Kalevala/Sång 23
< Kalevala
| ← Sång 22. |
|
Sång 24. → |
TJUGUTREDJE SÅNGEN.
Nu skall unga mön förmanas,
Nu skall bruden undervisas;
Vem skall unga mön förmana,
Vem skall bruden undervisa?
Osmotar, den goda kvinnan,
Kalevatar, fagra tärnan,
Börjar undervisa bruden,
Ungmön, som från hemmet skiljes,
Hur man sig förståndigt skickar,
10. Hur man allmänt aktad bliver,
I sin makes hem förståndigt,
Aktad i sin svärmors gårdar.
Höjde då sin röst och sade,
Talade med dessa orden:
Förmaningsord
till bruden.
v. 15—478.
»Fästmö, du min unga syster,
Du mitt gröna blad, min kärlek,
Lyssna till vad jag dig säger,
Vad en annans tunga talar!
Ut på vandring går du, blomma,
20. Vackra smultron, bort du färdas,
Fina fjun, du flyger från oss,
Skiljes hädan, sköna sammet,
Går ifrån ett frejdat hemvist,
Från din faders fagra gårdar.
Till en annan gård du kommer,
I ett nytt och okänt hushåll;
Annat är i andra gården,
Olikt är sig allt därborta:
Eftertänksam får du vandra,
30. Sysslorna med omsorg sköta,
Får ej som i fadershemmet,
På din egen moders marker,
Vandra sjungande i dalen,
Glättigt kvittrande vid vägen.
»När du går från denna gården,
Minns då allt, som med bör följa,
Glöm blott trenne ting i hemmet:
Överflödig sömn om dagen,
Ömma ord av egen moder,
40. Smör på bröd ur varje kärna!
»Minns att medta allting annat,
Kvarglöm endast dina drömmar,
Lämna dem åt hemmets döttrar
Kvar på ugnens hörn i stugan;
Lämna visorna på bänken,
Glada sångerna vid fönstret,
Barnsligheterna åt kvasten;
Glöm ditt självsvåld kvar på bädden
Och vid härden varje osed;
50. Lämna lättjan kvar på golvet,
Eller bed din bröllopstärna
Taga den inunder armen,
Att i något busksnår föras,
Att i ljungen undangömmas!
»Nya vanor får du lära,
Glömma dina forna vanor:
Överge din faders kärlek,
Nöjas med en svärfars kärlek;
Djupare du får dig buga
60. Och på goda ord ej spara.
»Nya vanor får du lära,
Glömma dina forna vanor:
Överge din moders kärlek,
Nöjas med en svärmors kärlek;
Djupare du får dig buga
Och på goda ord ej spara.
»Nya vanor får du lära,
Glömma dina forna vanor:
Överge din broders kärlek,
70. Nöjas med en svågers kärlek;
Djupare du blott får buga
Och på goda ord ej spara.
»Nya vanor får du lära,
Glömma dina forna vanor:
Överge din systers kärlek,
Med en svägerskas dig nöja;
Djupare du får dig buga
Och på goda ord ej spara.
»Aldrig må du här i livet,
80. Medan gyllne månen strålar,
Nalkas gården utan seder,
Utan skick din makes boning!
Seder efterfrågar gården,
Seder till och med den goda;
Lynnet efterforskar mannen,
Lynnet till och med den bäste;
Då är klokhet först av nöden,
Om i gården osed råder,
Då, först då erfordras stadga,
90. När som mannen själv är duglös.
Är den gamle vild som vargen,
Gumman lik en björn i stugan,
Svågern som en orm på tröskeln,
Hustrun som en spik på gården,
Bör dock samma aktning givas,
Samma ödmjukhet bevisas,
Som i modershemmet fordom,
I din egen faders stugor
Visades din gamle fader,
100. Ägnades din fostrarinna!
»Hädanefter bör du äga
Trägen håg och driftigt sinne
Och en outtröttlig omsorg,
Ständigt samma lugna klokhet:
Klara ögon varje afton
För att över elden vaka,
Skarpa öron varje morgon
För att hanens rop förnimma!
Ty vid första hanegället,
110. Innan än det andra ljudit,
Är de ungas tid att uppstå,
Tid att vila blott för gamla.
»Men om hanen icke ropar,
Om ej värdens fågel galar,
Må då månen bli din hane,
Karlavagnen bli din ledning.
Gå då ofta ut på gården,
Att du månen kan beskåda,
Giva akt på Karlavagnen,
120. Och betrakta himlens stjärnor.
Står då Karlavagnen upprätt,
Vänd med hornen rakt mot söder
Och med stjärten upp mot norden,
Är det tid för dig att uppstå
Från din unge makes sida,
Från den raske mannens läger,
Att ur härden glöd uppleta,
Söka rätt på elddonsasken,
Blåsa eld uppå en pärtstump,
130. Varsamt, så ej gnistor spridas!
»Men om härdens glöd har slocknat,
Finnes elddon ej i asken,
Stöt då på din egen älskling,
Väck då varsamt på den vackre:
»Giv mig eld, min gode make,
Eld behöves, du mitt smultron!»
Får du då ett stycke flinta,
Något litet grand av fnösket,
Slå då eld med största snabbhet,
140. Instick pärtan i sin klyka,
Gå att ladugården sköta,
För åt kreaturen foder,
Ren din svärmors ko hörs råma,
Ren din svärfars fåle gnäggar,
Svågerns ko på klaven knycker,
Och hans hustrus kviga bölar
Efter den, som hö skall giva,
Den som klöver strör i krubban.
»Vandra nedböjd genom tågen,
150. Lutad genom ladugården,
Mata kreaturen vänligt,
Fodra varsamt fårahjorden,
Strö för korna halm i båset,
Giv de sjukas kalvar dricka,
Valda strån åt varje fåle,
Och det fina hö’t åt lammen;
Driv ej svinen vresigt undan,
Stöt ej grisarna med foten,
Frambär hon åt svinahjorden,
160. Mata grisarna ur tråget!
»Vila ej i ladugården,
Vräk dig ej i boskapskätten!
När du skött om ladugården,
Sörjt för hela boskapshjorden,
Skynda genast då tillbaka,
Snabb som stormen in i stugan!
Där har barnet börjat gråta
Späde gossen i sitt täcke;
Icke kan den arme tala,
170. Icke har han ord att säga
Om han fryser eller hungrar,
Eller vad som förefallit,
Innan den bekanta kommer
Och han hör sin moders stämma!
Men då du i stugan stiger,
Medför fyra ting på en gång:
Med en stäva uti handen,
Med en lövkvast under armen,
Med en pärtstump uti munnen,
180. Må du själv den fjärde vara.
»Börja då att golvet städa,
Sopa stugans släta tiljor,
Vatten stänk omkring på golvet,
Överstänk dock icke barnet!
Om du ser ett barn på golvet,
Vore det också din svågers,
Lyfta barnet upp på bänken,
Tvätta det och kamma håret,
Giv uti dess hand en brödbit,
190. Bred åt barnet smör på brödet,
Men om bröd ej finns i gården
Giv det då ett spån i handen!
»När du börjar borden skura,
Allra sist vid veckans utgång,
Skölj då skivan med dess kanter,
Glöm ej heller bordens fötter!
Tvätta bänkarna med vatten,
Sopa väggarna med vingen,
Varje bänk med sina bräddar,
200. Varje vägg med sina springor.
Om på bordet damm sig lägrat,
Stoft sig samlat har vid fönstren,
Bör det viftas bort med vingen,
Torkas med en fuktig dammmduk,
Att ej dammet kring må flyga,
Stoftet stiga upp mot taket.
»Sopa sotet ock från taket,
Stryk det även bort från muren,
Glöm ej därvid ugnens stolpe,
210. Minns därjämte takets sparrar,
Att man trivas kan i stugan,
Vet sig bo i mänskoboning!
»Hör o jungfru, vad jag säger,
Vad jag säger, vad jag talar!
