Kontinentalsystemet/Kapitel 1

←  INLEDNING

Kontinentalsystemet av Eli Heckscher KAP. I. Kontinentalsystemets förutsättningar

KAP. II. Kontinentalsystemets tillkomst och yttre förlopp  →

FÖRSTA KAPITLET

Kontinentalsystemets förutsättningar

Handelspolitik — Sjöspärrning — Fastlandsspärrning — Ekonomiska idéer

Kontinentalsystemet är ett enastående försök att krossa en politisk fiende genom ekonomiska åtgärder och att samtidigt på hans ruin bygga upp det egna landets näringslif i förut oanad välmakt. Viljan att skada fienden och gagna det egna landet är därför en på förhand gifven sak, som ej kräfver många ord. Den viljan fattas öfver hufvud sällan i staternas lif, allra minst i krig, och måste uppenbarligen nå en sällsynt styrka hos en statsman som Napoleon, genom hela sin ställning frigjord från moraliska traditioner och med själfhäfdelsen som högsta ledstjärna. Hvad det gäller att undersöka och klargöra är alltså ej närmast dessa enkla mål för politiken utan, om man så vill, snarare medlen till målen eller, tydligare uttryckt, hvad vänner och fiender inlade i begreppen gagn och skada på det ekonomiska området — hvilka slag af ekonomiska förändringar man räknade som framgångar eller motsatsen. Detta är mycket långt ifrån själfklara ting ens i nutiden, då problemen dock varit föremål för långvarig vetenskaplig behandling, och var påtagligen ännu mindre fallet för hundra år sedan. Vill man förstå kontinentalsystemets natur, är det därför nödvändigt att se på den idékrets, hvarur det framgick; och vill man förstå dess verkningar, måste denna idékrets ställas öga mot öga med de verkliga ekonomiska sammanhangen. Endast på sådant sätt klargöras också likheter och olikheter med den nuvarande afspärrningspolitiken, hvars sträfvan att krossa fienden och gagna det egna landet är lika gifven på förhand som fallet var med den napoleonska.

För att rätt fatta kontinentalsystemets förutsättningar, i den nu gifna meningen, är det ett drag i den merkantilistiska åskådningen som kanske främst behöfver framhållas. Det är hvad man kunde kalla dess statiska uppfattning af det ekonomiska lifvet. Tar man som exempel den mest klartänkte och konsekvente bland merkantilismens statsmän, nämligen Colbert, framgår det af en mängd yttranden i hans bref, att han föreställde sig världens industri, handel, sjöfart och metalltillgång som en gång för alla gifna kvantiteter, hvilka alltså ej nämnvärdt kunde ökas eller minskas genom mänsklig verksamhet. Med en dylik uppfattning kunde slutsatsen ej bli mer än en: ett lands ekonomiska uppblomstring beror på dess förmåga att beröfva medtäflarna deras andelar i denna gifna mängd, ej på dess förmåga att öka den totala mängden; endast på andras bekostnad kan ett land bli rikt.^[1]

Det är ej svårt att förstå till hvad slags ekonomisk politik en dylik åskådning skulle ge upphof. Det var handelskrigens, och utan större öfverdrift kan man säga med den tyske ekonomiske historikern Schmoller, att äldre tiders handelspolitik består i en oafbruten serie af handelsspärrningar.^[2] Man har alltså i detta föreställningssätt att se kärnan till kontinentalsystemets idé så till vida, att handelskrigen för tidens åskådning måste te sig såsom ekonomiskt vinstgifvande i en grad, som knappast delas af något så när klart tänkande människor i vår tid.

Men därmed är likväl icke alls klargjordt, hvari gagnet och vinsten, respektive skadan och förlusten af handelskrigen skulle bestå. I detta hänseende var emellertid den merkantilistiska uppfattningen också fullt tydlig. Vinsten ansågs bestå i exportens uppdrifvande, i att påtvinga andra länder det egna landets varor, förlusten i att låta påtvinga sig dylika varor. Handelsbalansens utslag i afseende på öfverskott af export eller import — däri dock äfven inräknadt betalningsbalansens för den tiden viktigaste post, fraktvinsten — afgjorde resultatet. Denna tankegång är nutiden långt mer förtrogen med än fallet är med den statiska uppfattningen. Det är ännu i dag »den naturliga människans» sätt att resonera, och detta såvidt man kan se i allt väsentligt just som frukt af den merkantilistiska periodens insats i historien.

Härmed är ej blott handelskrigens tillvaro utan äfven deras rikt- ning klar. Deras syfte måste vara att pressa ut det mesta möjliga af egna varor till fiendens land och såvidt möjligt hindra fienden att få in några varor alls i ens eget land. Eftersom detta, just på grund af den antydda åskådningen, var målet för handelspolitiken äfven i fred, var öfvergången från fred till krig på det ekonomiska området ganska lätt gjord, och man får i den tidens handelspolitik en obestridlig helgjutenhet, som strängt taget saknas i nutidens. I nutiden liksom på merkantilismens tid arbeta de flesta stater, styrda af »den naturliga människans» ekonomiska insikter, under freden på att försvåra tillförseln af utländska varor och (ehuru detta i verkligheten hindras af det förra) att pressa ut de egna produkterna på världsmarknaden. Men i krig kasta de nu plötsligt om, antingen till den inverterade ståndpunkten att uppmuntra import och försvåra export eller till att öfver hufvud hindra både import och export från, till och för fienden. Häri ligger gifvetvis icke något omdöme om den ena eller andra politikens större berättigande, blott ett framhållande af den åtminstone skenbart större inkonsekvensen i nutidens handlingssätt. En viktig del af det följande skall just ägnas åt att undersöka, i hvad mån den äldre metoden kunde väntas nå sitt mål, att krossa fienden genom ekonomiska medel. Det skall därvid också visa sig, att medan den äldre tendensen i krig stod i nära öfverensstämmelse med handelspolitiken i fred, var dess ställning till sjökrigsrättens allmänt tillämpade metoder långt mer inkonsekvent.

I. Handelspolitik Till en början är det emellertid lämpligt att något närmare följa handelspolitikens utveckling under århundradet före kontinentalsystemet och därvid närmast på det område, där den stora handelsspärrningen främst skulle sätta in, nämligen i förhållandet mellan England och Frankrike.

