som voro villiga att förskottera dem. Följden kunde därför ej bli annat än ständigt kumulerad förvirring.

Allt som nu skildrats hade motsvarigheter även utanför Frankrike, exempelvis i England, Danmark och Ryssland, medan däremot Sverige var överraskande fritt därifrån. Särskilt i England under de äldre Stuartarna återfinner man privilegieväsendet som inkomst[ 116 ]källa för statskassan liksom även t. ex. försäljningarna. av adelskap; den ännu blomstrande baronet-titeln infördes t. ex. av Jakob I enkom för att säljas. Men den puritanska revolutionen gjorde i huvudsak slut på allt detta, som var en form för kungamaktens allenastyrande, och det kom sedan aldrig tillbaka i England. Norr om Alperna blev Frankrike sedan utan jämförelse huvudlandet för detta slags finansiering.

Av det nu sagda framgår också, att krigsfinansieringen kräver icke blott ökade och rörliga statsinkomster utan också snabb tillgång på medel. Man kallar ofta detta att taga framtida inkomster i anspråk, och rent budgetmässigt ter det sig ofta så, nämligen som förskott på eller antecipationer av framtida skatter; i Frankrike t. ex. voro statsinkomsterna ”förbrukade” sju—åtta år i förväg. Det enda betänkliga i detta sätt att uttrycka sig är, att saken efter orden är en omöjlighet. Man kan ej föda soldater med framtida livsmedel, kläda dem i framtida uniformer eller låta dem avskjuta framtida ammunition med framtida vapen. Vad man menar är, att andra personer än de som till sist skola fullgöra prestationerna tillhandahålla dem i nutiden, sålunda mot ersättning i framtiden, m. a. o. att den köpkraft eller förfoganderätt över varor och tjänster, som staten för tillfället icke äger, tills vidare ställes i dess tjänst av andra.

Möjligheten av denna kreditgivning till staten beror uppenbarligen på om det finns tillräckligt många som vilja — eller kunna förmås att — avstå från sin konsumtion för stunden och ställa denna så att säga underlåtna konsumtion till statens förfogande. Häri ingår emellertid också en organisationsfråga av stor vikt, [ 117 ]nämligen möjligheten att uppsamla den befintliga sparvilligheten, med andra ord tillvaron av en kapitalmarknad eller kreditorganisation.

Norr om Alperna var föregångslandet här utan jämförelse Nederländerna. Det finns en ryktbar — bl. a. av Macaulay citerad passus i Sir William Temples Observations upon the United Provinces of the Netherlands från år 1672, vilken är av stort intresse som uttryck både för hur långt man redan då hunnit i Holland och i hur stark motsats detta stod till förhållandena i andra länder samt närmast i England, vars minister i Haag Temple kort förut hade varit. Han talar (i skriftens 7:e kap.) om den allmänna reda som utmärkte såväl Generalstaternas som staten Hollands finanser och utbreder sig över den exakthet, varmed den senare betalar sin skuld, så att ingen behöver kräva staten på sin fordran två gånger och denna därför kan få låna hur mycket som helst. ”Den som sättes i tillfälle att överlämna sina penningar betraktar det som en stor förmån, och när någon del av skulden avbetalas, mottager ägaren beloppet med tårar, emedan han ej vet hur han med sådan bekvämlighet och trygghet skall kunna placera det mot ränta. Och enskilda personers inkomster ligga till stor del i såväl Generalstaternas som de särskilda provinsernas kontor, där dessa offentliga skulder äro bokförda. — — — Den som har en statsobligation av något slag (a bill of any public debt) har lika mycket reda pengar i sitt kassaskrin som dess belopp, emedan den säkert betalas vid anfordran, utan kostnad eller besvär, och kan transporteras på annan person vid en likvid, likasom den bästa växel”.