Rör dig aldrig utan klädning,
Stöka icke utan linne,
Gå ej utan duk på halsen,
Utan skor på dina fötter:
Sådant gör din make ledsen,
220. Kan din unge man förtörna!
»Omsorgsfullt du bör bevara
Rönnarna, som stå på gården!
Helig rönnen är på gården,
Helig varje kvist i rönnen,
Heligt lövet i dess kvistar,
Bären heligast av alla,
Medelst vilka jungfrun rådes,
Värnlöst barn en ledning gives,
Hur hon skall sin man behaga,
230. Vinna unge makens hjärta.
»Håll din hörsel skarp som mössets,
Gången lätt och snabb som harens,
Böj din unga nacke smidigt,
Vänd den vita, vackra halsen
Spänstigt som den unga enen,
Som en topp av friska häggen!
»Ständigt vaksam bör du vara,
Ständigt rask och oförtruten,
Att du icke handlöst faller,
240. Dignar tröttad ner vid ugnen,
Eller kastar dig på bädden,
Sjunker sömnig på ditt läger.
»Kommer svågern hem från plogen,
Från sin gärdesgård din svärfar,
Från ett yttre värv din make,
Vackre vännen hem från sveden,
Bör en tvättskål genast hämtas,
Hastigt fram en handduk räckas,
Ödmjukt måste därvid bugas,
250. Med ett vänligt ord till hälsning!
»Kommer ur sin bod din svärmor
Med sin skäppa under armen,
Möt då henne ren på gården,
Buga dig mot marken ödmjukt,
Bed att skäppan hon dig giver
För att in i stugan föras!
»När du ej förmår begripa,
Självmant ej förstår och finner
Hur ditt arbet’ skall förrättas,
260. Hur din verksamhet begynnes,
Sök besked då av den gamla:
»O, min egen, goda svärmor,
Hur skall här mitt arbet’ börjas,
Vilka sysslor böra skötas?»
Svara skall dig då din svärmor,
Yttra dessa ord och säga:
»Så du bör ditt arbet’ börja;
Dessa sysslor böra skötas:
Säd bör stampas, mjöl bör malas,
270. Handkvarnsstenen flitigt svängas.
Vatten bäres in därjämte,
Och därefter klappas degen,
Klabbar hämtas in i stugan,
För att därmed ugnen elda:
Sedan böra bröden bakas,
Goda, tjocka kakor gräddas,
Tinorna med omsorg tvättas,
Varje degtråg noga sköljas!»
»När du nu ditt värv förnummit,
280. Fått besked utav din svärmor,
Samla då från stenen torrsäd,
Skynda så till handkvarnsstugan.
När du in i stugan kommit,
Rummet, där du har din handkvarn,
Sjung då icke där med full hals,
Gör ej oljud med din stämma;
Stenens dån din sång må bliva,
Kvarnens handtag ensamt väsna!
Sucka icke heller högljutt,
290. Pusta ej för tungt vid kvarnen,
Eljest kan din svärfar mena
Och din svärmor tro och tänka,
Att du suckar så av ledsnad,
Att du kvider av bekymmer!
»Sikta mjölet snabbt, behändigt,
Bär det på ett lock i stugan,
Börja sedan raskt att baka,
Knåda degen med all omsorg,
Så ej mjöl blir kvar i klimpar,
300. Delvis blott i degen blandas.
»Ser du vattsån tom och lutad,
Tag då sån på dina skuldror,
Stick en stäva under armen
Och begiv dig efter vatten.
Vackert bör du vattsån bära
På din såstångs ena ända;
Kom lik stormen sen tillbaka,
Ila med en vårvinds snabbhet,
Utan att med vattnet dröja,
310. Att vid brunnen längre stanna,
Eljest kan din svärfar mena
Och din svärmor tro och tänka,
Att din bild du där betraktar,
Speglar dig med stor beundran,
Ser din friskhet uti vattnet,
Uti brunnens djup din fägring!
»Går du efter ved på gården,
Att ur traven klabbar draga,
Släng ej undan något vedträd,
320. Om också av asp det vore!
Nedsänk sen din börda sakta,
Utan alltför mycket buller,
Eljest kan din svärfar mena
Och din svärmor tro och tänka,
Att du slängt den ner i ondska,
Att förtretad så du väsnar!
»När du dig beger i boden,
När du går att mjöl dig hämta,
Slå då ej dig ner i boden,
330. Stanna icke kvar på gården,
Eljest kan din svärfar mena,
Och din svärmor tro och tänka,
Att du delar mjöl åt andra,
Skänker det åt bygdens gummor!
»När du börjar kärlen skura,
När du tvättar dina bunkar,
Skölj var kanna med sitt handtag,
Stopen intill bottenranden,
Skålarna och deras bräddar,
340. Skedarna, och glöm ej skaften!
Räkning håll på dina skedar,
Hav på dina käril reda,
Att ej hundar dem må släpa,
Eller kattor bort dem bära,
Fåglarna dem undansnappa,
Barnen hit och dit dem kringströ;
Barn i byn tillräckligt finnas,
Många huvu’n små i gården,
Vilka undansläpa stopen
350. Och förskingra dina skedar!
»När om kvällen bad skall redas,
Inbär vatten, hämta kvastar,
Blöt dem färdiga på förhand,
Jaga röken ut ur bastun,
Utan att för länge dröja,
Utan att i bastun stanna,
Eljest kan din svärfar tänka
Och din svärmor tro och mena,
Att du lagt dig ner på laven,
360. Vräker dig på bänkens ända!
»När du återvänt i stugan,
Bjud din svärfar då att bada:
»O min egen, gode svärfar,
Nu är bastun redd och färdig,
Vatten infört, kvastar redo,
Hela laven ren och skurad;
Gå att bada, överskölj dig
Huru mycket du behagar,
Jag skall badet slå på ugnen,
370. Stå till hands inunder laven!»
»Stundar tiden för din spånad,
Tiden att din väv begynna,
Sök ej händighet hos grannen,
Bortom bäcken nödig insikt,
Råd och hjälp i andra gården,
Vävskedstinnar av en främling!
Själv förfärdiga ditt lingarn,
Spinn med egen hand ditt inslag,
Tvinna tråden lös och lucker,
380. Garnet mera fast och välsnott;
Nysta hop ett stadigt nystan,
Kasta det uppå din härvel,
Linda trådarna kring stocken,
Svinga sen dig upp i vävstoln,
Slå med raska slag din vävsked,
Höj på skaften lätt och ledigt,
Väv till rockar dugligt vadmal,
Ylletyg till dina kjortlar,
Av ett enda litet ullstrå,
390. Utav ragg av vinterfåret,
Fjun av lammet, fött om våren,
Ull utav en sommartacka!
»Lyssna till vad nu jag talar,
Vad jag vidare dig säger!
Koka gott och kraftigt kornöl,
Brygg en smaklig dryck av maltet,
Med ett enda korn i brygden,
På ett enda, halvbränt vedträd.
När du mältar korn till brygden,
400. Söker bringa det till sötma,
Rör ej om ditt malt med kroken,
Vänd det icke med en trädstump,
Bearbeta det med göpnen,
Vänd det blott med flata handen!
Gå i bastun titt och ofta,
Låt ej grodden taga skada,
Låt ej katten där sig sätta,
Lägra sig i ro på maltet;
Var ej heller rädd för vargar,
410. Frukta ej för skogens vilddjur,
När du dig beger till bastun,
Nödgas gå dit ner om natten!
»Om en gäst till gården kommer,
Vredgas icke över gästen!
Alltid har ett ordnat hushåll
Något i förråd för gäster,
Överflödigt kött besparat,
Eller bröd uti beredskap.
Bjud den främmande att sitta,
420. Tala hövligt med den komne
Och med ord din gäst förpläga
Tills att maten bliver färdig.
När han åter går från gården,
Säger sitt farväl och vandrar,
Bör du gästen ej ledsaga,
Följa honom utom dörren,
Sådant kan din man förtörna,
Kan den vackre ledsen göra!