Fransk-engelskt handelskrig England och Frankrike hade som bekant varit hvarandras motståndare (med vissa längre mellantider) alltifrån den tidiga Medeltiden, och sedan merkantilismen vunnit terräng hos båda, måste deras inbördes handelspolitik därför i hög grad få sin prägel af de sträfvanden som nu antydts. För att icke gå längre tillbaka i tiden än till midten af 1600-talet, framträder motsatsen i tullförfattningarna åtminstone sedan 1660; och från 1678, då länderna på ett hår när råkat i verkligt krig, kan man betrakta handelskriget och den ömsesidiga afspärrningen mellan de nära grannarna som det normala tillståndet. Efter Stuartska husets afsättning i England och krigsutbrottet 1689 inträdde en ytterligare skärpning, och sin definitiva form fick handelskriget med det nya krigsutbrottet 1701. I sammanhang med freden i Utrecht 1713 gjordes ett ryktbart försök att få också den kommersiella striden bilagd genom en handelstraktat, och god vilja fattades knappast vare sig på franskt håll eller hos den då sittande toryregeringen i England. Men i andra kretsar i England, särskildt industriella och kommersiella, blef motståndet för starkt, och traktaten beröfvades de två bestämmelser som gåfvo den betydelse, nämligen om ömsesidig behandling som mest gynnad nation och om ömsesidigt upphäfvande af alla förbud och tullskärpningar sedan 1664 eller i vissa fall 1699. Följden blef att afspärrningen från båda hållen upprätthölls utan nämnvärda undantag större delen af 1700-talet igenom, sammanlagdt öfver hundra år.

Beskaffenheten af detta hundraåriga handelskrig mellan Frankrike och England måste belysas, om man skall kunna förstå kontinentalsystemets motsvarande utformning. I England förbjöds exempelvis 1678 all import af franska viner, vinättika, brännvin, linne, kläde, siden, salt, papper, äfvensom fabrikat hvari ingick franskt silke, fransk tråd, ull, hår, guld, silfver eller läder. Importen från Frankrike utdömdes i princip af själfva lagen såsom af ondo (»a common nuisance»), och de franska varorna skulle förstöras samt fingo ej landsättas ens om de uppbringats af engelska krigsfartyg eller kapare. Sedan man 1685 öfvergifvit denna direkta förföljelse af de franska varorna och i stället lagt extra tullsatser på en hel del bland dem, följde emellertid en rad skärpningar på franskt håll. Vid krigsutbrottet 1689 återgick man då principiellt i England till 1678 års ståndpunkt. Nu infördes formligen ett allmänt importförbud på franska varor, och det bestämdes, att beslagtagna flytande varor skulle hällas ut i skog eller sjö eller förstöras på förvaringsplatsen, medan tyger, papper, salt och annat skulle brännas offentligen. Den protektionistiska karaktären af dessa mått och steg framgår utan närmare förklaring; det gällde framför allt att hindra fiendens produkter från att konkurrera med de inhemska, d. v. s. från att nå det egna landets konsumenter. Frankrike, som i allmänhet synes ha varit något i efterhand, upptog i synnerhet efter det nya krigsutbrottet 1701 samma metoder. När Adam Smith, som jämte annat också var skotsk tulldirektör, mer än åttio år efteråt i tredje upplagan af sitt berömda verk gick närmare in på detaljerna i den engelsk-franska handelspolitiken, ansåg han sig kunna fastställa, att frånsedt mängden af importförbud, särskildt på alla slags textilvaror, större delen af de franska produkterna före det nya krigsutbrottet 1778 betalade minst 75 % af varuvärdet i tull och att detta som regel var liktydigt med ett formligt importförbud.^[3]

Smuggling Detta var alltså beskaffenheten af 1700-talets handelspolitik, sådan den tedde sig i tullförfattningarna. Emellertid gör man sig en alldeles felaktig föreställning om äldre tiders ekonomiska förhållanden, för den händelse man betraktar påbudens innehåll som uttryck för det faktiska läget. Föreskrifterna äro icke uttryck för annat än hvad de maktägande önskat se tillämpadt, och de belysa därför i första rummet blott tidens ekonomiska åskådning. Hvad verkligheten beträffar, kan man utan större öfverdrift påstå, att det närmast är presumtion för att den tedde sig annorlunda än föreskrifterna afsågo, ty eljest skulle dessa ha varit obehöfliga. Finner man dem därtill upprepade med korta mellantider, såsom vanligen är fallet, ökas ännu mer sannolikheten för att de ej blifvit åtlydda. Undantag härifrån utgöra egentligen blott kodifikationer af ett redan häfdvunnet rättssystem; de uttrycka visserligen ofta ett redan passeradt skede men ha dock alltid haft sin motsvarighet i verkligheten, hvilket däremot ingalunda är fallet med de oräkneliga påbuden af den reglerande typen. På handelspolitikens område var det såsom bekant smugglingen som representerade en stor del af den kommersiella verkligheten. Dess totala storlek undandrar sig af naturliga skäl som regel all kännedom, men att den spelade en enorm roll kan omöjligt betviflas. Samtiden anslog den vanligen till ungefär lika stort belopp som hela den legitima handeln, och Adam Smith beräknade, att den genom tullpolitiken alldeles särskildt försvårade handeln mellan England och Frankrike t. o. m. till öfvervägande del bedrefs af smugglare. Att de importförbjudna varorna skulle ha saknats i vederbörande länder, sattes sålunda knappast i fråga. Efter freden i Versailles 1783 kom t. ex. allt engelskt på modet i Frankrike, och de importförbjudna varorna importerades i stora mängder, trots att den franska tullpersonalen enligt uppgift af den franske ekonomiske historikern Levasseur gick ända därhän i stränghet att kvarhålla landstigna resandes morgonrockar och återställa dem först vid återfärden.