[ 118 ]England stod långt efter Nederländerna i detta hänseende, och ännu efter 1688 års revolution klagades i en broschyr över att arméerna fingo gå barfota medan finansministrarna måste arbeta hela dagarna för att få pengar av fondmäklarna, som läto dem i små rännilar flyta till statskassan. Men just 1690-talet medförde på denna punkt en stor förändring. Dels tillkommo fonderade lån, statsobligationer med fast amorteringsplan, visserligen ej vidare reputerliga, så till vida som de måste göras smakliga genom olika lotterimoment, men dock så att allmänheten verkligen kunde förmås att direkt ställa sitt sparande till statens förfogande. Dels bildades också stora privata aktieföretag, som i utbyte mot privilegier lånade ut sitt aktiekapital till staten. Dit hörde två av världens med tiden ryktbaraste företag, nämligen Bank of England, grundad för ändamålet år 1694, och det omorganiserade engelska Ostindiska kompaniet 1698. Ånyo var det en i många hänseenden betänklig utväg, ty ett aktiekapitals uppgift är givetvis ej att lämnas bort utan i stället att möjliggöra företagets verksamhet, och Macaulays entusiasm över dessa finansieringsåtgärder tål därför vid att dämpas något;[5] men likväl innebar också detta led ett stort framsteg i engelska statens möjlighet att förfoga över tillgångar i nutiden mot framtida ersättning. Det hela var också så till vida betryggande som de samtidiga stora skatteökningarna utgjorde en verklig garanti för just denna ersättning, d. v. s. för räntebetalningen.

Vid sidan av dessa fasta lån hade engelska staten [ 119 ]emellertid också en stor och brokig svävande skuld — ett uttryck som visserligen självt är ”svävande” men som i detta sammanhang anses liktydigt med lån i antecipation på beslutade men ej influtna statsinkomster. Dessa låns beskaffenhet var likaledes i England allt annat än tillfredsställande, i det att skuldförbindelserna måste säljas långt under sitt parivärde. Någon ordnad obligationsmarknad förekom ej, och Bank of England, som ju redan lånat staten sitt aktiekapital, hade endast mycket begränsade möjligheter att övertaga de korta statsskuldförbindelserna men tog likväl vissa av dem till pari. I övrigt voro de svåra att placera, och den ständigt akuta finansnöden bidrog att ytterligare sänka kursen på de redan utsläppta. Man kom då på en tanke, som innebar en modifikation av den som tillämpats i fråga om banken och ostindiska kompaniet, nämligen att förläna stora privilegier åt ett aktiebolag, som ville — ej liksom i det förra fallet bevilja staten ett nytt lån, utan i stället — befria marknaden från de stora mängderna redan utelöpande, undervärderade statsskuldförbindelser och därigenom möjliggöra placering av nya lån på själva marknaden till förmånliga kurser. Det försiggick på sådant sätt, att inbetalningen på aktierna, varigenom de betalande alltså blevo delaktiga i de stora privilegierna, skulle ske genom att aktietecknarna överlämnade utelöpande statsskuldförbindelser, vilka följaktligen kommo att bliva bolagets enda tillgång; aktiekapitalet var alltså även i detta fall utlånat till staten. På detta sätt tillkom år 1711 det längre fram sorgligt ryktbara Söderhavskompaniet (South Sea Company), vars hela stora kapital, efter någon tid 10 mill. pund st., låg i statens skuldförbindelser.

[ 120 ]Om än allt detta efter moderna begrepp icke utgjorde någon över sig vederhäftig finansiering och rent av efter några år kom att ingå som led i en jättelik svindel, så innebar det likväl en jämnhet i tillströmningen av kredit till statskassan, vartill man i flertalet fastlandsstater alldeles saknade motstycke. Också på statskreditens område kännetecknas, bland de senare, närmast Frankrikes finanser av samma bottenlösa och hopplösa oreda, som vi redan förut betraktat i fråga om de mer regelbundna inkomsterna. För det första saknades nämligen där all ordnad kapitalmarknad. För det andra var förvaltningen ännu mer korrumperad än i England och, från de högsta ämbetsmännen nedåt, intresserad i missbruken; finansministrarna fingo t. ex. 300 000 livres (omkr. 450 000 francs efter silvervärde) vart 6:e år vid övergången till ny skatteförpaktning och slutade vanligen som stenrika i en tid, då staten nästan som regel saknade medel för dagen. För det tredje ledo kungarna, fria från all kontroll utifrån, av fullständig oförmåga att underkasta sig någon som helst planmässighet i sin hushållning. Ludvig XIV var den som härvidlag hade det tyngsta ansvaret, åtminstone så till vida som allt på hans tid tog förut oanade dimensioner, och förvirringen under den tid som nu sysselsätter oss belyses på ett verkligt förtjänstfullt sätt av följande budgetsummor (i mill. livres, på inkomstsidan tydligen frånsett alla extraordinära inkomstkällor):