»Om det någon gång dig lyster
430. Att en annan ort besöka,
Fråga då dig för därborta,
Var bland främlingarna språksam;
Medan så du borta vistas,
Röj förstånd i dina samtal,
Klandra icke där ditt hemvist,
Nedsätt ej din egen svärmor!
Spörja bygdens unga hustrur
Eller andra nejdens kvinnor:
»Plär din svärmor smör dig giva,
440. Som din moder förr i hemmet?»
Bör du aldrig nånsin svara:
»Nej, hon plär ej smör mig giva!»
Säg att smör dig ges beständigt,
Mången sked därav dig räckes,
Om ock en gång blott, om sommarn,
Fjolårsgammalt smör dig givits.
»Lyssna till vad jag dig säger,
Vad ännu en gång jag yttrar!
När från denna gård du skiljes,
450. Kommer till det nya hemmet,
Glöm då ej din fostrarinna,
Nedsätt ej din egen moder!
Ty din moder gav dig livet,
Räckte dig sin barm till näring,
Skänkte dig sin egen skönhet,
Delade med dig sin fägring;
Mången natt hon genomvakat,
Månget mål har hon förgätit
Medan dig i sömn hon vaggat,
460. Suttit vid sin lillas läger.
Den, som glömt sin fostrarinna,
Som sin egen moder nedsatt,
Gånge icke ner till Tuoni,
Ej med glättigt mod till Mana!
Svår i Manala blir lönen,
Tung är Tuonis vedergällning
För en var, som glömt sin moder,
Som sin fostrarinna nedsatt;
Häftigt hota Tuonis döttrar,
470. Manas mör i vrede yttra:
»Hur har du din mor förgätit,
Huru henne så förklenat?
Svåra smärtor hon har utstått,
Lidit mycken vedermöda,
När hon vilade i bastun,
Sträckte sig uppå sin halmbädd,
Då hon bragte dig till världen,
Skänkte dig ditt liv, du arma!»
Nu skall bruden undervisas;
Vem skall unga mön förmana,
Vem skall bruden undervisa?
Osmotar, den goda kvinnan,
Kalevatar, fagra tärnan,
Börjar undervisa bruden,
Ungmön, som från hemmet skiljes,
Hur man sig förståndigt skickar,
10. Hur man allmänt aktad bliver,
I sin makes hem förståndigt,
Aktad i sin svärmors gårdar.
Höjde då sin röst och sade,
Talade med dessa orden:
Förmaningsord
till bruden.
v. 15—478.
»Fästmö, du min unga syster,
Du mitt gröna blad, min kärlek,
Lyssna till vad jag dig säger,
Vad en annans tunga talar!
Ut på vandring går du, blomma,
20. Vackra smultron, bort du färdas,
Fina fjun, du flyger från oss,
Skiljes hädan, sköna sammet,
Går ifrån ett frejdat hemvist,
Från din faders fagra gårdar.
Till en annan gård du kommer,
I ett nytt och okänt hushåll;
Annat är i andra gården,
Olikt är sig allt därborta:
Eftertänksam får du vandra,
30. Sysslorna med omsorg sköta,
Får ej som i fadershemmet,
På din egen moders marker,
Vandra sjungande i dalen,
Glättigt kvittrande vid vägen.
»När du går från denna gården,
Minns då allt, som med bör följa,
Glöm blott trenne ting i hemmet:
Överflödig sömn om dagen,
Ömma ord av egen moder,
40. Smör på bröd ur varje kärna!
»Minns att medta allting annat,
Kvarglöm endast dina drömmar,
Lämna dem åt hemmets döttrar
Kvar på ugnens hörn i stugan;
Lämna visorna på bänken,
Glada sångerna vid fönstret,
Barnsligheterna åt kvasten;
Glöm ditt självsvåld kvar på bädden
Och vid härden varje osed;
50. Lämna lättjan kvar på golvet,
Eller bed din bröllopstärna
Taga den inunder armen,
Att i något busksnår föras,
Att i ljungen undangömmas!
»Nya vanor får du lära,
Glömma dina forna vanor:
Överge din faders kärlek,
Nöjas med en svärfars kärlek;
Djupare du får dig buga
60. Och på goda ord ej spara.
»Nya vanor får du lära,
Glömma dina forna vanor:
Överge din moders kärlek,
Nöjas med en svärmors kärlek;
Djupare du får dig buga
Och på goda ord ej spara.
»Nya vanor får du lära,
Glömma dina forna vanor:
Överge din broders kärlek,
70. Nöjas med en svågers kärlek;
Djupare du blott får buga
Och på goda ord ej spara.
»Nya vanor får du lära,
Glömma dina forna vanor:
Överge din systers kärlek,
Med en svägerskas dig nöja;
Djupare du får dig buga
Och på goda ord ej spara.
»Aldrig må du här i livet,
80. Medan gyllne månen strålar,
Nalkas gården utan seder,
Utan skick din makes boning!
Seder efterfrågar gården,
Seder till och med den goda;
Lynnet efterforskar mannen,
Lynnet till och med den bäste;
Då är klokhet först av nöden,
Om i gården osed råder,
Då, först då erfordras stadga,
90. När som mannen själv är duglös.
Är den gamle vild som vargen,
Gumman lik en björn i stugan,
Svågern som en orm på tröskeln,
Hustrun som en spik på gården,
Bör dock samma aktning givas,
Samma ödmjukhet bevisas,
Som i modershemmet fordom,
I din egen faders stugor
Visades din gamle fader,
100. Ägnades din fostrarinna!
»Hädanefter bör du äga
Trägen håg och driftigt sinne
Och en outtröttlig omsorg,
Ständigt samma lugna klokhet:
Klara ögon varje afton
För att över elden vaka,
Skarpa öron varje morgon
För att hanens rop förnimma!
Ty vid första hanegället,
110. Innan än det andra ljudit,
Är de ungas tid att uppstå,
Tid att vila blott för gamla.
»Men om hanen icke ropar,
Om ej värdens fågel galar,
Må då månen bli din hane,
Karlavagnen bli din ledning.
Gå då ofta ut på gården,
Att du månen kan beskåda,
Giva akt på Karlavagnen,
120. Och betrakta himlens stjärnor.
Står då Karlavagnen upprätt,
Vänd med hornen rakt mot söder
Och med stjärten upp mot norden,
Är det tid för dig att uppstå
Från din unge makes sida,
Från den raske mannens läger,
Att ur härden glöd uppleta,
Söka rätt på elddonsasken,
Blåsa eld uppå en pärtstump,
130. Varsamt, så ej gnistor spridas!
»Men om härdens glöd har slocknat,
Finnes elddon ej i asken,
Stöt då på din egen älskling,
Väck då varsamt på den vackre:
»Giv mig eld, min gode make,
Eld behöves, du mitt smultron!»
Får du då ett stycke flinta,
Något litet grand av fnösket,
Slå då eld med största snabbhet,
140. Instick pärtan i sin klyka,
Gå att ladugården sköta,
För åt kreaturen foder,
Ren din svärmors ko hörs råma,
Ren din svärfars fåle gnäggar,
Svågerns ko på klaven knycker,
Och hans hustrus kviga bölar
Efter den, som hö skall giva,
Den som klöver strör i krubban.
»Vandra nedböjd genom tågen,
150. Lutad genom ladugården,
Mata kreaturen vänligt,
Fodra varsamt fårahjorden,
Strö för korna halm i båset,
Giv de sjukas kalvar dricka,
Valda strån åt varje fåle,
Och det fina hö’t åt lammen;
Driv ej svinen vresigt undan,
Stöt ej grisarna med foten,
Frambär hon åt svinahjorden,
160. Mata grisarna ur tråget!
»Vila ej i ladugården,
Vräk dig ej i boskapskätten!
När du skött om ladugården,
Sörjt för hela boskapshjorden,
Skynda genast då tillbaka,
Snabb som stormen in i stugan!
