Kontinentalsystemet/Kapitel 4

←  KAP. III. Kontinentalsystemets inre historia och tillämpning

Kontinentalsystemet av Eli Heckscher KAP. IV. Kontinentalsystemets verkningar för Englands och fastlandets ekonomiska lif

SLUTORD. Jämförelse med nutiden  →

FJÄRDE KAPITLET

Kontinentalsystemets verkningar för Englands och fastlandets ekonomiska lif

Napoleonskrigen inföllo under en period af omhvälfvande betydelse för Europas materiella utveckling. Däri ligger, att det europeiska näringslifvet under denna tid måste ha undergått en djupgående för- vandling, som endast delvis kan tillskrifvas den särskilda orsak, hvarom den föreliggande undersökningen handlar. Problemet blir därför icke blott mycket för vidsträckt utan, hvad mera är, alldeles felaktigt uppställdt från början, om man betraktar det som liktydigt med uppgiften att öfver hufvud taget visa ändringarna i västerlandets ekonomiska lif under det nittonde århundradets första halftannat årtionde. Hvad det gäller är i stället att isolera de moment i denna utveckling, som kunna sättas i sammanhang med den särskilda orsak, hvars verkningar för tillfället sysselsätta oss. Detta är ett problem af mer eller mindre teoretisk natur, som förutsätter kännedom om det allmänna sammanhang som råder mellan orsaker och verkningar på det ekonomiska området, och kan alltså ej lösas på enbart historisk väg.

I. Olika typer Hvad som i ett sådant problem erbjuder det största intresset är spärrningspolitikens verkan, i den mån politiken blef effektiv. Vi lämna därför nu i hufvudsak åsido kontinentalsystemets utförligt dokumenterade svaghet såsom spärrningsåtgärd och undersöka följderna af politiken, i den mån den hade några verkningar att uppvisa. Den närmast till hands liggande motsatsen, nämligen den mellan verkningarna i England och verkningarna på fastlandet, visar sig vid närmare betraktande knappast hänga ihop såsom man först är böjd att antaga, medan vid sidan af denna motsats framträda andra mellan de särskilda fastlandsstaterna, beroende dels på yttre och inre politiska förhållanden, dels också på näringslifvets beskaffenhet i dessa olika länder.

På den egentliga kontinenten måste kontinentalsystemet komma att verka såsom en gigantisk och till det yttersta fullföljd protektionistisk politik, som genom att utestänga främmande varor drifver fram inhemsk produktion af alla de slag som öfver hufvud taget finna användning inom landet eller fastlandet. Så till vida ger kontinentalsystemet liksom det f. n. rådande läget möjlighet att studera verkningarna af högprotektionismen, drifven med yttersta våldsamhet och alla statens resurser under en kort tidrymd; olikheten mot den regim, som utmärker de afspärrade fastlandsstaterna under det nu pågående kriget, är endast, att en dylik protektionism då var fritt vald, medan den nu är utifrån påtvingad. Systemet liksom det nu rådande tillståndet företer å andra sidan en betecknande och mycket ödesdiger olikhet mot den. vanliga, i fred rådande protektionismen — nämligen att importhindren inom denna senare vanligen endast omfatta industriens och jordbrukets produkter, ej industriella råvaror, medan kontinentalsystemets natur af allmän själfblockad framtvang eller åtminstone borde ha framtvungit en lika rigorös afspärrning mot alla slag af sjöledes införda varor. Fastlandshärskarens sträfvanden måste följaktligen komma att inriktas på anskaffning af råvaror inom det egna området, hvilket alltid är en uppgift som möter mer oöfverstigliga gränser än den att inom egna landamären verkställa själfva förädlingen. Och i den mån en dylik sträfvan misslyckades, stod man inför en ohjälplig motsats inom den egna politiken. Antingen måste man nämligen då offra den industriella utveckling, hvarigenom Englands ställning som »världens fabrik» var afsedd att krossas, eller också måste man ta emot råvaror genom medverkan af hafvens behärskare och därmed misslyckas i uppgiften att förstöra Englands handels- och sjöfartsmakt samt följaktligen också att besegra det genom öfverflöd. När Mollien talar om den »oförklarliga motsägelsen» mellan hindren för råvarutillförsel och förbuden för engelska industriprodukter, emedan de förra befordrade Englands industri mer än de senare skadade den, sätter han därför fingret på en olöslig dubbelhet i kontinentalsystemets själfva princip.^[1]

På fastlandet inträdde emellertid vidare en annan motsats, som icke alls låg i kontinentalsystemets idé men som blef en följd af att Englands nederlag ej var Napoleons eller hans systems alltbehärskande tanke i den utsträckning som han vanligen lät påskina. Såsom redan den föregående framställningen flerstädes visat, stod nämligen det rent protektionistiska syftet för Frankrikes egen räkning faktiskt som likvärdigt vid sidan af syftet att besegra fienden. Därför var det som Napoleon icke blott underlät hvad som eljest borde ha gjorts i det första målets intresse för att ekonomiskt sammansluta det kontinentala Europa, utan rent af vände politikens spets också emot sina egna kontinentala vasallers och bundsförvanters länder.

Allt hvad en fullkomligt hänsynslöst bedrifven protektionistisk politik kan medföra för ett land som är dess bärare måste därför bli kontinentalsystemets verkan i Frankrike. Detta geografiska begrepp tages då som sammanfattningen af »den urgamla franska monarkien» och revolutionstidens franska förvärf, d. v. s. inberäknadt Belgien och vänstra Rhenstranden, men däremot i hufvudsak icke konsulatets och kejsardömets annorlunda behandlade eröfringar. Verkningarna måste här bli de typiska följderna af en spärrningspolitik och, som framgår af det nyss sagda, en sådan politik riktad mot tillförseln ej blott sjöledes och från länderna på andra sidan vattnet utan till stor del äfven landvägen och från de öfriga fastlandsstaterna. Den ekonomiska själftillräckligheten och produktionens drifhusaktiga utveckling kunde här på förhand väntas beteckna läget. Hvad åter beträffar de öfriga fastlandsstaterna inom Napoleons mer eller mindre obestridda maktområde, måste verkan bli långt mer brokig, växlande icke blott efter graden af deras politiska osjälfständighet och efter kontinentaldekretens faktiska åtlydnad inom deras områden utan också efter den relativa betydelsen af de två motsatta tendenser för hvilka de voro föremål. Om man ett ögonblick vill tänka sig in i deras läge, blir det nämligen klart, att ställningen hade drag gemensamma med såväl Frankrikes som Englands, det förra så till vida att de liksom Frankrike måste afstå från tillförsel sjöledes, det senare därigenom att de i likhet med England samtidigt också voro spärrade från afsättning på de under Napoleons mer eller mindre direkta styrelse stående marknaderna. Verkningarna i det utomfranska Mellan- och Sydeuropa kunna därför ej väntas ha samma på förhand gifna, principiella utseende som i Frankrike men få därigenom ett eget, praktiskt historiskt intresse.

I öfrigt måste verkan på det napoleonska fastlandet växla efter utrikeshandelns och den på utländsk afsättning riktade produktionens ställning, hvarvid dock från början bör understrykas den begränsning i verkningarna, som följer af att knappast någon bland fastlandsstaterna hade tyngdpunkten af sitt näringslif förlagd till det internationella bytet. De stora handelsstäderna, Hamburg, Bremen, Amsterdam, Rotterdam, Antwerpen och inom Frankrike Bordeaux, Marseille, Nantes, Le Hâvre och La Rochelle, voro visserligen alldeles beroende af utrikeshandeln och ledo proportionsvis af spärrningen, i den mån denna blef effektiv; men detta är redan så pass mycket belyst i det föregående, att ej mycket mer behöfver sägas därom. Bland territoriella icke-franska stater voro de länder, som i likhet med Sachsen, Schweiz, storhertigdömet Berg, Böhmen och Schlesien redan hunnit industrialiseras, också i allmänhet starkast bundna vid samfärdseln mellan folken och påverkades därför också mest af kontinentalsystemet, ehuru i väsentligt olika riktning efter sin politiska ställning.

Skillnaden mellan industriområdena och de utpräglade agrar- och råvaruländerna, som här närmast betyda Nordtyskland samt särskildt Östersjöstaterna Preussen, Mecklenburg och Ryssland äfvensom Österrike-Ungern, innebar emellertid icke främst, att de senare voro oberoende af utrikeshandeln, ty äfven de exporterade åtskilligt, utan den bestod från kontinentalsystemets synpunkt närmast i, att de båda ländergruppernas näringslif träffades på helt olika sätt genom spärrningen. Industriländerna fingo å ena sidan sin råvarutillförsel försvårad men uppnådde å andra sidan genom den engelska tillförselns åtstrypning ökade afsättningsmöjligheter utanför Frankrike och Italien för sin industri. Agrarländernas utländska afsättning var däremot just hvad som träffades mer eller mindre hårdt, dels genom de allmänna hindren för sjöfarten, som erbjöd nästan enda möjligheten för transport af deras skrymmande varor, dels också genom förbudet för samfärdsel med England, som var deras viktigaste afnämare. På grund af kontinentalsystemets tendens att försvåra hufvudsakligen importen till fastlandet minskades likväl afsevärdt verkan af denna faktor för råvaruländerna; den gjorde sig så godt som icke alls gällande i t. ex. Mecklenburg under denna första period. Men som närmare skall klargöras längre fram i detta kapitel, var Napoleons ställning till Englands lifsmedelstillförsel så principlös och opportunistisk, att det ej lönar sig att söka draga några principiella slutsatser om de verkningar den kunde komma att medföra. Så mycket kan man dock påstå som att agrarländernas svårigheter berodde — ej på en af Napoleon åsyftad afspärrning för England från lifsmedels- eller råvarutillförsel utan — på kejsarens mycket välgrundade farhåga, att en export till England från länder, som ej stodo direkt under hans färla, skulle ge anledning till import af kolonialvaror och engelska industriprodukter. På detta sätt förklaras i första hand läget för både Preussen och Ryssland. Under kontinentalsystemets andra period inträdde visserligen öfverallt en skärpning för agrarländerna, men detta därigenom att all sjöhandel inom Napoleons maktområde nu gjordes beroende af franska licenser, d. v. s. af kejsarens penningbehof eller nåd. Den speciella ovilja, hvarmed kontinentalsystemet uppenbarligen betraktades i agrarländerna, förklaras likväl öfver hufvud taget mindre af den faktiska skadan för dessa länders näringslif än af att politiken icke här tillgodosåg något protektionistiskt element och därför icke erbjöd det populära föreställningssättet någon ersättning alls för de ständiga och ytterligt irriterande obehag den vållade.

Om alla fastlandsstaterna inom Napoleons maktsfär måste det gälla, att kontinentalsystemet verkade återhållande på exporten genom att försvåra importen, som det utgör exportens enda uppgift att likvidera. Man kan också uttrycka saken så, att den ökade själftillräckligheten måste minska exportbehofvet genom att minska importen. Det enda rimligtvis tänkbara undantaget härifrån kunde vara, om den landväga importen i något fall ökades mer än den sjöväga minskades, och det är ej uteslutet, att Sachsens starkt utvidgade förbindelser med Östeuropa ledde till ett dylikt resultat.

Så måste alltså läget principiellt betraktadt ha tett sig för kontinentalstaterna. Hvad åter England beträffar, kan man på detta stadium fatta sig kortare. Det närmaste målet för Napoleons politik var ju att åstadkomma en rubbningsverkan, att hindra afsättningen för såväl de tillverkade industriprodukterna som de i reexportsyfte införda kolonialvarorna, med däraf följande ruin för kreditsystemet och arbetslöshet inom industrien. Så länge det endast är fråga om dylika korttidsfenomen, måste motsatsen mellan England och fastlandet bli mycket stor, varuöfverflöd bli rådande i öriket och varubrist på kontinenten. I den mån åter afspärrningen från fastlandet blef varaktig och ej gjordes betydelselös genom ökad afsättning på andra världsdelar, måste Englands näringslif däremot komma att orienteras i samma riktning som fastlandets, nämligen till ökad själftillräcklighet. Det förlustbringande i utrikeshandel, sjöfart och exportindustri måste nämligen göra produktionen för inhemsk afsättning mer lönande och alltså vrida den svindlande snabba utveckling tillbaka, hvari England just då befann sig. Ingenting tyder på att Napoleon tänkte så långt, tvärtom skulle dylika spekulationer utan tvifvel ha besvarats med något af hans vanliga öppenhjärtiga omdömen om »ideologerna»; men det hindrar ej att sammanhanget är sådant.

Uppenbarligen skulle detta ha försämrat Englands ekonomiska läge ofantligt, alldeles frånsedt de svåra rubbningarna vid öfvergången. Det skulle ha nedbragt dess nationalinkomst långt under hvad den förut varit, eftersom en dylik utveckling hade inneburit öfvergång från näringar, för hvilka det i dåvarande läge lämpade sig på ett alldeles enastående sätt, till andra som stodo långt tillbaka härför. Af detta skäl skulle också förlusten af en varaktig ömsesidig afspärrning mellan England och den öfriga världen ha blifvit långt större för det förra landet än motsvarande förlust på fastlandets sida. Ty den internationella arbetsfördelningen, specialiseringen på industri och handel, — för att nu blott hålla sig till det mest tidstypiska — utgjorde grundförutsättningen för Englands möjlighet att draga nytta af ställningen som nästan ensam innehafvare af stora nya uppfinningar. Fastlandsstaternas ställning däremot var redan vid den stora stridens utbrott så mycket mindre skild från ekonomisk själftillräcklighet, att en återgång därtill innebar långt mer begränsade uppoffringar. De skulle visserligen därigenom i väsentlig mån ha gått miste om förmånerna af att (genom inköp från England) njuta frukterna af de stora uppfinningarna äfvensom täcka sina behof af transmarina varor, samt skulle med ökad uppoffring och minskadt resultat få ersätta bådadera genom en — följaktligen i och för sig nationalekonomiskt missriktad — produktion. Men räckvidden häraf måste likväl förbli obetydlig i jämförelse med motsvarande omläggning i England. Tydligen innebär detta resultat ingalunda, att Englands läge skulle ha blifvit absolut taget sämre än fastlandets utan endast att England därigenom hade gått miste om större redan vunna fördelar. Vridningen tillbaka af tidens ur kunde ej undgå att verka starkast försämrande på läget i det land, där de största stegen i materiell utveckling framåt omedelbart förut ägt rum. Om England i längden hade kunnat bevara sin relativa företrädesställning under de nu gifna förutsättningarna, är en helt annan fråga, som är svår att besvara. Svaret kan likväl i detta fall mycket väl tänkas bli jakande af det skäl, att själfva afspärrningen hindrade och skulle ha fortsatt att försvåra de stora ekonomiska framstegens spridning från England till fastlandet. Nu tog ju utvecklingen icke alls denna riktning, men de teoretiska sammanhangen utredas likväl här, icke blott för att belysa hvad den kontinentala själfblockaden, tänkt till slut, skulle ha inneburit, utan också just för att i sinom tid därmed konfrontera den faktiska utvecklingen.

Till sist bör man göra klart för sig de länders ställning, som hade obehindrad tillförsel från England, alltså närmast Sverige och före den amerikanska själfblockadens genomförande i hufvudsak äfven Förenta staterna. Deras läge måste betecknas af en abnormt underlättad tillförsel, eftersom England där måste komma att söka största möjliga ersättning för de spärrade marknaderna. Medan själfblockadens länder kommo att drifvas till största möjliga mångsidighet i produktion, inträdde följaktligen för länderna i den nu ifrågavarande gruppen en hypertrofi af importen, hvilket betyder, att de bragtes att köpa industriprodukter och kolonialvaror mot relativt ringa motprestation af egna produkter — i och för sig en mycket förmånlig utveckling, så till vida som den ger stort (indirekt) resultat af landets produktiva krafter. Häremot stå å andra sidan de rubbningar i ländernas ekonomiska organisation, som skulle bli en följd af att förut befintliga näringsgrenar behöfde nedläggas, något som dock knappast blef fallet beträffande vare sig Sverige eller Amerika och icke alls i princip är nödvändigt, enär utvecklingen som sagdt i och för sig blott innebär, att man får ovanligt mycket i utbyte mot sina egna varor. Större betydelse hade det då, från synpunkten af det tillfälliga i hela läget, att dessa länders industriella utveckling fördröjdes något genom den exceptionella lättheten att importera engelska varor, hvilket i någon mån fick betydelse för Förenta staterna. Härtill skulle emellertid också hela verkan af kontinentalsystemet i dessa länder ha inskränkt sig, om den napoleonska kontinentens själfblockad hade varit fullständig och effektiv. Då nu förhållandet var mycket långt därifrån och blockadens genombrytning skedde särskildt genom bemedling af länderna af den nu ifrågavarande typen, tillkom emellertid äfven en våldsam uppdrifning af reexporten, sålunda af mellanhandeln, hvilket utan jämförelse blef hufvudfaktorn i det verkliga läget. Likväl upphäfdes därmed icke den förra faktorns betydelse, utan en stark tillväxt äfven i den import som stannade i landet blef fortfarande resultatet. Mellanhandeln åter måste vid de oerhörda prisstegringarna för engelska och koloniala varor på fastlandet påtagligen vara ytterst lönande, när den lyckades, men naturligtvis proportionsvis spekulativ och osäker.

Sedan de olika ländernas ställning nu i princip klarlagts, kan man öfvergå till att konkret betrakta utvecklingen, som erbjuder en rikedom på belysande och äfven för jämförelse med nutiden lärorika drag.

II. Frankrike Den utveckling Frankrikes liksom alla dåtidens industriländers näringslif genomgick under kontinentalsystemets påverkan låg framför allt på textilindustriens område, och de stridiga tendenserna framträdde icke inom någon näringsgren så starkt som där.^[2] Likväl var en mycket stor del af den franska textilindustriens utveckling icke blott utan sammanhang med själfva afspärrningspolitiken utan tvärtom ett bevis för dess begränsade räckvidd. Detta gällde allt hvad Lyxindustri lyxindustrier heter, och däribland främst Frankrikes lysande, historiska textilindustri sidenmanufakturen. Vi, som stå under trycket af en hård afspärrning och inknappning, inse bäst det otänkbara i att lyxproduktionen under ett dylikt läge skulle kunna svälla ut och taga allt flere former, samt kanske än mer omöjligheten af att regeringarna — hur stort deras oförstånd på det ekonomiska området eljest är — rent af skulle uppmuntra för att ej säga med alla medel framdrifva en dylik utveckling. När allt detta var fallet i första kejsardömets Frankrike, ligger det alltså i sakens natur, att orsaken ej kan sökas i kontinentalsystemet betraktadt som spärrningsåtgärd mot England. Däremot sammanhänger det mycket intimt med den allmänna protektionistiska tendens, som fullständigt behärskar Napoleon och utgör förklaringen äfven till kontinentalsystemets egendomliga skaplynne, till skillnad från dess nuvarande motsvarigheter. Just Frankrikes historiska lyxindustrier var det som arftagaren af Bourbonernas traditioner mest tveklöst och entusiastiskt understödde, och främst i sidenindustriens intresse bedrefvos å ena sidan licenssystemet med dess förpliktelse att exportera franska industriprodukter och å andra sidan de handelspolitiska åtgärderna emot bundsförvanterna, som innefattade monopolisering af italienskt silke för den franska sidenindustriens behof samt alla tänkbara mått och steg emot denna industris utländska medtäflare.

Den skrytsamma lyx i både ord och handling, som för Napoleons uppfattning var ett hufvudmedel att höja kejsardömets prestige inåt och utåt, arbetade också synnerligen väl tillsammans med tendensen att skapa afsättning för industrier af det slag, hvari fransmännen sedan århundraden hade excellerat, och en stor del af industriens uppmuntran bestod därför helt naturligt i beställningar af alla slag för hofvets och de kejserliga palatsens räkning. Att en dylik politik drog produktiva krafter från framställningen af hvad som behöfdes för folkets och krigets uppehälle, reflekterade Napoleon sannolikt icke mycket öfver. De ekonomiska uppgifterna tedde sig nämligen för honom långt mer i ljuset af den populära föreställningen om behofvet att »bereda arbetstillfällen» än som ett behof att åstadkomma största möjliga resultat af de begränsade krafternas ansträngningar. Men att en långt riktigare insikt i detta hänseende ofrånkomligt trängt sig på nästan alla länders regeringar under det nu pågående kriget — den »allmänna tjänsteplikten», »den nationella hjälptjänsten», »civilvärnplikten» eller hvad namnen må vara, är bästa beviset härför — trots nästan lika stor eko- nomisk okunnighet från begynnelsen, visar hur pass lindrigt kontinentalsystemets tryck trots allt var i jämförelse med det nu pågående krigets. Eftersom syftet med vår undersökning är att finna själfva spärrningspolitikens verkningar, finns det sålunda i alla händelser ingen anledning att vidare följa denna sida af utvecklingen.

Ylle- och linneindustri Däremot är läget ett helt annat med textilindustriens öfriga grenar. Af dessa hade klädesindustrien lika djupa rötter i Frankrikes historia som sidenindustrien och hade liksom denna och öfver hufvud hela det franska näringslifvet lidit svårt af revolutionstidens stormar, såväl af den allmänna osäkerheten till lif och lem som af penningväsendets hopplösa ödeläggelse genom assignatväsendet. Den reste sig nu ur sitt förfall och hade en lysande period, som (t. ex. i Reims) öfverträffade l’ancien régimes sista år, hvilka nu med rätta stodo för minnet som den förutvarande franska materiella odlingens höjdpunkt. Otvifvelaktigt befordrades ylleindustriens utveckling af Napoleons politik, särskildt af ett omsorgsfullt arbete på ullkulturen och anskaffning af ull från Spanien, liksom i afseende på grofva kläden genom de militära behofven, som alltid och allestädes i våra luftstreck främst taga denna gren af textilindustrien i anspråk, hvarom ej minst den nuvarande ullbristen bär vittne. Anmärkningsvärdt nog voro framstegen efter allt att döma störst inom ett af de införlifvade områdena, nämligen departementet Roer, den på vänstra Rhenstranden belägna delen af nuvarande Rhenprovinsen (Niederrhein). I sina numera världsberömda textilcentra Aachen och Köln m. fl. funnos där nästan de enda industriorter den gamla franska industriens egna män erkände som jämbördiga medtäflare inom den finare klädesindustrien.^[3] Afspärrningen gent emot England gjorde visserligen också här sitt till, och än mer gjorde kanske afspärrningen mot Frankrikes kontinentala medtäflare. Men icke heller här kan man tala om någon i minsta mån afgörande verkan just af kontinentalsystemet, eftersom ylleindustrien var gammal i Frankrike och icke bragtes till väsentligt högre blomstring än före revolutionen, trots att åtskilliga nya specialiteter upptogos och äfven vissa tekniska framsteg förekommo, hvarom mera strax. Det var alltså hufvudsakligen för de tidigare utomfranska eller såsom tullutland behandlade områdena som politiken fick sin betydelse, i det att den gjorde dem delaktiga i afsättningen på den — åtminstone enligt afsikten — hermetiskt slutna franska marknaden. Exporten hade enligt Chaptals beräkningar rent af gått tillbaka, om man räknar med enbart det gamla franska området, ehuru inhemsk afsättning och totalproduktion hade vuxit sedan 1789. Läget var mindre gynnsamt beträffande linneindustrien, där äfven af de införlifvade områdena endast det belgiska (Gent) visade någon starkare utveckling.

Bomullsindustri Särskildt i afseende på linneindustrien men i hög grad också beträffande yllemanufakturen gäller det emellertid, att den jämförelsevis långsamma utvecklingen hade sin orsak i den enastående, för samtidens ögon rent fenomenala expansionen inom den yngsta af textilindustrierna, bomullsindustrien. Här är det intet tvifvel att man står inför en verkan af kontinentalsystemet, ty å ena sidan var hela denna näringsgren ganska outvecklad före revolutionen, och å andra sidan var Englands konkurrens här mer öfvermäktig än på någon annan punkt inom hela näringslifvet. Franska folket hade redan hunnit vänja sig vid bomullsväfnaderna till den grad, att importförbudet 1806 var allt hvad som behöfdes för att drifva upp den inhemska produktionen med svindlande fart, i synnerhet som grunden i stort sedt var lagd genom de många förbuden och afspärrningarna under hela det föregående årtiondet.

Äfven här var det två införlifvade områden, som företedde den våldsammaste tillväxten, nämligen dels Mülhausen i öfre (södra) Elsass, med gamla traditioner på området, dels Gent, som under ledning af en enda man, storföretagaren Liévin Bauwens, står såsom ytterlighetsexempel för det ena af de två slags utveckling kontinentalsystemet skapade. Gent hade visserligen gamla och stolta textiltraditioner sedan Medeltiden, men redan långt före revolutionen hade nästan all industri försvunnit där, och revolutionskrigen gjorde slut på det lilla som återstod, så att man kallade detta gamla industricentrum för en död stad. 1801 startade emellertid Liévin Bauwens där ett bomullsmaskinspinneri äfvensom handväfveri och var till en början ensam om saken, endast understödd af sina bröder; redan 1803 hade han 227 arbetare. Därefter följdes hans exempel af en mängd andra, särskildt släktingar, som öppnade en våldsam konkurrens med honom, i synnerhet om den alldeles otillräckliga arbetskraften, och en väldig expansion började; hela Flandern och Nord-Frankrike öfversvämmades med spinnerianläggningar och hemväfvare, ja de nya företagen sträckte sig ända till Paris och dess omgifningar. Gent förblef dock hufvudorten och var ganska länge det enda ställe i kejsardömet, som tillverkade bomullsväfnader i stor skala, särskildt för militära behof; det fick också ej blott Frankrike och Belgien utan äfven Holland, Italien, Spanien och större delen af Tyskland som afsättningsområde. Vid höjdpunkten för denna blomstring uppgafs den nyligen »döda staden» ha 50 anläggningar och 10,000 arbetare inom bomullsindustrien, och bristen på arbetskraft var så stor, att lönerna sprungo upp till sådana för den tiden svindlande belopp som 5 till 8 francs om dagen.