Total-
inkomster
Total-
utgifter
Total-
brist
1700—1706 . . . . . . . . 350 1 100 750
1708—1715 . . . . . . . . 461 1 914  1 453
Summa 811 3 014 2 203

[ 121 ]Colbert hade på sin tid arbetat ihjäl sig för att bringa och bevara reda i de franska finanserna, visserligen efter tidens sed på grundval av en ganska vittgående statsbankrutt, och han tröttnade aldrig att med den principtrognes oförskräckthet läsa lagen för sin kunglige herre med anledning av dennes slöseri och finansiella planlöshet. Åren 1669—70 såg hans arbete verkligen ut att lyckas; men ”sen dock bar på nytt herunter”, och efter Colberts död försvann varje tanke utöver den att skaffa medel för dagen.

Franska kronans ständigt återkommande resurs var en särskild kategori av män, ofta dess egna uppbördsmän, som samtidigt brukade fungera såsom skatteförpaktare, ämbetssäljare, arméleverantörer och över huvud taget förmedlare av alla statens transaktioner; de fingo sitt namn efter sin ställning som parter i skattearrendet: les traitants, les partisans, mer preciserat les fermiers (généraux). Statskassan kunde aldrig tänka på att vänta tills de ordinarie statsinkomsterna — ens om däri inräknas t. ex. ämbetsförsäljningarna — inflöto och kunde ej heller som i England få den öppna kapitalmarknaden att övertaga detta ”väntande”, utan allt måste förskotteras av les partisans. De blevo därför storfinansiärer i en skala, vartill vår tid faktiskt icke har något motstycke, om man nämligen mäter deras ekonomiska resurser i förhållande till samhällets totala. För närvarande finns det ingen enskild finansman eller ens finansgrupp, som kan åtaga sig att förskottera alla statsutgifter för världens mäktigaste stat, utan om detta numera över huvud måste ske, förutsätter det direkt medverkan från folkets alla lager, såsom fallet var under det senaste världskriget. I Frankrike omkring [ 122 ]1700-talets början var det emellertid just en sådan uppgift som fylldes av les traitants. Helt naturligt inbragte denna understödsverksamhet från dag till dag åt den hjälplösa staten sina utövare enorma vinster, d. v. s. systemet ställde sig oerhört dyrbart för den andra parten, staten själv. Forbonnais, 1700-talets förnämste finanshistoriker i Frankrike, beräknade t. ex. att les traités 1689—1708 inbragte statskassan 554 mill. men les traitants själva 141, medan förtjänsten på ämbetsförsäljningarna var ännu högre, nämligen mer än 26 %, och allt detta blott som förmedlingsprovision, sålunda oavsett själva räntebetalningarna, som naturligtvis ej gingo till förmedlarna utan till de slutliga långivarna.

Dessa finansiärer, som äro särskilt fylligt skildrade i 2:a avd. av G. Martins redan ovan (sid. 100) citerade bok (denna del är huvudsakligen författad av M. Bezançon), voro med få undantag av borgerlig extraktion och ofta från socialt djupt föraktade lager, i färre fall än man skulle trott judar men desto oftare kammartjänare och lakejer, som förstått att begagna vad de i sin ställning fått höra till att grundlägga en förmögenhet och sedan förkovrat den på nära nog det enda sätt man kunde bli rik i Ludvig XIV:s Frankrike, d. v. s. genom förbindelser med hovet. Ofta förvärvade de själva höga adelstitlar och ordensdekorationer, men framför allt strävade de att förmånligt placera sina barn, skaffa lämpliga ämbeten och titlar samt förnäma giften åt sönerna, medan uppgiften i fråga om döttrarna alltid var att få dem tillräckligt förnämt bortgifta, i otroligt många fall med hertigar och pärer av Frankrike. Försöken misslyckades sällan, om fadern var tillräckligt rik; på en klagoskrift från Colberts tid över [ 123 ]borgerskapets lyx svarade detta med påpekningen, att en lista på högadliga damer som icke härstammade ur deras krets skulle taga föga papper i anspråk. Traditionen om l’ancien régimes exklusivitet tillhör i allt väsentligt mytens område, så snart det gällde personer som hovet behövde för sina ändamål.