Där har barnet börjat gråta
Späde gossen i sitt täcke;
Icke kan den arme tala,
170. Icke har han ord att säga
Om han fryser eller hungrar,
Eller vad som förefallit,
Innan den bekanta kommer
Och han hör sin moders stämma!
Men då du i stugan stiger,
Medför fyra ting på en gång:
Med en stäva uti handen,
Med en lövkvast under armen,
Med en pärtstump uti munnen,
180. Må du själv den fjärde vara.
»Börja då att golvet städa,
Sopa stugans släta tiljor,
Vatten stänk omkring på golvet,
Överstänk dock icke barnet!
Om du ser ett barn på golvet,
Vore det också din svågers,
Lyfta barnet upp på bänken,
Tvätta det och kamma håret,
Giv uti dess hand en brödbit,
190. Bred åt barnet smör på brödet,
Men om bröd ej finns i gården
Giv det då ett spån i handen!
»När du börjar borden skura,
Allra sist vid veckans utgång,
Skölj då skivan med dess kanter,
Glöm ej heller bordens fötter!
Tvätta bänkarna med vatten,
Sopa väggarna med vingen,
Varje bänk med sina bräddar,
200. Varje vägg med sina springor.
Om på bordet damm sig lägrat,
Stoft sig samlat har vid fönstren,
Bör det viftas bort med vingen,
Torkas med en fuktig dammmduk,
Att ej dammet kring må flyga,
Stoftet stiga upp mot taket.
»Sopa sotet ock från taket,
Stryk det även bort från muren,
Glöm ej därvid ugnens stolpe,
210. Minns därjämte takets sparrar,
Att man trivas kan i stugan,
Vet sig bo i mänskoboning!
»Hör o jungfru, vad jag säger,
Vad jag säger, vad jag talar!
Rör dig aldrig utan klädning,
Stöka icke utan linne,
Gå ej utan duk på halsen,
Utan skor på dina fötter:
Sådant gör din make ledsen,
220. Kan din unge man förtörna!
»Omsorgsfullt du bör bevara
Rönnarna, som stå på gården!
Helig rönnen är på gården,
Helig varje kvist i rönnen,
Heligt lövet i dess kvistar,
Bären heligast av alla,
Medelst vilka jungfrun rådes,
Värnlöst barn en ledning gives,
Hur hon skall sin man behaga,
230. Vinna unge makens hjärta.
»Håll din hörsel skarp som mössets,
Gången lätt och snabb som harens,
Böj din unga nacke smidigt,
Vänd den vita, vackra halsen
Spänstigt som den unga enen,
Som en topp av friska häggen!
»Ständigt vaksam bör du vara,
Ständigt rask och oförtruten,
Att du icke handlöst faller,
240. Dignar tröttad ner vid ugnen,
Eller kastar dig på bädden,
Sjunker sömnig på ditt läger.
»Kommer svågern hem från plogen,
Från sin gärdesgård din svärfar,
Från ett yttre värv din make,
Vackre vännen hem från sveden,
Bör en tvättskål genast hämtas,
Hastigt fram en handduk räckas,
Ödmjukt måste därvid bugas,
250. Med ett vänligt ord till hälsning!
»Kommer ur sin bod din svärmor
Med sin skäppa under armen,
Möt då henne ren på gården,
Buga dig mot marken ödmjukt,
Bed att skäppan hon dig giver
För att in i stugan föras!
»När du ej förmår begripa,
Självmant ej förstår och finner
Hur ditt arbet’ skall förrättas,
260. Hur din verksamhet begynnes,
Sök besked då av den gamla:
»O, min egen, goda svärmor,
Hur skall här mitt arbet’ börjas,
Vilka sysslor böra skötas?»
Svara skall dig då din svärmor,
Yttra dessa ord och säga:
»Så du bör ditt arbet’ börja;
Dessa sysslor böra skötas:
Säd bör stampas, mjöl bör malas,
270. Handkvarnsstenen flitigt svängas.
Vatten bäres in därjämte,
Och därefter klappas degen,
Klabbar hämtas in i stugan,
För att därmed ugnen elda:
Sedan böra bröden bakas,
Goda, tjocka kakor gräddas,
Tinorna med omsorg tvättas,
Varje degtråg noga sköljas!»
»När du nu ditt värv förnummit,
280. Fått besked utav din svärmor,
Samla då från stenen torrsäd,
Skynda så till handkvarnsstugan.
När du in i stugan kommit,
Rummet, där du har din handkvarn,
Sjung då icke där med full hals,
Gör ej oljud med din stämma;
Stenens dån din sång må bliva,
Kvarnens handtag ensamt väsna!
Sucka icke heller högljutt,
290. Pusta ej för tungt vid kvarnen,
Eljest kan din svärfar mena
Och din svärmor tro och tänka,
Att du suckar så av ledsnad,
Att du kvider av bekymmer!
»Sikta mjölet snabbt, behändigt,
Bär det på ett lock i stugan,
Börja sedan raskt att baka,
Knåda degen med all omsorg,
Så ej mjöl blir kvar i klimpar,
300. Delvis blott i degen blandas.
»Ser du vattsån tom och lutad,
Tag då sån på dina skuldror,
Stick en stäva under armen
Och begiv dig efter vatten.
Vackert bör du vattsån bära
På din såstångs ena ända;
Kom lik stormen sen tillbaka,
Ila med en vårvinds snabbhet,
Utan att med vattnet dröja,
310. Att vid brunnen längre stanna,
Eljest kan din svärfar mena
Och din svärmor tro och tänka,
Att din bild du där betraktar,
Speglar dig med stor beundran,
Ser din friskhet uti vattnet,
Uti brunnens djup din fägring!
»Går du efter ved på gården,
Att ur traven klabbar draga,
Släng ej undan något vedträd,
320. Om också av asp det vore!
Nedsänk sen din börda sakta,
Utan alltför mycket buller,
Eljest kan din svärfar mena
Och din svärmor tro och tänka,
Att du slängt den ner i ondska,
Att förtretad så du väsnar!
»När du dig beger i boden,
När du går att mjöl dig hämta,
Slå då ej dig ner i boden,
330. Stanna icke kvar på gården,
Eljest kan din svärfar mena,
Och din svärmor tro och tänka,
Att du delar mjöl åt andra,
Skänker det åt bygdens gummor!
»När du börjar kärlen skura,
När du tvättar dina bunkar,
Skölj var kanna med sitt handtag,
Stopen intill bottenranden,
Skålarna och deras bräddar,
340. Skedarna, och glöm ej skaften!
Räkning håll på dina skedar,
Hav på dina käril reda,
Att ej hundar dem må släpa,
Eller kattor bort dem bära,
Fåglarna dem undansnappa,
Barnen hit och dit dem kringströ;
Barn i byn tillräckligt finnas,
Många huvu’n små i gården,
Vilka undansläpa stopen
350. Och förskingra dina skedar!
»När om kvällen bad skall redas,
Inbär vatten, hämta kvastar,
Blöt dem färdiga på förhand,
Jaga röken ut ur bastun,
Utan att för länge dröja,
Utan att i bastun stanna,
Eljest kan din svärfar tänka
Och din svärmor tro och mena,
Att du lagt dig ner på laven,
360. Vräker dig på bänkens ända!
»När du återvänt i stugan,
Bjud din svärfar då att bada:
»O min egen, gode svärfar,
Nu är bastun redd och färdig,
Vatten infört, kvastar redo,
Hela laven ren och skurad;
Gå att bada, överskölj dig
Huru mycket du behagar,
Jag skall badet slå på ugnen,
370. Stå till hands inunder laven!»
»Stundar tiden för din spånad,
Tiden att din väv begynna,
Sök ej händighet hos grannen,
Bortom bäcken nödig insikt,
Råd och hjälp i andra gården,
Vävskedstinnar av en främling!