Licenser Det var emellertid ej nog med att det ekonomiska lifvets kraf togo sig detta högst genomgripande, lagstridiga utlopp; även myndigheterna själfva beredde i en mängd fall möjlighet för den officiellt förbjudna samfärdseln. Detta skedde vanligen genom ett licenssystem, som tog större eller mindre omfattning efter omständigheterna men som nästan alltid hade betydelse och som man nästan alltid har att räkna med såsom genombrytande de nominellt gällande påbuden. Licenserna hade utan tvifvel ofta sitt upphof i korruption, gunstlingsskap och dylika, så att säga individuella missbruk. Men vanligen lågo orsakerna djupare, nämligen dels i handelns okufliga kraf, som gjorde sig gällande vare sig med eller mot lagen och som man då ofta ansåg lämpligast att i tysthet tillfredsställa, dels också i regeringarnas ständiga finansnöd. Det senare gaf upphof till hvad man kunde beteckna som fiskalismen, tendensen att förvandla en politik med ett visst — riktigt eller oriktigt fattadt — nationalekonomiskt syfte till en förevändning att skaffa statskassan inkomster. På denna stötesten led en stor del af den merkantilistiska politiken i flertalet länder skeppsbrott. Äfven detta skulle få sin stora betydelse för kontinentalsystemet. Som ett betecknande exempel på verkan af smugglingen och licenssystemet i förening kan nämnas, att man på 1690-talet i England kom en stor komplott på spåren, hvarigenom importförbjudna franska sidentyger kunde införas med hjälp af förfalskade eller stulna plomber af det slag, som var påbjudet såsom bevis att varorna antingen importerats med licens eller tillverkats inom landet.^[4]

Den verkliga samfärdseln tedde sig alltså på väsentligt annat sätt än politiken åsyftat. Men om detta var fallet under alla tider af starkt statligt ingripande på det ekonomiska området, så gjorde det sig alldeles särskildt starkt gällande under 1700-talet. Den gamla politiken utsattes nämligen under denna tidrymd för ett undergräfningsarbete från två olika håll, nämligen dels från den omhvälfning i alla produktionsförhållanden, som fått det icke i minsta mån öfverdrifna namnet den industriella revolutionen, dels också från den förskjutning i samhällsåskådningen, som småningom banade väg för den ekonomiska liberalismen. Båda dessa faktorer skulle småningom göra slut på den gamla ekonomiska ordningen, hvarvid produktionsförhållandenas ändring i längden skulle verka starkast. Men den omedelbara inverkan på handelspolitiken kom från den nya samhällsåskådningen. Egendomligt nog härstammar denna impuls närmast från Frankrike, där de nya idéerna voro mycket långt ifrån allmän egendom, såsom den följande utvecklingen skulle visa. Men på samma sätt som Turgot i sin egenskap af den autokratiske konungens finansminister 1776 lyckats genomföra en fullständigt omhvälfvande reform af den inre näringslagstiftningen, hvilken ingalunda hade bakom sig någon offentlig opinion, förmådde en af hans lärjungar som utrikesminister tio år senare åstadkomma motsvarande förändring i den yttre handelspolitiken, just därför att det ej fanns någon representativ församling som kunde motsätta sig saken.

Eden-fördraget 1786 Denne upphofsman till brytningen med den sekelgamla handelspolitiken gentemot England var grefve de Vergennes, känd i Sveriges historia som fransk minister i Stockholm vid 1772 års statshvälfning. Han var »i någon liten mån lärjunge till filosoferna», och särskildt de fysiokratiska åsikter han delade med vissa politiskt inflytelserika kretsar i Frankrike underlättade en uppgörelse. Ty det försteg fysiokratismen gaf jordbruket framför öfriga näringar tillät väsentliga lindringar för importen af industriprodukter, som England hade behof af att sälja, till gengäld mot underlättad jordbruksexport, hvaremot England ej hade mycket att invända. De industriella kretsarnas mening underlät Vergennes, utan tvifvel afsiktligt, att utröna; och detta blef sedermera en af utgångspunkterna för oviljan mot hans verk. På engelskt håll möttes sträfvandet efter bättre handelsförbindelser mellan de två länderna med stora sympatier och detta just i de delar af samhället, som bragt 1713 års traktat på fall. Såsom visade sig vid en grundlig enquête i England, önskade representanterna för nästan alla industrier ökad afsättning på den franska marknaden, särskildt i utbyte mot den marknad de — för öfrigt med orätt — trodde sig ha förlorat på andra sidan Atlanten genom de amerikanska koloniernas frigörelse; och tanken på fara för konkurrens från fransk sida på den engelska hemmarknaden afvisade de med helt få undantag. Äfven de engelske statsmännen togo gifvetvis intryck häraf, samtidigt som de ingalunda voro främmande för ändringar i teoretikernas åskådning.

Den nya uppfattning, som steg för steg arbetat sig fram under 1700-talets gång, fick som bekant just i England sin för alla tider klassiska syntes i Adam Smiths Wealth of Nations 1776, där oförnuftigheten och inkonsekvensen i det på papperet gällande systemet stod i skottlinjen, framför allt just sådant det tedde sig i handelsförhållandet mellan England och Frankrike. Adam Smiths tes var, att »ett folk, som vill vinna rikedom genom handel med utlandet, förvisso har störst utsikt att göra detta, när alla dess grannar äro rika, idoga och handelsidkande folk», emedan det internationella bytet då blir desto mer gifvande; och tillämpligheten häraf på Frankrike erbjöd sig själf. Särskildt intresse har också hans jämförelse mellan å ena sidan handeln på den folkrika och närbelägna franska marknaden, som tillät en omsättning af handelskapitalet flere gånger om året, och å andra sidan den »utbasunade» och dittills på alla sätt gynnade handeln med de glest befolkade och aflägsna nordamerikanska kolonierna, där kapitalet ej kom tillbaka förrän efter flere år. Genom amerikanska frihetskriget fick just denna jämförelse en tidsenlighet, som Adam Smith säkerligen ej förutsåg, då han nedskref den.^[5]

Det kan ej råda något tvifvel, att Adam Smiths bok utöfvade stort inflytande på William Pitt, som var Englands ledande statsman alltifrån 1783. Enligt en ryktbar anekdot kom Adam Smith en gång senare än de öfriga gästerna till en middag och bad dem ej resa sig; han fick till svar af Pitt, att det ej vore mer än rätt, ty de vore alla hans lärjungar. Äfven om denna anekdot lika litet som andra dylika är värd obetingad tilltro, kan man hålla sig exempelvis till ett yttrande af Pitt i parlamentet efter Adam Smiths död af innehåll, att denne bjudit världen den bästa lösningen af alla (sic) ekonomiska och kommersiella frågor.^[6]

Resultatet af dessa nya krafter blef 1786 års engelsk-franska handelstraktat, efter den engelske underhandlaren ofta kallad Eden-fördraget, som gjorde slut på det hundraåriga handelskriget mellan de båda västmakterna. Pitt hade hållit starkt igen under förhandlingarna, och i den slutliga uppgörelsen voro nästan alla engelska önskemål tillgodosedda, medan fransmännen läto nästan alla sina kraf falla. Genomgående sänktes tullarna, vanligen ned till 10—15 %, och afskaffades importförbuden. Men nästan den enda engelska industri, som fortfarande oroade sig för fransk konkurrens, nämligen sidenindustrien, fick sina kraf beaktade ända därhän, att intet mindre än importförbud på franska sidenvaror bibehölls i England.

