rikanska tonnage, som befann sig utanför Förenta staternas jurisdiktion vid lagens antagande och som noga aktade sig att komma under dess domvärjo. De fartyg åter, som stannade hemma till åtlydnad af lagen, blefvo gifvetvis till stor del utan sysselsättning, och Mahan antar att de kvarblifvande voro flertalet, ehuru å andra sidan klagomålen öfver de lidanden, lagen påstods vålla, till stor del berodde på önskan att slå partipolitiskt mynt af saken. Den del af handeln som efter allt att döma träffades hårdast var råvaruimporten till Europa, närmast sydstaternas råbomullsexport till England; Liverpool mottog sålunda endast 25,426 bags 1808 mot 143,756 eller nära sex gånger så mycket 1807. Äfven den icke direkt af amerikansk tillförsel beroende engelska råvaruimporten visade stor nedgång under 1808, förmodligen på grund af den allmänna tonnagebrist som blef en följd af att så pass mycket af den näst största handelsflottan dragits ur trafik.[1]
Trots de oerhörda lagöfverträdelserna vore det alltså öfverdrift att kalla embargo-lagen overksam som medel att besvära de krigförande. Den engelska oppositionen tröttnade aldrig under åren 1808 och 1809 att förehålla regeringen de fördärfliga följder dess Orders in Council fört med sig genom att ge anledning till embargo-lagen, som afklippt såväl råvarutillförseln från Förenta staterna som framför allt afsättningen dit, och gåfvo enligt gammal god engelsk parlamentarisk sed regeringens politik ansvaret för alla samhällskroppens krämpor, medan regeringen, likaledes enligt den vanliga schablonen, framställde läget så blomstrande som möjligt och skyllde de oförnekliga svårigheterna på andra orsaker. En undersökning af något vetenskapligt värde måste emellertid se den ekonomiska utvecklingen i hela dess sammanhang, och af detta skäl har frågan om kontinentalsystemets verkningar för de krigförande hänvisats till särskild behandling i fjärde kapitlet. Någon så stor betydelse fingo Englands svårigheter på grund af embargo-lagen i alla händelser icke, att de föranledde dess regering under 1808 till att vare sig upphäfva Orders in Council eller ens i minsta mån modifiera deras tillämpning; tvärtom uppträdde Canning som utrikesminister i den nästan oafbrutna notväxlingen med en ironisk öfverlägsenhet och en diplomatisk skicklighet, som båda voro ägnade att
- ↑ Se utom Mahan, War of 1812 a. st.: Channing 216 ff.; Roloff 207; Grenville i öfverhuset 17 febr. 1809 och Whitbread i underhuset 6 mars s. å. (Hansard XII 780, 1167; Tooke tab. II 391; Daniels, American Cotton Trade with Liverpool under the Embargo and Non-Intercourse Acts (Am. Hist. R. XXI, 1915/16) 278, 280. — Jfr nedan s. 119 f.