Å andra sidan var intet mer prekärt än en dylik storfinansiärs ställning, ty den vilade på förbindelsen med en stat, som ej visste vad det betydde att hålla sitt ord. Vilken dag som helst kunde det ställas de mest enorma och oväntade krav på dem, och om dessa ej fylldes, var det överhängande risk att förtroendet övergick till andra, vilkas fordringar på statskassan då fingo företrädesrätt. Därefter var den förres fordran ej mycket värd samt bankrutten som regel oundviklig, enär staten ej längre ingrep till den fallne favoritens förmån genom hinder för rättens gång, vilket en gynnad långivare däremot alltid kunde påräkna. Också om man i tid hunnit draga sig ur spelet, återstod alltid faran för de rättegångar (inför specialdomstolar, chambres de justice) mot tidigare långivare, i verkligheten statsbankrutter, som tid efter annan företogos. När det då visade sig, att les traitants tagit enorma provisioner eller räntor, såsom givetvis alltid var fallet, lade man helt enkelt beslag på deras förmögenhet, och storfinansiären kunde då dö i fattigdom eller i fängelse; det sistnämnda var t. ex. fallet med Fouquet. Vad vi i Sverige kalla reduktionen hade så till vida många motsvarigheter i Frankrike liksom i andra fastlandsstater, men dess verkan var ganska undantagslöst, på det ena stället liksom på det andra, att ytterligare försvåra och fördyra statens kreditanskaffning i framtiden.

[ 124 ]Franska staten skulle ej ha saknat möjligheter att draga till sig de små spararna, om den blott iakttagit minimum av ekonomisk heder, ty rentierer i ordets bokstavliga mening har Frankrike haft mycket länge, i varje fall sedan första hälften av 1600-talet. Det gjordes också i och för sig lyckade försök med s. k. rentes sur l’Hôtel de Ville à Paris, där huvudstadens kommunalförvaltning fick göra tjänst som ett slags garant (eller åtminstone kontrollant) för lånen; men snart uteblevo statens räntebetalningar, den utlovade räntan sänktes, och man återgick till de gamla beprövade ohederliga metoderna. Ungefär samma öde hade en av staten upprättad lånekassa, Caisse d’emprunts. Statsskuldförbindelser av otaliga slag voro utelöpande, till ett belopp, som ingen säkert kände — minst 2 à 3 milliarder livres räknades skulden utgöra 1715 — och alla djupt deprecierade. Ofta måste man givetvis sälja eller pantsätta kronodomäner för att på så sätt förvärva andras köpkraft.

Under dessa förhållanden var den beryktade skotten John Laws plan 1716—17 ett fynd för franska regeringen. Den innebar på de flesta punkter en noggrann motsvarighet till det engelska Söderhavskompaniet, i det att ett jättebolag med motsvarande stora privilegier, Mississippikompaniet, upprättades på grundval av övertagna utelöpande statsskuldförbindelser. Men det förelåg en skillnad från den engelska lösningen, nämligen att Laws företag i motsats till sin engelska parallel fick sedelutgivningsrätt, och denna skillnad visade sig äga en högst vittgående betydelse.

Detta leder över till den sista av de stora finansieringsformer som här skola behandlas: den direkta pen[ 125 ]ningfabrikationen. På denna enda punkt måste man konstatera en betydligt större anständighet för 200 år sedan än under det senaste världskriget, varmed ej skall vara sagt, att penningväsendets integritet, denna första grundval för allt ordnat näringsliv, allmänt respekterades på den tiden heller, såsom välbekant är.

Att olägenheterna på denna punkt i flertalet länder blevo jämförelsevis obetydliga, berodde främst på att pappersmyntet ännu låg i sin linda. Intet ännu känt betalningsmedel erbjuder nämligen motsvarande möjligheter till missbruk, av det enkla skäl att man nästan utan kostnad kan tillverka hur mycket därav som helst, utan att en enhet av den nya större mängden i yttre måtto på minsta sätt skiljer sig från en enhet av den äldre och mindre mängden. Myntförfalskning, som en ökning av pappersmyntstocken faktiskt är, erbjuder enastående möjligheter, när ej ens den skarpaste kontroll kan upptäcka någon skillnad mellan det äkta och det falska myntet.