Emellertid skulle det ganska snart visa sig, att denna sent omsider genomförda brytning med den månghundraåriga afspärrningspolitiken ingalunda hade stöd af något slags allmän mening i Frankrike, allra minst i industrikretsar; och så till vida kan man säga, att just detta afsteg från handelskrigens tradition banade väg för traditionens återknytning efter franska revolutionen. Edenfördraget, som aftalats mindre än tre år före den franska ständerförsamlingens öppnande den 5 maj 1789, kom nämligen nästan från början att inta ett af de främsta rummen i l'ancien régimes långa syndaregister. De franska textilindustrierna, särskildt bomullsindustrien, hade redan på 1780-talet lyckats draga nytta af den väldiga tekniska omhvälfningen i England, hufvudsakligen genom att locka till sig engelska verkmästare och maskiner; men den var naturligtvis ännu ej tillnärmelsevis vuxen sin läromästare. Därtill kom att, enligt hvad man påstod från franskt håll, de engelska varorna deklarerades till så mycket för låga priser, att värdetullen nedgick från nominellt 10 à 15 till 4 à 6 %. Kattun-, ylle-, porslins-, stålvaru- och läderindustrierna klagade bittert öfver den engelska konkurrensen och den arbetslöshet som däraf blifvit följden. Äfven sidenindustrien i Lyon arbetade under stora svårigheter, som visserligen ej kunde bero på någon engelsk konkurrens men åtminstone ej fick någon lindring genom traktaten med dess bibehållna engelska importförbud. Bittrast voro de klagomål som kommo från de nordfranska textilstäderna, Amiens, Rouen, Abbeville, Reims, Châlons-sur-Marne. Deras protester framburos också i de ryktbara »cahiers», där franska folket 1789 sökte ge luft åt sina känslor på alla lifvets områden, och det har med rätta anmärkts, att Robespierre, en af revolutionens svurne Englandsfiender, var representant för Artois och alltså företrädde samma där uppammade ovilja mot den engelska konkurrensen. Stämningen emot Edenfördraget inskränkte sig emellertid ingalunda till dessa områden. Det är egentligen blott i afseende på vindistrikten man har kännedom om någon tillfredsställelse med den nya politiken, och särdeles betecknande är, att exempelvis staden Paris’ cahiers innehöllo en fordran att traktaten skulle underställas ständerna på grund af de omhvälfningar den medfört och de protester den framkallat i alla provinser. Inspektören för manufakturerna gick ända därhän att jämföra dess fördärfliga verkningar med dem som följde af Nantes-ediktets upphäfvande 1685, hvarigenom en stor del af Colberts och hans företrädares verk hade ödelagts.

Om de politiska verkningarna af detta första afsteg från handelskrigspolitiken kan sålunda knappast något tvifvel råda; och det är den sidan af saken som närmast har betydelse i detta sammanhang. En helt annan fråga är, huruvida Edenfördraget verkligen ens för tillfället medförde de olyckliga följder för Frankrikes näringslif, som det snart blef nästan undantagslös regel att påstå under revolutionens och Napoleonstidens fortgång. Något bestämdt svar kan ej ges på den frågan, åtminstone utan undersökningar som ännu saknas. Emellertid torde det få anses som ett faktum, att just l’ancien régimes sista år utgjorde en tid af enastående blomstring, särskildt men långt ifrån uteslutande för den franska handeln, och att man på alla områden under de följande tio—femton åren tänkte tillbaka på denna tid som höjdpunkten af materiell utveckling. T. o. m. om industrien gäller det, att ej ens konsulatets uppsvingsperiod (1799—1804) tillnärmelsevis bragte den till samma höjd som under l’ancien régime.^[7] Tecken tyda också på vissa hälsosamma verkningar för industrien af själfva den ökade samfärdseln med England. Så upprättades 1787, året efter fördragets antagande, det första med ångkraft drifna bomullsspinneriet i Frankrike (Orléans) — naturligtvis af en engelsman.^[8] Och i konstituerande nationalförsamlingen finner man både en musslinsfabrikant från Versailles (1790) och en sidenfabrikant från Lyon (1791) uppge, att den franska industriens utveckling efter de första årens svårigheter tagit ökad fart under den engelska konkurrensens sporre och i många fall lyckats imitera samt genom den billigare arbetskraften underbjuda de engelska textilvarorna. Vare sig detta utgjorde en trognare bild af verkligheten än de långt vanligare klagomålen eller icke — att en lifligare samfärdsel med England skulle underlätta spridningen af de nya maskinerna och uppfinningarna, förefaller ganska gifvet — gäller emellertid här som i andra fall något som nästan alltid förbises, nämligen att den ekonomiska politiken ej bestämmes af den ekonomiska verkligheten själf utan af de populära föreställningarna om denna verklighet — och det är något helt annat.

