mark, visserligen fortfarande med undantag för salt; åren 1827 och 1828 nådde äntligen Nederländerna sitt mål med 1725 års förut (sid. 211 ff.) behandlade retorsionsplakat, i det att produktplakatet sattes ur funktion gent emot holländska fartyg, mot att retorsionsplakatet också fick förfalla; 1827 upphävdes på grund av traktater produktplakatet också gent emot Preussen och Förenta staterna samt följande år gent emot Ryssland (däremot ej Finland). Det viktigaste var därmed gjort, men strömningen fortfor så länge något återstod; 1838 upphävdes t. ex. förbudet också i fråga om Finland, och efter den engelska navigationsaktens slutliga upphävande 1849 försvann begränsningen i sjöfarten mellan Sverige och England. Det var blott med Frankrike, den restriktiva sjöfartspolitikens förnämsta bärare under det senaste århundradet, som någon uppgörelse ej kunde komma till stånd; men t. o. m. mot detta land upphörde produktplakatet att tillämpas. När hel- och halvfriheten jämte den övriga tulldifferentieringen för sjöfarten försvann ur 1857 års tulltaxa, var därför den tvåhundraåriga sjöfartspolitiken faktiskt bragt ur världen. På papperet var detta dock icke fallet med produktplakatet; formligen är detta ännu i dag icke veterligen upphävt, såsom redan inledningsvis påpekats.
Det anmärkningsvärda i denna utveckling är att vårt gamla sjöfartssystem kunde försvinna nästan utan nämnvärt inhemskt motstånd, något som ter sig särskilt egendomligt vid en jämförelse med de hinder den ekonomiska liberalismen mötte på den egentliga handelspolitikens område, varom mer i nästa uppsats. Förklaringen till denna motsats är åtminstone dubbel.