Själv förfärdiga ditt lingarn,
Spinn med egen hand ditt inslag,
Tvinna tråden lös och lucker,
380. Garnet mera fast och välsnott;
Nysta hop ett stadigt nystan,
Kasta det uppå din härvel,
Linda trådarna kring stocken,
Svinga sen dig upp i vävstoln,
Slå med raska slag din vävsked,
Höj på skaften lätt och ledigt,
Väv till rockar dugligt vadmal,
Ylletyg till dina kjortlar,
Av ett enda litet ullstrå,
390. Utav ragg av vinterfåret,
Fjun av lammet, fött om våren,
Ull utav en sommartacka!
»Lyssna till vad nu jag talar,
Vad jag vidare dig säger!
Koka gott och kraftigt kornöl,
Brygg en smaklig dryck av maltet,
Med ett enda korn i brygden,
På ett enda, halvbränt vedträd.
När du mältar korn till brygden,
400. Söker bringa det till sötma,
Rör ej om ditt malt med kroken,
Vänd det icke med en trädstump,
Bearbeta det med göpnen,
Vänd det blott med flata handen!
Gå i bastun titt och ofta,
Låt ej grodden taga skada,
Låt ej katten där sig sätta,
Lägra sig i ro på maltet;
Var ej heller rädd för vargar,
410. Frukta ej för skogens vilddjur,
När du dig beger till bastun,
Nödgas gå dit ner om natten!
»Om en gäst till gården kommer,
Vredgas icke över gästen!
Alltid har ett ordnat hushåll
Något i förråd för gäster,
Överflödigt kött besparat,
Eller bröd uti beredskap.
Bjud den främmande att sitta,
420. Tala hövligt med den komne
Och med ord din gäst förpläga
Tills att maten bliver färdig.
När han åter går från gården,
Säger sitt farväl och vandrar,
Bör du gästen ej ledsaga,
Följa honom utom dörren,
Sådant kan din man förtörna,
Kan den vackre ledsen göra!
»Om det någon gång dig lyster
430. Att en annan ort besöka,
Fråga då dig för därborta,
Var bland främlingarna språksam;
Medan så du borta vistas,
Röj förstånd i dina samtal,
Klandra icke där ditt hemvist,
Nedsätt ej din egen svärmor!
Spörja bygdens unga hustrur
Eller andra nejdens kvinnor:
»Plär din svärmor smör dig giva,
440. Som din moder förr i hemmet?»
Bör du aldrig nånsin svara:
»Nej, hon plär ej smör mig giva!»
Säg att smör dig ges beständigt,
Mången sked därav dig räckes,
Om ock en gång blott, om sommarn,
Fjolårsgammalt smör dig givits.
»Lyssna till vad jag dig säger,
Vad ännu en gång jag yttrar!
När från denna gård du skiljes,
450. Kommer till det nya hemmet,
Glöm då ej din fostrarinna,
Nedsätt ej din egen moder!
Ty din moder gav dig livet,
Räckte dig sin barm till näring,
Skänkte dig sin egen skönhet,
Delade med dig sin fägring;
Mången natt hon genomvakat,
Månget mål har hon förgätit
Medan dig i sömn hon vaggat,
460. Suttit vid sin lillas läger.
Den, som glömt sin fostrarinna,
Som sin egen moder nedsatt,
Gånge icke ner till Tuoni,
Ej med glättigt mod till Mana!
Svår i Manala blir lönen,
Tung är Tuonis vedergällning
För en var, som glömt sin moder,
Som sin fostrarinna nedsatt;
Häftigt hota Tuonis döttrar,
470. Manas mör i vrede yttra:
»Hur har du din mor förgätit,
Huru henne så förklenat?
Svåra smärtor hon har utstått,
Lidit mycken vedermöda,
När hon vilade i bastun,
Sträckte sig uppå sin halmbädd,
Då hon bragte dig till världen,
Skänkte dig ditt liv, du arma!»
Satt på stugans golv en gumma,
480. Ålderstigen, klädd i mantel,
Van från dörr till dörr att vandra,
Fjärran trakters stigar trampa,
Hon till orda tog och talte,
Höjde nu sin röst och sade:
Svärdotterns sång
v. 485—850.
»Tuppen galar för sin älskling,
Kycklingen för lilla vännen,
Kråkan jörg i stormens månad,
Kraxade vid vårens ankomst;
Hellre borde jag väl sjunga,
490. Hellre deras sång förstummas;
I sitt bo de ha en älskling,
Ha en vän i hemmet ständigt,
Vän och hem jag ensam saknar,
Är för evigt utan älskling.
»Hör min syster, vad jag säger!
När du går till makens boning,
Följ då ej din makes sinne,
Så som jag min make åtlytt,
Lyssnat till hans hala tunga,
500. Följt den stolte mannens sinne!
»Lik en blomma var jag fordom,
Liksom ljungen upp jag växte,
Lik en telning jag mig höjde,
Uppsköt som en blomsterstängel;
Åkerbär man mig benämnde,
Smekte mig med namnet älskling,
And benämnde mig min fader,
Lom jag nämndes av min moder,
Vattenfågel av min broder,
510. Gyllne siska av min syster,
Gick en blomma lik vid vägen,
Lik ett hallon över fältet,
Strövade vid stranden sorglöst,
Vandrade på blomsterkullar,
Sjöng i varje dal min visa,
Trallade på varje bergstopp,
Lekte glad i varje lövskog,
Fann min fröjd i svedjelunden.
»Munnen räven för i fällan,
520. Hungern hermelin’ i gillret,
Hågen flickan till sin fästman,
Lynnet till ett annat hemvist;
Så ju flickans håg är skapad,
Därtill är ju dottern vaggad,
Att en man som maka följa,
Träla i en svärmors gårdar.
»Bort jag vackra bär blev tagen,
Fjärran, unga hägg, jag fördes,
Arma lingon, för att säras,
530. Sköna smultron, att förbannas;
Blev av varje trädstam riven,
Blev av alla alar sårad,
Blev av alla björkar skråmad,
Blev av alla aspar skrapad.
Bortgift blev jag, kom från hemmet,
Fördes till en svärmors gårdar,
Där det funnes, som man sade,
När som nygift dit jag fördes,
Stugor sex, av granar byggda,
540. Kammare till dubbelt antal,
Invid varje sved ett visthus,
Blomsterströdda fält vid tågen,
Kornfält invid bäckens bräddar,
Havreland vid varje mokant,
Tröskad säd i några lårar,
Än ej tröskad uti andra,
Pengar hundratals besparda,
Lika mycket att förvänta.
»I mitt oförstånd jag följde,
550. Tanklöst gav jag hand och loven —
Byggd på stöttor sex var stugan,
Stod på stolpar sju eländigt;
Hårdhet mötte mig på sveden,
Kärlekslöshet uti lunden,
Sorg jag arma fann vid tågen,
Fann i skogarna bekymmer,
Öppet hat i några lårar,
Hemligt hat fördolt i andra;
Hundra hårda ord mig givna,
560. Lika många att förvänta.
»Detta dock mig föga brydde.
Aktning sökte jag förvärva,
Hoppades till heder komma,
Strävade att kärlek vinna: —
När jag bragte eld i stugan,
Inbar spånor, dem jag plockat,
Slog min panna jag mot dörren,
Huvudet mot stugans dörrpost,
Fann vid dörren onda ögon,
570. Mörka ögonkast vid ugnen,
Sneda blickar mitt i stugan,
Ytterst hätska i dess bakgrund;
Elden lågade ur munnen,
Bränder glödde under tungan
Hos den ondskefulle värden,
Hos min kärlekslöse svärfar.
»Detta lät jag dock ej bry mig,
Sökte leva det oaktat,
Strävade att ynnest vinna,
580. Att i allt mig ödmjukt foga,
Sprang med harens snabba fötter,
Lopp med hermelinens lätthet,
Sent om kvälln jag gick till vila,
Uppsteg varje morgon tidigt;
Men jag arma vann ej aktning,
Kärlek ej, jag olycksfulla,
Om ock berg jag vältrat hade,
Splittrat klippor uti stycken.