I motsats till denna produktion för afsättning i stort frodades i Mülhausen och öfver hufvud taget i södra Elsass hufvudsakligen — sedan gammalt — de finaste kvaliteterna af kattuner, tryckta bomullsväfnader. Betydelsen af utvecklingen i Mülhausen framgår kanske enklast af befolkningssiffrorna, som visa en ökning från 6,628 år 1800 till 8,021 år 1805 och 9,353 år 1810, sålunda en tillväxt af 41 % på tio år. Därjämte funnos emellertid äfven mycket viktiga och likaledes ej alldeles nya bomullsindustricentra inom det gamla Frankrikes gränser, särskildt i de gamla nordfranska textilområdena och i Paris med förstäder. En af de mest omtalade franska industriledarna, Richard eller Richard Lenoir, uppgafs af en såsom tillförlitlig ansedd tysk iakttagare (Fahnenberg) i sina fabriker ha sådana för denna tid på kontinenten otroliga arbetarmassor som sammanlagdt 10,600 år 1808 och 14,000 år 1810. Enligt Chaptals uppgifter, som visserligen alltigenom äro uppenbart partiska för den nya industrien men som trots detta på många punkter äro de tillförlitligaste man har att tillgå, var produktionen af bomullsgarn redan tillräcklig för inhemska behof så när som på de finaste numren (i verkligheten dock på sin höjd upp till n:r 60). Äfven af väfnader hade enligt hans mening importen nedgått till omkring 6 % af siffran för l’ancien régimes sista år, hvarvid dock den enligt en mängd uppgifter mycket afsevärda insmugglingen säkerligen lämnats å sido. Anmärkningsvärdt är också, att en tidtals ganska betydlig export af bomullsväfnader hade börjat.

Uppenbarligen var denna utveckling vid första påseendet ägnad att inge Napoleon själf och hans medhjälpare stor segervisshet både som bevis för kontinentalsystemets gagn för Frankrike och som ett slag emot Englands ekonomiska öfverlägsenhet. I hur hög grad det hela betraktades som ett led i striden mot England framgår af många drag. När Napoleon besökte den ryktbaraste af bomullsindustriens män, Oberkampf, som redan 1760 genom en ryktbar anläggning i Jouy utanför Versailles lagt grunden till kattuntryckeriet i det gamla Frankrike, dekorerade han honom med motiveringen: »Vi föra båda krig med engelsmännen, men Ert krig är det bästa». Och Liévin Bauwens framlade en underbar dom af den engelska King’s Bench, hvarigenom han på grund af åtal från lord Erskine(!) in contumaciam hade dömts till döden, emedan han, »ej nöjd med att ha bestulit England på garfverikonstens hemligheter, dessutom beröfvat det den viktigaste grenen af dess handel, dess ögonsten bomullsmanufakturen».

I verkligheten fanns det emellertid ingen punkt, där kontinentalsystemets båda motsatta tendenser skuro sig så som just här, och anledningen var naturligtvis, att industrien byggde på en råvara, som till största delen var oåtkomlig på andra vägar än den förbjudna öfver hafvet. Från första stunden hängde därför råvarubristen som ett Damoklessvärd öfver den blomstrande nya skapelsens hufvud samt föranledde ständiga kastningar i dess ställning och en ständig osäkerhet. Under år 1808 sysselsatte exempelvis Liévin Bauwens enligt egna uppgifter den 1 maj 1,269 arbetare men den 1 november endast 230, och läget uppgafs vara detsamma hos hans konkurrenter; råbomullspriset steg samtidigt enligt samma uppgifter först från 5:25 francs till 11 à 12 (pr halft kg.) för att därpå sjunka till 6 à 7. Redan 1807 hade råbomullsbristen börjat göra sig kännbar i Frankrike, och under 1808 framkallade den inom bomullsindustrien en verklig kris, som tog sig många uttryck. Så t. ex. meddelade prefekten i departementet Aube, att bomullsspinneriets af »den lika plötsliga som enastående råbomullsfördyringen» framkallade stängning i Troyes sänkt 10,000 människor i elände, och han insände ett häraf föranledt, tydligen upproriskt plakat.^[4] Enligt en annan uppgift skulle svårigheterna för de franska väfverierna ytterligare ha ökats genom att väfverierna i Tyskland och Schweiz på grund af den därvarande garnbristen kastat sig öfver franskt bomullsgarn och sålunda fördyrat äfven detta. Svårigheten öfvervanns delvis för denna gång, och uppblomstringen fortsatte in på år 1810, som i allmänhet betecknar höjdpunkten för den industriella blomstringen i Frankrike liksom i England och på den utomfranska kontinenten. Men då kom också som vi veta den stora krisen, hvarvid råbomullsbristen utgjorde en af de mest påtagliga anledningarna, delvis skärpt genom Napoleons Rambouilletdekret från våren 1810 (ofvan sid. 97), som hårdt träffade den amerikanska sjöfarten. Under kejsardömets följande år blef denna brist alltmer akut och ledde 1813 på många håll till fullkomlig stagnation af driften.

Hela detta läge är ej i minsta mån svårförklarligt, men dess betydelse gör det förtjänt att belysas med siffror. Siffrorna visa framför allt, hur pass utesluten en verklig konkurrens med den engelska industrien — sålunda en som försåg den kontinentala befolkningen med bomullsväfnaderna på närmelsevis samma villkor som erbjödos engelska och amerikanska konsumenter — måste ha ställt sig redan på grund af råvarans fördyring eller oåtkomlighet.

Priser på råbomull i England och på kontinenten 1806—1814 (francs pr kg.)^[5]

Tidpunkt	Sydamerikansk (Pernambuco)			Nordamerikansk (Bowed Georgia)		Levantinsk (Smyrna)
	London	Leipzig	Paris, Gent	London	Leipzig	Leipzig	Paris, Gent
Påsk 1806	4,64—4,87	6,80—7,04	6,80—7,30	2,78—3,02	—	4,40—4,48	—
Påsk» 1807	4,87—5,10	97,60	8,10—15,00	2,78—3,25	96,00	4,32	—
Påsk» 1808	4,87—5,33	19,20	24,00	5,57—6,96	12,80	7,68	15,00
Påsk» 1809	4,64—5,10	20,00	—	2,32—2,78	10,40	6,08—6,16	—
Påsk» 1810	5,80—6,26	16,80	12,00—14,00	3,94—4,41	97,60	6,56—6,80	8,00—10,00
Påsk» 1811	3,25—3,48	8,00—8,48	16,00—16,40	1,52—2,09	5,60—6,40	4,48	9,00—9,20
Påsk» 1812	3,94—4,64	11,20	13,00—13,50	2,55—3,02	94,16	4,16	8,50—10,00
Påsk» 1813	5,33—5,57	10,40	—	3,71—4,41	96,08	4,48	—
Påsk» 1814	6,03—6,73	7,68	—	6,50—6,96	96,08	4,80—5,04	—

Genom att betrakta kolumnerna för nord- och sydamerikansk bomull finner man här det enorma afståndet mellan engelska och kontinentala priser. Under åren 1808—1813 äro priserna t. o. m. i den europeiska bomullshandelns centralpunkt Leipzig nästan undantagslöst minst dubbelt så höga som i London, och vissa år (1808 och 1809) äro de fyra gånger så höga. Långt mer än man på förhand skulle ha väntat följa siffrorna hvarandra på dylika afstånd, såsom särskildt tydligt framträder vid prisstegringen på Georgia-bomull 1808 (hösten) och prisfallet på båda kvaliteterna 1811; det belyser hvad som förut sagts om smugglingens fasta kostnadstillägg. Nu är det visserligen sant, att man ej har någon säkerhet för öfverensstämmelse i kvalitet mellan de olika noteringarna; men åtminstone en faktor är utelämnad som skulle öka och ej minska afståndet, nämligen den engelska valutans starka depreciation, som gör de engelska priserna för höga när de såsom här förvandlas till francs efter parikurs. En utjämning börjar inträda först under 1813 i sammanhang med å ena sidan engelsk-amerikanska kriget, som höjer de engelska priserna, och å den andra kontinentalsystemets fall på den europeiska kontinenten, som sänker fastlandspriserna, hvarefter 1814 på grund af den förra faktorns fortvaro och freden på fastlandet leder till en så enastående situation som att Georgia-bomullen är billigare i Leipzig än i London.

Emellertid visar tabellen ännu något mer, nämligen att de franska priserna utan undantag ligga ännu högre än Leipzig-priserna, hvilket ej heller är öfverraskande i betraktande af den skarpare bevakningen i Frankrike men som uppenbarligen än mer försvårar den franska bomullsindustriens läge. Visserligen äro kanske just dessa siffror här i tabellen sinsemellan mindre jämförbara, men saken kan belysas genom andra, på franska konsulatrapporter byggda siffror för en hel del olika orter på samma två tidpunkter, nämligen de två kristiderna 1808 (maj) och 1811 (juni). Om man ordnar orterna så nära som möjligt efter prisernas höjd, få uppgifterna följande utseende (francs pr kg.):

Maj 1808

	Pernambuco	Louisiana	Smyrna
Marseille	—	—	6,50
Antwerpen	10,81	98,40	6,92
Paris	12,00	99,50	7,50
Rouen	12,90	10,00	7,92

Juni 1811

	Brasiliansk	Levantinsk
London	2,30	1,28
Neapel	—	4,38
Triest	—	5,08—7,55
Leipzig	8,28	5,78
Frankfurt	—	6,55—7,20
Basel	—	6,96
Milano	—	7,55
Paris	16,00—16,40	9,00—9,20
Bremen	—	9,61

Som man häraf finner, komma de franska siffrorna sist, endast med undantag för Bremen.

Eftersom allt detta nödvändigt följde af själfblockadens natur, kunde det ej komma oväntadt för Napoleon, och han var också i verkligheten förberedd, fastän hans motåtgärder voro ganska vacklande. Tidtals såg han utvägar i att ersätta den koloniala bomullen med annan, som ej behöfde hämtas sjövägen. Närmast till hands låg då den levantinska, men äfven härvid ställde sig stora svårigheter i vägen, dels dess korta stapel och genomgående sämre kvalitet, dels också här stora transportsvårigheter, då Medelhafvet ej kunde befaras och en mycket dyrbar axeltransport måste ordnas genom Bosnien öfver Genua och Marseille. Siffrorna här ofvan visa också, hur priserna i Frankrike sprungo i höjden äfven på den levantinska bomullen, t. o. m. i jämförelse med de engelska priserna på den oändligt värdefullare amerikanska. Läget var desto mindre tillfredsställande, eftersom Napoleon ingalunda ville låta sig nöja med de grofva väfnader som kunde framställas af levantinsk bomull. Så uppkom tanken att få till stånd bomullsodling på närmare håll, helst inom rikets gränser, och därvid var det närmast fråga om Neapel, som enligt därvarande franska sändebuds uttryck afsågs att vara Frankrikes »rikaste koloni» eller, med en fransk historikers formulering, det »tropiska elementet» i kontinentalsystemet^[6]. Men den bomull som kunde fås därifrån (Castellamare) var äfven tillsammans med den under de senare åren insläppta spanska (Motril) liksom med hvad som eljest kunde plockas ihop på närmare håll (från Romagna etc.) en ringa bråkdel af totalbehofvet; på grundval af Chaptals siffror för spinneriernas produktion 1812 torde man kunna beräkna denna tillgång till 12 % af det hela.^[7]

Allt detta var så pass uppenbart, att Napoleon aldrig kunde känna sig odeladt nöjd med bomullsindustriens våldsamt snabba utveckling utan tvärtom gång på gång sysselsatte sig med tanken att helt och hållet utrota bomullsvarorna och ersätta dem med andra, i Frankrike af ålder tillverkade och på inhemska råvaror grundade textilier. Redan så tidigt som 1809 förklarade han, att det »vore bättre att blott använda ull, lin och silke, vår egen jords produkter, och att bomullen för alltid vore proskriberad på fastlandet, därför att vi inga kolonier äga; men eftersom vi ej äro herrar öfver moderna, så . . . . »^[8] Samma tanke låg bakom hans året därpå verkställda beslut att utfästa ett pris af icke mindre än en million francs för uppfinning af en linspinnmaskin; och efter utbrottet af 1810/11 års kris tog han ett så kraftigt steg emot hvad som dock till stor del var hans eget verk att (i januari 1811) förvisa bomullsvarorna från de kejserliga slotten. Men just af det skäl Napoleon hade angifvit två år förut var bomullsvarornas utrotning — hvilket han säkerligen på detta stadium ej ens åsyftade — ett hopplöst företag, och han liksom hans folk hade att ta konsekvenserna af det ofrånkomliga läget.

Bomullsindustriens utveckling är karakteristisk för kontinentalsystemets verkningar ej blott genom dualismen mellan råvarornas utestängande och förädlingens uppdrifning utan lika mycket genom det våldsamma och drifhusartade i en produktion, som icke vuxit fram ur tilltagande naturliga behof efter en vara, utan skapats genom en plötslig afspärrning i förening med statsåtgärder af alla slag. Det lider intet tvifvel, att en stor öfverspekulation hade förekommit inom industrien och haft sin dryga del i 1810/11 års franska kris, på samma sätt som motsvarande öfverspekulation i kolonialhandeln gaf stöten till krisen i England. Den ovanligt lugnt dömande iakttagaren Mollien påpekade detta i bref till Napoleon och fäste särskildt uppmärksamheten på industriens otillräckliga egna kapital och däraf föranledda beroende af lån och växlar. I sina memoarer är han öfver hufvud taget mycket kritisk ej blott mot fabrikscheferna, särskildt mot Richard Lenoir, hvilkens ohållbara affärsställning och öfverdådiga lefnadssätt han säger sig ha klargjort för kejsaren, utan också mot industrien själf, där enligt hans mening åtskilliga tiotal millioner nedlagts på hvad som skulle ha varit lika användbart med halfva kostnaden.^[9] När den stora krisen 1810 efter några månader nådde bomullsindustrien, träffade den där också synnerligen hårdt och eftertryckligt, särskildt inom spinneriindustrien, som i allmänhet synes ha sett sitt arbetarantal nedgå med en tredjedel under 1811. En förbättring inträdde visserligen allmänt under 1812 års lopp och fortfor på sina ställen ett stycke in på följande år, som man kan se af inrikesministerns — visserligen afsiktligt skönmålande — rapport till Napoleon från senare hälften af 1813. Men Gent-industrien pekar starkt nedåt i alla sina grenar alltifrån första kvartalet af detta sistnämnda år; och under årets lopp, alltså före Napoleons fall, sprider sig nedgången tydligen i allt vidare kretsar. Förmodligen med stark öfverdrift men i alla fall icke utan grund talade manufakturrådets utskott för bomullsindustrien året därpå, omedelbart efter restaurationen, om hur hela näringsgrenen dukade under 1813, så att 600,000 individer fingo valet mellan att tigga eller att sluta sitt elände på ett slagfält, 300 mill. francs’ kapital var paralyseradt och arbetskraft till ett värde af 230 mill. förlorad. Den åskådligaste bilden af nedgången från kulminationsåret 1810 fram till hösten 1813 erbjuda de officiella siffrorna för Gent-industrien:^[10]

Period	Spindlar i arbete	Råbomull kg	Spinnare i arbete	Väfstolar i arbete	Väfvare i arbete	Väfnader st.	Tryckare i arbete	Tryckta väfnader st.
1. kvartalethalfåret 1810	110,716	288,570	1,228	2,908	3,065	53,059	615	35,786
2. kvartalet» 1810	115,810	276,866	1,280	2,703	2,728	48,378	637	39,842
1. kvartalet» 1811	977,266	169,193	1,076	2,800	2,960	49,572	624	29,665
2. kvartalet» 1811	974,632	187,075	1,062	2,956	3,366	58,241	641	31,135
1. kvartalet» 1812	103,020	264,260	1,183	3,611	4,027	69,725	747	35,943
3. kvartalet 1812	999,999d:o	132,100	9,999d:o	9,999d:o	4,015	34,805	756	18,250
4. kvartalet» 1812	103,644	141,061	1,185	2,996	3,608	34,089	699	34,024
1. kvartalet» 1813	970,042	118,413	9,624	2,119	2,329	19,873	408	18,573
2. kvartalet» 1813	960,798	975,197	9,506	1,979	d:o	20,600	490	21,165
3. kvartalet» 1813	964,056	984,944	9,306	1,367	1,510	15,990	213	28,852

Man finner här den starka inverkan af krisen 1811 för spinnerierna men däremot alls ingen för väfverier eller kattuntryckerier, medan nedgången 1813 helt annorlunda likformigt sträcker sig öfver industriens alla led och efter spindeltalet beräknadt innebär en reducering nästan ned till hälften.

Det starkaste uttrycket för industriens drifhuskaraktär ge emellertid händelserna vid Napoleons fall. När gränserna öppnades i sammanhang med de allierade arméernas intåg och sedan formligen i april 1814 genom en rad dekret af den provisoriska regeringen, föll bomullsindustrien alldeles ihop, och nästan alla de ledande industrimännen ruinerades. Flertalet af dem hade fått frikostiga låneunderstöd från Napoleon under 1810/11 års kris — främst Richard Lenoir men äfven exempelvis Liévin Bauwens — utan att sedermera kunna återbetala dem, och med kejsardömets fall försvann utsikten att det någonsin skulle kunna ske. Bauwens, som hyllats på alla upptänkliga sätt såsom sin stads välgörare och ett stöd för Frankrikes uppblomstring, såg sina ägodelar säljas exekutivt och måste själf rymma till Paris för att undgå fängelse. Chaptal klagar särskildt öfver den stora nankingtillverkningens undergång på grund af den öfvermäktiga konkurrensen från de indiska och engelska väfnader som insläpptes mot tull; och tullbeloppet var i verkligheten efter omständigheterna 45 till 50 centimes pr meter, hvilket ej kan ha varit mindre än 20 à 25 % på varans värde och sålunda icke något i och för sig föraktligt skydd.^[11] Men naturligtvis var steget därhän från den fullkomliga afspärrningen trots smugglingen mycket afsevärdt.

Emellertid visar bomullsindustriens öde vid Napoleons fall, hur man än vill vända saken, att den ingalunda blifvit konkurrensduglig under afspärrningstiden. Den starka uppblomstring, som ånyo efter ett helt kort uppehåll inträffade under restaurationen, är heller intet bevis för konkurrensduglighet, eftersom importförbudet på utländska väfnader nästan omedelbart återinfördes och skyddet för industrien därigenom t. o. m. betydligt ökades, eftersom råbomullen nu kom in fritt. Verkliga förhållandet är också, att de tekniska framstegen inom den franska industrien öfver hufvud taget ej voro stora under kontinentalsystemet och att man ännu stod långt tillbaka för England på nästan alla punkter. Utan hjälp af engelsmän kunde mycket få framsteg ännu göras i något som ägde sammanhang med maskinteknik eller metallindustri, och exempelvis Liévin Bauwens startade sitt maskinspinneri med hjälp af fem förmän, som han bortfört från England och som han kvarhöll halft frivilligt och halft med våld. Men såsom redan förut antydts var det nästan oundgängligt, att kontinentaldekretens slag emot allt lefvande och dödt som bar engelskt namn skulle verka återhållande på spridningen af engelska idéer och öfverflyttningen af engelska mekaniker eller uppfinnare till fastlandet. Tämligen beskt säger också Mollien i sammanhang med sin öfriga kritik af den nya industrien, att maskinerna voro byggda af »vandrande engelsmän, som icke voro sitt lands bästa mekaniker». Chaptals själfbelåtna framställning af huruledes genom hans förtänksamhet maskiner anskaffades, som voro de bästa i Europa och ständigt utvecklades genom förbättringar utifrån och inhemska uppfinningar, får också tas med stark reservation.

Detta framgår bäst af hvad som öfver hufvud taget är utmärkande för de två stora industrigrenar, som revolutionerats genom den närmast föregående människoålderns uppfinningar, textil- och järnindustrierna, nämligen att Frankrike — och för öfrigt fastlandet i allmänhet — ännu vid tiden för Napoleons fall i stort sedt varit ur stånd att upptaga de nya grundläggande processer, hvarpå Englands näringslif redan ganska länge varit byggdt.

De grundläggande processerna Inom textilindustrien gällde detta såväl förmågan att spinna höga (fina) garnnummer som ångmaskinens användning inom spinneriindustrien och den mekaniska väfstolen. Hvad det förstnämnda beträffar, hade man beträffande bomullsgarn 1815, som redan nämnts, ej hunnit längre än till n:r 60, och det var restaurationen förbehållet att där på få år nå fram till n:r 200 eller som sällsynthet t. o. m. 291. I afseende på ångdriften är redan omtaladt (sid. 13), att ett enstaka franskt spinneri så tidigt som 1787, året efter Edenfördraget, öfvergått till ångdrift, hvilket då var en fullkomlig nyhet äfven i England. Man kan svårligen finna något mer betecknande för den tekniska stagnation, som därefter inträdde, än att nästa gång ett franskt ångspinneri omtalas är ej mindre än 25 år efteråt eller 1812, då den ännu i dag berömda, banbrytande Mülhausen-firman Dollfus-Mieg & C:ie bragte ett dylikt till stånd — sålunda i ett införlifvadt område. Mekaniska väfverier, som visserligen kommo långt senare än omhvälfningen i spinneriet också i England, men som dock där börjat upprättas redan 1801, hör man knappast talas om på fastlandet under hela denna tid. De enda mig bekanta exemplen från kejsardömets område, där för öfrigt alla detaljer saknas, höra liksom ångspinneriet till de införlifvade områdena, nämligen dels Gent och dels orten Sennheim i öfre Elsass, men ingendera kan ha fått någon betydelse, så sporadiska som upplysningarna därom äro. Inom kattuntryckeriet voro framstegen på fastlandet visserligen större, i det att den stora uppfinningen på detta område, den cylindriska tryckvalsen — enligt något växlande uppgifter — första gången kom till användning hos Oberkampf i Jouy 1801 eller 1803 och hos Wesserling i Mülhausen 1803 eller 1805; men äfven detta var jämt tjugu år efter början af motsvarande teknik i England. Inom maskinteknikens område var det blott utanför bomullsindustrien som fastlandet någonsin under denna tid gick i spetsen i afgörande hänseenden, nämligen beträffande dels Jacquarts väfstol, som till en början egentligen endast tjänade sidenindustrien, dels också Girards uppfinning af en linspinnmaskin. Den senare, som 1810 patenterades och alltså lät Napoleons förhoppning i detta hänseende gå i uppfyllelse, lämnade emellertid betecknande nog kort efteråt Frankrike, i det att uppfinnaren lät locka sig till Österrike och en engelsman bemäktigade sig hans uppfinning, som därmed gaf upphof till en engelsk industri, hvilken först 24 år senare återvände till uppfinnarens hemland som en nyhet. Verklig jämbördighet med den engelska textilindustrien förekom blott på ett enda område, nämligen inom färgeriet och annat, där kemien kunde komma till nytta, hvarom mer strax.

Järnhandtering Ännu mer påtaglig är stagnationen och underlägsenheten för det franska näringslifvet på järnhandteringens område, och det är särdeles betecknande, att Chaptal i sin utförliga och entusiastiska skildring af industriens framsteg härvid uteslutande håller sig till manufakturens område — särskildt tillverkningen af liar, nålar, filar, sylar, hammare och andra verktyg — och ej berör järnframställningen med ett ord, fastän just denna i England undergått en fullständig revolution i alla sina led under den föregående tiden. Detta motsvaras också i verkligheten af en ganska ofattlig efterblifvenhet hos den franska industrien, hvilket är desto mer anmärkningsvärdt som denna näringsgren uppenbarligen var af största betydelse i de oaflåtliga krigen och att döma af tillgängliga siffror också undergått en stark kvantitativ utveckling. Saken förefaller emellertid ganska uppenbar, som nu skall visas.