Revolutionstidens handelspolitik kom därför mycket snart att återvända till traditionerna före 1786. Af nyare forskare är det särskildt Albert Sorel, som i sitt monumentala arbete L’Europe et la révolution française (1885—1904) med outtröttlig om än något tröttande ihärdighet begagnar hvarje tillfälle att framhålla och understryka enhetligheten i den franska politiken före och efter revolutionen. Han söker på nästan alla den yttre politikens områden framställa de franska revolutionärerna af olika färger som omedvetna efterföljare till Richelieu, Mazarin och Ludvig XIV samt lika omedvetna föregångare till Napoleon, hvilkens politik alltså likaledes nära nog helt och hållet framställes som en fortsättning af Frankrikes traditionella. Den ödesbestämda ofrånkomligheten i denna utveckling har Sorel utan tvifvel öfverdrifvit, såsom Harald Hjärne påpekat i sin märkliga bok Revolutionen och Napoleon (1911); och öfver hufvud taget kan det väl sägas, att den djupaste uppfattningen ej består i att föreställa sig samma slags figurer ständigt uppträda på nytt, blott omklädda i kostymer från olika perioder. Men just på det ekonomiska området, som ej framträder mycket i Sorels rent utrikespolitiskt orienterade framställning, är sammanhanget med det förflutna mycket starkt. Såsom väl bekant är, hade revolutionsmännen tagit de starkaste intryck af Rousseau men däremot efter hvad det vill synas mycket svaga af såväl fysiokraterna som den engelska liberalismen, och de stodo alltså så godt som helt och hållet under den gamla ekonomiska åskådningens bann. Under dessa förhållanden låg det nästan i sakens natur, att Edenfördraget icke blott skulle bli en isolerad episod utan att det rent af skulle påskynda återgången till det gamla, emedan den handelspolitiska försoningen med England var ett verk just af den hatade och föraktade gamla regimen.

Hufvudrollen vid återgången till handelskrigspolitiken spelade emellertid naturligt nog de allmänna politiska förhållandena; och därför dröjde det några år innan ändringen kom till genombrott. Kon- stituerande nationalförsamlingen antog 1791 en ny tulltariff, som efter starkt protektionistiska förberedelser kom att innebära ganska måttligt tullskydd. Frankrike och England voro då ännu i fred med hvarandra, och Edenfördraget respekterades å ömse sidor. Emellertid framgick tendensen redan nu, icke blott genom många uttalanden mot den engelska konkurrensen utan äfven i handling, genom tullhöjningar på kläde och andra yllevaror från hertigdömet Berg, det redan då blomstrande textilområdet på östra Rhenstranden, hvilket skulle komma att spela en stor roll i kontinentalsystemets historia. Som skäl till dessa åtgärder, hvarigenom textilimporten till Frankrike österifrån afskars, angafs nämligen behofvet att »mildra de fördärf- liga verkningarna» af 1786 års engelska traktat.^[9]

England hade under Pitts ledning i det längsta hållit sig utanför striden med franska revolutionen, men mot slutet af år 1792 blef förhållandet mellan de två länderna mycket spändt. England kvarhöll spannmålslaster destinerade till franska hamnar, och som svar på detta jämte annat uppsade Frankrike därefter strax på nyåret 1793 Eden-fördraget. Efter Ludvig XVI:s afrättning den 21 januari utbröt kriget den 1 februari 1793. Därmed stod man ånyo inför en ekonomisk strypningspolitik på lif och död, som skulle fortgå i mer än tjugo år och snart lämna alla föregångare långt bakom sig. Politiken hade under revolutionen och i viss mån äfven under Napoleon två mycket starkt sammanväfda sidor, som emellertid tillsvidare måste hållas åtskilda. Den ena är blockadåtgärderna och den allmänna misshandlingen af samfärdseln till sjöss, där England afgjordt gick i spetsen men snart fick Frankrike till efterföljare. Den andra är de rent handelspolitiska tvångsåtgärderna, som ha betydelse egentligen blott på fransk sida, därför att motsvarande engelska åtgärder skulle ha varit meningslösa, då de franska varorna svårligen utan engelsk medverkan kunde nå fram till England. Det är den senare politiken som nu till en början skall behandlas.

Det nya handelskriget 1793—99 Redan en månad efter krigsutbrottet, den 1 mars 1793, började förbudsåtgärderna, och inom få månader hade konventet påbjudit nästan allt som var möjligt i den vägen. Genom den första hithörande af konventet antagna lagen, som också upphäfde alla traktater med fiendeländerna, importförbjödos öfver en bank en hel rad textil-, metall- och porslinsvaror, som ansågos normalt härstamma från England — det var ju de inhemska fabrikanterna af dessa varor som särskildt klagat öfver den engelska konkurrensen — men utan att förbudet begränsades till varor från något särskildt land. Dessutom fordrades för alla varor, som ej uttryckligen voro undantagna härifrån, bevis att de ej härstammade från fientligt land. Härigenom blefvo äfven vissa varor underkastade ursprungsbevis, fastän de voro oumbärliga inom den franska konsumtionen och ej kunde fås från neutrala länder, särskildt socker, och dylika varor måste därför ett par månader senare (19 maj) undantagas från påbudet. Men hela den första lagen var en stillsam varning i jämförelse med det helt och hållet i skräckväldets anda tillkomna raseriutbrott, som tog lagform på hösten samma år (9 oktober—18 vendémiaire år II). Det bar namnet »lag som på republikens mark proskriberar alla varor, som tillverkats eller framställts i länder under brittiska regeringens välde»; redan denna uttryckliga spets mot en särskild bland fienderna är betecknande för den följande utvecklingen. Det hela är, som titeln antyder, en förföljelse af alla engelska varor med de mest drastiska medel. Hvarje innehafvare af engelska varor har enligt lagen skyldighet att deklarera och utlämna dem till myndigheterna. En tulltjänsteman som låter dylika varor komma in i landet är förfallen till 20 års straffarbete i järn, och samma straff drabbar den som importerar, säljer eller köper dem. Men ej nog härmed. Hvar och en som bär eller nyttjar engelska varor betraktas som »misstänkt» och straffas som sådan enligt den beryktade lagen mot de misstänkta, d. v. s. kan häktas när som helst. Hvarje skylt, affisch eller anslag som är affattadt på engelskt språk, omtalar lager af engelska varor eller innehåller engelska märken eller benämningar, liksom alla tidningar, där försäljning af engelska varor omtalas, förklaras »proskriberade», och straffet är äfven i detta fall 20 års straffarbete i järn.