»Mjöl jag stampade förgäves,
590. Stötte grova gryn med möda
Till min stränga svärmors måltid,
Att av hennes eldgap sväljas
Vid det långa bordets ända,
Ur en skål med gyllne kanter:
Själv jag åt, jag arma hustru,
Mjöl, från handkvarnsstenen skrapat,
Ugnens härd till bord jag hade
Och till sked en slev ur grytan.
»Ofta jag beklagansvärda
600. Såsom hustru hos min make
Samlade på kärret mossa,
Varav jag mitt bröd beredde,
Vindade ur brunnen vatten,
Släckte så min törst ur stävan;
Fick ej annan fisk förtära,
Ej ens annan nors, jag arma,
Än vad själv med not jag uppdrog,
Mödosamt i båten lutad;
Aldrig gavs mig fisk så mycket
610. Av min svärmors egna händer,
Att den hade räckt för dagen,
Eller dugat ens för gången.
»Trägen var jag under sommarn,
Svängde grepens skaft om vintern
Som en annan legokvinna,
Lik en träl emot betalning;
Men uti min svärmors gårdar
Räckte man åt mig beständigt
Sämsta slagan uti rian,
620. Grövsta bråkan uti bastun,
Strandens allra tyngsta klappträd,
Boskapsgårdens längsta grepe;
Ej man trodde på min trötthet,
Märkte ej hur matt jag blivit,
Fastän männer trötta blevo,
Hästar dignade av matthet.
»Så jag olycksfulla flicka
Gjorde arbet’ arbetstiden,
Böjde träget mina skuldror,
630. Men när vilotimman inföll,
Önskades jag in i elden,
Sändes i den ledes händer.
»Utan skäl förtal blev utspritt,
Ondskefulla rykten spunnos,
Kränkande för mina seder,
För mitt goda namn, min heder,
Rykten haglade emot mig,
Tadel föll uppå min hjässa
Som en hop av vilda gnistor,
640. Som en skur av järnhårt hagel.
»Dock, jag hade ej förtvivlat,
Hade kunnat framåt leva
I min hårda svärmors sällskap,
I den ondskefullas närhet:
Detta dock mig sorgsen gjorde,
Detta ökade min smärta,
Att min man blev vild som vargen,
Antog björnens grymma sinne,
Vände mig sin rygg vid bordet,
650. Under vilan, vid sitt arbet’.
»Då först grät jag bittra tårar,
Sörjde ensam uti boden,
Mindes mina flydda dagar,
Mina forna levnadstider
I min faders vida gårdar,
I min vackra moders boning.
Så jag talade och sade,
Så begynte själv jag sjunga:
»Väl förstod min egen moder
660. Att ge äpplet liv och näring,
Visste nog att plantan vårda,
Kunde den dock ej förflytta,
Satte om den vackra plantan
I en alltför dålig jordmån,
På ett alltför elakt ställe,
Invid björkens hårda rötter,
Att i all sin livstid sörja,
Att i år och månar klaga.
Säkert dock jag hade dugat
670. Även för ett bättre ställe,
För ansenligare gårdar,
För ett rymligare stuggolv,
Varit värd en vida bättre,
En långt kraftigare makel
Vid en tölp jag fästad blivit,
För en lymmel ut jag råkat,
Som sin växt av kråkan lånat,
Som sin näsa fått av korpen,
Munnen av den glupska vargen,
680. Hela sin gestalt av björnen!
Nog jag kunnat få en dylik,
Om jag ut på backen vandrat,
Sökt en tjärvedsstock vid vägen,
Stubben av en al i lunden,
Och av torv ett tryne bildat,
Gjort ett skägg av granens mossa,
Mun av sten, av ler ett huvud,
Ögon utav röda eldkol,
Öron utav svamp från björken,
690. Ben utav ett grenigt pilträd!»
»Medan så jag sjöng bedrövad,
Suckade med sorg i hågen,
Råkade min man det höra
Där han stannat utanföre.
När då därifrån han inkom,
Trädde upp på bodens trappa,
Nog jag visste av hans ankomst,
Märkte alltför väl hans närhet;
Håret flög, fast vind ej blåste,
700. Fladdrade, fast fläkt ej rördes,
Munnen grinade förfärligt,
Vilt hans ögon sågos rulla.
I sin hand han bar en rönnkäpp,
Bar en påk inunder armen,
Slag på slag därmed han gav mig,
Högg med den emot mitt huvud.
»När då kvällens timme inföll,
När han sig begav till vila,
Lade han ett spö bredvid sig,
710. Tog från väggen läderpiskan,
Ej för någon annans räkning,
Än för min, jag arma kvinna.
Själv jag även gick till vila,
Nalkades min bädd om kvällen,
Lade mig bredvid min make.
Plats han gav mig vid sin sida,
Lät mig av sin arm få känna,
Gav mig nog med hårda handen,
Med det tjocka videspöet,
720. Med sin piskas skaft av valross.
»Från hans kulna sida sprang jag,
Från det vinterliga lägret;
Efter mig min make störtar,
Rusar ut igenom dörren,
Far med handen mig i håret,
Griper tag i mina lockar,
Sliter håret ut i vinden,
Giver det till pris åt stormen.
»Vilken utväg stod att välja,
730. Var stod råd och hjälp att finna?
Skor av stål åt mig jag gjorde,
Snodde remmarna av koppar,
Ställde mig därmed vid väggen,
Väntade vid vägens ända,
Att den grymme skulle tröttna,
Att hans vrede skulle saktas;
Dock, ej tröttnade den grymme,
Icke lade sig hans vrede.
»Kallt det blev till slut därute,
740. Där jag irrade förskjuten,
Stod vid stuguväggen ensam,
Dröjde utanför vid dörren;
Så jag tänkte i mitt sinne:
»Längre vill jag icke vara
Den, som lider denna ondska,
Vill ej längre gå föraktad
Här i denna Lempo-skara,
Här i detta djävulsnäste!»
»Bort jag gick från goda gården,
750. Övergav det kära hemmet,
Ut jag irrade, jag arma,
Över kärr och över marker,
Över öppna, vida vatten,
Ända till min broders åkrar.
Men ur granen ljöd en stämma,
Varje tall jag hörde tala,
Kråkor kraxade omkring mig,
Skator skvattrade emot mig:
»Här är ej ditt barndomshemvist,
760. Ej det ställe, där du föddes
Detta dock mig föga brydde,
På min broders gård jag trädde;
Men varenda grind mig sade,
Varje fält jag hörde klaga:
»Varför kommer du till hemmet,
Säg, vad önskar här du spörja?
Död är längesen din fader,
Död din fagra fostrarinna,
Främmande din bror dig blivit,
770. Hustrun hård liksom en ryska!»
»Dock, ej detta ens mig brydde,
Fram begav jag mig till stugan,
Räckte hand åt dörrens klinka,
Kall den kändes vid mitt handtag.
»När i stugan in jag stigit,
Blev jag stående vid dörren,
Men den sköna gårdsvärdinnan
Trädde icke fram till hälsning,
Gav mig ej ett välkomsthandslag;
780. Själv ej mindre skön och fager,
Bjöd ej heller jag en hälsning,
Räckte ej ett välkomsthandslag.
Handen jag mot ugnen sträckte:
Kalla voro ugnens stenar.
Handen höll jag över härden:
Kallnad glöden var på härden.
»På en bänk min bror sig lägrat,
Vräkte sig i vrån vid ugnen,
Famnshögt sot hans skuldror täckte,
790. Låg kring hela kroppen spannhögt,
Alnshögt damm hans huvud höljde,
Aska, kvarterstjock från ugnen.
»Nu den främmande han frågar,
Spörjer så utav den komna:
»Vadan främlingen från fjärran?»
Dessa ord jag honom svarar:
»Känner du ej mer din syster,
Ej din moders forna dotter?
Samma moders barn vi äro,
800. Samma fågel oss har fostrat,
Samma vildgås oss har vårdat,
Ut ur samma bo vi flugit!
