Den här sidan har korrekturlästs
§ §
442
| Gästerna undfägnas rikligen med mat och dryck: 227—252. — Väinämöinen sjunger och tackar värdfolket: 253—438 | sid. 328—342 |
| Tjuguandra sången. Bruden göres färdig till avresan, och erinras om forna och om kommande tider: 1—124. — Bruden gripes av sorg: 125—184. — Man bringar henne slutligen till tårar: 185—382. — Bruden gråter: 383—448. — Bruden tröstas: | sid. 343—360 |
| Tjugutredje sången. Bruden undervisas och rådes huru hon skall skicka sig i det nya hemmet: 1—478. — En gammal tiggarkvinna skildrar sina levnadsöden såsom flicka, såsom hustru, och sedan hon övergivit sin man: 479—850 | sid. 361—389 |
| Tjugufjärde sången. Brudgummen förmanas huru han skall behandla sin unga maka: 1—264. — En gammal tiggare omtalar, huru han bragt sin hustru till lydnad: 265—296. — Bruden är djupt bedrövad, och säger alla i hemmet farväl: 297—462. — Ilmarinen avreser med sin brud och anländer på tredje dagen till sitt hem: 463—528 | sid. 390—408 |
| Tjugufemte sången. Bruden, brudgummen och den övriga bröllopsskaran emottagas i Ilmarinens hemgård: 1—382. — Gästerna undfägnas i rikligt mått med mat och dryck; Väinämöinen sjunger och prisar värden, värdinnan, talmännen, brudsätan och alla gäster: 383—672. — På hemfärden från bröllopet går Väinämöinens släde sönder; han sammanfogar den ånyo och styr hemåt: 673—738 | sid. 409—433 |