Efter Thermidorkrisen och Robespierres fall (juli 1794) inträdde äfven här en viss återgång, nämligen gent emot icke-engelska varor, för hvilka tullarna sänktes i början af 1795; men i slutet af följande år höjde direktoriet dem igen. Öfver hufvud taget betecknar direktoriets tid (från hösten 1795 till hösten 1799) på hela det område, som intresserar oss, en återgång i sak till skräckväldets politik, ehuru i något måttfullare yttre former. Såsom välkomsthälsning till ett engelskt sändebud, som besökte Paris för att underhandla om fred, utfärdades sålunda 1796 (31 oktober—10 brumaire år V) en lag som förbjöd import och försäljning af engelska varor i snarast större omfattning än 1793 års lagar, i det att äfven hvad som härstammade från Englands handel — ej blott från dess industri — förbjöds. Och samtidigt skred man nu, så vidt bekant för första men långt ifrån sista gången, till den något hjälplösa utvägen att förklara för engelska en mängd varugrupper, alldeles oberoende af deras verkliga härstamning. Ej ens när dylika varor införts i landet från kapade eller strandade fartyg, skulle de få stanna i landet, utan reexport var nödvändig; likheten med de förut återgifna 1600-talsbestämmelserna är här ovanligt slående. Därjämte förnyades i sak nästan alla 1793 års bestämmelser, ehuru föreskriften om ursprungsbevis ånyo måste begränsas efter några månader; blott i afseende på straffen förekom en högst betydlig lindring. Till varor, som alltid skulle gälla såsom engelska, hörde också raffinadsocker; men liksom 1793 visade sig dess utestängande omöjligt, och den smuggling förbudet framkallade ledde slutligen (1799) till att det ersattes med en hög tull.

Ett annat led i handelskrigspolitiken utgjorde den med de största oratoriska fanfarer framlagda navigationsakt, som nationalkonventet antog på årsdagen af kungadömets afskaffande den 21 september 1793. I noggrann imitation af den ryktbara hörnstenen i Englands sjöfartspolitik, Cromwells navigationsakt af 1651, äfvensom af tidigare franska påbud och äfven af vårt svenska produktplakat från 1724, förbjödos utländska fartyg därigenom att införa andra än sitt eget lands produkter och att idka kustfart i Frankrike. Dessutom belades de utländska fartygen genom en kompletterande lag (18 oktober—27 vendémiaire år II) med ungefär tiodubbla afgifter mot de franska. På samma sätt som dylika åtgärder under 1600- och det tidigare 1700-talet närmast riktade sig mot mellanhandelslandet par préférence, Nederländerna, vänder sig konventets lag emot den nya handelsnationen, engelsmännen; »det trolösa Albion» intog samma ställning i allmänna föreställningssättet som dess föregångare, endast att det ansågs ännu farligare genom sin industri och sina politiska resurser.

Hela denna revolutionens handelslagstiftning har uppenbarligen samma dubbla karaktär som dess föregångare under 1600- och 1700-talen: man vill skada England, nämligen genom att utestänga dess varor och fartyg, och detta skall samtidigt göra tjänst som en ultraprotektionistisk åtgärd till förmån för landets egna näringar. Enligt direktoriets motiv till 1796 års lag skall denna »ge handeln nytt lif, återupplifva manufakturerna, ånyo sätta verkstäderna i gång» och å andra sidan »beröfva våra fiender deras viktigaste hjälpmedel mot oss» samt tvinga dem till fred. I full analogi härmed hade konventsdeklamatören Barère i välfärdsutskottets namn motiverat navigationsakten dels med att »Kartago» därigenom skulle förstöras — »låtom oss påbjuda en högtidlig navigationsakt, och handelsöns ruin står för dörren!» — dels med att Frankrike därigenom skulle mångdubbla sin industri, uppmuntra konsumtionen af inhemska produkter, skapa egna skeppsvarf och en blomstrande handelsflotta, med mera dylikt. Denna, om man så vill, dualistiska prägel skulle kontinentalsystemet komma att behålla, men den skulle då visa sig leda till en ohjälplig motsats.

Naturligtvis gällde det om revolutionens handelsspärrningar liksom om äldre tiders, att de ej tillnärmelsevis åtlyddes och att smugglingen alltså ånyo blef ett af hufvudmedlen för samfärdseln med England. Utan hinder af 1796 års lag lär det ha praktiserats i stor skala att införa engelska och andra förbjudna varor som kapadt gods. Så upplösta som förhållandena voro i förvaltningshänseende, kan man ej betvifla, att myndigheterna sågo genom fingrarna härmed, och ofta måste de dessutom mildra påbuden för att få dem i någon mån åtlydda, såsom vi redan sett. Ett ytterligare exempel härpå utgjorde den med sådana öfverord presenterade navigationsakten, som till stor del upphäfdes redan genom de kompletterande bestämmelserna en månad efteråt, i det att såväl vissa råvaror som under krigstiden varor från fientligt land fingo införas genom alla neutrala fartyg, hvilka något senare också fingo rätt till kustfart.^[10]

II. Sjöspärrning Det har redan antydts, att parallellt med den handelspolitiska afspärrningen, närmast från franskt håll, en systematisk förföljelse af handeln på fiendens länder försiggick, hufvudsakligen från engelskt, och att båda dessa utvecklingslinjer kommo att sammanföras i kontinentalsystemet. Skenbart och på papperet voro dessa två sidor af politiken ej blott skilda utan rent af delvis i strid med hvarandra, och detta har också ledt många senare iakttagare på villospår. Men betraktar man sjöspärrningens politik i dess faktiska tillämpning, framträder den lätt nog, all inkonsekvens och oklarhet till trots, som ett obetingadt utflöde af just den merkantilistiska handelspolitiken, och därigenom inriktades äfven denna sida af handelskriget för hundra år sedan på ett principiellt annat mål än det som åsyftas genom det nuvarande handelskriget. Härom lämnar dock knappast någon af de vanliga framställningarna klar upplysning. Flertalet af dem tar spärrningspolitiken som en mer eller mindre själfklar sak utan undersökning af dess syften. Och den ende författare, som veterligen inlåtit sig på en djupare analys, nämligen vår tids främste sjökrigshistoriker, den under det nu pågående kriget aflidne amerikanaren amiral Mahan (i sina för kontinentalsystemets historia mycket gifvande böcker Influence of Sea Power upon the French Revolution and Empire, 1893, och Sea Power in its Relations to the War of 1812, 1905), behärskas alltför mycket af tanken på sjömakten för att ägna tillräcklig uppmärksamhet åt sammanhanget med den ekonomiska politik och det ekonomiska lif, som ej kunna undgå att existera också till lands.