Ehuru koksningen och kokstackjärnstillverkningen, sålunda malmsmältningen med användning af fossilt bränsle, gå tillbaka till omkr. 1735 och åtminstone 20 år senare hade börjat spridas inom den engelska järnhandteringen, var den franska masugnsdriften helt och hållet baserad på träkol och lät ej drifva sig därifrån ens af den vedbrist som inträdde redan 1808 och sedermera fortfor. Det enda kända exemplet på koksmasugnar erbjöd det numera världsberömda Creusot-verket, som först 1806, sålunda omkring 70 år efter uppfinningen, på Napoleons exposition i Paris kunde utställa kokstackjärn och 1810 kunde bringa det i handeln; äfven då var tillverkningen efterblifven och medförde en alldeles oproportionerlig koksåtgång. Alldeles likartadt var förhållandet med den omhvälfvande förändringen i tillverkningen af smidbart järn, smältningen i Corts flamugn eller puddlingsprocessen, som frigjorde äfven detta andra led af järnhandteringen från beroende af träkol. Denna uppfinning var visserligen betydligt yngre, nämligen från 1783; men redan under 1780-talet hade den kommit till användning i England och var vid denna tid spridd öfver en stor del af Englands järnhandtering samt hade under åren 1802 och 1803 ingående studerats af svensken Svedenstjerna och fransmannen Bonnard i förening. Äfven här synes Creusot-verket ha varit det enda som haft någon betydelse, i det att ett flamugnsförfarande där påbörjades 1810, men om detta innebar någon användning af stenkolsbränsle är ej klart; och andra försök med puddling voro från början misslyckade. Hvad därnäst angår framställningen af stål, d. v. s. järn med hög kolhalt, hade Huntsman naturligtvis också i England — omkring 1750 funnit en snart vidtberömd och 20 år senare mer allmänt i England tillämpad lösning af problemet att tillverka gjutstål (degelstål). På fastlandet synes metoden ha införts 1808 af schweizaren J. C. Fischer, hvilkens anläggning utanför Schaffhausen blef föremål för stor uppmärksamhet, och 1812 grundades firman Krupp för samma ändamål. Men på franska kejsardömets område är blott ett sporadiskt exempel på dylik tillverkning kändt, af två belgare i Liège, sålunda ånyo på införlifvad mark. Slutligen var nivån också anmärkningsvärdt låg inom den i England - om man jämför med den föregående tiden — redan ofantligt utvecklade verkstadsindustrien. De egentliga banbrytarna här synas inom det franska väldet ha varit två skottar, far och son, med det sedermera berömda namnet Cockerill, som — likaledes i Liège 1807 — lade grunden till den belgiska maskinindustrien.^[12]

Framför allt det egentliga Frankrike men på de viktigaste punkterna alla delar af kejsardömet hade sålunda inom hela järnhandteringen måst afstå från att följa med i den senaste generationens utveckling, och detta framgår vid en jämförelse ej blott med England utan äfven med Tyskland och med ett på de gamla processerna kvarstående men som sådant mycket högtstående järnproducerande land såsom Sverige. Tydligen med full rätt sade också nationalekonomen Blanqui mot slutet af restaurationen, att järnhandteringens framsteg nästan helt och hållet tillhörde tiden efter 1814. Därför stod den franska järnindustrien 1814 också alldeles försvarslös gentemot de utländska konkurrenterna, som uppgåfvos sälja 30—40 % under franska priser; och afspärrningen hade ej verkat mer uppfostrande än att en 50 % tull blef nödvändig för att hålla industrien uppe.

Totalintrycket på dessa grundläggande områden är därför, att kontinentalsystemets verkan i första rummet varit att utestänga åtminstone det franska väldets industri från de engelska inflytelser, som i det dåvarande läget voro oumbärlig förutsättning att draga. nytta af den stora ekonomiska omhvälfningens frukter.

Kemisk industri Det fanns emellertid ett område, där den franska industriens öfverlägsenhet och banbrytande verksamhet voro uppenbara, och området är samtidigt ett där man har tillfälle att studera kontinentalsystemets positiva, framstegsbefordrande sida. Detta är den kemiska industrien eller bättre uttryckt alla processer, där kemiens resultat kunde komma produktionen till nytta.

Att utvecklingen tog denna riktning just i Frankrike berodde visserligen till sin rot på något helt annat än politiken, nämligen på att Lavoisier genom sin verksamhet under de två årtiondena närmast före franska revolutionen lade grunden till hela den moderna kemien och genast gjorde den användbar för en mängd praktiska uppgifter. Han fick dessutom genast en rad framstående lärjungar, hvilkas arbeten i ännu högre grad kommo industrien direkt till godo, och äfven deras resultat voro till stor del färdiga före eller omkring revolutionens utbrott, innan ännu det yttre trycket hade hunnit verka. I vissa fall hade de också blifvit ekonomiskt användbara före kontinentalsystemet och fingo då stor betydelse för den industriella utvecklingen under dess tid. Främst bör därvid nämnas Berthollets på svensken Schéeles upptäckt grundade teori för framställning af klor, som fick den största betydelse för hela väfveriindustrien genom att redan år 1785 ersätta solblekning med klorblekning; James Watt förmedlade nästan omedelbart den nya metodens öfverföring också till England, som följaktligen här utan tvekan tog efter de franska framstegen. En annan kemisk metod af ännu mer central betydelse, hvilken också hade kommit i gång under åren före revolutionens utbrott, var svafvelsyrefabrikationen, som blef utgångspunkt för en hel rad andra produktionsgrenar.

I detta sammanhang är det emellertid påtagligen icke de kemiska framstegen af en dylik typ som ha största intresset utan i stället sådana som först hjälptes fram af den stora själfblockaden, hvars betydelse alltså blef — om uttrycket må tillåtas — att vara utvecklingens förlossningshjälp. Det kan nog sägas som allmän regel, att ett krigs eller en afspärrnings ekonomiska insats hufvudsakligen består i att lösa dylika uppgifter, mer än i att framkalla verkligt nya uppfinningar eller upptäckter, och så till vida blefve satsen om nöden som uppfinningarnas moder mer träffande genom att formuleras: nöden är uppfinningarnas barnmorska. I ett krigsläge är nämligen hela stämningen som regel så enerverad och febril, att det sällan finns tillräckligt lugn för djupgående vetenskapliga arbeten; och äfven om det finns lugn, så saknas i allmänhet tid, när allt skall vara färdigt på stunden, men vetenskapen sällan låter kommendera sig. Hvad man gör i krig och vid afspärrning är därför i stället att med våldsam ifver kasta sig öfver uppfinningar som redan äro färdiga eller nästan färdiga, nämligen i rent teknisk mening, men som däremot förut saknat ekonomisk betydelse. Därvid är det som nöden kommer så stark verkan åstad, mindre eller åtminstone ej uteslutande genom att förbättra de nya metoderna utan genom att försämra de gamla tillförselsmöjligheterna, hvilket plötsligt gör processer, som förut saknade ekonomisk betydelse, till den bästa eller rent af enda utvägen. Häri ligger en stor del af förklaringen till den »utveckling af de största industriella underverk», hvarom Chaptal och andra under denna tid tala. När sedermera det exceptionella läget upphör, så försvinna också underverken, ty de ha gjort sin tjänst. De falla tillbaka så att säga under medvetandets tröskel, bli ånyo potentiella i stället för aktuella; och annat är ej lämpligt, om man vill hålla folkets ekonomiska läge uppe på dess maximum. Så förklaras utan svårighet den allmänna débâcle, som drabbade den napoleonska tidens industriella skapelser vid fredens återinträde. I vissa lyckliga fall utlöser emellertid afspärrningen en ny produktion, som endast har behöft en dylik hjälp för att slå rot; afspärrningen har då verkligen fört den ekonomiska utvecklingen framåt och visat sig som ett äkta uppfostringsskydd.

På den egentliga kemisk-tekniska industriens område är det stora exemplet här tillverkningen af soda ur hafssalt. Upptäckten häraf hade gjorts af Leblanc redan omkring 1789 — uppgifterna om årtalet växla något, såsom vanligen och helt naturligt är fallet beträffande uppfinningar och upptäckter — men den store upptäckarens ansträngningar under hela revolutionstiden att göra sin insats fruktbringande hade slagit fullständigt fel, och han var ruinerad redan flere år före sin död 1806. Då kom afspärrningen från Spanien, där sodan förut hämtats, och gaf en oanad betydelse åt sodatillverkningen, som nu visade sig äfven ekonomiskt högst berättigad, eftersom den utvecklades därhän, att priset pr 100 kg. kunde nedbringas från 80 à 100 francs till 10. En likartad utveckling undergick framställningen af en annan produkt, som en gång i tidens fullbordan skulle komma att ersätta Leblanc-sodan, nämligen ammoniak; och äfven framställningen af alun och kamfer på kemisk väg synes kunna räknas hit, kanske äfven den viktiga salpetersyretillverkningens framsteg.

Dessa grundläggande upptäckter drogo sedan efter sig en mängd andra, såsom fallet alltid varit inom kemien på grund af den mängd olika produkter som erhålles vid en syntes. Det skulle emellertid falla långt utanför min kompetens att i detalj redogöra för allt detta, men man torde kunna våga påståendet, att den franska kemiska industrien under denna tid på grundval af den moderna kemiens första stora framsteg genomgick och lät världen genomgå en utveckling af i någon mån samma art som Tysklands kemiska industri skapat efter 1870 främst på grundval af stenkolstjärans derivat. För att blott nämna ytterligare ett par exempel, blef soda tillgången underlag för tvåltillverkning, och den saltsyra, som erhölls som biprodukt af hafssaltet vid sodans utvinnande, blef i sin ordning underlag för klortillverkningen. Af särskild betydelse för textilindustriens utveckling voro också de nya möjligheter till färgfabrikation och fixering af färger på olika slags väfnader, som den ökade kemiska insikten skapade. Ryktbarast är i det förra hänseendet tillverkningen af berlinblått, efter sin uppfinnare kalladt »le bleu Raymond», och användning af adrianopelrödt efter nya metoder i kattuntryckeriet, där en medlem af den ryktbara textilfirman Koechlin i Mülhausen 1810 och 1811 gjorde framsteg, som betydligt öfverträffade hvad man dittills kunnat åstadkomma i England.

Surrogat för kolonialvaror Frågan om färgindustrien leder öfver till den om att finna ersätt- ning för de mer eller mindre oåtkomliga och alltigenom utdömda kolonialvarorna. Helt naturligt var det främst på denna punkt som. franska regeringens och dess organs, kanske framför allt Chaptals, verksamhet skulle inrikta sig.

Att åtgärder här voro väl behöfliga i afseende på färgämnen, kan man sluta af den stora prisstegringen, som åtminstone i Leipzig tidtals var starkare än för råbomull; för indigo var priset i allmänhet fördubbladt men ibland ända till tre-, fyr- och femdubbladt, för kochenill, färgträ och annat vanligen fördubbladt.^[13] De två ojämförligt viktigaste färgämnena voro de två förstnämnda, indigo och kochenill (alisarin). I själfva verket var nyheten icke på någotdera området mycket stor, ty man hade af ålder användt två inhemska färgväxter, vejde (Isatis tinctoria) och krapp (Rubia tinctorum) för deras tillverkning; men det ansågs nu som ett stort framsteg, att kemisterna kunnat fastställa tillvaron af samma färgämne, indigo, i vejde som fanns i den indiska och amerikanska Indigofera. Förhoppningarna om betydelsen särskildt af de inhemska indigotillverkningarna voro ytterst högt spända. Man väntade att för alltid bli oberoende af den koloniala produkten, och ännu så sent som 1818 tänkte sig Chaptal, att Frankrike genom sin inhemska indigotillverkning rent af skulle få en exportvara, som kunde ersätta landet för den lönande mellanhandel med kolonialvaror, som Frankrike gått miste om, då det 1814 och 1815 fick offra största delen af sitt kolonialvälde. I verkligheten voro emellertid resultaten minimala och deras betydelse för framtiden ingen alls. Odling af 32,000 hektar med vejde hade föreskrifvits, indiskt indigo förklarats som engelsk produkt och följaktligen importförbjudits, tre kejserliga indigofabriker hade anlagts och premier utdelats åt enskilda; men ännu 1813 belöpte sig produktionen till summa 6,000 kg. (utom 500 kg. indisk indigo, »anil-indigo», från en italiensk plantage). Blott en enda fabrik öfverlefde 1814, och hela episoden försvann utan att lämna några spår efter sig. Som bekant är det på syntetisk väg man i vår egen tid har lyckats fullständigt ersätta de naturliga färgämnena indigo och alisarin, och under det nu pågående kriget har läget tidtals varit till den grad omkastadt, att England har måst ta sin tillflykt till den naturliga indigon som ersättning för den oåtkomliga syntetiska indigon från Tyskland.

I afseende på de öfriga kolonialvarorna erbjuda surrogaten för kaffe och tobak för oss ej annat af intresse än det som ligger i att »se sina egna fönster». Till kaffesurrogaten hörde cikoria, torkad morot, ekollon, solrosfrö, sockerbetor och annat, till tobaksersättningarna körsbärs- och kastanjeblad samt rölleka (Achillea millefolium); och produktionens omfång i Europa i allmänhet belyses af att enbart det egentliga Danmark hade 17 fabriker för kaffesurrogat.^[14] Men det stora exempel på kontinentalsystemets betydelse för den industriella utvecklingen, som vanligen plägar anföras, är betsockertillverkningen, och detta kan också anses ha sin riktighet, om man blott strängt håller fast vid hvad som nyss sades om karaktären af den insats, som utmärker dylika tider.

Betsockerindustri Det är nämligen långt ifrån fallet, att möjligheten att utvinna socker ur betor skulle ha varit en nyhet från kontinentalsystemets tid. Redan år 1747 hade den tyske kemisten Marggraf i Berlin fastställt, att sockerbetan innehåller samma ämne som sockerröret, och från slutet af 1700-talet hade en annan tysk kemist, Achard, oaflåtligt arbetat på att utexperimentera framställningen af betsocker samt i en råsockerfabrik på sin schlesiska egendom Kunern också lyckats därmed samt 1809 framlagt sina resultat, utan att däraf uppstått någon industri att tala om. Achards öde företer alltså stor likhet med Leblancs något årtionde tidigare, trots att frågan om en inhemsk sockertillverkning också i Frankrike varit föremål för undersökning, genom en af franska institutet tillsatt kommitté år 1800. Saken var alltså tekniskt väl förberedd men tills vidare ekonomiskt ganska ändamålslös, så länge kolonialsockret var tillgängligt i någon mån på de gamla villkoren. När denna senare förutsättning ändrades, kan det därför ej verka mycket öfverraskande, att man drog nytta af de teoretiskt vunna resultaten; tvärtom är det nästan anledning att förvåna sig öfver hur pass länge det dröjde, innan man beslöt sig att ersätta kolonialsockret på denna väg. Dessförinnan hade sockerbristen hunnit göra sig högst kännbar. I Leipzig steg sockerpriset nästan oafbrutet ända till 1813, då det utgjorde i det närmaste 3+1⁄2 gånger beloppet sju år förut, och i Paris steg priset först (1810) till 4 samt senare (1812) till 6 francs pr livre eller ungefärligen 8 resp. 12 francs pr kg., medan Londonnoteringarna t. o. m. för den högsta kvaliteten socker under 1812 motsvarade mellan 1.35 och 2 francs pr kg., sålunda en fjärdedel till en sjättedel af det franska priset.^[15]

Man hade därför redan tidigare på fastlandet börjat se sig om efter surrogat, men det fanns knappast något sockerhaltigt material som ej kom till användning, innan man nådde fram till betorna. Honung, vassle, kastanj, päron, äpple, majs, lönn, potatis, fikon, körsbär, plommon, tång och slutligen drufvor försöktes. Drufsockret blef den första större etappen och tillverkades under åren 1810—11 i 2 mill. kg. samt premierades; men denna ej kristalliserande, svartaktiga sirap var motbjudande och smakade illa.

Vid denna tid hade emellertid betodlingen redan kommit i gång, och en fabrikation af betsocker hade börjat på flere ställen, framför allt hos Delessert i Passy. Man kan ej förvåna sig öfver att entusiasmen blef stor, då resultatet visade sig — det påstods, säkerligen för denna tidpunkt med stor öfverdrift, att produkten ej kunde skiljas från rörsocker. Nu följde ett af Chaptal i hans minnen skildradt dramatiskt besök af Napoleon hos Delessert, som dekorerades af kejsaren och betraktades som en banbrytare. Den kejserliga förvaltningen tog saken om hand efter sina vanliga metoder, genom åtgärder som löpte alldeles parallellt med behandlingen af indigotillverkningen. Importförbud för kolonialsocker, påbud om betodling på först 32,000, sedermera 100,000 hektar — hvilket visserligen aldrig ens tillnärmelsevis synes ha blifvit verklighet — samt om fyra kejserliga sockerfabriker och en särskild i Rambouillet utfärdades slag i slag. Obestridligen gaf detta upphof åt en liflig utveckling af såväl betodling som sockertillverkning, icke minst i de tysktalande områdena inom och utom kejsardömets gränser, ja försöksvis så långt norr ut som i Danmark; och Napoleons språkrör gjorde allt som göras kunde af denna framgång i arbetet på oberoende af tillförseln sjöledes. Så talade inrikesministern i sin exposé öfver rikets tillstånd till lagstiftande kåren i februari 1813 om hur det hade förefallit som en omöjlighet att ersätta socker, indigo, kochenill, soda och bomull; men »vi ha haft den starka viljan, och omöjligheten har försvunnit för våra ansträngningar». Från och med 1813 ställde han i utsikt en tillverkning af 7 mill. livres (inemot 32 mill. kg.) socker i 334 fabriker, som »nästan alla» uppgåfvos vara i gång, och detta ansåg han motsvara minst hälften af det genom prisstegringen starkt minskade behofvet.

Som vanligt var verkligheten något mindre strålande. Det visade sig enligt inrikesministerns egen rapport till Napoleon senare på året, att man på grund af okunnighet äfvensom olämplig väderlek endast hade fått 1.1 mill. kg. socker och att af de 334 licenserna endast 158 tagits i anspråk; om man får tro en förklaring af generaldirektören för manufakturer och handel omedelbart efter restaurationen var också kvaliteten af det saluförda sockret så dålig, att det hade skapats en fördom emot den inhemska varan. Redan samma år 1813 började också regressen, och sedan drog kejsardömets fall som vanligt industriens undergång efter sig; af sockerfabrikerna höll sig icke en enda. Men redan efter två år återuppstodo två fabriker, af hvilka den ena var Chaptals på hans egendom Chanteloup. En hög tull på kolonialsockret bragte betsockertillverkningen på fötter mot 1820-talets slut, så att kontinentalsystemets insats på denna punkt efter halft annat årtionde visade sig bära frukt, och sålunda står betsockerindustrien vid sidan af särskildt Leblanc-sodan som ett bevis för att afspärrningen i vissa fall förmår röja bort några af hindren för en viktig ekonomisk utveckling.

III. Det öfriga fastlandet
Fransk intressepolitik Det franskt nationalegoistiska draget i Napoleons politik är en väl bekant och rikligt dokumenterad sida af kontinentalsystemet, som förklarligt nog hos tyska författare grumlar den sympati de vanligen hysa för grundtanken i planen att utestänga England från fastlandet.^[16] Det tidigare (sid. 34 ff.) omtalade, föreburna syftet att sammansluta Europas fastland till en ekonomisk enhet emot England saknade visserligen ej alldeles förespråkare. Den ganska nära till hands liggande men onekligen betydelsefulla tanken att utveckla Rhenförbundet, som omfattade hela Tyskland med undantag af Österrikes, Preussens, Sveriges och Danmarks besittningar och hvars skapare samt mäktige beskyddare Napoleon var, till ett tullförbund, som i så fall skulle ha blifvit en förelöpare till 1833 års tyska Zollverein, framfördes sålunda af Beugnot, den »kejserlige kommissarien», d. v. s. högste lokala förvaltningschefen, i storhertigdömet Berg, vid ett par olika tillfällen och hade en förespråkare också i Bacher, Napoleons sändebud hos Rhenförbundet i Frankfurt. Men det var icke i minsta mån denna anda som härskade i Paris. På sensommaren 1807 gaf Napoleon Champagny, som just då höll på att öfvergå från inrikes- till utrikesministerposten, i uppdrag att utreda hvad Rhenförbundets furstar kunde önska för sin handel samt hvilka åtgärder som borde vidtagas för att hos dem bereda afsättning för franska industriprodukter. Säkerligen i öfverensstämmelse med kejsarens afsikt var det frågan n:r 2 som Champagny i verkligheten upptog till besvarande, nämligen i den betecknande riktningen, att man borde hindra de nu konsoliderade tyska staterna att skapa de hinder för fransk afsättning och i synnerhet transitering af franska varor tvärsöfver Tyskland, som hade varit uteslutna på den tid de voro små och splittrade. I öfverensstämmelse härmed höll Napoleon en hel svärm af handelsspioner öfver hela Tyskland, hvilka inberättade om smugglingen af engelska och kontinentala varor liksom om de franska industriprodukternas förmåga att slå medtäflarnas ur brädet; i stor utsträckning var det på grundval af dylika informationer, som Napoleon sedan riktade sina mått och steg emot alla andra länders afsättning.

Ett ryktbart exempel på hur Napoleon i verkligheten betraktade sin politiska mission på detta område är ett bref, som han efter segern öfver Österrike 1809 aflät från Wien till Fouché (i dennes egenskap af t. f. inrikesminister), där vredens åskor ljungade öfver franska inrikesministeriets handelsbyrå:

»Om byrån hade gjort sin skyldighet, skulle den ha dragit nytta af mitt intåg i Wien genom att uppmuntra köpmän och fabrikanter till export dit af kläde, porslin och andra varor, som betala ansenliga afgifter i Österrike — kläde enbart 60 %. Jag skulle som en naturlig sak ha fritagit dem från dessa afgifter och fyllt Wiens magasin öfver bräddarna. Men den byrån tänker på ingenting och uträttar ingenting.»

Det är följaktligen ej till att utestänga England utan till att göra en bräcka i tullmuren mot de franska varorna som han här vill begagna sina segrar, och i öfverensstämmelse härmed sökte de franska industrimännen jämnt en vecka senare genomdrifva tillförsel af fint franskt kläde till Wien mot en mycket obetydlig tull, utan reciprocitet för de österrikiska varorna i Frankrike.

Tydligast utformad är emellertid Napoleons nationalegoistiska politik i afseende på kungariket Italien (Nord-Italien), hvars konung han ju var. Detta land ville han helt och hållet förvandla till en ekonomisk dependens af Frankrike: hermetiskt stängd för afsättning af alla andra länders industriprodukter, öppen å ena sidan inåt för att mottaga Frankrikes varor och å andra sidan utåt för att förse detta land med erforderliga råvaror, närmast silke, men utan motsvarande rätt att draga nytta af den franska marknaden, och slutligen afsedd som spärrbom för att hindra varor från Frankrikes medtäflare att tränga in i Neapel, Sardinien och Sydeuropa i allmänhet. Därigenom att Italien sedan århundraden för att icke säga årtusenden med starka bytesförbindelser var ekonomiskt knutet till Schweiz och Tyskland, blef detta en stark rubbning äfven i dessa sistnämnda länders näringslif och tvang dem öfver på andra afsättningsområden eller andra verksamhetsgrenar. Sin allmänna princip i behandling af bundsförvanter och underlydande icke-franska områden har Napoleon aldrig gifvit ett intensivare uttryck än i ett annat ryktbart bref (23 augusti 1810), till sin trogne och pålitlige styfson Eugène Beauharnais, som ju för hans räkning styrde Italien såsom vicekonung; i utdrag lyder det med Napoleons egna betecknande kursiveringar:

»Min grundsats är: Frankrike framför allt (La France avant tout). Ni får aldrig förlora ur sikte, att om den engelska handeln triumferar på hafvet, så är det emedan engelsmännen där äro de starkaste; det är därför billigt, att Frankrike, eftersom det är den starkaste till lands, likaledes låter sin handel triumfera där; eljest är allting förloradt.» Italien har Frankrike att tacka för så mycket, att det verkligen ej får räkna efter, om Frankrike där förvärfvar några kommersiella fördelar. »Tag därför också till valspråk: Frankrike framför allt.»

Begynnelsen till denna politik i Italien är redan förut skildrad (sid. 58), och fortsättningen var desso lik. 1806 års dekret hade sin udd riktad mot böhmiska, sachsiska, schweiziska, bayerska och berg’ska textilvaror och tycks ha träffat storhertigdömet Berg hårdast. Detta land, som då nominellt styrdes af Napoleons svåger Joachim Murat men i verkligheten af kejsarens egna organ, utverkade då ett undantag för sin räkning i januari 1807; men redan i december samma år upphäfdes detta, och från och med följande år voro dess varor definitivt utestängda från den italienska marknaden, medan Schweiz’ export alldeles särskildt drabbades af en i samma dagar företagen skärpning af 1806 års dekret, som förbjöd all import af bomullsvaror utom från Frankrike. De franska varornas ställning på den italienska marknaden stärktes 1808 ytterligare genom en kuriös fransk-italiensk »handelstraktat», som Napoleon i egenskap af båda ländernas enväldige härskare afslöt med sig själf. Slutligen kulminerade politiken 1810 i en tresidig föreskrift, som dels utvidgade importförbudet till ej blott bomulls- utan äfven yllevaror, när de kommo från andra länder än Frankrike, dels kompletterade importförbudet med ett transitförbud, dels slutligen förbjöd export af italienskt silke annat än till Lyon — exporten af silke från det med Frankrike införlifvade Piemont hade förbjudits redan 1805 — med den motiveringen (i det nyss citerade brefvet till Eugène) att det eljest ginge till England, emedan Tyskland ej tillverkar siden, men utan hänsyn till det för Napoleon välbekanta faktum, att Schweiz dels dref handel med italienskt råsilke, dels också hade en blomstrande sidenfabrikation. I konungariket Neapel, som regerades först af Joseph Bonaparte och sedan af Murat, tillämpades under Napoleons skarpa påtryckning en likartad politik, först med företrädestullar för franska varor och sedan med importförbud på utländska.

Gent emot Rhenförbundets stater iakttog Napoleon betydligt större återhållsamhet, och jämförelsevis litet är kändt om ingrepp i deras själfbestämmelserätt, trots Champagnys nyss omnämnda förslag. Däremot är det högst betecknande, att ej ens de under Napoleons egen tid i kejsardömet införlifvade områdena därigenom utan vidare likställdes med »de gamla departementen». Detta var en svaghet som i allmänhet hade utmärkt l’ancien régimes löst sammanfogade stater, ej minst den franska; men i Napoleons stramt centraliserade rike betyder det ej en dylik löslighet i kompositionen utan något helt annat. Det är nämligen där uttryck för att de områden, som infogades i väldet för att afstängas från engelsk tillförsel, likväl ej skulle få bli mer än portens proselyter, d. v. s. lämnas utan delaktighet i den franska marknadens fördelar. Denna politik, som icke hittills blifvit föremål för särskild undersökning, tillämpades nämligen, exempelvis mot Holland och »de hanseatiska departementen», på det sättet, att franska varor obehindradt kunde tillföras de införlifvade områdena på samma sätt som rikets öfriga delar men varor därifrån betraktades som utländska, då de fördes till Frankrike. För Holland bestämdes visserligen genom införlifningsdekretet, att tullgränsen till Frankrike skulle försvinna redan med början af 1811, men detta uppsköts gång på gång och förefaller aldrig ha blifvit verklighet. Det gör exempelvis ett egendomligt intryck att höra böner från Leyden 1811 och Osnabrück 1812 att få fri förbindelse med kejsardömet, fastän de båda hörde till de 1810 införlifvade områdena, och likartadt var förhållandet med hansestäderna.