»Brast då ut i gråt min broder,
Tårar föllo från hans ögon.
Till sin hustru så han sade,
Talte sakta till sin älskling:
»Red en måltid åt min syster!»
Hustrun då med sneda blickar
Bar ett fat med kål ur köket,
810. Varav rackan flottet slickat,
Hunden redan saltet ätit,
Svarta gårdvarn fått sin frukost.
»Sade brodern till sin maka,
Talte sakta till sin älskling:
»Frambär öl åt komna gästen!»
Hustrun då med sneda blickar
Frambar vatten åt den komna,
Vatten, men ej rent ens detta —
Systern sköljt däri sitt anlet,
820. Svägerskorna sina händer.
»Bort jag gick ifrån min broder,
Hastade från barndomshemmet,
Ut jag arma kom på vandring,
Fjärran fick jag arma färdas,
Ströva kring på andra stränder,
Irra usel kring i världen,
Okänd varje dörr besöka,
Obekanta grindar öppna,
Lämna mina barn på stranden,
830. Ge i andras vård de arma.
»Många mänskor nu det finnes,
Ganska många nu det gives,
Som i vrede till mig ryta,
Som med hårda ord mig snäsa;
Ganska få numer det finnes,
Som ett vänligt ord mig giva,
Som med mildhet till mig tala,
Som mig bjuda fram till ugnen,
När jag träder in från regnet,
840. Smyger in från vinterkölden,
Rimfrosthöljd kring klädningsfållen,
Isbelagd kring pälsens kanter.
»Förr i mina ungdomsdagar
Hade jag väl aldrig anat,
Om jag hört det ock av hundra,
Om ock tusen det försäkrat,
Att en levnadslott jag finge,
Att jag dagar skulle skåda,
Dagar, sådana som dessa
850. Och en lott så hård som denna!»
480. Ålderstigen, klädd i mantel,
Van från dörr till dörr att vandra,
Fjärran trakters stigar trampa,
Hon till orda tog och talte,
Höjde nu sin röst och sade:
Svärdotterns sång
v. 485—850.
»Tuppen galar för sin älskling,
Kycklingen för lilla vännen,
Kråkan jörg i stormens månad,
Kraxade vid vårens ankomst;
Hellre borde jag väl sjunga,
490. Hellre deras sång förstummas;
I sitt bo de ha en älskling,
Ha en vän i hemmet ständigt,
Vän och hem jag ensam saknar,
Är för evigt utan älskling.
»Hör min syster, vad jag säger!
När du går till makens boning,
Följ då ej din makes sinne,
Så som jag min make åtlytt,
Lyssnat till hans hala tunga,
500. Följt den stolte mannens sinne!
»Lik en blomma var jag fordom,
Liksom ljungen upp jag växte,
Lik en telning jag mig höjde,
Uppsköt som en blomsterstängel;
Åkerbär man mig benämnde,
Smekte mig med namnet älskling,
And benämnde mig min fader,
Lom jag nämndes av min moder,
Vattenfågel av min broder,
510. Gyllne siska av min syster,
Gick en blomma lik vid vägen,
Lik ett hallon över fältet,
Strövade vid stranden sorglöst,
Vandrade på blomsterkullar,
Sjöng i varje dal min visa,
Trallade på varje bergstopp,
Lekte glad i varje lövskog,
Fann min fröjd i svedjelunden.
»Munnen räven för i fällan,
520. Hungern hermelin’ i gillret,
Hågen flickan till sin fästman,
Lynnet till ett annat hemvist;
Så ju flickans håg är skapad,
Därtill är ju dottern vaggad,
Att en man som maka följa,
Träla i en svärmors gårdar.
»Bort jag vackra bär blev tagen,
Fjärran, unga hägg, jag fördes,
Arma lingon, för att säras,
530. Sköna smultron, att förbannas;
Blev av varje trädstam riven,
Blev av alla alar sårad,
Blev av alla björkar skråmad,
Blev av alla aspar skrapad.
Bortgift blev jag, kom från hemmet,
Fördes till en svärmors gårdar,
Där det funnes, som man sade,
När som nygift dit jag fördes,
Stugor sex, av granar byggda,
540. Kammare till dubbelt antal,
Invid varje sved ett visthus,
Blomsterströdda fält vid tågen,
Kornfält invid bäckens bräddar,
Havreland vid varje mokant,
Tröskad säd i några lårar,
Än ej tröskad uti andra,
Pengar hundratals besparda,
Lika mycket att förvänta.
»I mitt oförstånd jag följde,
550. Tanklöst gav jag hand och loven —
Byggd på stöttor sex var stugan,
Stod på stolpar sju eländigt;
Hårdhet mötte mig på sveden,
Kärlekslöshet uti lunden,
Sorg jag arma fann vid tågen,
Fann i skogarna bekymmer,
Öppet hat i några lårar,
Hemligt hat fördolt i andra;
Hundra hårda ord mig givna,
560. Lika många att förvänta.
»Detta dock mig föga brydde.
Aktning sökte jag förvärva,
Hoppades till heder komma,
Strävade att kärlek vinna: —
När jag bragte eld i stugan,
Inbar spånor, dem jag plockat,
Slog min panna jag mot dörren,
Huvudet mot stugans dörrpost,
Fann vid dörren onda ögon,
570. Mörka ögonkast vid ugnen,
Sneda blickar mitt i stugan,
Ytterst hätska i dess bakgrund;
Elden lågade ur munnen,
Bränder glödde under tungan
Hos den ondskefulle värden,
Hos min kärlekslöse svärfar.
»Detta lät jag dock ej bry mig,
Sökte leva det oaktat,
Strävade att ynnest vinna,
580. Att i allt mig ödmjukt foga,
Sprang med harens snabba fötter,
Lopp med hermelinens lätthet,
Sent om kvälln jag gick till vila,
Uppsteg varje morgon tidigt;
Men jag arma vann ej aktning,
Kärlek ej, jag olycksfulla,
Om ock berg jag vältrat hade,
Splittrat klippor uti stycken.
»Mjöl jag stampade förgäves,
590. Stötte grova gryn med möda
Till min stränga svärmors måltid,
Att av hennes eldgap sväljas
Vid det långa bordets ända,
Ur en skål med gyllne kanter:
Själv jag åt, jag arma hustru,
Mjöl, från handkvarnsstenen skrapat,
Ugnens härd till bord jag hade
Och till sked en slev ur grytan.
»Ofta jag beklagansvärda
600. Såsom hustru hos min make
Samlade på kärret mossa,
Varav jag mitt bröd beredde,
Vindade ur brunnen vatten,
Släckte så min törst ur stävan;
Fick ej annan fisk förtära,
Ej ens annan nors, jag arma,
Än vad själv med not jag uppdrog,
Mödosamt i båten lutad;
Aldrig gavs mig fisk så mycket
610. Av min svärmors egna händer,
Att den hade räckt för dagen,
Eller dugat ens för gången.
»Trägen var jag under sommarn,
Svängde grepens skaft om vintern
Som en annan legokvinna,
Lik en träl emot betalning;
Men uti min svärmors gårdar
Räckte man åt mig beständigt
Sämsta slagan uti rian,
620. Grövsta bråkan uti bastun,
Strandens allra tyngsta klappträd,
Boskapsgårdens längsta grepe;
Ej man trodde på min trötthet,
Märkte ej hur matt jag blivit,
Fastän männer trötta blevo,
Hästar dignade av matthet.
»Så jag olycksfulla flicka
Gjorde arbet’ arbetstiden,
Böjde träget mina skuldror,
630. Men när vilotimman inföll,
Önskades jag in i elden,
Sändes i den ledes händer.