I sjöspärrningens yttre system intar blockaden af fiendens hamnar och kuster utan all fråga medelpunkten. Det utmärkande för politiken var Englands vana att genom s. k. pappersblockad påbjuda spärrning af långa kuststräckor, som det ej kunde eller ville spärra effektivt genom tillräckliga sjöstyrkor, och att på grund häraf kapa neutrala fartyg på väg nära nog till hvilken fientlig hamn som helst. Sin mest ytterliga form fick denna sträfvan i ett uppgifvet yttrande af den engelske amiralitets- (d. v. s. prisrätts-)domaren Sir James Marriott 1780, under kriget med de amerikanska koloniernas europeiska bundsförvanter Frankrike och Spanien, att dessa länders hamnar utan vidare voro blockerade genom själfva sitt geografiska läge.^[11] Mot denna centralpunkt i Englands sjökrigspolitik var det de neutralas ovilja kanske främst vände sig. Krafvet att blockaden skulle vara effektiv, d. v. s. blott gälla platser som voro så väl bevakade, att de ej kunde anlöpas utan öfverhängande fara för uppbringning, spelade därför en hufvudroll bland de fem ryktbara punkter den danske statsmannen A. P. Bernstorff uppställde 1778 och som lades till grund för 1780 års ovanligt framgångsrika svensk-dansk-ryska väpnade neutralitetsförbund.

Merkantilistisk innebörd Blockaden hade utan tvifvel sin rot i belägringen, såsom den svenske folkrättslärde dr Nils Söderqvist framhållit, och åsyftade alltså i princip liksom denna en verklig afspärrning af fiendens område, framför allt i afseende på tillförsel. Här framträder alltså genast den yttre motsatsen till den merkantilistiska handelspolitiken; ty denna ville ju tvärtom uppmuntra fiendens tillförsel och skulle sålunda ha ansett en konsekvent tillämpning af blockadprincipen rent af som en förmån för fienden, i den mån hans tillförsel hämmades, och som en förmån för det egna landet blott i den mån blockaden motverkade afsättningen till utlandet af fiendens egna varor. Förklaringen till denna egendomliga och viktiga men vanligen förbisedda motsättning kan ej vara någon annan än den, att blockadinstitutet uppstått under den förmerkantilistiska perioden. Men med den styrka, de merkantilistiska idéerna ägde, hade institutet att omforma sig efter dess beläte, och det var också hvad som skedde. Resultatet blef tvåfaldigt. Dels användes spärrningsåtgärderna att tjäna andra ändamål än de formellt åsyftade, och dels upphäfdes de på papperet gällande bestämmelserna genom undantag eller afsiktlig slapphet i tillämpningen till den grad, att därigenom skapades en helt annan ordning än den formellt påbjudna.

Kaperiernas uppgift Hvad då först beträffar spärrningsåtgärdernas användning för andra syften än de officiellt afsedda, kommer här i främsta ledet, att uppbringningarna eller kaperierna kunna sägas ha haft sitt ändamål i sig själfva. I någon mån framgår detta redan af pappersblockadens öfverhandtagande betydelse i förhållande till den effektiva blockaden; ty den förra gaf mycket flere chanser för kapning men var samtidigt ett mindre säkert medel att hindra förbindelsen med fienden. Äfven två af de jämte pappersblockaden viktigaste spärrningsmetoderna förklaras till stor del genom hänsyn till kaperierna, nämligen dels kontrabandsbegreppets godtyckliga utsträckning, dels Englands konsekventa vägran att godkänna satsen att fritt skepp gör fritt gods (eller: flaggan täcker lasten), hvilken innebär, att fienden tillhörigt gods är skyddadt på neutrala fartyg.

Orsaken till denna sträfvan att uppmuntra kaperiet för dess egen skull var knappast i något nämnvärdt antal fall hvad man kanske nu närmast skulle vänta, nämligen att på detta bekväma sätt komma öfver varor för eget behof. Visserligen skall Pitt enligt vårt dåvarande sändebud i London Lars von Engeströms uppgift — som dock ej bekräftas af de kortfattade parlamentsreferaten — i underhuset (3 nov. 1795) ha påpekat uppbringningar af spannmålslaster med fransk destination som ett medel att bekämpa den då ovanligt stora lifsmedelsbristen i England,^[12] och ett senare yttrande af Napoleon i samma riktning föreligger också (nedan sid. 63). Men dessa fall torde vara ganska enastående, såsom man på förhand kunde vänta af den anledningen, att syftet ej som regel var att förvärfva utan att afsätta varor. Förklaringen ligger alltså på en annan punkt, och denna var att kaperierna skapade en uppmuntran åt kaparna själfva, hvilken tillmättes den största betydelse. Till en början gällde detta den stora svärmen af privata kapare, som ansågs skapa ett mycket viktigt tillskott åt landets sjöstridskrafter men som tydligen ej kunde komma till stånd annat än genom utsikten till vinst. Högst karakteristiskt motiverar sålunda en engelsk jurist Manning gagnet af dessa frivilliga kapare med den »liberala» åskådningen om en privat, på förvärfsbegär grundad verksamhets företräde framför statsdrift, i det att »enskild vinningslystnad» därigenom åstadkom rustningar, som eljest skulle kräfva en betungande och motvilligt åtagen beskattning.^[13] Men detta gällde ej blott den privata kaparflottan utan äfven själfva krigsflottan, där kaperierna utgjorde en förvärfskälla för befäl och manskap af största betydelse för deras villighet och nit. Hur djupt rotadt hela detta föreställningssätt ännu för hundra år sedan var, belyses bäst af en skrift från denna tid, som kanske öfver hufvud taget ger klarare föreställning om spärrningspolitikens förutsättningar än någon annan, nämligen James Stephens bok War in Disguise; or, the Frauds of the Neutral Flags, publicerad samma dag som slaget vid Trafalgar (21 oktober 1805) och inom fyra månader utkommen i tre engelska och två amerikanska upplagor.