Hela detta franskt nationalegoistiska system, som sannolikt verkade ännu mer irriterande än ekonomiskt skadligt på de andra länderna, emedan det gick ut öfver den »naturliga människans» mest omhuldade ekonomiska älsklingsfördomar om importens skadlighet och exportens nytta, hade ej ens fördelen att bereda Frankrikes exportvaror den härskande ställning, hvilken var dess enda syfte och raison d’être. Till väsentlig del berodde detta på den grundläggande sidan af kontinentalsystemet, med dess ofantliga fördyring och försvåring af råvarutillförseln, som ju efter redan förut meddelade siffror uppenbarligen drabbade Frankrike hårdast, därför att smuggling sjöledes där dock, trots allt, hindrades mer effektivt än längre norr ut och smuggling landvägen hade att filtreras genom många tullgränser, innan den nådde den franska. Men vidare medverkade lyxkaraktären hos den franska industrien, hvarigenom afsättningen i hög grad försvårades särskildt mot periodens slut, då trycket på hela Europa af de ändlösa blodiga och oblodiga krigen framträdde med växande styrka; och slutligen. tillkom, att Frankrike ej med några våldsåtgärder kunde uppväga det faktum, att dess industri ej hade gått lika mycket framåt som vissa andra länders. I Italien gjorde sig dessa faktorer visserligen mindre gällande, ty detta lands egen industri kom ej egentligen i fråga som konkurrent, och afspärrningen mot norr torde ha haft en viss effektivitet. Åtminstone visa de tillgängliga siffrorna för det italienska konungariket på mångdubbling af den fransk-italienska handelsförbindelsen, så att omkring hälften af utrikeshandeln i både import och export föll på varubytet med Frankrike; och äfven för Neapel kunde konstateras en uppgång i importen från Frankrike. Men däremot innebar detta ingen ökning i Frankrikes export som helhet. Endast ett år under kejsardömet (1806) hade enligt de officiella uppgifterna att uppvisa lika höga siffror som l’ancien régimes sista år, trots de väldiga annexioner som sedan dess ägt rum; redan förut har också nämnts, att (enligt Chaptals uppgift) exporten af yllevaror nedgått. Särskildt är det påfallande, i hur hög grad Frankrike låg under i konkurrensen med sina kontinentala medtäflare på den tyska marknaden. Redan a priori är det ganska gifvet och bekräftas f. ö. af källorna, att de hinder Napoleon lade i vägen för dessa länders export till Sydeuropa starkt måste ha medverkat till deras inträngande på andra marknader, där de i stället upptogo täflan med Frankrikes. Så visade sig schweizarna på Leipzigmässan första gången påsken 1808, efter skärpningen af spärren mot Italien i slutet af 1807, och deras afsättning af mussliner forcerades ånyo på denna marknad efter den ännu strängare afstängningen 1810. I så fall var tydligen föga vunnet från fransk synpunkt, äfven om skadan för de förra ländernas handel af att vridas ur sin naturliga riktning ej därför uteblef.

De franska handelsspionernas rapporter öfverensstämma alldeles med uppgifter i tyska och schweiziska källor om svårigheten för Frankrike att konkurrera. Från Schweiz hör man sålunda, att fransk konkurrens ej spelade någon roll i Tyskland annat än för siden, från Böhmen att franska varor ej kunde konkurrera, från Frankfurt att franska varor betydde minst. De franska rapporterna sökte vanligen förklaringen till att tyska och schweiziska varor voro öfverlägsna i olika tillfälligheter, såsom större närhet till produktionsorten, enklare kvaliteter, större lätthet att förvärfva råvaror och annat, men några äro öppenhjärtigare. Så hette det i en rapport från Darmstadt: »Sachsens och Schweiz’ fabriker för kaschmir och bomullsvaror skada vår handel i Tyskland, där de finna stor afsättning och äro mycket eftersökta under namn af engelska varor, hvilkas utseende de imitera»; och på hösten 1810 fällde en af handelsspionerna ett omdöme, som från den nationalegoistiskt franska politikens synpunkt nästan måste anses bryta stafven öfver hela kontinentalsystemet: deras konkurrens »är kanske i denna stund farligare för Frankrike och Italien än de engelska manufakturernas, emedan de göra oss fastlandet stridigt». Trots bästa vilja och obegränsade maktmedel att reservera för fransk räkning hvad som blifvit fritt genom afspärrningen emot England, hade Napoleon därför knappast lyckats bereda den franska exportindustrien någon ökad afsättning. Som exportbefordrande åtgärd i Frankrikes intresse kan kontinentalsystemet därför ej anses ha medfört stora resultat.

Det gäller nu att närmare betrakta, hur vissa andra kontinentala länders näringslif och närmast deras industri påverkades af kontinentalsystemet, hvarvid det särskildt af hänsyn till helhetsverkan förefaller lämpligt att begränsa sig till några typiska områden.

Sachsen Af alla industriländerna på fastlandet är det knappast något som utvecklats så starkt under kontinentalsystemet som Sachsen. Åtskilliga faktorer samverkade därtill. Det låg till en början ganska långt från Frankrike och styrdes af en inhemsk furste, som Napoleon hade förtroende för. Ett starkt franskt intresse kräfde vidare, att dess ekonomiska lif förskonades från våldsamma rubbningar och hårda band, emedan Leipzigmässan, som sällan i sin långa historia haft en sådan betydelse som under Napoleonskrigen, kräfde en viss rörelsefrihet för sitt bestånd och detta bestånd var af stor vikt för den franska exporten, hvars direkta förbindelser sällan nådde längre åt öster än dit. Under dessa förhållanden var det naturligt, att Napoleon skulle ha försyn för att där utöfva den kontinuerliga inblandning, som kom Napoleonidernas till Frankrike gränsande stater till del. Å andra sidan låg Sachsen utmärkt väl till för förbindelse med såväl Nordsjön som Östersjön liksom före Triests införlifning äfven med Medelhafvet och påverkades därför mindre än flertalet länder af sjöhandelns ändrade riktning. Äfven om Leipzigmässan på grund af denna omläggning förlorade i betydelse under kontinentalsystemets sista par år, så var tillgången på bomull för landets eget behof efter allt att döma tillräcklig äfven då och i hvarje fall ojämförligt bättre än i Frankrike, såsom de förut meddelade tabellerna öfver bomullspriserna mycket tydligt visa.

Sachsen var redan vid denna tid ett mångsidigt utveckladt industriland, såväl på flertalet textilområden — bomull, ylle, linne — som inom järnhandteringen. Men såvidt bekant är föga annat än bomullsindustriens historia under kontinentalsystemets tid närmare undersökt, hvilket har skett framför allt genom Königs redan ofta här citerade arbete Die Sächsische Baumwollenindustrie am Ende des vorigen Jahrhunderts und während der Kontinentalsperre (1899), som öfver hufvud taget torde vara den mest gifvande af existerande industrimonografier för denna tid. I stort sedt uttrycker denna ensidighet i litteraturen emellertid ganska väl verkligheten, ty det är på bomullsindustriens område, som man egentligen har att vänta sig verkningen af kontinentalsystemet i Sachsen.

Den sachsiska bomullsindustrien, som räknade gamla anor, hade först på 1770-talet, efter uppfinningarna inom spinneriindustrien, blifvit föremål för engelsk konkurrens, hufvudsakligen i fråga om de fina väfnaderna, mussliner, som tillverkades i Voigtland i södra Sachsen, med Plauen som hufvudort. Konkurrensen hade mötts genom imitation af de engelska varorna, men för detta ändamål var det sachsiska garnet för groft, och detta beredde i början af 1790-talet insteg åt engelskt garn för musslinsfabrikerna. Men äfven så var det en jämförelsevis kort frist, ty före sekelskiftet ansågs den engelska konkurrensen öfvermäktig äfven i fråga om musslinerna. Det andra hufvudslaget af sachsiska bomullsväfnader, de mera groftrådiga, för tryckning afsedda kattunerna, hvilkas produktionsområde var Erzgebirges nordsluttning med Chemnitz som medelpunkt, höll sig något längre, äfven det byggdt på engelskt garn som ränning, men dukade också under omedelbart före kontinentalsystemets införande.

Hvad som under kontinentalsystemet gjorde det möjligt att hejda denna utveckling var emellertid icke blott, att Sachsen var ett gammalt hemvist för bomullsindustrien, som nätt och jämt hunnit rubbas i sin ställning, utan också två andra viktiga moment. Det ena bestod i att hvad som revolutionerats i den engelska bomullsindustrien vid denna tidpunkt egentligen endast var spinneriet, emedan den mekaniska väfstolen ännu befann sig i sin begynnelse; kontinentalsystemets början inföll samtidigt med den välbekanta, egendomliga fas i den engelska industriella revolutionen, då de längre fram i bottenlöst elände sänkta handväfvarna hade lysande inkomster på grund af omöjligheten att finna tillräckligt stora arbetarskaror, som kunde väfva de mängder garn spinnmaskinerna förmådde åstadkomma. Likväl hade den ekonomiska organisationen äfven inom det engelska väfveriet redan nu ändrats under intryck af de stora fabriksmässigt drifna spinnerierna och äfven väfveritekniken förbättrats i England. Men för ett land, som kunde bringa upp sin egen spinneriindustri något så när i nivå med den engelska, fanns ännu någon möjlighet att hålla stånd emot den engelska konkurrensen, och här tillkommer det andra moment, som möjliggjorde en återställelse af den sachsiska bomullsindustrien, när kontinentalsystemet försvårade tillförseln af engelska bomullsväfnader. Detta andra moment var, att spinnmaskinerna redan hade hunnit få fast fot i landet, innan afspärrningen försvårade tillförseln af engelska maskiner och engelska mekanici. Hargreaves’ spinning jenny, som endast var en mångfaldig spinnrock och därför icke gjorde slut på utan tvärtom stärkte hemindustrien, hade kommit till Sachsen redan på 1780-talet och förekom där i tusental redan före kontinentalsystemet. Men hvad som betydde långt mer var, att år 1801 genom införskrifning af engelska mekanici två stora spinnfabriker kommo i gång i Chemnitz, den ena med Cromptons mule-maskin och den andra med Arkwrights water-frame, ty därigenom var möjlighet skapad äfven för framställning af både lång och fin tråd — om än ej på långt när så fin som den engelska (mule-twist upp till nr 70 och water-twist till nr 36) — samt öfver hufvud taget att följa med den engelska teknikens utveckling. Det var egentligen mule-spinneriet som slog igenom under kontinentalsystemets tid; medan water-frames aldrig fingo någon vidare spridning och jennies nästan alldeles försvunno, steg antalet mule-spindlar från 13,200 år 1806 utan ett enda afbrott till icke mindre än 255,900 år 1813 (däraf enbart på halfåret mikaeli 1811 till påsk 1812 från 132,000 till 210,150, sålunda med 59 %). Maskinspinneriets utveckling rönte ett kort bakslag med kontinentalsystemets fall under 1813—14, men i stort sedt tyckas de vunna resultaten på denna punkt ha stått sig. Därjämte uppstod en särskild, omfattande spinnmaskinsindustri, fördelad på ett dussintal verkstäder, den tekniskt främsta ehuru ej den största under ledning af den engelske mekaniker som uppsatt det första mule-spinneriet 1801.

Det förefaller alltså ganska tydligt, hvilka orsaker som gjorde det möjligt för kontinentalsystemet att hejda återgången i den sachsiska textilindustrien. Trots deras betydelse innebar perioden icke någon allmän kvantitativ uppgång för produktionen. Enligt Königs beräkningar, som lägga till grund år 1805, då den engelska konkurrensens verkningar redan inträdt öfver hela linjen, var det blott ett år (1810) som hade högre siffror än utgångsåret — ökningen var 25 % — medan de öfriga åren stodo lägre och medeltalet likaså. Utvecklingen innebar en återgång för den af svåråtkomliga höga garnnummer beroende musslinsindustrien — som dels öfvergick till Schweiz, dels miste sin väsentliga återstående marknad Turkiet genom engelsk konkurrens — men en ökning uppemot 40 % för de otryckta kattunerna, så att äfven Voigtlands och därmed Sachsens bomullsindustri som helhet alltmer öfvergick till kattunproduktion. Ungefär på motsvarande sätt växte kattuntryckeriet, och resultaten voro så tillfredsställande, att engelsmännen just ingenting kunde sälja, när de efter Napoleons fall första gången visade sig öppet på mickelsmässan i Leipzig 1814. Trots detta — och det är kanske af största intresset — hade den sachsiska på samma sätt som den franska bomullsindustrien varit ur stånd att följa med den tekniska utvecklingen i England under afspärrningstiden. Ångspinnerier förekommo öfver hufvud taget icke, utan något öfver halfva antalet spinnerier drefs med vattenkraft och resten med kreatursvandringar eller handkraft; men långt mer betecknande är — ty det förra berodde tydligen till större delen på god tillgång af naturkraft — att valstrycket öfver hufvud icke kom till användning under perioden utan kattuntryckningen fortfarande skedde efter den ytterligt tidsödande metoden för hand. Därför dröjde det icke längre än till 1817, innan engelsmännen blefvo den sachsiska kattunindustrien öfverlägsna, och under inverkan af denna konkurrens skedde 1820 öfvergången till maskintryck, hvilken ej hade kunnat eller rättare sagt behöft försiggå under hela den långa afspärrningstiden. Ehuru kontinentalsystemet här i flere riktningar verkat ovanligt starkt stimulerande på den industriella utvecklingen, hade den alltså likväl ej byggt industrien fastare än att denna redan några år efter spärrningens slut seglades akter öfver och detta på grund af skyddets oförmåga att sörja för tillämpning af de tekniska framsteg, som ej upptagits före spärrningens början.

Schweiz Medan Sachsen i stort sedt åtnjöt all den stimulus för industriell utveckling, som kontinentalsystemet hade att erbjuda, var läget i Schweiz långt mer kompliceradt — hvad som nu säges om Schweiz gäller i stort sedt också Schwarzwald-området samt egendomligt nog äfven det med Frankrike införlifvade Genève.^[17] Resultatet blef på vissa områden alldeles motsatt det som visade sig i Sachsen, trots stora yttre likheter, nämligen i de schweiziska och badensiska områdena med undantag blott för en produktionsgren ett våldsamt bakslag i den föregående starka industriella utvecklingen och en vida utbredd, på vissa områden fruktansvärd nöd. Emellertid är det en bevislig missuppfattning att betrakta spärrningen som enda orsak till denna ödeläggande regressrörelse; den schweiziska industriens karaktär gjorde den särskildt känslig både för de stora uppfinningarnas omhvälfvande inverkan och för de ändringar det allmänna ekonomiska läget i Europa undergick mot Napoleonskrigens slut.

Omkring 1770 stod Schweiz som den europeiska bomullsindustriens föregångsland, med såväl spinneri som väfveri högt utvecklade i de hemindustriella former, för hvilka landet lämpade sig i enastående grad. Kort efteråt började det maskinspunna engelska garnet tränga in, men de hinder för förbindelsen med England, som redan franska revolutionens fortgång medförde, hejdade denna utveckling. Det var först sedan Napoleon börjat mer eftertryckligt spärra också landgränserna som läget omkastades; råvarutillförseln för alla de schweiziska textilindustrierna — bomull, lin, hampa, silke — försvårades, medan Genèves kattuntryckerier tvärtom ledo genom att läggas innanför den franska tullgränsen och därmed afskäras från tillförsel af otryckta väfnader från Schweiz. Afklippningen af de många trådar som förbundo Schweiz med alla angränsande länder var sålunda hvad som vållade förvirringen under 1800-talets första femårsperiod. Kontinentalsystemets tidigare år medförde, som vi veta, den italienska marknadens stängning men å andra sidan tidtals storartad afsättning i Tyskland; det berättas från påskmässan i Frankfurt 1809, hur schweizarna fullkomligt dominerade marknaden och lämnade staden efter att ha sålt sina lager men försågo sig på nytt samt funno lika strykande åtgång för den nya tillförseln och till lika goda priser. Intill denna tid hade Schweiz ej haft någon större svårighet att förse sig med vare sig råbomull eller ens engelskt garn, särskildt därför att Triests viktiga hamn ännu stod öppen; visserligen hade brist på brasiliansk bomull gjort sig kännbar, men den hade delvis ersatts af nordamerikansk.

Hvad som under denna tid egentligen vållar lidanden är åter handspinneriets fortgående, hopplösa strid emot maskinspinningen, påskyndad af garnimporten liksom af nödvändigheten att ta sin tillflykt till den kortstapliga levantinska bomullen, som ej tillät de fina garnnummer att spinnas, där handspinneriet ännu hade ekonomiska möjligheter kvar; de schweiziska handspinnarnas elände torde hvad skadornas räckvidd beträffar betydligt öfverträffa hvad man känner till om den industriella revolutionens motsvarande verkningar i England. Men det ligger i sakens natur, att man här har att göra med offer för hvad som omöjligt kan kallas annat än varaktiga materiella framsteg. Maskinspinneriets definitiva framträngande försiggår i Schweiz liksom i Sachsen under skydd af kontinentalsystemet på en grundval som lagts dessförinnan — i båda länderna 1801. I Schweiz hade den nya produktionsgrenen, likaledes ungefär som i Sachsen, varit på väg att falla offer för den engelska konkurrensen, men räddats och utvecklade sig nu, delvis just under sachsisk påverkan, med en småningom fristående spinnmaskinsindustri, som förvärfvade stort anseende och i likhet med själfva maskinspinneriet höll sig blomstrande ej blott under kontinentalsystemet utan — efter en rubbning genom dess fall — äfven därefter. Med spinnmaskinstillverkningen sammanhänger antagligen i sin ordning den industri — gjut- eller degelståltillverkningen i Schaffhausen — som förut (sid. 199) berörts, kanske också den allmänna utveckling af maskinindustrien i Schweiz, som utgör ett viktigt led i landets ekonomiska historia under 1800-talet.

Emellertid hade Napoleon, edsförbundets »mediator», obestridligen ett godt öga till dess industri, och det är ingen jämförelse, hur mycket hänsynslösare och mer kontinuerligt han griper in i Schweiz än fallet är i Sachsen; redan härigenom förklaras en stor del af olikheten i den följande utvecklingen för de två länderna. Kejsaren försummade aldrig ett tillfälle att låta Schweiz, en farlig konkurrent som var politiskt maktlös, känna hela tyngden af sina såväl italienska som franska regeringars åtgärder; och Rhenförbundets stater, särskildt Bayern, lade gärna sten på börda. 1809 inträffade Triests införlifning, som var ett hårdt slag för Schweiz’ både tillförsel och afsättning, men åren 1810—11 blefvo de afgörande för omslaget, hvad den yttre politiken beträffar. Nu vidtogos de sista åtgärderna i Italien, som definitivt stängde Sydeuropa. Samtidigt föranledde Trianontariffen såväl upprepade, våldsamma rafistuleringar i Schweiz efter engelska varor som transitförbud för kolonialvaror (bomull) från Rhenförbundsstaternas sida och slutligen såväl Frankfurt- som Leipzigmässans förfall, så att afsättningen norr ut försvårades samtidigt med att den söder ut stryptes. Emellertid har man trots allt icke intrycket, att dessa yttre företeelser voro hufvudorsaken till den nästan alltomfattande kris, som nu bröt in öfver det schweiziska näringslifvet och hvars verkningar landammannen (presidenten) i april 1812 sammanfattade i den bedröfliga satsen: »Schweiz’ industrier lida nu mot sitt slut»; en betydande emigration ägde rum, bl. a. till vänstra Rhenstranden.

Den viktigaste anledningen till det hårda slaget förefaller i stället ha varit den allmänna nöd, som nu utbredde sig öfver Europa och som drabbade den schweiziska industrien särskildt hårdt, emedan den i flertalet af sina grenar var en lyxindustri. Inom bomullsindustrien gällde detta framför allt tillverkningen af mussliner och broderade väfnader, där Schweiz och Baden varit utom täflan på fastlandet och ej haft nämnvärd olägenhet af kontinentalsystemet men där nu en förhärjande kris utbröt, som för alltid gjorde slut på dessa produktionsgrenar i vissa områden och för tillfället så godt som öfverallt. I något mindre grad var läget detsamma för kattuner och gröfre, otryckta bomullsväfnader, medan utanför bomullsindustriens område såväl sidenmanufakturen som tillverkningen af ur och bijouterivaror uppenbarligen närmast tillfredsställde lyxbehof; den mest högkvalificerade urindustrien, den i Genève, uppges ha nedgått till en tiondel af sin ursprungliga storlek. Det går tydligen ej an att häri se en verkan af kontinentalsystemet; och att Schweiz under det nu pågående kriget, trots mycket större svårigheter i råvaru- och lifsmedelstillförsel, likväl åtminstone hittills kunnat undgå så starka rubbningar som 1811—13, sammanhänger påtagligen med att den fått äfven och kanske företrädesvis industrier som tjäna annat än lyxändamål.

Söker man då skala ut hvad kontinentalsystemet har betydt för Schweiz, så blir olikheten mot förhållandena i Sachsen icke fullt så stor som det hade förefallit vid första påseendet. I båda länderna har maskinspinneriet fått fast fot, medan väfveriindustrien ej kunnat hålla sig i någondera; men fallet har påtagligen varit långt svårare i Schweiz, både på grund af den napoleonska politikens mycket större hänsynslöshet där, det starkare sambandet med kringliggande länder och framför allt industriens långt mer utpräglade lyxkaraktär.

Berg Af alla fastlandets områden utanför Frankrike är det knappast något land hvars öde under kontinentalsystemet är så betecknande för politikens dualism som de delar af högra Rhenstranden Napoleon sammanslöt till storhertigdömet Berg. Hvad detta område för närvarande betyder i Europas industri vet hvar och en när dess hufvuddel nämnes med sitt nuvarande namn: Ruhrområdet; härtill kom det därmed nära sammanhängande Siegerland, som utgör Ruhrområdets fortsättning söder ut. Dit höra handelns och Rhensjöfartens medelpunkter Duisburg och Ruhrort, textilcentra sådana som Elberfeld, Barmen och Mülheim, kol- och malmbrytningens, järnhandteringens och metallmanufakturens främsta orter i världen, sådana som Essen, Gelsenkirchen, Dortmund, Bochum, Siegen, Dillenburg, Remscheid och Solingen — det är med ett ord ett af världens förnämsta och mest koncentrerade industridistrikt. Äfven om det Rhen-westfaliska områdets utveckling till dess nuvarande ställning har gått med jättesteg särskildt efter 1870, så var Berg redan vid förra århundradets början ett af fastlandets mest framskridna industriländer, särskildt på textilmanufakturens, såväl ylle- som bomullsfabrikationens, och på metallmanufakturens områden. Det var i allmänhet öfverlägset motsvarande franska industriorter och kallades med skäl ett »England i smått».

Tydligen skulle ett område af detta slag ha lämpat sig bättre än nästan något annat att utgöra medelpunkten i en sammanslutning af fastlandet emot Englands industri, och få områden skulle åtminstone för tillfället ha vunnit mera på en dylik ställning. Men tydligen hade detta förutsatt villighet att underordna motsvarande franska produktionsintressen den enhetliga kontinentalpolitikens kraf, och det var hvad som icke förefanns. Just Bergs industriella öfverlägsenhet blef därigenom tvärtom under kontinentalsystemet dess olycka, det sattes emellan två stolar, obevekligt utestängdt från den franska marknaden men lika obevekligt fastkedjadt vid den franska politiken.

Beläget alldeles intill franska gränsen, som ju utgjordes af själfva Rhen, hindrade redan det geografiska läget den relativa själfständighet, som flertalet öfriga stater i Rhenförbundet åtnjöto. Men denna var desto mer utesluten som landet i verkligheten hela tiden styrdes för Napoleons egen räkning, till en början i Joachim Murats namn men från och med 1808 äfven nominellt under kejsarens styrelse på grund af hans s. k. förmynderskap för den nye storhertigen, Louis Bonapartes son. Dess läge i förening med de förut omtalade åtgärderna för afspärrningen mot Holland genom tullkordongen Rees—Bremen 1809 och Hollands införlifning 1810 försvårade tillförseln af kolonialvaror från både Östersjön och Nordsjön, helt annorlunda än fallet var med Sachsen, icke minst efter Trianontariffen, som i synnerhet under den första tiden medförde afgifter i alla de stater varorna hade att passera; och på någon tillförsel öfver Medelhafvet såsom till Schweiz var ännu mindre att tänka. Med bitterhet sade den infödde ministern i storhertigdömet, Nesselrode, att Berg var det enda land som någonsin samvetsgrant tillämpat Trianontariffen. Det var af alla skäl hänvisadt till den franska sidan i kraftmätningen.