»Utan skäl förtal blev utspritt,
Ondskefulla rykten spunnos,
Kränkande för mina seder,
För mitt goda namn, min heder,
Rykten haglade emot mig,
Tadel föll uppå min hjässa
Som en hop av vilda gnistor,
640. Som en skur av järnhårt hagel.
»Dock, jag hade ej förtvivlat,
Hade kunnat framåt leva
I min hårda svärmors sällskap,
I den ondskefullas närhet:
Detta dock mig sorgsen gjorde,
Detta ökade min smärta,
Att min man blev vild som vargen,
Antog björnens grymma sinne,
Vände mig sin rygg vid bordet,
650. Under vilan, vid sitt arbet’.
»Då först grät jag bittra tårar,
Sörjde ensam uti boden,
Mindes mina flydda dagar,
Mina forna levnadstider
I min faders vida gårdar,
I min vackra moders boning.
Så jag talade och sade,
Så begynte själv jag sjunga:
»Väl förstod min egen moder
660. Att ge äpplet liv och näring,
Visste nog att plantan vårda,
Kunde den dock ej förflytta,
Satte om den vackra plantan
I en alltför dålig jordmån,
På ett alltför elakt ställe,
Invid björkens hårda rötter,
Att i all sin livstid sörja,
Att i år och månar klaga.
Säkert dock jag hade dugat
670. Även för ett bättre ställe,
För ansenligare gårdar,
För ett rymligare stuggolv,
Varit värd en vida bättre,
En långt kraftigare makel
Vid en tölp jag fästad blivit,
För en lymmel ut jag råkat,
Som sin växt av kråkan lånat,
Som sin näsa fått av korpen,
Munnen av den glupska vargen,
680. Hela sin gestalt av björnen!
Nog jag kunnat få en dylik,
Om jag ut på backen vandrat,
Sökt en tjärvedsstock vid vägen,
Stubben av en al i lunden,
Och av torv ett tryne bildat,
Gjort ett skägg av granens mossa,
Mun av sten, av ler ett huvud,
Ögon utav röda eldkol,
Öron utav svamp från björken,
690. Ben utav ett grenigt pilträd!»
»Medan så jag sjöng bedrövad,
Suckade med sorg i hågen,
Råkade min man det höra
Där han stannat utanföre.
När då därifrån han inkom,
Trädde upp på bodens trappa,
Nog jag visste av hans ankomst,
Märkte alltför väl hans närhet;
Håret flög, fast vind ej blåste,
700. Fladdrade, fast fläkt ej rördes,
Munnen grinade förfärligt,
Vilt hans ögon sågos rulla.
I sin hand han bar en rönnkäpp,
Bar en påk inunder armen,
Slag på slag därmed han gav mig,
Högg med den emot mitt huvud.
»När då kvällens timme inföll,
När han sig begav till vila,
Lade han ett spö bredvid sig,
710. Tog från väggen läderpiskan,
Ej för någon annans räkning,
Än för min, jag arma kvinna.
Själv jag även gick till vila,
Nalkades min bädd om kvällen,
Lade mig bredvid min make.
Plats han gav mig vid sin sida,
Lät mig av sin arm få känna,
Gav mig nog med hårda handen,
Med det tjocka videspöet,
720. Med sin piskas skaft av valross.
»Från hans kulna sida sprang jag,
Från det vinterliga lägret;
Efter mig min make störtar,
Rusar ut igenom dörren,
Far med handen mig i håret,
Griper tag i mina lockar,
Sliter håret ut i vinden,
Giver det till pris åt stormen.
»Vilken utväg stod att välja,
730. Var stod råd och hjälp att finna?
Skor av stål åt mig jag gjorde,
Snodde remmarna av koppar,
Ställde mig därmed vid väggen,
Väntade vid vägens ända,
Att den grymme skulle tröttna,
Att hans vrede skulle saktas;
Dock, ej tröttnade den grymme,
Icke lade sig hans vrede.
»Kallt det blev till slut därute,
740. Där jag irrade förskjuten,
Stod vid stuguväggen ensam,
Dröjde utanför vid dörren;
Så jag tänkte i mitt sinne:
»Längre vill jag icke vara
Den, som lider denna ondska,
Vill ej längre gå föraktad
Här i denna Lempo-skara,
Här i detta djävulsnäste!»
»Bort jag gick från goda gården,
750. Övergav det kära hemmet,
Ut jag irrade, jag arma,
Över kärr och över marker,
Över öppna, vida vatten,
Ända till min broders åkrar.
Men ur granen ljöd en stämma,
Varje tall jag hörde tala,
Kråkor kraxade omkring mig,
Skator skvattrade emot mig:
»Här är ej ditt barndomshemvist,
760. Ej det ställe, där du föddes
Detta dock mig föga brydde,
På min broders gård jag trädde;
Men varenda grind mig sade,
Varje fält jag hörde klaga:
»Varför kommer du till hemmet,
Säg, vad önskar här du spörja?
Död är längesen din fader,
Död din fagra fostrarinna,
Främmande din bror dig blivit,
770. Hustrun hård liksom en ryska!»
»Dock, ej detta ens mig brydde,
Fram begav jag mig till stugan,
Räckte hand åt dörrens klinka,
Kall den kändes vid mitt handtag.
»När i stugan in jag stigit,
Blev jag stående vid dörren,
Men den sköna gårdsvärdinnan
Trädde icke fram till hälsning,
Gav mig ej ett välkomsthandslag;
780. Själv ej mindre skön och fager,
Bjöd ej heller jag en hälsning,
Räckte ej ett välkomsthandslag.
Handen jag mot ugnen sträckte:
Kalla voro ugnens stenar.
Handen höll jag över härden:
Kallnad glöden var på härden.
»På en bänk min bror sig lägrat,
Vräkte sig i vrån vid ugnen,
Famnshögt sot hans skuldror täckte,
790. Låg kring hela kroppen spannhögt,
Alnshögt damm hans huvud höljde,
Aska, kvarterstjock från ugnen.
»Nu den främmande han frågar,
Spörjer så utav den komna:
»Vadan främlingen från fjärran?»
Dessa ord jag honom svarar:
»Känner du ej mer din syster,
Ej din moders forna dotter?
Samma moders barn vi äro,
800. Samma fågel oss har fostrat,
Samma vildgås oss har vårdat,
Ut ur samma bo vi flugit!
»Brast då ut i gråt min broder,
Tårar föllo från hans ögon.
Till sin hustru så han sade,
Talte sakta till sin älskling:
»Red en måltid åt min syster!»
Hustrun då med sneda blickar
Bar ett fat med kål ur köket,
810. Varav rackan flottet slickat,
Hunden redan saltet ätit,
Svarta gårdvarn fått sin frukost.
»Sade brodern till sin maka,
Talte sakta till sin älskling:
»Frambär öl åt komna gästen!»
Hustrun då med sneda blickar
Frambar vatten åt den komna,
Vatten, men ej rent ens detta —
Systern sköljt däri sitt anlet,
820. Svägerskorna sina händer.
»Bort jag gick ifrån min broder,
Hastade från barndomshemmet,
Ut jag arma kom på vandring,
Fjärran fick jag arma färdas,
Ströva kring på andra stränder,
Irra usel kring i världen,
Okänd varje dörr besöka,
Obekanta grindar öppna,
Lämna mina barn på stranden,
830. Ge i andras vård de arma.
»Många mänskor nu det finnes,
Ganska många nu det gives,
Som i vrede till mig ryta,
Som med hårda ord mig snäsa;
Ganska få numer det finnes,
Som ett vänligt ord mig giva,
Som med mildhet till mig tala,
Som mig bjuda fram till ugnen,
När jag träder in från regnet,
840. Smyger in från vinterkölden,
Rimfrosthöljd kring klädningsfållen,
Isbelagd kring pälsens kanter.
»Förr i mina ungdomsdagar
Hade jag väl aldrig anat,
Om jag hört det ock av hundra,
Om ock tusen det försäkrat,
Att en levnadslott jag finge,
Att jag dagar skulle skåda,
Dagar, sådana som dessa
850. Och en lott så hård som denna!»
| ← Sång 22. | Upp till början av sidan. | Sång 24. → |