Sverige betraktas förmodligen med rätta som pappersmyntets europeiska hemort, i det att Palmstruchska banken 1661 började utgiva sedlar; men under 1600-talets senare del spred sig metoden till olika länder. Franska regeringen utfärdade tidtals stora belopp billets de monnaie men greps av en hälsosam skräck, när de starkt föllo i värde, och inlöste dem. Bank of England fick och begagnade sedelutgivningsrätt från sin tillkomst 1694; men genom vad som knappast synes ha varit mer än en lycklig tillfällighet kom man icke att nyttja den som finansieringsform, och när Söderhavssvindeln drog upp 1719—20, föranledde konkurrensavunden mellan banken och Söderhavskompaniet [ 126 ]den förra att hålla sig bestämt på avstånd. Därför blev Laws Mississippisvindel 1720, byggd på en i sin plausibla felaktighet intressant ekonomisk teori — att sedlarna bevara sitt värde, så länge deras mängd blott växer i förhållande till efterfrågan på dem — det första försöket i stor skala. Följderna av den enorma sedelfloden verkade till den grad avskräckande, att intet nytt försök gjordes i Frankrike förrän med assignaterna under revolutionen (varom mer i den sista uppsatsen) — på samma sätt som Palmstruchska bankens (f. övr. betydligt lindrigare) erfarenheter i stort sett avhöllo Sverige från pappersmynt långt in på Frihetstiden.

I stället hade man en annan, med pappersmyntfinansieringen mycket närbesläktad och sedan årtusenden beprövad utväg: myntförsämringen. Det var Frankrikes specialitet sedan Medeltiden och företrädesvis när stora utbetalningar förestodo; när staten hade inkomster att vänta, övergick man helt lugnt till för allmänheten lika ruinerande myntförbättringar. Allt detta kunde ske och skedde också ofta genom verklig ommyntning, sålunda genom ändring i myntets skrot och korn, halt av ädel metall (vanligen silver). Men det kunde ske ännu mycket enklare och billigare därförutan, genom förändring blott i myntets räknevärde. Livren var nämligen ej ett slaget mynt utan blott en räkneenhet, och genom att låta det slagna silvermyntet, écu, innefatta ett växlande antal livres var man i stånd att med ett penndrag genomföra hur många ändringar i penningvärdet som helst, i synnerhet som det strängeligen påbjöds att alla avtal skulle ingås i livres. Vad man därigenom tillät sig hör till det otroliga. Ej mindre än 72 (sjuttiotvå) dylika ändringar företogos nämligen [ 127 ]under Ludvig XIV:s regering 1643—1715, och därav mer än halva antalet, 41 st., enbart på de sista femton åren 1700—1715. Livrens silvervärde växlade därför fram och tillbaka, men som regel nedåt, mellan 1,75 och 1,25 francs, vilket inom parentes sagt gör det nödvändigt att iaktta stor försiktighet vid alla jämförelser mellan uppgifter i livres vid olika tidpunkter.

Motsvarigheter funnos som vanligt i andra länder, men därpå skall jag ej nu ingå och sålunda icke heller på de svenska mynttecknens historia.

Fullständigheten skulle kräva, att andra finansieringsformer också upptoges, men fullständighet är ej vad som här åsyftas. Kreditgivning från utlandet må dock nämnas av det skäl, att den är det enda som ger ett land som helhet någon verklig ekonomisk lättnad för stunden, emedan bördan då tills vidare övertages av ett annat land. Den saknades icke; särskilt Nederländerna jämte vissa sydtyska och italienska furstar och städer spelade roll som långivare, och Sverige fick som bekant en brokig samling fordringsägare: sultanen och övriga ”orientaliska kreditorer”, de engelska jakobiterna, Hessen. Men någon huvudroll spelade denna finansieringsform icke.