Under sådana förhållanden var det en kvalificerad straffskärpning att ställa landet utanför den franska tullgränsen, så mycket mer som ett starkt utveckladt ömsesidigt varubyte före revolutionen hade försiggått med Frankrike, export af metallmanufaktur, kläde och band, import af vin, olja och kolonialvaror. Ju mer ofrånkomliga de lidanden voro, som det nya läget vållade Berg, dess enständigare och mer brinnande blef befolkningens längtan att såsom sina lyckligare lottade landsmän på vänstra Rhenstranden få införlifvas med kejsardömet eller åtminstone njuta någon lindring i de prohibitiva franska tull- och importförbudsbestämmelserna, hvilkas faktiska spets emot konkurrensen från högra Rhenstranden förut påpekats. Befolkningens oafbrutna ström af böner i denna riktning understöddes också lifligt af såväl Beugnot, landets styresman i Düsseldorf, som Roederer, ministern-statssekreteraren för Berg i Paris. Men allt var förgäfves. Ibland veknade Napoleons hjärta, såsom då han i januari 1807 släppte in Bergs varor i Italien; men de gamla tendenserna segrade alltid på nytt, och som redan nämnts, upphäfdes det ifrågavarande medgifvandet redan före årets slut. Särskildt våldsamt var det motstånd emot införlifningen, som restes från departementet Roer på vänstra Rhenstranden, hvars nyuppblomstrade textilindustri i Aachen, Köln och Krefeld som bäst njöt af sin afsättning på den slutna franska marknaden och icke fruktade något så mycket som konkurrensen från den öfverlägsna industrien i Berg; det gällde i ovanligt hög grad i detta fall, att släkten är värst. Det gör ett halft löjligt halft motbjudande intryck, när man läser de af fransk patriotism drypande inlagor till Napoleon eller departementets prefekt, hvari Kölns, Aachens och Krefelds handelskamrar äfvensom Roer-departementets bomullsfabrikanter med alla tänkbara sofismer söka hindra bönhörelse för Berg, på grund af dess industriella öfverlägsenhet, illojala affärsmetoder eller redan tillräckliga afsättning på Nordeuropa. Vid läsning af dylikt påminnes man starkt om en träffande anmärkning af prof. Morgenstierne, att t. o. m. en alldeles tillfällig statsgräns framkallar anspråk på skydd mot konkurrens, under det att denna betraktas endast såsom en hälsosam och naturlig sak, när den äger rum inom samma land. Höjdpunkten af cynism torde uppnås af en inlaga till kejsaren från handelskammaren i Köln hösten 1811, där det i följande ordalag helt lugnt pläderas för att flytta befolkningen från den ofruktbara högra till den fruktbara vänstra Rhenstranden:

»Men, säger man, franska kejsardömets stora flertal kan ej annat än vinna på införlifning af ett så idogt område som Berg. Vi svara därpå, att målet kan vinnas utan införlifning af storhertigdömet. Så snart Eders Maj:t förklarat, att någon sådan ej skall äga rum, se sig storhertigdömets fabrikanter, utestängda från Frankrikes, Italiens och Nordtysklands marknader, försatta i den tvingande nödvändigheten att flytta sina anläggningar till vänstra Rhenstranden. Den ofantliga befolkning, som bebor detta bergiga och ofruktbara land, kommer att strömma tillbaka till de fruktbara slätter som bevattnas af Rhen, alla bomulls-, ylle- och sidenfabriker, som Berg äger, komma att återställas till sitt gamla fädernesland, och Berg får kvar endast de fabriker som höra till dess mark, nämligen järn- och stålindustrien, som fortsätter att existera.»^[18]

I stället för att mildras, blef regimen emot Berg snarast skärpt, särskildt under intryck af 1810—11 års svåra kris i Frankrike, som naturligtvis gjorde konkurrens från en öfverlägsen industri mer förhatlig än någonsin; och liksom ofta under denna tid ökades svårigheterna genom nästan meningslösa trakasserier, såsom då Remscheids stålmanufakturvaror ej ens fingo transiteras öfver Frankrike till Amerika.

Under sådana förhållanden hade Berg i stort sedt endast skada af kontinentalsystemet, och då förhållandena efter 1810 öfverallt började försämras, framställdes läget i storhertigdömet såsom hjärtskärande, med arbetslöshet och stigande emigration af yrkeslärda arbetare öfver Rhen — såsom handelskammaren i Köln hoppats — samt ett missnöje, som Beugnot strax före det tyska fälttåget sökte besvärja genom reduktion af Trianontariffens afgifter men som i början af 1813 utbröt i öppen revolt. I någon mån få klagomålen visserligen reduceras, såsom alltid är fallet; ingenting blir mer missledande än om man skrifver historia och enkannerligen ekonomisk historia på grundval enbart af klagomål, ty »hvar plåga har sitt skri för sig, blott hälsan tiger still». Visserligen medförde förlusten af de franska, italienska och nordvästtyska marknaderna liksom råbomullsbristen svåra lidanden; men å andra sidan fortgick smugglingen af bomull till det sista, och på de tyska mässorna, där Napoleons åtgärder ju intet förmådde, var afsättningen god — särskildt ansågos Bergs yllevaror slå alla andra ur brädet i Frankfurt. Den minskning af fabrikatexporten med knappt 30 % (16 mill. francs af 55), som Roederer konstaterade i slutet af 1810, kan ej heller i sig själf anses öfverväldigande men betydde naturligtvis särskildt mycket för ett land som i så hög grad som Berg var industrialiseradt och inriktadt på utländsk afsättning. Framför allt fanns här, i motsats till förhållandet ej blott i Sachsen utan äfven i Schweiz, så godt som ingen enda punkt, där den hårda och hatade regimen gaf någon kompensation för sina olägenheter. Då krigsverkningarna i allmänhet i Europa gjorde sig allt starkare kännbara, var det därför endast naturligt, att läget skulle komma att kännas outhärdligt i ett land, som till den grad var pressadt mellan de båda antagonisterna, — »between the devil and the deep sea», såsom det engelska uttrycket lyder — framför allt när det måste förefalla och äfven föreföll befolkningen, som om politikens officiellt förkunnade syfte kunde ha föranledt en helt annan behandling och möjliggjort en helt annorlunda gynnsam utveckling för landet. Lika tacksam som den vänstra Rhenstranden med skäl var för den reda i förvaltningen och den ekonomiska blomstring som det franska väldet där åstadkom, och lika betydelsefull som Napoleonstiden var också för åtskilliga själfstyrda tyska Rhenförbundsstater, såsom Bayern, genom det indirekta franska inflytandet, lika förhatligt gjorde sig kontinentalsystemets tryck i detta enastående, på alla håll utestängda industriområde genom politikens franskt nationalegoistiska utformning.

Industrien i andra länder Industriens utveckling i de öfriga fastlandsstaterna erbjuder jämförelsevis få nya drag, och det finns ingen anledning att försöka sig på en monografisk behandling för de särskilda länderna. Mer eller mindre noga synas förhållandena i Böhmen ha öfverensstämt med den sachsiska utvecklingen, medan ej blott, som redan nämnts, Baden utan i rätt hög grad äfven Italien, i likhet med Schweiz, blef lidande på gränsspärrningarna åt alla håll i Sydeuropa. I norr led framför allt Schlesiens ryktbara linnemanufaktur på Italiens afspärrning, så att de schlesiska linneväfvarnas välkända, bl. a. af Hauptmann dramatiskt behandlade elände tagit sin början under denna tid — sålunda en ganska trogen parallell till den schweiziska utvecklingen. Danmarks industri var af så pass ringa betydelse, att den ej kunde ta någon nämnvärd skada, men hvad kontinentalsystemet där nyskapade hade typisk drifhuskaraktär: antalet stolar i Københavns klädesmanufaktur steg sålunda från 22 år 1807 till 213 år 1814 för att gå tillbaka till 74 år 1825.^[19] Karakteristiskt är, att de på sjöhandel inriktade områdena hårdt träffades ej blott genom handelns och sjöfartens stagnation utan också genom att spärrningen ryckte undan grunden för deras industri, något som helt naturligt lättast måste inträffa i dylika länder, därför att industrien där vanligen i särskild grad bygger på förbindelse med andra länder antingen för råvaror, för afsättning eller för bådadera. I öfverensstämmelse härmed lamslogs Hamburgs industri i allt väsentligt, emedan dess sockersjuderier ledo brist på råsocker och engelska kol samt dess kattuntryckerier — visserligen i mindre grad — på otryckta kattuner; och på samma sätt led Holland icke blott genom den fullkomliga tillintetgörelsen af dess mellanhandel utan också genom brist på salt för fiskerierna och brist på afsättning för brännvinstillverkningen.

Råvaruländerna Af större intresse vore det att undersöka råvaruländernas utveckling under kontinentalsystemet, men dels är materialet här påfallande torftigt, dels var spärrningen här, såväl vid Östersjön som i Österrike, så pass sporadisk, att det är svårt att bilda sig en klar föreställning om läget i vidare mån än som framgår af antydningarna i början af detta kapitel.

I Ryssland var oviljan hos adeln och de politiskt inflytelserika öfver förbundet med Napoleon och kontinentalsystemet synnerligen stark från första stund, såsom med fransk liflighet och färgrikedom skildrats i Vandals ryktbara arbete Napoléon et Alexandre I:er (1891—1896), och utan tvifvel medverkade ekonomiska faktorer härvid; men man har dock närmast intrycket att deras betydelse öfverdrifvits. Hvad som ger anledning till skepsis är särskildt, att beviset för handelns stagnation alltid sökes i den ryska växelkursens stora nedgång (med 72 %), hvilken alltid, liksom under det nu pågående kriget, förklaras ur en »ogynnsam handelsbalans». Det kan nämligen lugnt påstås, att denna orsak ej i något praktiskt förekommande fall förmår komma en dylik verkan åstad och att den verkliga orsaken till valutaförsämringarna i både Ryssland och Österrike både då och nu var och är en öfveremission af pappersmynt. Emellertid hindrar detta icke, att stagnationen i Rysslands trävaruexport kan ha varit stor, såsom uppges också från franskt håll, där man likväl hade intresse att påstå motsatsen, och hvilket delvis och mest oemotsägligt bestyrkes af den förut påpekade prisstegringen på virke i både England och Frankrike. Till denna stagnation medverkade emellertid icke blott sjöförbindelsernas ökade svårigheter utan också en ganska unik följd af spärrningen, som dock har haft motstycken under det nu pågående kriget, nämligen den roll engelsmännen spelade i Rysslands näringslif före Tilsitfördraget. General Savary, som i juli 1807 kom till Petersburg på Napoleons vägnar, skildrade utförligt i sina rapporter den engelska handelns alltbehärskande ställning, huruledes hälften af alla fartyg vore engelska och engelsmännen öfvertoge allt virket af adeln samt därmed beredde denna dess säkraste inkomstkälla liksom att de själfva grundade industriföretag i Ryssland, när importen af engelska fabrikat alltför mycket hindrades af tullar. Då ett dylikt led i Rysslands folkhushållning nu upphörde utan förberedelse, stodo ersättare naturligtvis ej att få vare sig inom Ryssland eller bland fransmännen, och följden blef helt naturligt en stagnation i den ryska exporten. Napoleon var alldeles medveten om detta läge och gaf i november 1807 sin ambassadör Caulaincourt order att framföra till Alexander ett anbud, att franska regeringen skulle köpa för flere millioner mastträ och andra skeppsförnödenheter för sina varf. Det är emellertid ovisst, om detta någonsin kom till utförande, och i alla händelser kan det ej ha varit tillräckligt att ersätta en hel, varaktig kommersiell organisation, sådan som den engelska uppges ha varit före fransk-ryska förbundet.^[20]

Mer utprägladt återhållande förefaller kontinentalsystemet ha verkat på råvaru- och lifsmedelsexporten från Preussen, d. v. s. närmast Ostelbien, förmodligen af det skäl, att Napoleon hade ännu större anledning att misstro preussiska än ryska regeringens lojalitet emot systemet och dessutom ägde betydligt starkare maktmedel mot den förra än mot den senare. Enligt en framställning af Hoeniger ruttnade därför stora trävarulager bort i Memel, medan spannmålspriserna mellan 1806 och 1810 sjönko med 60—80 % på grund af brist på afsättning. Samma fenomen visade sig i nordvästra Tyskland, som plägat afsätta sitt spannmålsöfverskott på England via Bremen och nu såg sin utfartsväg spärrad, med den påföljd, att medan priserna på kolonialvaror i Bremen flerdubblades, sjönko hvetepriserna mellan 1806 och 1811 därstädes 62 % och rågpriserna på motsvarande sätt. Å andra sidan fingo Mecklenburgs sjöfart och spannmålsexport i allt väsentligt förbli oberörda ända till senare hälften af 1810. Året augusti 1809 juli 1810 betecknar där t. o. m. att döma efter tillgängliga siffror utvecklingens höjdpunkt, visserligen till stor del beroende på att handeln med Sverige då kunde återupptagas efter finska krigets slut; från Rostock afgingo detta år ej mindre än 439 fartyg emot 55 året 1808—09 och 31 året 1810—11, och spannmålsexporten företer likartade ehuru ej lika starkt markerade siffror. Här var det först licensväsendet som gjorde slut på spannmålsexporten, såsom förut omtalats.^[21]

Mellanhandelsländerna Hvad till sist angår mellanhandelsländerna, Sverige och — före embargolagens antagande — Förenta staterna, framgår det redan af hvad som förut sagts, att verkningarna af kontinentalsystemet i allt väsentligt måste inskränka sig till handelns område, och material har i det föregående gifvits till belysning af denna utveckling. Förenta staterna äro så till vida af särskildt intresse i detta sammanhang, som de förete alldeles motsatt utveckling före och efter själfblockadens genomförande, i det att denna med ett slag förde landet öfver till Frankrikes typ och gaf en våldsam stimulus åt industriens utveckling, särskildt bomullsindustriens, som enligt finansministern Gallatins enquête för 1809 syntes ha sexdubblats under de närmast föregående fyra åren.

Det allmänna läget på fastlandet När man nu till sist går att söka bilda sig en föreställning om det allmänna läget på Europas fastland, kan det icke undgå en i minsta mån fördomsfri iakttagelse, att kontinentalsystemets verkningar på själfva det materiella underlaget för folkens lif — hvad nationalekonomen kallar folkens behofstäckning — voro långt mindre än de som följa af den nuvarande afspärrningen. Hvad som brast i afseende på rena konsumtionsartiklar var föga annat än kaffe och socker, delvis tobak; och så starkt kaffebristen än må kännas på sina håll för närvarande, lär väl ingen bestrida, att de materiella krigsverkningarna skulle vara rätt obetydliga i jämförelse med hvad de äro, om de ej sträckte sig längre. I öfrigt gällde bristen under kontinentalsystemet industriella råvaror, hufvudsakligen bomull och färgämnen, i många länder äfven de öfriga textila råämnena ull, lin, hampa och silke. Så till vida förefaller alltså läget motsvara det nuvarande, men i verkligheten är detta ej heller här förhållandet. Ty medan motsvarande brist för närvarande har resulterat i en delvis högst allvarlig knapphet på själfva väfnaderna, alltså konsumtionsartiklar, finner man på kontinentalsystemets tid klagomålen såvidt bekant alltid begränsas till de olägenheter produktionen led af råvarubristen och den arbetslöshet som häraf blef följden. Särskildt arbetslösheten med dess påföljd af tiggeri och vagabondage är ett ständigt återkommande tema i skildringarna af kontinentalsystemets verkningar, under hela perioden i hamnstäderna och i industriområdena vid tider af krig och återverkan från råvarubristen; och parallellt med detta löpa framställningarna af dödstystnaden i de stora kuststäderna, gräset som växte på La Rochelles gator, sjöfartens undergång och annat dylikt. För att rätt uppfatta betydelsen af dessa företeelser måste man nödvändigt hålla fast vid, att handel, sjöfart och industriell lifaktighet äro medel för täckande af folkens behof, ej mål i sig själfva, och att det i sista hand afgörande är, i hvad mån behofven kunnat täckas något så när såsom vanligt. Detta var efter allt att döma fallet då i en helt annan utsträckning än för närvarande.

Man skulle kunna sammanfatta denna motsats därhän, att kontinentalsystemets verkan på fastlandet, efter tillgängliga källor att döma, i allt väsentligt var en rubbningsverkan, medan rubbningsverkningarna under det nuvarande kriget i hufvudsak öfvervunnos redan under första krigsåret. I stället har under det nuvarande kriget nedpressningen i folkens standard, behofstäckningens försämring, sedan dess pågått oafbrutet och sannolikt i stegradt tempo men utan rubbningar i egentlig mening och med en ofantlig nedgång i stället för uppgång i arbetslösheten, jämfördt med fredsförhållanden. Att utvecklingen har tagit dessa två motsatta förlopp då och nu visar å ena sidan hur mycket mer plastisk och anpassningsbar den ekonomiska organisationen har blifvit under det senaste århundradet — så förklaras frånvaron af rubbningsverkningarna nu — men beror å andra sidan på olikheten mellan de två afspärrningarna — det är anledningen till behofstäckningens oberördhet då. När England ej bättre begärde än att få öfverösa fastlandet med kolonialvaror och industriprodukter, måste knappheten, all själfblockad till trots, bli en helt annan än då de normala varuleverantörerna öfvergå att hindra all tillförsel.

Till sist medverkade den relativa själftillräckligheten — autarkien — för fastlandsstaterna uppenbarligen i högsta grad att begränsa kontinentalsystemets verkningar för folkens behofstäckning. Hvad som här kommer i första ledet är, att lifsmedelssvårigheterna icke blott icke tillnärmelsevis hade den betydelse som under det nuvarande kriget, utan att de på fastlandet praktiskt taget knappast spelade någon roll alls före vintern 1811—12 — med ett enda undantag, nämligen för Norge. Just att spannmålsproblemet som följd häraf var ett problem egentligen endast för England hänvisar dess behandling till afdelningen om kontinentalsystemets verkningar i detta land, längre fram i föreliggande kapitel, och gör en påpekning här tillräcklig.

Trots den begränsning i kontinentalsystemets allmänna verkningar, som följer af allt detta, kan man ej sluta ögonen för att åren 1811—13, efter kriserna i Frankrike, England och de flesta andra länder, betecknas af en stark försämring i det ekonomiska läget öfverallt på det napoleonska fastlandet. Karaktären af denna försämring är visserligent allt annat än klar och skulle förtjäna en verkligt ingående undersökning, men faktum framträder på mycket skilda håll. Redan på hösten 1810 talar en af de franska handelsspionerna öppet och ganska drastiskt om det »ganska allmänna tillståndet af illamående (malaise)» i Tyskland; och sedermera kommer läget alldeles särskildt till uttryck i de förut påpekade svårigheterna för lyxindustrierna att finna afsättning, hvarjämte svårigheten att öfvervinna 1810—11 års kris och dess mer eller mindre latenta fortgång fram till den stora omhvälfningen på grund af Napoleons fall visa samma sak. Just då inträdde också lifsmedelssvårigheter litet hvarstädes i Europa, hvarigenom nöden också kom att träffa de vitala delarna af folkens behofstäckning. Det är visserligen oberättigadt att lägga hela skulden för detta läge på kontinentalsystemet, som blott var en sida af det då tjuguåriga krigstillståndet; men otvifvelaktigt hade handelsspärrningen sin del i resultatet. Det är möjligt, att förhållandena hade kommit att utveckla sig i en riktning som är mer lik den vi för närvarande känna, om Napoleons fall hade dröjt ytterligare några år; som det nu blef, fick man knappast mer än en förkänning af hvad ett dylikt läge skulle ha inneburit.

IV. England Emellertid återstår frågan om kontinentalsystemets verkningar i England, hvilket på sätt och vis är det viktigaste af alltsammans, emedan det måste visa politikens betydelse för dess särskilda ändamål.

Exporthindrens begränsning För att rätt kunna bedöma denna fråga bör man till en början ha klar för sig den allvarliga lucka, som fanns i Napoleons position från kontinentalsystemets synpunkt därigenom, att det allra högsta han kunde tänkas uppnå genom egna maktmedel var att stänga Europas fastland. Hur pass stor betydelse detta hade för hans mål att kväfva Englands export framgår sannolikt med tillräcklig noggrannhet, om man fördelar värdesiffrorna i utförseln procentuellt på tre grupper af destinationsländer. Läget får då följande utseende:^[22]

	Europa	Förenta staterna	Den öfriga världen
	%	%	%
a) Inhemska varor
1805 . . . . . .	37,8	30,5	31,7
1806 . . . . . .	30,9	31,3	37,8
1807 . . . . . .	25,5	33,4	41,1
1808 . . . . . .	25,7	15,0	59,3
1809 . . . . . .	35,4	16,2	48,4
1810 . . . . . .	34,1	23,9	42,0
1811	42,9	96,2	50,9
b) Utländska och koloniala varor
1805 . . . . . .	78,7	95,1	16,2
1806 . . . . . .	72,9	95,7	21,4
1807 . . . . . .	80,0	93,1	16,9
1808 . . . . . .	71,1	90,9	28,0
1809 . . . . . .	83,1	91,4	15,5
1810 . . . . . .	76,9	92,7	20,4
1811 . . . . . .	83,6	90,4	16,0

Såsom häraf framgår, var det, att döma af läget omedelbart före kontinentalsystemets införande, högst omkring en tredjedel af de inhemska varornas export som kunde träffas genom fastlandets själfblockad, ehuru visserligen dessutom tre fjärdedelar af reexporten. Det var därför en faktor af fundamental betydelse för Napoleons framgång, om Förenta staterna för sin del likaledes kunde drifvas till själfblockad, emedan detta skulle göra slut på ytterligare nästan lika mycket af de engelska varornas export. Man kan omöjligt bestrida, att, han därvid fick utmärkt hjälp af Englands egen regering, då den lät det komma till en nästan oafbruten serie af konflikter med Amerika hufvudsakligen på grund af Orders in Council, som dock aldrig voro annat än ett ganska sekundärt vapen i den stora striden. Därmed var strängt taget allting gjordt, som öfver hufvud var möjligt i riktning af att hindra Englands export, och Napoleon hade så till vida uppnått t. o. m. mer än som var möjligt enbart med hans eget väldes krafter.

Men redan den härigenom skapade utvecklingen, sådan den belyses genom ofvanstående siffror, visar begränsningen i räckvidd äfven af en till den grad framgångsrik aktion, i det att den alltid lämnade handeln på den öfriga delen af världen oberörd. Man ser af tredje kolumnen, hur andelen för detta exportområde i afseende på de engelska varor ökas i relativ betydelse under kontinentalsystemet i jämförelse med åren förut. Och härvid var Napoleon nästan ofrånkomligt maktlös, ty det måste ha varit otänkbart att för någon längre tid utestänga den som behärskade alla världshaf från export på främmande världsdelar. Om själfblockaden på Europas fastland hade blifvit fullständig, hvilket ju nu var långt ifrån förhållandet, skulle den närmaste verkan därför sannolikt ha blifvit att påskynda den Englands ekonomiska orientering bort från såväl Europa som till stor del äfven Förenta staterna till den öfriga världen, hvilken nu har skett småningom under det senaste århundradet och därvid utgjort en af de mest betecknande ändringarna i Englands ställning inom världens hushållning. I ett af sina ryktbaraste och öfvermodigaste yttranden motiverade Canning (1826) Englands medverkan i de sydamerikanska koloniernas frigörelsestrid med orden, att han »kallade den nya världen till lif för att återställa jämvikten i den gamla», och på det ekonomiska området hade denna engelska tendens redan då sekelgamla rötter, liksom den utgjorde just hvad som försöktes under kontinentalsystemet genom den spekulativa exporten på Brasilien. När man följer den transmarina exportens senare utveckling, betviflar man knappast, att detta spekulativa drag snart skulle ha försvunnit, om kontinentens afspärrning fått varaktig effektivitet. Hur stark förskjutningen varit sedan tiden omedelbart före kontinentalsystemet visar följande jämförelse med läget omedelbart före världskrigets utbrott:^[23]

	Europa	Förenta staterna	Öfriga världen
	%	%	%
a) Inhemska varor
1805 . . . . . .	37,8	30,5	31,7
1913 . . . . . .	35,6	95,6	58,8
b) Utländska och koloniala varor
1805 . . . . . .	78,7	95,1	16,2
1913 . . . . . .	56,1	27,5	16,4

Samma sak kan också belysas genom i och för sig kanske tillförlitligare kvantitetsuppgifter, nämligen för skeppadt tonnage till samma ländergrupper som nyss, dock endast för 1800-talets förra hälft, emedan statistiken ej numera bearbetas på detta sätt:

	Europa	Förenta staterna	Öfriga världen
	%	%	%
1802 . . . . . .	66,97	97,53	25,50
1849 . . . . . .	56,00	16,90	27,10

Mer i förbigående bör också påpekas, att England i denna stund på grund häraf skulle vara betydligt mer okänsligt för en afspärrning från export på Europa än det var för hundra år sedan.

Begränsningen i Napoleons möjligheter att påverka Englands export var sålunda uppenbar redan under de jämförelsevis få år hans fastlandsvälde varade och skulle efter allt att döma ha blifvit det i tilltagande grad under förutsättning af en långvarig isolering af Europas fastland. Det gäller nu att söka bilda sig en föreställning om hur Englands näringslif tedde sig under trycket af den spärrning, som faktiskt blef verklighet.

Tyvärr måste det nog i hufvudsak anses uteslutet att på något slags induktiv väg utsöndra dessa verkningar från den ekonomiska utvecklingens allmänna sammanhang. Ej ens på krigsåtgärdernas eget område står kontinentalsystemet ensamt, d. v. s. verkningar af kriget och verkningar af kontinentalsystemet sammanfalla ej. Fastlandets själfblockad har här vid sin sida Orders in Council och de många andra tvisteämnen med Förenta staterna, hvilka ledde till att denna stora marknad stängdes för Englands export; och de åtföljdes också af krigets egen börda, som omöjligt kunde ha varit betydelselös ens om handelspolitiska åtgärder och motåtgärder fullständigt hade saknats. Men sedan tillkom ytterligare, att ej ens denna komplex af faktorer som helhet fick göra sig gällande inom något som tillnärmelsevis kunde kallas ett samhälle i ekonomisk jämvikt. Tvärtom skulle Englands ekonomiska lif ha befunnit sig i våldsam omhvälfning alldeles oberoende af Napoleonskrigen, på grund af alla de moment, som ingingo i den industriella revolutionen, ytterligare skärpt till sina verkningar genom en fullkomligt principlös och därför i högsta grad pauperiserande fattigvård. Och till sist vållade förvirringen i den engelska valutan rubbningar, som måste hänföras till ännu en tredje, i hufvudsak fristående orsak. Att under sådana förhållanden komma till mer än ganska allmänna resultat om kontinentalsystemets verkningar på Englands ekonomiska lif är tydligen omöjligt.

Den industriella utvecklingens fart Närmast gäller det, i hvad mån landets industri träffades så som Napoleon afsett. Man frågar sig då, om de sex år kontinentalsystemet kan anses ha varit i kraft, 1807—1812, företedde någon stagnation eller regress i den utveckling som gick före och efter; i så fall kan man möjligen häri se en verkan af denna speciella orsak.

Frågan är icke lätt att besvara, så kort och så full af växlingar som denna period var. En utgångspunkt kunde emellertid möjligen fås i siffrorna för kolåtgången, om sådana vore tillgängliga, ty under sin tidsålder har kolet vanligen utgjort den bästa gemensamma mätaren på den industriella utvecklingen. Nu har man ej några siffror för den totala kolbrytningen utan endast för kvantiteterna utskeppade kol från Newcastle och Sunderland, medan sannolikt både den större och den starkare stigande mängden förbrukades inom de väldiga bomulls-, ylle- och järnindustriområden som lågo tillsammans med eller bakom kolfälten. Men siffrorna ha i alla fall sitt intresse (årliga medeltal):^[24]

		ton			ökning %
Århundradets första femårsperiod:	1801—05 . . . .	2,137,209	$\scriptstyle {\left.{\begin{matrix}\\\\\\\end{matrix}}\right\}}$		15,29 14,83
Kontinentalsystemets period:	1807—12 . . . .	2,463,890		$\scriptstyle {\left.{\begin{matrix}\\\\\\\end{matrix}}\right\}}$
Första femårsperiod efter freden:	1816—20 . . . .	2,812,851

Dessa siffror tyda icke i minsta mån på att den industriella utvecklingens fart försvagats under kontinentalsystemet utan tvärtom på att tillväxten ej ens under de första fredsåren varit starkare än då; och uppgifterna för de särskilda åren ge samma intryck. För bomullsindustrien enbart har man inga andra siffror att hålla sig till än de som gälla råbomullsimporten, och såsom har framgått af den i förra kapitlet meddelade tabellen härför (sid. 169), voro fluktuationerna därvid mycket stora från år till år. En sammanställning af uppgifterna för nettoimporten ger emellertid efter samma metod som nyss följande resultat:

	Lbs.			Ökning %
1801—05 . . . . . . . .	56,662,421	$\scriptstyle {\left.{\begin{matrix}\\\\\\\end{matrix}}\right\}}$		40,73 89,27
1807—12 . . . . . . . .	79,744,529		$\scriptstyle {\left.{\begin{matrix}\\\\\\\end{matrix}}\right\}}$
1816—20 . . . . . . . .	130,328,347

Äfven här har alltså en ökning ägt rum, som t. o. m. är flere gånger så stor som i förra fallet, ehuru den står långt tillbaka för tillväxten under den följande fredstiden, hvilket ju endast är naturligt.

Ej heller det öfriga mer sporadiska material man kan komma öfver visar synbara tecken till att den för dessa tider enastående snabba industriella utvecklingen fördröjts genom kontinentalsystemet. Folkökningen var för Storbritannien och Irland 13 % mellan åren 1801 och 1811, mot 15+1⁄4 % under följande årtionde, och naturligtvis betydligt större för industriområdena. Kattuntryckerierna fyrdubblade sin produktion mellan 1800 och 1814, järnexporten växte; och kontinentalsystemets år bildade intet undantag från den allmänna öfvergång till nya tekniska metoder, som utgjorde den industriella revolutionens primus motor. Så uppgaf Corts son i en petition till underhuset 1812, att redan då 250,000 ton smidbart järn årligen framställdes genom puddling och att Corts processer öfver hufvud taget funnit allmän användning.^[25] Den mekaniska väfstolen gjorde sina visserligen betydligt långsammare framsteg, en stor ny omhvälfning ägde rum inom kattuntryckeriet från och med 1808, i det att mönstret öfverfördes på tryckvalsarna från en liten stålcylinder, i stället för att direkt graveras, en spetsmaskin kom till stånd 1809 o. s. v.

Någon stagnation i den industriella revolutionen kom alltså ganska säkert icke i fråga, och ingen tendens till en utveckling bakåt af Englands näringslif till ökad själftillräcklighet märktes, sådan som efter hvad vi förut funnit skulle ha blifvit följden af fullständig framgång för kontinentalsystemet. Emellertid var det ju heller icke så Napoleon tänkte sig saken, hans hopp begränsades till rubbningar i systemet.

Exportrubbningarnas betydelse Det framgår redan af framställningen i förra kapitlet, att detta hopp ej kom på skam, utan tvärtom gick i skenbart ganska fullständig uppfyllelse genom 1810/11 års engelska kris. Men det framgår lika tydligt, att denna kris omöjligt helt och hållet eller ens företrädesvis, ehuru visserligen till en del, kan anses som en frukt af kontinentalsystemets slag emot England, liksom att räckvidden af dess verkningar alls icke var hvad Napoleon tänkt sig.

Öfver hufvud taget har man icke anledning att anse de ekonomiska verkningarna af rena rubbningsfenomen särskildt viktiga. Det är möjligt, att man därvid tar alltför mycket intryck af det nuvarande krigets enastående erfarenheter i denna riktning; men också om man tänker på kriser under eljest normala tider, äfven af så oberäknelig natur som »bomullsnöden» (Cotton Famine) i England under amerikanska inbördeskriget, är det påfallande, hur snart deras spår sopas igen af den följande utvecklingen. Hela Napoleons plan på denna punkt, anlagd på kort sikt som den var, kan därför ej anses ha haft stora utsikter att nå sitt mål, Englands försättande ur stridbart skick genom att grundvalarna för dess ekonomiska lif undergräfdes.

Detta gäller alltså rubbningens rent ekonomiska verkningar. I afseende på de sociala och politiska verkningarna ställer sig saken helt annorlunda. Här kan nationalekonomen egentligen hvarken vederlägga eller bekräfta tankegången, ty resultatet beror nära nog uteslutande på det ifrågavarande folkets karaktär. Ett lättrörligt släkte, som dessutom har vant sig vid hjälp af staten i stort och smått, kan af en obetydlighet föranledas att störta en regering, ett statsskick, kanske en hel rättsordning, medan ett annat folk, som är mera trögt och mindre uppfostradt att ta staten till hjälp, kan lämna statsledningen alldeles orörd äfven vid allvarlig nöd och stora svårigheter. Det är ganska gifvet, att engelsmännen särskildt under Napoleonskrigens tid hörde till den senare kategorien, och såsom Miss Cunningham med rätta har anmärkt, vände sig de arbetslösas förbittring i »Luddite Riots» väl emot de nya maskinerna (frame-breaking) men egentligen ej emot statsmakten.^[26] Att Napoleon, med sin erfarenhet från de ständiga kupperna under franska revolutionen, ej hade blick för detta, är mycket förklarligt men ändrar intet i det faktum, att han räknade grundligt miste.

Emellertid tillkommer, och det är ett hufvudmoment, att just det slag af rubbningar, som kontinentalsystemet i det för Napoleon gynnsammaste fallet förmådde framkalla i England, måste bli af jämförelsevis ytlig natur, nämligen därför att det var en rubbning framkallad af exporthinder och ej af importhinder. En uteblifven export kan alltid i nödfall botas genom produktion på lager, vid behof understödd af allmänna medel, men så förhåller det sig ej med uteblifven import; ty om oersättliga varor fattas så hjälpa inga åtgärder.

Att Napoleon ej tänkte härpå, förklaras utan tvifvel af hela den. åskådning, vi förut lärt känna och som han delade icke blott med. nästan alla sina landsmän utan också sannolikt med flertalet engelsmän; men t. o. m. i betraktande häraf är det ganska egendomligt, ty hvad England därvid hade behöft göra var närmast hvad han samtidigt gjorde själf. Hans eget medel mot arbetslösheten var nämligen understöd i olika former för att sätta fabrikanterna i tillfälle att fortsätta driften, och ingenting tyder på att han någonsin upphört att tro på detta medels effektivitet. Det hade då ej legat långt borta att vänta samma förmåga hos motståndare, som han icke brukade frånkänna rådighet och uthållighet.

I verkligheten kommo dessa medel visserligen endast i ganska begränsad grad till användning i England, beroende på den ekonomiska liberalismens fläckvis redan stora herravälde öfver de politiskt maktägande klasserna; men man kan med all säkerhet gå ut ifrån, att Napoleon ej kände sina fiender eller deras ekonomiska föreställningssätt så väl, att han tagit en dylik faktor med i sina beräkningar. De engelska åtgärderna inskränkte sig till en emission af skattkammarväxlar på 6 mill. pund sterling för understöd åt betryckta affärsmän, närmast fabrikanter, i syfte att hjälpa dem öfver väntetiden, tills de i Sydamerika och annorstädes fastlästa tillgångarna hunnit frigöras. Förslaget härom byggde på prejudikat från 1793 och hade framlagts af ett underhusutskott i mars 1811 men fann ej stora sympatier på något håll; trots detta kom planen likväl till utförande, emedan ingen riktigt ville ta på sitt ansvar att hindra något som möjligen kunde hjälpa i det ovanligt bekymmersamma läget.^[27] Hvad som anfördes emot saken särskildt af oppositionens ekonomiska auktoriteter såsom Huskisson var framför allt, att krisen framkallats genom öfverdrifven kreditgifning, som i sin ordning sammanhängde med Englands banks alltför stora sedelutgifning, samt att dessa nya lån endast ytterligare skulle öka spekulationen, sedelutgifningen och prisstegringen. I hvad mån denna diagnos var riktig, är en fråga, som ej tillhör det föreliggande ämnet. Här behöfver endast påpekas, att om ett genom spärrning, alltså ej öfverspekulation, föranledt hinder för afsättning uppstår, så kan öfvergången till den produktionsriktning, som i ett sådant läge blir den rätta, göras mjukare genom en kreditgifning som tillåter en begränsad lagerproduktion under mellantiden. Om vidare denna kreditgifning äger rum genom ett »äkta» sparande, d. v. s. genom att inskränkning äger rum på andra områden — hvilket bankerna kunna åstadkomma genom en diskontostegring — så inträda ej de följder Huskisson och hans meningsfränder angåfvo. Däri ligger alltså, att den rubbning, Napoleon åsyftade genom sina hinder för Englands export, hade kunnat öfvervinnas utan oöfverstigliga svårigheter. Som det nu var, kan man säga, att den i stort sedt öfvervanns af sig själf, utan några nämnvärda åtgärder alls; och det är ej omöjligt, att detta var den bästa utvägen.

Den dubbelpansrade öfvertygelsen om skadan af hvarje ingripande kom till oblandadt uttryck, när det gällde arbetarnas lidanden. Med anledning af petitioner från bomullsindustriens arbetare i Lancashire och Skottland tillsatte underhuset i början af juni 1811 ett utskott, som efter åtta dagar afgaf sitt yttrande. Däri konstaterades för det första, att »intet ingrepp från representationen i näringsfriheten eller i hvarje individs fullkomliga frihet att förfoga öfver sin tid och sin arbetskraft, på det sätt och de villkor han själf må anse bäst förenligt med sitt intresse, kan äga rum utan att man våldför sig på allmänna grundsatser, som äro af primär betydelse för samhällets lycka och välgång» — detta emot arbetarnas önskemål om reglering af själfva arbetsförhållandena. För det andra fastslogs, att penninghjälp skulle vara »i högsta grad ur stånd att tjäna något godt ändamål och ytterst förkastlig från alla synpunkter»; och sedan återstod intet alternativ. Det vore likväl att misskänna tidens ledande män, om man häri ville se hufvudsakligen likgiltighet för arbetarnas välgång, som tvärtom hade obestridligen uppriktiga förespråkare i både underhuset och det ifrågavarande utskottet, främst den store bomullsfabrikanten Sir Robert Peel, statsmannens far. Sammanhanget var efter allt att döma, att man verkligen ansåg hvarje understöd åt arbetare vara af ondo — hvarvid motsatsen till det slutligen lämnade låneunderstödet åt fabrikanterna är ganska betecknande — såsom ägnadt att inge förhoppningar som ej kunde gå i uppfyllelse och att låsa fast arbetarna vid en näring som ej kunde ge dem sysselsättning. En underhustalare betonade särskildt nödvändigheten af arbetskraftens öfvergång till jordbruket i syfte att göra landet oberoende af lifsmedelstillförsel, alltså ett kraf på näringslifvets omläggning till ökad själftillräcklighet. Men att Englands industriarbetarklass jämförelsevis tåligt fann sig i sina enastående svåra lidanden t. o. m. inför en så principfast afvisande hållning visar, hur pass begränsade möjligheterna i verkligheten voro att göra slut på Englands motståndskraft genom några af ekonomiska rubbningar vållade sociala rörelser. Detta blir särskildt tydligt, när man jämför de politiskt maktägandes hållning på den tiden med de eftergifter, som under det nuvarande kriget måste göras åt arbetarnas kraf för att ej riskera deras ovilja emot en fortsättning af striden.

Importhindrens möjlighet Allt hvad som nu har sagts gäller emellertid endast exporthindren med deras påtagligt begränsade möjligheter att anställa förödelse i ett lands näringslif. Eftersom exportens nationalekonomiska uppgift fullständigt begränsas till att betala importen, blir den meningslös när import saknas, då importen däremot är själfändamål, emedan den direkt täcker folkets behof, hvilket är all ekonomisk verksamhets slutliga uppgift. Den frågan kan därför omöjligt afvisas, hvilka möjligheter Napoleon skulle ha haft att vinna sitt mål, om han hade vändt spärrningens udd emot Englands import i stället för mot dess export. Att detta var ganska oförenligt med den ekonomiska åskådning han delade med flertalet politiskt bestämmande personer på båda sidor, är visserligen sant, såsom hela den föregående framställningen visar. Men däraf följer icke nödvändigt, att han ej kunde ha fullföljt både import- och exportspärrningens syften, såsom i stort sedt sker under det nu pågående kriget; och under alla förhållanden är problemet så betydelsefullt att det ej kan förbigås. Hvad som särskildt gör en undersökning af sammanhanget, däri innefattadt Napoleons politik på området, behöflig är, att den sedan ett årtionde vedertagna uppfattningen kommit att bestämmas af en hastigt skisserad och för ett praktiskt syfte tillkommen populär liten uppsats af d:r Rose, hvilken knap- past gifvit tillräcklig eller ens korrekt ledning i frågan.^[28]

Frågan om Englands beroende af tillförsel från Europas fastland har i allmänhet ansetts liktydig med den om dess lifsmedelsförsörjning, och till större delen är detta också riktigt, eftersom flertalet importerade industriella råvaror hämtades från transmarina länder och så godt som alla industriprodukter af betydelse för de breda lagren kunde tillverkas inom landet. Det bör dock sägas, att såväl skeppsförnödenheter, närmast virke, som ull utgjorde undantag härifrån, i det att de hämtades från resp. Östersjöländerna och Spanien eller Tyskland; och förut har talats om den knapphet som tidtals yppade sig på båda dessa varuslag under kontinentalsystemets gång. Det är därför alls icke uteslutet, att två så fundamentala sidor af krigsbehofven som fartygsbyggnaderna och truppernas beklädnad skulle ha kunnat erbjuda svårigheter, om en spärrning af tillförseln från Europa hade genomförts. Att dessa moment skulle ha blifvit afgörande, är dock föga sannolikt, då virke liksom äfven andra skeppsförnödenheter kunde fås från Canada och öfver nio tiondelar af ullbehofvet (på grundval af en beräkning för år 1800) kan antas ha täckts af inhemsk tillgång. Påtagligen hade frågan om lifsmedelstillförseln en helt annan räckvidd.

Englands lifsmedelsimport Betydelsen af Englands lifsmedelsimport, hvilken närmast kan anses liktydig med dess hveteimport, är visserligen allt annat än klar, eftersom man saknar alla uppgifter om landets egen jordbruksproduktion.^[29] Emellertid kan det icke vara något tvifvel om att den öfverskottsexport, som förut ägt rum, senast inom tjuguårsperioden före revolutionskrigens utbrott aflösts af normal öfverskottsimport och att landets själftillräcklighet sålunda upphört. I absoluta tal växlade öfverskottsimporten af hvete helt naturligt starkt från år till år efter skörderesultaten. Sitt maximum under Napoleonskrigen nådde Storbritanniens import alltid inberäknadt hvad som kom från Irland — år 1810 med 336,400 ton, medan ett enstaka år (1808) rent af visade ett (betydelselöst) exportöfverskott; medeltalet för kontinentalsystemets period 1807—12 var ett importöfverskott af 104,000 ton. Den absoluta betydelsen af denna siffra blir tydligare, om man vid dess sida ställer upplysningen, att Sveriges hveteimport under tiden närmast före världskrigets utbrott 1914 var omkring 200,000 ton och dess sammanlagda hvete- och rågimport omkr. 300,000 ton, sålunda respektive två och tre gånger så mycket. Det kan alltså ej vara något tvifvel om att kvantiteterna i och för sig voro små efter våra begrepp. Viktigare är emellertid att få klarhet i den relativa betydelsen af en dylik import för Storbritanniens totala hvetekonsumtion, men olyckligtvis är detta uteslutet, då man ej känner skörden. Emellertid går flertalet både samtida och senare beräkningar ut ifrån en konsumtion pr invånare i Storbritannien (alltså frånsedt Irland) af en quarter (eller omkr. 225 kg.) om året, frånsedt utsäde, hvilket onekligen förefaller svenskar som en mycket hög siffra, eftersom den svenska konsumtionen af sammanlagdt hvete och råg före världskrigets utbrott, alltså hundra år senare, endast var omkr. 180 kg. Lägger man likväl den engelska konsumtionsberäkningen till grund, så befinnes det, att efter medelfolkmängden under årtiondet 1801—10 i Storbritannien (omkr. 11+3⁄4 mill.) totalkonsumtionen af hvete skulle ha utgjort 2,655,000 ton, hvaraf medelimportöfverskottet under denna tioårsperiod, 132,600 ton, utgjorde nästan jämnt 5 % eller en tjugondel. Detta mycket anspråkslösa belopp borde alltså ha varit det normala importbehofvet; men om man i stället vill undersöka den relativa storleken af den största bristen under perioden, den för år 1810, finner man, att ej heller den (i förhållande till den då större folkmängden) stiger till mer än omkring 12 %. Emellertid förekommer också en lägre beräkning af konsumtionen än siffran en quarter (eller åtta bushels) pr invånare, nämligen sex bushels, hvilket något understiger den svenska konsumtionen af råg och vete hundra år senare; eftersom den inhemska tillgången i England endast kan erhållas ut ifrån en siffra för konsumtionen som utgångspunkt, ger detta ett mindre skördebelopp och alltså en större andel för importen. Denna andel visar sig under en dylik förutsättning utgöra 6+1⁄2 % eller något öfver en sextondel i medeltal för tioårsperioden 1801—10 och godt 16 % eller en knapp sjättedel för maximi-importens år 1810.

Äfven vid total afspärrning från hveteimport skulle sålunda bristen t. o. m. under dåliga skördeår och ogynnsammaste beräkning ha blifvit en obetydlighet af hvad vi fått vänja oss vid under det nu pågående kriget. För Sverige utgjorde importen i medeltal under femårsperioden före det senaste krigsutbrottet drygt en fjärdedel af det sammanlagda hvete- och rågbehofvet, medan brödsädestillgången i vårt land under det dåliga skördeåret 1917/18 sannolikt är mindre än hälften af den normala. Trots detta är det ett välbekant faktum, att lifsmedelsbristen upprepade gånger gjorde sig starkt kännbar i England under revolutions- och Napoleonskrigen, särskildt åren 1795, 1800 och 1812, samt gaf anledning till ständiga farhågor. En hel rad af de åtgärder som tillgripits under det nu pågående kriget kommo därvid till användning, ehuru ej de mest effektiva och djupgående bland dem, särskildt ej ransonering: suspension af spannmålstullarna, förbud mot brännvinsbränning och stärkelsetillverkning, försäljning af bröd först 24 timmar efter bakningen, enständiga uppmaningar i kungliga kungörelser äfvensom organiserade uppgörelser att begränsa brödkonsumtionen med en tredjedel, och därjämte (1800) förbud mot att baka bröd enbart af finsiktadt hvetemjöl, den s. k. Brown Bread Act. Befolkningen hade emellertid mycket svårare att finna sig i dessa ingrepp i sina lifsmedelsvanor än i andra, efter vår uppfattning betydligt större lidanden; Brown Bread Act var omöjlig att genomföra, så att den omedelbart måste återkallas, och allvarliga lifsmedelsoroligheter förekommo både 1800 och 1812. Så till vida är det tämligen uppenbart, att hinder för spannmålsimport skulle ha haft helt annan möjlighet att påverka folkstämningen och lugnet i England än den exportspärrning, hvartill Napoleon hade satt sin lit. Å andra sidan är det ett antagande, som närmast vederlägges af erfarenheten, att ens en importspärrning skulle ha framtvungit fred eller störtat den engelska regeringen. Under år 1812, då hvetepriserna nådde en enastående höjd och höllo sig därvid ända in på det gamla skördeårets sista veckor, rådde nämligen just det läge, som skulle ha blifvit följden af en så pass fullständig afspärrning som rimligtvis kunde tänkas genomförd. Ty på grund af allmänt dålig skörd i Europa och ofantliga uppköp från Napoleons sida (som förberedelse till det ryska fälttåget) lyckades den engelska prisstegringen ej framkalla någon nämnvärd import; för hela året inkommo endast 55,000 ton, föga öfver hälften af medeltalet för kontinentalsystemets sexårsperiod och betydligt under hälften af medeltalet för föregående tioårsperiod. Att svårigheterna trots detta kunde öfvervinnas, tyder alltså närmast på att ej heller en importspärrning skulle ha nått målet, äfven frånsedt att en effektiv spärrning efter någon tid borde ha kunnat bana väg för några af de effektiva medel, hvarmed vi under detta krig möta en flerdubbelt större lifsmedelsbrist.

Napoleons möjligheter att träffa Englands lifsmedelstillförsel begränsades tydligen till hvad som måste hämtas från Europas fastland eller, i det för honom gynnsammaste fallet, af detta jämte tillförseln från Förenta staterna. Såvidt bekant föreligga inga siffror för den engelska hveteimportens ursprungsländer under denna tid. Men den amerikanska spannmålen gick hufvudsakligen till Sydeuropa, framför allt till Pyreneiska halfön under de våldsamma striderna där, medan alla uppgifter peka i riktning af att Östersjöländerna utgjorde den engelska spannmålstillförselns hufvudkälla, med Danzig som medelpunkt. Ännu i midten af 1800-talet kom ej långt ifrån hälften af det till England importerade hvetet från Nordtyskland och Ryssland, trots att Nordamerika då redan efter allt att döma fått väsentligt ökad betydelse. I den mån Napoleon kunde göra sin vilja gällande ej blott på Tysklands Nordsjökust utan äfven på södra och i någon mån östra Östersjökusten, saknade han alltså ej möjlighet att besvära Englands lifsmedelsförsörjning. Frågan är då, hur han i verkligheten betraktade en sådan uppgift och handlade därvid.

Napoleons lifsmedelspolitik Det är på denna punkt som d:r Roses slutsatser i hans förut nämnda uppsats blifvit bestämmande för uppfattningen. De gå ut på, att Napoleon icke allenast intet gjorde för att hindra Englands lifsmedelstillförsel utan rent af sökte framkalla spannmålsexport dit i syfte att ruinera fienden genom den ogynnsamma handelsbalans som skulle bli följden häraf. Denna framställning ger emellertid ett missvisande intryck af Napoleons såväl åtgärder som motiv och styrkes ej på något sätt af de bref d:r Rose anför till dess stöd.

Visserligen passade tanken att ruinera fienden genom import mycket väl in i Napoleons och många hans samtidas ekonomiska föreställningssfär, såsom den föregående framställningen tillräckligt har visat. Men just lifsmedelsområdet intog här en undantagsställning, så till vida som detta i fastlandsstaterna och särskildt i Frankrike till det sista reglerats efter den medeltida »försörjningspolitikens» mer än efter merkantilismens grundsatser, på det sätt, att man främst velat sörja för riklig tillgång och icke främst för lönande produktion och afsättning. Napoleon afvek icke på detta område af näringspolitiken mer än på andra från Frankrikes ekonomiska traditioner; och det skulle ha varit mycket egendomligt, om han låtit leda sig af en föreställningskrets när det gällde hans eget land och en annan när det gällde fienden. Så var icke heller förhållandet, utan hans uppfattning är i och för sig fullt konsekvent och ej alls svår att förklara.