Huvudintrycket av finanserna i början av 1700-talet och över huvud taget under Nya tidens tre första århundraden kan knappast bli mer än ett: förvirringen och planlösheten. Detta måste strykas under än en gång, ty det är en stark frestelse att tolka som brist på resurser vad som ej annat är än oordning. Staterna ”slå en vigg”, ungefär som skuldsatta studenter, eller ”ta på räkning”, såsom insolventa familjer, utan en [ 128 ]tanke på annat än stunden. Danska regeringen t. ex. fick vid ett tillfälle veta, att Justitsraad Nobel hade gjort ett gott parti i Norge och begärde genast ett lån av honom på 20 000 rdr.[6] När Karl XI år 1673 skulle utdela de vanliga nyårsgåvorna till hovet, måste han låna 523 d. s. m., och kort därefter 1 200 d. s. m. för en resa, såsom prof. Brisman meddelar i första delen av Riksbankens historia (1918). Brandenburgska hovet var under trettioåriga kriget tidtals i sådana svårigheter, att det måste bli skyldigt slaktaren 900 Taler.[7] Man inser väl vid närmare eftertanke, att sådant ej kan ha berott på att svenska staten icke haft råd till en utbetalning av 523 d. s. m. eller att ens den brandenburgska fann 900 Taler vara ett belopp som översteg dess finansiella krafter. Orsaken måste ha varit, att man ej hade planlagt någonting.

Härigenom faller också ett mer försonande ljus över Karl XI:s finansreform. Han hade lidit till den grad av oredan och bristen på medel för dagens behov, att han sökte skapa ordning i räkenskaper, inkomster och utgifter, nära nog till vad pris som helst. ”Priset”, d. v. s. vad han offrade, var emellertid en elastisk, anpassningsbar finansorganisation, och genom detta offer förfelades till stor del själva ändamålet med det hela. Så snart nya stora anspråk behövde ställas på staten, måste nämligen då organisationen sprängas och oredan bli ännu större än eljest hade behövt vara fallet.

  1. Ehuru den följande framställningen i överensstämmelse härmed avstår från att mäta de olika ländernas relativa styrka, må här i förbigående meddelas en sammanställning av några staters utgifter under ett fredsår omkring år 1700, omräknade i tunnor guld (100,000 daler silvermynt):
    Danmark 45
    Sverige (för lågt)  63
    England 168
    Frankrike (lågt) 880

    Att Sveriges siffra blivit för låg beror på den stora del av förvaltningen som gick statskassan förbi (indelningsverket). Frankrikes ofantligt höga siffra ger efter allt att döma likväl en för låg föreställning om verkligheten. Emellertid kan den vara uttryck för en statsorganisation, som även i fred ställde ovanligt stora anspråk på folkets krafter.

  2. Jämför i fråga om Sverige J. E. Almquist i Karolinska förbundets årsbok 1917, sid. 95 ff. Det är betecknande, att ingen bevillning begärdes av 1697 års ständer, trots att krigsskatten var förbrukad och disponibla medel saknades redan under riksdagens lopp.
  3. I de få fall, där någon jämförelse här göres med nutida penningbelopp, åsyftas därmed blott ekvivalenten i metallinnehåll. Penningvärdet eller köpkraften blir sedan en sak för sig. Den är alla ekonomiska historikers och många andra historikers förtvivlan; möjligen kan man för att få ett ungefärligt intryck räkna med att samma mängd silver (eller, mer exakt uttryckt, den mängd guld som motsvarar silvermängden enligt utbytesnormen mellan guld och silver vid övergången till effektiv guldmyntfot) hade 3+12 gånger så stor köpkraft omkring år 1700 som före krigsutbrottet 1914. Det skulle i grova drag betyda, att 1 livre. var värd 5 à 5+12 francs i 1914 års penningvärde.
  4. De meddelade siffrorna stå säkerligen icke över all misstanke men uttrycka kanske företeelsernas ungefärliga storleksklass. En jämförelse i stora drag med siffrorna sid. 120 förefaller tillåtlig.
  5. En banks eget kapital är visserligen avsett att lånas ut tillsammans med insättningarna, men här gällde det en utlåning på obestämd tid och utan den möjlighet att när som helst överflytta sin fordran på andra som goda moderna statsobligationer erbjuda.
  6. Holm a. a. I, sid. 229.
  7. H. Rachel i Acta Borussica, Handels-, Zoll- und Akzisepolitik I (Berl. 1911), sid. 32.