Det grundläggande momentet i Napoleons lifsmedelspolitik var, som nyss nämndes, att trygga tillgången inom landet, och detta icke blott af samma skäl som hans bourbonske företrädare utan också på grund af hans ifver att hindra arbetaroroligheter. Därför påminner han ständigt sina franska medhjälpare om faran af att vara otillräckligt försedd med lifsmedel; de borde minnas hvad det år X (1801/02) hade kostat honom att skaffa några tusen deciton spannmål, och det skulle medföra den största fara, om man ej hade »dubbel tillgång». »Ni har ej tillräcklig erfarenhet i detta ämne», skref han 1810 till vicekonung Eugène i Italien. »Spannmålsfrågan är för regenterna den viktigaste och ömtåligaste af alla . . . . . Furstens förnämsta plikt i denna fråga är att hålla med folket, utan att lyssna till jordägarnas sofismer.» Under svårigheterna vintern 1812 går hans sträfvan ut på att genom bröd- och sopputdelning »göra den mest behöfvande massan oberoende» af lifsmedelssvårigheterna. Alldeles såsom tidigare förbjöd han därför spannmålsexport, när brist befarades eller t. o. m. blott i afvaktan på att skörderesultatet skulle bli bekant, såsom under 1810. Och när han (den 6 augusti) detta år medgifvit Eugène att mot licens tillåta spannmålsexport från Italien, skrifver han omkring tre veckor senare (den 31 augusti) till honom: »Det uppges, att den italienska skörden är dålig; gif akt på att ej för mycket spannmål exporteras och att vi ej komma i svårigheter». Därför bemyndigade han sin italienske finansminister 1813 att tillåta export af franska och italienska produkter utom spannmål och ris, där han först ville ha en rapport om saken — det markerar lifsmedelsexportens särställning; och i full analogi härmed tänkte sig Napoleon i januari 1812, att licenserna för import af lifsmedel skulle ges utan villkor, d. v. s. utan skyldighet att exportera varor till motsvarande värde.

Samma föreställningssätt var bestämmande för hela den komplex af åtgärder, som kejsaren vidtog under vintern och våren 1811—12, då det enligt hans egen förklaring rådde verklig spannmålsbrist i Frankrike och han samtidigt ansåg nödvändigt att bättre än vanligt sörja för lugnet i Paris under sin frånvaro på det ryska fälttåget. Hans feberaktiga ifver att gripa in och reglera drefvo därvid hans medhjälpare, särskildt Paris’ framstående polisprefekt Pasquier, till förtviflan och föranledde Chaptal till det beska omdömet, att Napoleon vidtog alla åtgärder som voro ägnade att förvärra prisstegringen och bristen på lifsmedel. Dit hörde uppköp och beslag af spannmål i de till Paris gränsande departementen, förfogande öfver kvarnarna, försäljningar i hemlighet genom regeringens agenter för att pressa ner priserna, då dessa stego på grund af de föregående åtgärderna, utan annan påföljd än att höja dem ytterligare, och till sist, som den misslyckade »försörjningspolitikens» kulmen — maximipris. Det bör utan vidare framgå, hur oförenlig hela denna serie af åtgärder är med uppfattningen, att man skulle skada en fiende genom att tillföra honom lifsmedel.^[30]

Men visserligen följde det icke af en sådan uppfattning, att lifsmedelsexport under alla förhållanden skulle anses olämplig eller ens betraktas med sneda blickar. Så snart lifsmedelstillgången inom landet ansågs säkerställd, inställde sig nämligen det allmänna intresset för export utan vidare, och härskaren öfver sådana typiska lifsmedels- eller njutningsmedelsexporterande länder som Nordtyskland, Italien och Frankrike kunde svårligen tänkas ställa sig på någon annan ståndpunkt, då han eljest hyllade den merkantilistiska eller »bullionistiska» politiken. Därför var det endast naturligt att han i ett redan förut ett par gånger citeradt bref till sin finansminister Gaudin 1810 talade om sitt syfte att genom smuggling gynna den franska lifsmedelsexporten samt importen af mynt, liksom att han lät Champagny samma år meddela franske ambassadören i Petersburg, tydligen med anledning af klagomål från rysk sida, att han gaf licenser för export af vin och spannmål såsom nyttig för sina länder, utan närmare undersökning af hur engelsmännen sedan behandlade de licensförsedda fartygen. Likaledes kunde han i ett af d:r Rose citeradt bref (den 28 juli 1809) till t. f. inrikesministern Fouché, hvari vredens åskor släppts lösa, rasa öfver påståendet att han i och för sig skulle afvisa export, som han tvärtom ansåg hindras af engelsmännen, ej af honom; »det förekommer export, så snart det förekommer möjlighet till afsättning». Icke ett enda af dessa bref lika litet som något annat mig bekant innehåller en antydan om sträfvan att skada England genom lifsmedelsexport men väl en tydlig afsikt att därigenom gagna Frankrike. Sammanhanget framträder tydligt i de ryktbaraste fallen, då en uppdrifven spannmålsexport från Frankrike, Holland och Flandern till England ägde rum åren 1809 och 1810. Under 1809 uppges omkr. 90,000 ton hvete utom annan spannmål ha kommit därifrån, och af den enastående importen året därpå — utan afdrag för export 353,500 ton hvete och 135,400 ton annan spannmål till ett sammanlagdt värde af öfver 7 mill. pund st. — sades en tredjedel af (tydligen det omalda) hvetet och hälften af mjölet härstamma från Napoleons välde, allt genom ömsesidiga licenser. Det anmärkningsvärda i detta sammanhang är, att icke blott Napoleon utan också många engelsmän ansågo denna stora import från Frankrike i det gifna läget ytterst förmånlig för fransmännen och betänklig från engelsk synpunkt, dels såsom en bekväm afsättning för öfverskottsproduktionen och dels som en viktig inkomstkälla för Napoleon genom de väldiga licensafgifterna — dessa angåfvos tillsammans med frakt och assurans höja priset med 30 à 50 shillings pr quarter eller omkr. 135 à 220 shillings pr ton. Ett särdeles karakteristiskt uttryck fick hela denna tankegång, hvilken var lika mycket fransk som engelsk, i ett yttrande i underhuset (den 13 febr. 1810) af politikern Marryat (sjöofficerens och romanförfattarens fader), hvarur följande må återges:

»Den fördel fienden drager af det nuvarande systemet att ge licens för spannmålsimport är mycket större än många af herrarna föreställa sig. Det är ett faktum, att de franska jordbrukarne i förra juli månad hade så stora svårigheter af det låga spannmålspriset, att de ej kunde betala sina skatter. Priset var då så lågt som 27 shillings pr säck, medan den franske brukaren räknar med ett pris af 36 shillings som normal ersättning för sina kostnader. När Buonaparté fick kännedom om dessa förhållanden, hyste han naturligtvis (sic) ingen tvekan att bevilja licenser för utförsel af denna spannmål, hvaråt vår regering villigt gaf licens för införsel. Följden häraf var att höja varans pris i Frankrike, enligt senaste uppgifter med mer än 50 procent utöfver siffran för sistlidne juli. På detta sätt gagnades de franska spannmålsodlarna, medan Bonapartés statskassa förtjänade 18 shillings pr quarter [=omkr. 80 shillings pr ton]. Jag underkastar det underhusets allvarliga ompröfning, huruvida icke omedelbara åtgärder behöfva vidtagas för att göra slut på en praxis, som i så rikt mått tjänar fiendens ekonomiska intresse.»

Detta leder öfver till den tredje faktor, som var bestämmande för Napoleons spannmålspolitik, samma motiv som blef afgörande för allt flere af hans ekonomiska åtgärder ju längre tiden led: penningbehofvet. Detta och intet annat dikterade hela den brokiga mångfalden af exportlicenser för spannmål åt franska, italienska och napolitanska hamnar, hansestäderna, Mecklenburg, Danzig o. s. v., i förening med särskilda exportafgifter, framför allt i den sistnämnda, viktigaste exportorten af alla. Redan detta visar, att ingen tanke fanns att öfversvämma England med spannmål, ty då skulle exportafgifter ej ha kommit i fråga, allra minst till de belopp som nu förekommo, hvilka enligt general Rapp, den franske befälhafvaren i Danzig, 1810 voro 60 francs pr ton och så höga att de väntades alldeles kväfva Danzigs handel. Hur långt detta var från det af d:r Rose antagna syftet framgår redan däraf, att det nyss citerade brefvet till vicekonung Eugène den 6 augusti 1810, hvilket åberopas af den engelske historikern, efterföljes af det likaledes här nämnda brefvet den 31 augusti, då Napoleon blifvit ängslig för skördens otillräcklighet.

Det är så långt ifrån, att Napoleon trodde sig skada England genom spannmålstillförselns blotta faktum, att han tvärtom tydligt insåg gagnet däraf för motståndaren, såsom ju är gifvet på förhand. I den nyss omtalade instruktionen åt Champagny, för vidare befordran till ambassadören Caulaincourt i Petersburg, säger han uttryckligen, att »engelsmännen, som ha behof af spannmål, naturligtvis (sic) låta dem [fartygen] gå in och ut, emedan spannmålen motsvarar ett behof af första ordningen för dem».

Emellertid frågar man sig då, om kejsaren ej haft någon tanke på att vända om sin politik och direkt försöka sig på att svälta ut England. Härom har man hittills ingenting vetat, men genom den 1913 utkomna första delen af den ryske historikern Tarles arbete Kontinental’naja blokada ha några bidrag till svar på frågan blifvit tillgängliga. 1810 skref sålunda inrikesministern Montalivet i en rapport till Napoleon (17 juli): »Om vår medtäflare sent omsider hotas af hungersnöd, vore det helt naturligt att stänga alla hamnar för honom. Det vore nyttigt för den gemensamma saken, om alla Nordsjöns och Östersjöns folk enades att beröfva Storbritannien medlen för dess uppehälle.» Att Napoleon verkligen skulle ha haft några allvarliga planer i dylik riktning vid denna tid, såsom Tarle antager, förefaller visserligen nästan uteslutet, så rikligt som hans licenser för spannmålsexport just då flödade; och i hvarje fall hade han en alldeles motsatt uppfattning året därpå, såsom framgår af en särskildt upplysande kejserlig diktamen från den 24 juni 1811, hvilken Tarle likaledes framdragit. Läget uppgafs då vara sådant, att spannmål fattades i England, samtidigt med att Tyskland och Polen hade öfverflöd däraf, hvilket naturligtvis föranledde engelsmännen att sjöledes importera varan. Frågan var då, om detta borde hindras. Napoleons svar härpå blef nekande, och det af tre skäl. För det första ansåg han det onyttigt, emedan engelsmännen skulle hämta spannmålen från Amerika, om de ej kunde få den från Östersjön — det var alltså begränsningen i hans makt öfver tillgångarna, som därvid stod i vägen. Men för det andra var det enligt Napoleons förklaring omöjligt att, äfven med all vaksamhet, hindra Preussen och Polen från att exportera, ett onekligen öfverraskande yttrande från en man, som ej brukade erkänna omöjligheter af detta slag, men hvartill förklaringen möjligen kan sökas i hans uppfattning att export alltid är naturligare och då äfven svårare att hindra än import. Och för det tredje stack fiskalismen som vanligt upp hufvudet, i det att kejsaren satte i fråga att flytta exporten till de då i hans rike införlifvade hansestäderna för att därigenom tillföra franska statskassan vinsten af exportafgifterna. Att dessa skäl icke vittnade om någon särskild ifver att hindra Englands lifsmedelstillförsel är påtagligt, men de liksom allting annat visa, att Napoleon ej förbisåg nyttan af denna import till England men afvisade åtgärder däremot på grund af deras ändamålslöshet. Det anmärkningsvärda är endast, att han erkände sakens outförbarhet enbart i detta fall, medan argumentet kunde synas gälla med minst lika stor styrka emot det slag af spärrningspolitik han fullföljde.^[31]

Understöd åt fastlandet De mer djupgående verkningarna på Englands näringslif fingo alltså ej någon afgörande betydelse för stridens utgång. Men såsom man torde erinra sig från första kapitlet (särskildt sid. 44 ff.), antogs på franskt håll ett mera närliggande sammanhang mellan kontinentens afspärrning och den politiska elimineringen af England än det som förmedlades af dess allmänna ekonomiska undergång, nämligen på sådant sätt, att England genom förlusten af sin export skulle hindras att understödja fastlandet vare sig genom subsidier eller genom underhåll af trupper. I sin redan ofta här citerade lilla utredning har Miss Cunningham icke blott med ganska stor framgång klarlagt dessa föreställningar och deras betydelse för Napoleons politik utan också, men härvid med långt mindre framgång, sökt visa det hållbara i denna tankekedja, ända därhän att den skulle visa riktigheten af Napoleons falskeligen antagna syfte att ruinera England genom lifsmedelstillförsel. Författarinnans tes är nämligen, att öfverskottsimporten skulle ha föranledt en guldexport som var nära att tömma Englands banks guldkassa och därmed att rubba det engelska kreditsystemets »verkliga grundval».^[32] Man torde nog kunna påstå, att alla punkter i denna bevisföring lida af en brist på kännedom om det internationella bytets sammanhang, hvilken är desto mer egendomlig som just dessa frågor varit under behandling icke blott hos Adam Smith utan framför allt i den stora striden om den engelska valutan under själfva kontinentalsystemets tid. Till en början gäller det nu att se, om den franska tankegång var riktig, som gjorde Englands export till förutsättning för dess betalningar på fastlandet, hvarvid man närmast har att anknyta till den nyss åberopade diskussionen i första kapitlet här ofvan.

Själfva kärnpunkten i frågan är då den som redan Adam Smith framhöll, nämligen att både krig och alla andra funktioner i verkligheten bestridas med varor och mänskliga ansträngningar eller tjänster, icke med penningar eller ädel metall. De subsidier England hade att betala på fastlandet voro afsedda att skaffa dess bundsförvanter förnödenheter, och detsamma kräfdes för de engelska truppernas underhåll, sedan England börjat egna operationer till lands. Uppgiften bestod därför i att antingen direkt skaffa förnödenheterna eller att skaffa medel för hvilka de kunde köpas.

Om nu läget var sådant, att engelska varor kunde tillföras fastlandet, så var saken enklast ordnad, nämligen på det sätt Adam Smith skildrat, i det att en varuexport från England kom till stånd utan motsvarande import. Om de engelska varorna voro eller icke voro just af det slag, som trupperna eller de kontinentala regeringarna behöfde, spelade därvid ingen roll. Deras försäljning på fastlandet skapade nämligen i det senare fallet ett engelskt tillgodohafvande, och detta kunde användas till betalning af de inhemska varor, som trupperna eller bundsförvanterna behöfde — d. v. s. köparna af de engelska varorna betalade i verkligheten sin skuld ej till engelsmännen utan till säljarna af de inhemska varor, som nyttjades af de engelska trupperna eller de af England understödda regeringarna. Men däraf, att saken tog sitt enklaste förlopp under förutsättning att engelska varor kunde exporteras till fastlandet, följer ingalunda, att understöden till fastlandet varit omöjliga utan en dylik förutsättning. Tänker man sig nämligen i stället, att inga engelska utan endast transmarina varor kunde komma in på fastlandet, behöfde systemet endast kompletteras därhän, att ett tredje land, t. ex. Förenta staterna, ingick i operationen; tidtals var detta utan tvifvel fallet med betalningarna på Pyreneiska halfön, dit den amerikanska spannmålen gick i stora mängder. Det tillgodohafvande, England hade för sin export i de transmarina länderna, gick under denna förutsättning i betalning till europeiska fastlandet för dess import af kolonialvaror, d. v. s. Englands export till främmande världsdelar utbyttes mot dess understöd åt kontinenten. I det ena fallet liksom i det andra var det fråga om byte af varor och icke om något behof af betalning med penningar eller guld och silfver. När det nu förhöll sig så, att Wellington — eller Sir Arthur Wellesley, som hans titulatur till en början var — under fälttågen i Spanien och Portugal ville göra sina betalningar kontant, betydde detta alltså ingalunda, att han behöfde få de erforderliga beloppen sig tillsända i ädel metall. Det enda som fordrades var, att engelska regeringen på Pyreneiska halfön disponerade tillgodohafvanden, t. ex. i form af växlar eller fordringar hos därvarande handelshus, till belopp som motsvarade den engelska arméns behof, i den mån dessa ej kunde tillgodoses direkt genom tillförsel af varor för engelsk räkning.

Nu kan man visserligen tänka sig ett läge, hvarigenom England var afskuret från export såväl på transmarina länder som på europeiska fastlandet, och frågan vore då, hvilka möjligheter till understöd som därvid funnes. I så fall vore saken tydligen hopplös; ett fullständigt isoleradt England — och ett land utan export är frånsedt helt korta perioder detsamma som ett isoleradt land — måste lika väl som ett fullständigt isoleradt kontinentalt Europa naturnödvändigt innebära omöjligheten af engelsk hjälp åt Napoleons motståndare. Detta sammanhang är emellertid till den grad själfklart, att det knappt behöfver påpekas; och hvad mera är, dess förutsättning är till den grad utan praktisk betydelse, att den aldrig kan ha spelat någon roll för Napoleons eller någon annan dåtida statsmans handlingssätt.

Närmast frågar man sig då, om ej redan en minskning i Englands export skulle ha varit i stånd att hindra understöd åt fastlandet, i det att de fordringar England ägde för att likvidera understödet därigenom kunde väntas bli mindre. Men ej heller denna tankegång är riktig, därför att det afgörande ej är exportens absoluta storlek utan dess storlek i förhållande till importen; och om blott importen minskades lika starkt som exporten, ändrades möjligheten att lämna understöd icke på något sätt. Att understöden måste betalas genom begränsning i den inhemska konsumtionen, ligger i sakens natur, då man ej räknar med upplåning i utlandet, hvilket ej var att tänka på för England under kontinentalsystemets tid. Det hela resulterar alltså fortfarande helt enkelt i att exporten (jämte fraktvinst och andra utländska handelsvinster) måste öfverstiga importen med beloppet af understöden åt utlandet. Den engelska handelsstatistiken för denna tid är visserligen alldeles för osäker att medge några säkra siffermässiga resultat i en dylik fråga; men det må nämnas, att engelska tullverkets beräkningar för åren 1805—09 gåfvo ett öfverskott i själfva handelsbalansen (sålunda frånsedt frakter o. d.) växlande mellan 5.9 och 14.9 mill pund sterling, eller i medeltal för dessa fem år nästan jämt 10 mill. pund.^[33]

Likväl kunde ännu en möjlighet tänkas återstå, nämligen om europeiska fastlandet öfver hufvud icke tog emot förnödenheter, vare sig engelska eller kontinentala, utan endast penningar eller ädel metall; detta var otvifvelaktigt hvad Napoleon åsyftade, också om han aldrig tillnärmelsevis nådde sitt mål. I den mån England lyckades drifva militära operationer på fastlandet, var emellertid äfven denna möjlighet alldeles utesluten, ty där trupper kunde landsättas, var detta uppenbarligen i ännu högre grad fallet med varor. Och hvad bundsförvanterna beträffar, skulle saken ha haft betydelse endast i det ganska egendomliga läget, att de ifrågavarande länderna ej blott till namnet utan äfven i sak orubbligt tillämpat kontinentalsystemet samtidigt med att de togo engelska subsidier. För fullständighetens skull kan tankegången dock fullföljas. Äfven här gäller detsamma som förut och som Adam Smith gifvit uttryck åt, nämligen att de ädla metallerna i detta sammanhang äro en vara som andra och alltså hade fått köpas med engelsk export, utan att läget från engelsk synpunkt ändrades i annan mån än att ädla metaller kunde visa sig svåranskaffbara, hvilket möjligen tidtals var förhållandet. Från kontinentens synpunkt betydde däremot en dylik betalningsform, att i verkligheten ingenting importerades som kunde tjäna kriget; saken kunde därför ha betydelse endast för den händelse en eller flere särskilda fastlandsstater därigenom sattes i tillfälle att förvärfva behöfliga varor från andra kontinentala länder.

Öfvergår man då till att närmare betrakta de faktiska förhållandena, faller det genast i ögonen, att just kontinentalsystemets blomstringstid betecknades af ganska obetydliga subsidier åt fastlandsstaterna, af det skäl som nära sammanhänger med det nyss sagda, nämligen att själfblockadens effektivitet upphörde, så snart England i större utsträckning fick bundsförvanter på fastlandet. För hela sexårsperioden 1807—12 utgjorde de inför parlamentet längre fram redovisade kontanta subsidiebeloppen 14,722,000 pund sterling; och det ligger i sakens natur, att det allra mesta häraf föll på länder, med hvilka England hade obehindrad förbindelse, sålunda Portugal 1809—12 nära 6 mill., Spanien 1808—12 3+2⁄3 mill., Sicilien mellan samma år 1.7 mill., Sverige 1808—09 och 1812 1+2⁄3 mill. samt Ryssland 1807 (före Tilsit) 0.6 mill., tillsammans 13,580,000 pund eller öfver nio tiondelar af hela beloppet. Hvilken omfattning utbetalningarna för Englands militära operationer på fastlandet ägde, synes man ej för närvarande ha material att öfverblicka; men 1808—10 utgjorde engelska regeringens totala utbetalningar utom landet något öfver 32 mill. pund^[34]. Som nyss påpekats, måste emellertid krigsutgifterna alltid ha hört till dem, där det normala internationella betalningssystemet kunde komma till användning.

Nu visar sig emellertid det härmed skenbart oförenliga faktum, att England dels i verkligheten hade stora svårigheter med sina betalningar på fastlandet, dels också var utsatt för ett utflöde af ädla metaller, som ständigt hotade bankreserven och sattes i samband med den starka nedgången i växelkursen på England. Det kunde alltså förefalla som om Napoleon trots allt hade rätt, då han sökte afläsa framgången i sitt krig emot Englands kredit i växelkursens nedgång och betalningssvårigheterna. Men det verkliga sammanhanget är ett annat.

Hvad först beträffar svårigheten att finansiera de militära operationerna på fastlandet, så sammanhängde den hufvudsakligen med en dålig finansiell organisation äfvensom en svårutrotlig uppfattning om det betydelselösa i kriget på Pyreneiska halfön. Wellington fick klaga öfver otillräckligheten i pekuniärt understöd och brist på det nödvändigaste, samtidigt med att stora belopp bortslösades på långt oviktigare saker, äfven på fastlandet, såsom på den beryktade och allt igenom misslyckade expeditionen till ön Walcheren utanför holländska kusten 1809. Hvad tekniken beträffar, måste Wellington skaffa sig medel genom att draga växlar på engelska skattkammaren och sälja dem på platsen, sålunda utan att där funnos några engelska tillgodohafvanden disponibla; och då all organisation saknades, kunde detta ej ske utan stark nedgång i deras kurs. Nathan Mayer Rothschild, det Rothschildska husets största finansgeni och egentlige skapare, som vid denna tid redan flyttat från Frankfurt till London, omtalade samtalsvis många år efteråt, hur han en gång under denna tid företog sig att köpa upp å ena sidan en stor mängd af Wellingtons växlar på engelska regeringen, hvilka stodo under pari, och å andra sidan guld, som såldes af ostindiska kompaniet, samt därigenom dref regeringen till uppgörelse med honom å ena sidan om att prolongera växlarna, som den saknade medel att betala, och å andra sidan att öfvertaga guld, som Wellington måste ha i sin nödställda belägenhet. »När regeringen hade fått penningarna, visste den ej hur de skulle skickas till Portugal. Jag åtog mig alltsammans och skickade det genom Frankrike. Det var den bästa affär jag någonsin gjort.»

Utöfver denna knapphändiga och sena notis — lika mager som de flesta bidragen till huset Rothschilds historia — synes man nästan ingenting veta om själfva formerna för den engelska finansieringen af fastlandet under kontinentalsystemet. Men däremot har man en något fylligare kännedom om förhållandena under den närmast följande tiden, befrielsekrigets och de hundra dagarnas år 1813—15, på grund af material i en biografi öfver engelska finansförvaltningens dåvarande »hufvudkommissarie», politikern J. C. Herries, hvarpå den tyske ekonomiske historikern prof. Richard Ehrenberg byggt denna del af sin studie öfver huset Rothschild. Äfven vid den tiden, med dess mångdubblade kontinentala utgifter för såväl subsidier som krigskostnader, sköttes finansieringen till en början dels genom mycket hindersamma silfvertransporter från England, dels och framför allt genom växlar dragna från fastlandet på engelska regeringen i London, hvilka de kontinentala regeringarna och generalerna efteråt hade de största svårigheter att få sålda och som därför sjönko starkt i kurs. Men nu genomfördes småningom genom N. M. Rothschild en omläggning i den riktningen, att växlar och mynt i stället under hand köptes upp på fastlandet, med den påföljd att placeringssvårigheterna och därmed de starka rubbningarna i växelkursen nästan upphörde. Herries upplyser sålunda i en officiell rapport, hur växlar på Holland och Frankfurt för 700,000 pund sterling under 1813 uppköptes, utan att kursen trycktes, medan en betalning på 100,000 pund efter de äldre metoderna enligt hans mening skulle haft tio gånger så stor verkan på kursen.^[35]

Hela denna framställning visar tillräckligt tydligt, att svårigheterna voro tekniska eller organisatoriska och ej berodde på djupare liggande nationalekonomiska hinder för betalningar på fastlandet; ty det är påtagligt att dylika hinder, om de hade funnits, lika fullt skulle ha ställt sig i vägen för Rothschilds uppköp af valutor på fastlandet, d. v. s. anskaffande af kontinentala tillgodohafvanden för engelsk räkning. Hvad omläggningen innebar, var alltså att organisera understöden i hufvudsak efter schemat för internationella betalningar i allmänhet.

Emellertid nämndes nyss, att Rothschild på det tidigare stadiet sändt guld till Wellington för engelska regeringens räkning och att de senare betalningarna på fastlandet delvis fullgjordes genom silfversändningar. Man får alltså trots hvad som förut sagts det intrycket, att ädel metall åtminstone tidtals varit nödvändig för att understödja fastlandet. Detta behöfver tydligen förklaras, och förklaringen ligger hufvudsakligen i det engelska penningväsendets skick under Napoleonskrigen.

Englands penningväsen Såsom nämnts redan i första kapitlet, hade England alltsedan 1797 haft oinlösligt pappersmynt, hvilket emellertid före senare delen af år 1808 ej sjunkit nämnvärdt i förhållande till guld; guldpriset hade därför endast obetydligt stigit öfver utmyntningspriset eller pari (77s. 10+1⁄2d. pr uns myntguld), och äfven de utländska växelkurserna hade hållit sig nära pari. Från och med 1809 ändrades emellertid bådadera betydligt, så att guldpriset i medeltal för detta år stod mer än 14 % öfver pari och växelkurserna på Hamburg och Amsterdam parallellt härmed — enligt engelsk, s. k. indirekt notering — »sjönko», d. v. s. den summa utländsk valuta, som kunde fås för ett pund sterling, minskades. Detta gaf anledning till en stor strid — som erbjuder en mängd beröringspunkter med diskussionen under det nu pågående kriget — om sammanhanget mellan guldvärdets och växelkursens förskjutningar å ena sidan samt nedgången i det engelska pappersmyntets värde å den andra äfvensom om den verkliga orsaken till den senare. De första viktiga inläggen gjordes af Ricardo på sensommaren och hösten 1809 med tre insända artiklar i tidningen Morning Chronicle, hvarefter han fullföljde sin tankegång i december samma år genom en ryktbar skrift, som genom själfva sin titel uttryckte hans ståndpunkt, att det höga priset på ädel metall utgjorde ett bevis för banksedlarnas värdeminskning (The High Price of Bullion a Proof of the Depreciation of Bank Notes). Ricardo, som vid denna tid var känd endast såsom en framgångsrik och högt ansedd börsmäklare, fastslog därmed den s. k. kvantitetsteorien för penningvärdet och lade grunden till sitt ännu ofördunklade rykte som nationalekonomiens skarpsinnigaste teoretiker. För att pröfva frågan tillsatte underhuset i februari 1810 ett utskott, den s. k. Bullion Committee, hvars helt och hållet i Ricardos anda skrifna betänkande afgafs i juni men först följande vår kom under behandling i parlamentet. Debatten pågick med stor ifver äfven utanför parlamentet, samtidigt med en ganska oafbrutet fortsatt stegring i guldpriset, som i början af 1814 var mer än 38 % öfver pari, och ett något svagare »fall» i växelkurserna. Under dessa långa debatter var också frågan om guldexportens orsaker äfvensom dess sammanhang med betalningarna på fastlandet uppe vid olika tillfällen, och det kan sägas, att sammanhanget härunder i allt väsentligt klargjordes, i synnerhet genom Ricardos första skrift med ett senare tillägg därtill, äfvensom genom de först i vår tid utgifna bref han skref i frågan till sin gode vän och motståndare Malthus.^[36]

Som utgångspunkt tog Ricardo därvid det fall, att ett land på grund af missväxt måste företaga en ovanligt stor spannmålsimport, men han framhöll därjämte att subsidiebetalning till en främmande makt utgjorde ett ännu mer utprägladt exempel på samma sak. Om nu det ifrågavarande landet, d. v. s. England, hade metallisk myntfot och intet »öfverflöd i cirkulationen», d. v. s. icke större penningmängd i förhållande till varumängden än andra länder, så fanns enligt hans mening ingen anledning till export af ädel metall, utan spannmålen liksom subsidierna blefvo då betalade genom varuexport på vanligt sätt, såsom nyss utvecklats här ofvan. Om det åter rådde »öfverflöd i cirkulationen», d. v. s. en större penningmängd i det subsidiebetalande landet än i det land dit subsidierna betalades, så betydde detta, att penningvärdet var lägre (eller varuprisnivån högre) på det förra stället än på det senare, och följaktligen flöto de ädla metallerna då dit, där deras värde var högst, d. v. s. en guldexport inträdde. Eller, som han också uttryckte saken: om man exporterade penningar eller guld i stället för varor, berodde det på, att transaktionen gjordes upp billigast på detta sätt; guld eller penningar var då hvad som stod relativt lägst i värde i det betalande landet (England), jämfördt med värdet i det andra landet, och man fullgjorde alltså i detta fall sina förpliktelser med mindre uppoffring än om man betalat med varor. I annat fall, om penningvärdet var detsamma i båda länderna, kunde guldexporten aldrig löna sig, utan betalningen måste ta form af varor. Visserligen bestred Ricardo ej absolut, att guldsändningar kunde äga rum i alla händelser, ehuru han ansåg det mycket osannolikt, emedan guldet då skulle ha gått till ett land, där dess köpkraft var mindre eller åtminstone ej större än i det land, hvarifrån det kom. Men både han och hans motståndare voro ense om, att det i så fall snart måste flyta tillbaka till det förra landet; och äfven om denna faktor spelade en större roll än Ricardo antog, kunde den aldrig förklara den ensidigt riktade ström af ädel metall från England till fastlandet, som tömde Englands banks guldkassa och därför gaf anledning till så stora bekymmer.

Guldutflödet var alltså ett bevis för lägre penningvärde i England än på fastlandet. Om England i likhet med fastlandet haft metallisk myntfot, skulle emellertid denna olikhet ha utjämnats just genom utflödet, i det att penningmängden då hade minskats på det förra stället och ökats på det senare. Nu hade England i stället en pappersmyntfot, som stod långt under sitt nominella guldvärde, och då kunde guldexporten fortfara hur länge som helst utan att återställa jämvikten, emedan tomrummet ständigt fylldes med nya sedlar. Det var alltså ej subsidiebetalningar eller extraordinär spannmålsexport som skapade guldutflödet utan »öfverflödet i cirkulationen» eller det lägre penningvärdet i England.

Denna grundläggande framställning kan i allt väsentligt anses bindande och behöfver blott kompletteras i ett par punkter, som också beröras af Ricardo. Har det ifrågavarande landet en blandad pappers- och guldcirkulation, såsom fallet var med England, sjunker ej blott pappersmyntet utan äfven det metalliska myntet i värde inom landet, d. v. s. priserna stiga uttryckta i hvilketdera myntet som helst, emedan de båda äro lagligt betalningsmedel och deras sammanlagda kvantitet har ökats. Just detta förhållande är det som drifver ut det »bättre» d. v. s. metalliska myntet, emedan man får mer varor för det i andra länder.

Om det alltså i stort sedt var fallet, att guldexporten hade sin rot i den engelska valutans depreciation, så bör likväl för ordningens skull tilläggas, att äfven en subsidiebetalning i och för sig, betraktad som en isolerad företeelse och utan sammanhang med depreciation af valutan, skulle utlösa en definitiv guldexport från det subsidiebetalande landet, emedan den skulle minska dess varumängd, och ett oförändradt förhållande mellan penning- och varumängd, d. v. s. oförändrad relativ prisnivå, alltså skulle kräfva motsvarande minskning i ekvationens andra. led. Så många ändringar i olika riktningar som varumängden är underkastad, har emellertid detta moment sannolikt intet praktiskt intresse.

Hvad som häremot anfördes af Ricardos motståndare, särskildt af Malthus i Edinburgh Review februari 1811, var att en stor spannmålsexport eller anspråk på subsidier hos fastlandsstaterna ej hos dem behöfde framkalla behof af en starkt ökad mängd »mussliner, metallmanufaktur eller kolonialvaror» och att det därför kunde vara nödvändigt för England att i stället betala med penningar, som alltid vore välkomna. Tillämpadt på subsidiebetalningen var emellertid detta argument särskildt olyckligt, emedan subsidiernas uppgift alldeles påtagligt måste bestå i att skaffa varor för den verksamhet fastlandsmakten åtagit sig, såsom förut utvecklats; och invändningen kan alltså för våra ändamål anses bragt ur världen därmed. För fullständighetens skull må dock tilläggas, att i verkligheten samma förhållande råder i andra fall. Intet land säljer spannmål annat än för att få något i stället, och intet land har så mycket af alla varor, att det ej kan begagna mera. Hvarifrån dessa varor komma, är som vi redan sett en likgiltig sak; och begränsningen (i Malthus’ exempel) till den engelska handelns egna varor är sålunda obefogad. Det enda undantaget, som knappast upptas af Ricardo men som från en något annan synpunkt utförligt behandlas af Bullion Committee, skulle vara, om ett land af särskild anledning hade behof att öka sitt förråd af ädla metaller, t. ex. för att bilda en krigsfond eller öfvergå från pappersmyntfot till metallisk cirkulation; Bullion Committee visade här ohållbarheten i antagandet, att kontinenten skulle ha fått något sådant ökadt behof af guld som kunde förklara utvecklingen i England.

Resultatet är alltså, att guldexporten från England hvarken kan anses som en nödvändig förutsättning för eller en nödvändig följd af subsidiebetalningarna till fastlandet utan i allt väsentligt hade sin orsak i valutaförsämringen. Däraf följa två slutsatser. För det första kunde engelska regeringen ha hindrat icke blott guldexporten utan äfven växelkursens varaktiga nedgång — väl att skilja från de tillfälliga rubbningar, som framkallades af särskildt stora utbetalningar på fastlandet — genom en höjning af valutan. Huruvida botemedlet i så fall hade varit mindre skadligt än sjukdomen, sedan depreciationen hunnit ta större omfattning, är visserligen ej lätt att säga men behöfver icke heller upptagas till diskussion här, eftersom det i alla händelser är klart, att kontinentalsystemet som sådant ej var anledningen eller i hvarje fall icke någon hufvudanledning till situationen.

Men för det andra kan det ej från subsidiebetalningarnas synpunkt ens anses ha varit nödvändigt att låta guld- eller silfverexporten fortgå, då man nu en gång hade uppgifvit att hålla sin valuta i paritet med guldet. Rent formellt hade man skaffat sig möjlighet härtill genom »bankstängningen», d. v. s. sedlarnas oinlöslighet, och i sak mötte denna utväg icke heller något oöfverstigligt hinder. Fastlandet behöfde strängt taget ingen tillförsel af vare sig guld eller silfver, och det är naturligtvis långt ifrån fallet, att alla engelska regeringens utbetalningar på fastlandet skulle ha verkställts genom export af ädel metall. För tillfället är det ej möjligt att ange förhållandet mellan de totala utländska betalningarna och metallsändningarna för regeringens räkning för mer än de två åren 1808 och 1809; men redan siffrorna för dessa två år visa, hur tillfällig proportionen var.^[37] Under 1808 voro regeringens utländska betalningar — här liksom annorstädes gälla uppgifterna alla länder utanför brittiska öarna, ej blott fastlandet — 10,235,000 pund sterling, medan exporten af ädel metall för offentlig räkning var minst 3,905,000 pund eller, om det belopp inräknas som betalades för inköp af silfverdollars (utan att man kan se om de köptes inom eller utom landet) 4,543,000, sålunda i senare fallet öfver 44 % af det hela. Hufvudrollen spelade här öfver ett tjugutal sändningar, hufvudsakligen silfver, till Pyreneiska halfön på sammanlagdt 2+2⁄3 mill. pund sterling, jämte 855,000 pund i silfver till Göteborg, hvilket allt man ej förstod att skaffa på bekvämare sätt. År 1809 däremot, då de totala utbetalningarna voro större än året förut eller 12,372,000 pund, utgjorde exporten af ädel metall för regeringens räkning endast 1,206,000 pund enligt den lägre och 1,290,000 pund efter den högre beräkningen, sålunda på sin höjd endast 12+1⁄4 % af de totala betalningarna. Om det nu ansågs nödvändigt af hänsyn till Englands »prestige» eller annat att ej låta så mycket som skedde flyta ur landet, förefaller det alltså redan härigenom klart, och bestyrkes icke minst af det nuvarande krigets erfarenheter, att man helt enkelt hade kunnat underlåta att skicka ut guld eller silfver. Äfven om man ej kunnat sluta därtill på teoretisk väg, framgår det därjämte af den praktiska erfarenheten från det utländska betalningsväsendets omläggning genom Rothschilds medverkan från och med 1813, att icke dessa betalningar medförde något ofrånkomligt behof af guld- eller silfverexport; och för öfriga ändamål var denna export ett i valutapolitikens allmänna läge skäligen betydelselöst medel att i någon ringa mån begränsa den engelska valutans värdefall utan inskränkning i sedelcirkulationen.

Englands kreditsystem Härmed är svaret redan till stor del gifvet också på den ännu återstående frågan, nämligen om kontinentalsystemets betydelse för hållbarheten i Englands kreditväsen. Om man ansåg, att Englands kredit stod och föll med Englands banks metalliska kassa, så hade hvarken Napoleons åtgärder eller valutaförsämringen varit något hinder att bevara guldkassan, såsom nu visats. Visserligen saknar själfva uppfattningen om guldkassans betydelse för ett pappersmyntfotslands kredit stöd i både teori och erfarenhet, ehuru föreställningarna härom ifrigt ha närts i alla tider; och det är svårt att inse, hvilka olägenheter som skulle ha följt, om Englands banks kassa fått sjunka till samma. nivå som vid »bankstängningen» 1797 eller ännu lägre. Men ville man undvika saken, kan det som sagdt ej ha inneburit oöfverstigliga svårigheter, såsom äfven den följande erfarenheten visade.

En helt annan och långt mer djupgående fråga är, i hvad mån Englands kreditsystem hade kunnat bringas i oordning genom de allmänna svårigheter och rubbningar kontinentalsystemet i förening med en mängd andra faktorer vållade dess ekonomiska lif. I afseende på statens kredit förekom intet dylikt; statsskuldväsendet var så fast grundadt, att det utan svårighet uthärdade påfrestningen, ehuru revolutions- och Napoleonskrigen visserligen af flere skäl torde ha ställt sig dyrbarare än fallet blifvit, om upplåningen bedrifvits på ett något annat sätt. Det privata kreditväsendet åter hade ännu ej hunnit få någon vital uppgift inom landets näringslif mer än i Skottland. I öfrigt var den nya storindustrien till alldeles öfvervägande del byggd på eget kapital och utvidgades i hufvudsak endast med stöd af egna vinstmedel, så att den skada en kreditrubbning kunde medföra förmodligen ej var mer omfattande än hvad 1810/11 års kris gaf vid handen. För öfrigt är det en öppen fråga, om ett lands kreditväsende kan anses så ömtåligt som det länge varit god latin att föreställa sig; det nuvarande krigets erfarenhet har i stort sedt tydt på en betydligt mer robust fysik hos kreditorganisationen än någon förut anat.

---

1. Mollien II 462, III 32 f.
2. För Frankrike: Chaptal, De l’industrie françoise I—II (1819). — Levasseur, Hist. d. cl. ouv. 1789—1870 I, särskildt bok II kap. 5—6 och bok III kap. 2—3. — Darmstädter, Stud. z. nap. Wirtsch. pol. (i Vjschr. f. Soc.- u. Wirtsch. gesch. II). — Tarle, Kontinental’naja blokada I (nästan uteslutande ägnad åt Frankrikes industri och handel). — Ballot, Les prêts aux manufactures (Rev. d. ét. Nap. II). — För de införlifvade områdena: Varlez, Les salaires dans l’industrie gantoise I (1901) 9—36 och annexes 3 och 4, II (1904) sid. XXIV—XXXII. — Herkner, Die oberelsässische Baumwollindustrie und ihre Arbeiter (1887) 35—93. — Darmstädter, Die Verwaltung des Unter-Elsass (Bas-Rhin) unter Napoleon I. (Z. f. d. Gesch. d. Oberrheins XIX, 1904) 631—72. — Zeyss, Die Entstehung der Handelskammern u. die Industrie am Niederrhein 62—90, 103—129. — För jämförelse med England främst: Mantoux, La révolution industrielle en Angleterre au 18:e siècle (1906); därjämte: Baines, History of the Cotton Manufacture of Great Britain.
3. Se ett yttrande af klädesindustriens ledande man Ternaux d. ä., i Conseil général des manufactures omedelbart efter restaurationen, tryckt hos Levasseur, a. a. I 732 (App. A).
4. Rapport till inrikesministern 15 juni 1808, tryckt hos Tarle Kont. blok. I 720 f.
5. Källor: London: Tookes pristab.; Leipzig: tabell hos König, Sächs. wollenind. 219; Paris (1806—08, 1811): Levasseur a. a. I 422 n. 4 (hans siffror 488 n. 3 däremot alldeles oefterrättliga) samt Tarle, Kont. blok. I 510, 512 (på det senare stället står skålpund — »funt» — tydligen i st. f. kilogram); Gent (1810, 1812): Varlez I sid. 32 och Ann. nr 4 — allt omräknadt till gemensam bas efter parikurs. För åren 1808 och 1811 finnas (här nedan s. 193 upptagna) siffror äfven för andra orter på fastlandet, efter Tarle a. st. Tiden på året är för Leipzig den i tabellen angifna och för London den ungefär samtidiga, omkr. 22 mars—7 april. Enda undantaget är att, i brist på uppgifter för påskmässan, mikaelipriser användts för nordamerikansk bomull i Leipzig år 1808 och för levantinsk därstädes år 1811, hvarjämte Londonpriserna för 1808 till öfverensstämmelse därmed gälla omkr. 8—15 november. För Paris och Gent är tidpunkten på året mer växlande eller obestämd samt uppgifterna dels följaktligen mindre jämförbara med de öfriga, dels öfver hufvud mindre att bygga på.
6. Rambaud, Naples sous Joseph Bonaparte 437.
7. Vikten af spunnet garn 1812 13.47 mill. kg., hvilket med tillägg af 1⁄12 för viktförlust motsvarar 14.59 mill. kg. bomull, hvaremot står en tillgång på italiensk och spansk bomull af 3—4 mill. livres (franska skålpund) eller i medeltal omkr. 1.75 mill. kg. Chaptal, a. a. II 7, 15.
8. Cit. Tarle, a. a. I 513.
9. Mollien III 12, 22 ff.
10. 2 Varlez I Ann. 3. — Inrikesministerns rapporter tryckta Tarle a. a. I 735 ff. — 1814 års manufakturråds utskotts utlåtande tryckt Levasseur, a. a. I 726 f. (App. A).
11. Loi relative aux douanes 17 dec. 1814 (Bull. des lois V. série, 62 nr 529). Jfr Levasseur a. a. I 562 ff.
12. Se utom det förut nämnda en petition af Corts son 1812 (Hansard XX 1329 ff.), Beck, Geschichte des Eisens III (1897) 692 ff., 1089 ff., IV (1899) 165 ff. och Allg. deutsche Biographie, art. J. C. Fischer.
13. Siffror hos König 224.
14. Se utom de i afd:s början nämnda arbetena bl. a. Cérenville 306 f., Vogel, Die Hansestädte u. die Kont. sperre 35 och Rubin, 1807—14 436.
15. Beräknadt efter uppgifter hos resp. König 225, Levasseur I 475 och Tooke II 414.
16. Bästa sammanställningen utgör andra afd. af Darmstädters uppsats Studien z. nap. Wirtschaftspolitik: Über die auswärtige Handelspolitik Napoleons (Vjschr. f. Soc.- u. Wirtsch.-gesch. III, 1905, 113 ff.); fransk handelsstatistik i den tidigare afd. II 566 n. 1. — Se vidare: Schmidt, Grand-Duché de Berg 342, 413 f., 420 och App. C. (Champagnys betänkande 5 aug. 1807). — Tarle, Deutsch-franz. Wirtschaftsbeziehungen (Schmollers Jahrb. XXXVIII, 1914) 699 ff., 725 f. — Tarle, Kont. blokada I, 119, 570, bil. XIV (franska spionrapporter), bil. XIX (petition från Leyden). — Cérenville 141 f., 155, 174 ff., 255 ff. — Rambaud 440 n. 3. — König 267, 289. — Kiewning, Lippe und Napoleons Kontinentalsperre gegen den britischen Handel (Mitt. a. d. lippischen Gesch. u. Landeskunde VI, 1908) 161 f. — Till Fouché 27 sept. 1809: Corresp. de Nap. nr 15 874. — Till Eugène: Corresp. de Nap. nr 16 824. — Nordsjökusten i tullhänseende: Bull des lois, IV. série, bull. 299 nr 5724, 397 nr 7340; Zeyss 129 f., 263 (yttr. af Krefelds handelskammare); Vogel 47 f.; Schäfer, Bremen und die Kont.-sperre (Hans. Gesch. bl. XX, 1914) 428.
17. Cérenville, Le système continental et la Suisse 1803—1813 (1906). — Chapuisat, Le commerce et l’industrie à Genève pendant la domination française, 1798—1813) (1908). — Gothein, Wirtschaftsgeschichte des Schwarzwaldes und der angrenzenden Landschaftea I (1892) 767 ff., 800, 866.
18. Zeyss 267. De olika petitionerna finnas tryckta hos Schmidt, App. E och Zeyss, Anh. VIII. Det faktiska materialet för framställningen i texten är i allt väsentligt hämtadt från Schmidts mönstergilla arbete.
19. Rubin 1807—14 436 f., 510.
20. Vandal, Napoléon et Alexandre I:er I 140, 324, 513 (Napoleons instr. för Cau- laincourt 12 nov. 1807). Tarle, Kont. blokada I 477, 482, 486. Darmstädter, Studien etc. II 610. Rose i English Hist. Rev. XVIII (1903) 122 ff.
21. Hoeniger, Die Kontinentalsperre und ihre Einwirkungen auf Deutschland (Volkswirtschaftl. Zeitfragen nr 211, 1905) 26. — Schäfer tab. IX. — Stuhr, Die Napoleonische Kontinentalsperre in Mecklenburg (1806—1813) (Jahrb. d. Ver:s f. mecklenb. Gesch. u. Altertumskunde, LXXI, 1906) tabeller sid. 361 ff.
22. Uträkning på grundval af siffrorna i tabellen sid. 171 och liksom dessa gällande Storbritannien (ej Irland), men med den ändring, att handeln med Irland, Kanalöarna och ön Man ej medtagits.
23. Siffrorna för 1913 uträknade på grundval af Statistical Abstract for the United Kingdom.
24. Sammanställning efter tabeller hos Porter, Progress of the Nation 275 f. Från samma arbete ha äfven öfriga statistiska uppgifter i denna afdelning hämtats, där ej annat säges.
25. Hansard XXI 330.
26. Miss Cunningham, British Credit in the Last Napoleonic War 76 f.
27. Se för detta och följande stycke hänvisningar ofvan sid. 168 not 1.
28. Britain's Food Supply in the Napoleonic War (Monthly Review 1902, omtryckt i Napoleonic Studies 204 ff.)
29. Se utom Porter, Tooke och Smart, Econ. Annals: Mc Culloch, Dictionary, practical, theoretical, and historical, of Commerce and Commercial Navigation (New Ed., 1852), art. Corn Laws and Corn Trade, och Cunningham, Growth of Engl. Industry and Commerce II³ 703 ff. — Engelska siffror efter rymd (quarters à 8 bushels) äro omräknade till vikt efter normen 1 bushel = 28,2 kg.
30. Till ärkekanslern Cambacérès 5, 25 apr. 1807, till Eugène 6, 31 aug., 24 sept. 1810, olika »Notes» (kejserliga diktamina) 13 jan., 8 febr.. 11 mars 1812, (Corresp. de Nap. resp. nr 12 297, 12 470, 16 767, 16 855, 16 946, 18 431, 18 485, 18 568), till ital. finansmin. 22 mars 1813 (Lettres inéd., ed. Lecestre, nr 972). — Pasquier, Histoire de mon temps. Mémoires I (1893) kap. 21. — Chaptal, Souvenirs 291 f. — Levasseur, Hist d. cl. ouv. 1789—1870 I 341, 477 n. 5. — Vandal, Napoléon et Alexandre I:er III 339, 459.
31. Corresp. de Nap. resp. n:r 16 508, 16 224. — Lettres inéd. (ed. Lecestre) n:r 491, 652 (till Montalivet 16 juli 1810). — Hansard XV 396 f. — Fisher, Studies in Napoleonic Statesmanship 344. — Stuhr 355. — Rambaud 426 f. — Tarle, Kont. blok. I 486, 494 f.
32. British Credit 4 ff., 71 ff.
33. Report from the Select Committee on the High Price of Gold Bullion (1810: House of Commons 349) tab. 73.
34. Siffror efter tabell hos Porter 507 och Tooke I 352.
35. Memoirs of Sir Thomas Fowell Buxton (3^e uppl., 1849) kap. 21, sid. 288 ff. — Ehrenberg, Grosse Vermögen, ihre Entstehung und ihre Bedeutung (I) (1903) 58 ff.
36. Report of the Bullion Committee jämte vittnesförhör tryckt Hansard XVII sp. CCII ff., bilagorna däremot blott i den officiella separatuppl. (ofvan s. 247 not). — Ricardo: Works (ed. Mc Culloch, 1852) 267 f., 269 f., 292 ff.; Three Letters on the Price of Gold (A Reprint of Economic Tracts, ed. Hollander, 1903); Letters to Thomas Robert Malthus 1810—1823 (ed. Bonar, 1887), 1, 15 f., 19, 20 ff. — [Malthus,] Edinburgh Review februari 1811, 342 ff., 361 f. — Se vidare Tooke a. a. I 157 ff., 207 ff., 352 f., 375 ff. och A History of Prices from 1839 to 1847 inclusive (1848) 100 ff.
37. Siffror för exporten af ädel metall efter tab. 69 och 79 bland bilagorna till Bullion Committees betänkande, i mån af behof omräknade till pund sterling.