Betydelsen af ej blott denna bok, som betecknande nog utgifvits på nytt under det nu pågående kriget såsom ett bidrag äfven till dess problem, utan äfven af dess författare kommer att framgå af åtskilliga punkter i det följande, och några ord om den senare äro därför behöfliga. James Stephen, stamfader till åtskilliga framstående engelska ämbetsmän, jurister och författare, var advokat i Prize Appeal Court of Privy Council, den högsta prisdomstolen, och hade såväl i denna egenskap som tidigare under advokatverksamhet i Västindien förvärfvat intim kännedom om handelsförhållandena under det långa sjökriget liksom om rättsreglernas tillämpning på dem. Utom att han sålunda ägde stora insikter på området var han långt ifrån att företräda någon brutal ytterlighetsståndpunkt, hvilket kanske bäst framgår af att han, som var svåger till den store slafbefriaren Wilberforce, liksom denne var en utprägladt religiös personlighet och ägnade stora delar af sitt lif åt att bekämpa negerslafveriet. Hans uttalanden om kaperierna få däri sin rätta bakgrund. Han uppehåller sig länge vid den orätt som vederfares »våra tappra och förtjänta medborgare, kaparna», om de nödgas se värdefulla laster, sitt »lofliga byte», ständigt passera förbi stäfven; »det är plågsamt att tänka på, huruledes dessa tappra män gå miste om den långväga tjänstens traditionella frukter, samtidigt med att de äro underkastade hårdare strapatser än vanligt». Framställningen af kaperiernas betydelse som lockelse för sjömännen kan förtjäna citeras in extenso:

»Låtom oss ge våra tappra officerare fullt erkännande för den osjälfviska fosterlandskärlek och kärlek till äran, som böra vara den militära andans främsta driffjädrar och som de helt visst äga i högsta grad. Men det vore ett romantiskt och orimligt antagande, att de ej skulle känna värdet af den ytterligare uppmuntran, som H. Maj:t och representationen bereda dem genom vinsten af tagna priser. Hur skulle eljest sjöofficern i sin ålders höst kunna njuta behaget af en tillräcklig inkomst, fadern sörja för sina barn eller mannen för en kärleksfull hustru, som på grund af de faror han utsätter sig för i sitt lands tjänst har de största utsikter att öfverlefva honom? På hvilket annat sätt kan en segerrik amiral, som till belöning för sina lysande bedrifter erhållit civila och ärftliga utmärkelser, hoppas uppehålla sin välförtjänta nya samhällsställning och sörja för sin adlade afkomma? . . . Det är från sitt lands fiender han hoppas tillrycka sig medlen att värdigt uppbära denna ära, som han vunnit på deras bekostnad.

Hvad beträffar de menige sjömännen, bekämpas deras naturliga motvilja mot den sjömilitära tjänsten mycket säkrare genom hoppet om kaperivinst än genom några andra tänkbara lockelser; sjömanskaraktären påverkas alldeles särskildt af dylika glänsande men ovissa utsikter.»^[14]

Angrepp på fientlig export, ej import Till denna uppmuntran af kaperierna för deras egen skull kommer emellertid vidare onekligen en sträfvan att bekämpa fiendens handel. Men detta måste fattas i strängt merkantilistisk anda. Det var ej, åtminstone i nämnvärd grad, för att göra fienden direkt eller indirekt militärt afbräck som man ingrep mot hans handel, utan det var i handelskrigspolitikens syfte att beröfva honom en förvärfskälla, d. v. s. närmast att konkurrera ut honom, och det var parallellt härmed för att utbreda sin egen handel, hvilket kunde ske och ständigt försöktes ej blott på fiendens utan äfven på de neutralas bekostnad. Genom själfva syftet med afspärrningen fick denna därför en spets emot de neutrala i ännu högre grad än fallet är för närvarande. Det gällde att hindra kriget från att tillföra dem någon vinst från vare sig fienden eller andra och såvidt möjligt att med krigets hjälp uttränga dem liksom fienden från förvärfskällor som de förut ägt. I hvad mån något dylikt ligger bakom äfven den nuvarande afspärrningens åtgärder är kanske ej fullt klart. Men hur därmed än må förhålla sig, har en dylik politik intet sammanhang med afspärrningen af fienden såsom sådan utan kan bedrifvas och bedrefs faktiskt för hundra år sedan som själfändamål. Det nyss berörda motståndet mot satsen fritt skepp — fritt gods hade sin rot häri ännu mer än i böjelsen att uppmuntra kaperiet; ty då gods tillhörigt fiendelandets undersåtar kunde kapas på neutralt fartyg, afskuros ju de neutrala från att öfvertaga den fraktfart de från hafvet fördrifna fienderna förut idkat själfva, såsom den engelske historikern Lecky också påpekat.^[15] Och ännu mer var detta fallet med den fjärde af de stora sjökrigsrättsliga tvistefrågorna, nämligen den om »commerce nouveau» eller enligt engelsk terminologi »1756 års regel», hvars på engelskt håll utformade innebörd var, att de neutrala icke ägde anspråk på någon handel i krig, som på grund af fiendens lagstiftning var dem förmenad i fred. Genom denna grundsats hindrades de neutrala från att tränga in dels i kustfarten hos fienden, dels och framför allt i hvad som i någon mån kunde betraktas såsom ett särskildt slags kustfart, nämligen handeln på fiendens kolonier. Båda delarna voro i fred afundsjukt bevarade områden för det egna landets handel och sjöfart; men den från hafvet utestängda krigförande makten öppnade dem i krig villigt för de neutrala, för att därigenom dels möjliggöra trafikens upprätthållande öfver hufvud, dels hindra den att falla i händerna på fiendens köpmän och handelsflotta.

Det betecknande för hela denna politik var till skillnad från den nuvarande att, när man hindrade de neutrala från att drifva ett visst slag af handel, syftet ej var att denna handel skulle utebli — hvilket nu är fallet — utan i stället att öfverta den själf. Det är sålunda obestridligt, såsom klagades från neutralt håll och som också Stephen medger, att engelska fartyg fingo handla på Frankrike, medan de neutrala uppbringades.^[16] I full öfverensstämmelse härmed och med den merkantilistiska handelspolitiken sökte man främst med all makt bekämpa hvarje af de neutrala förmedlad export från fienden, särskildt om den konkurrerade med det egna landets. Alldeles i strid med det nuvarande krigets sträfvanden gingo ansträngningarna därför ut på att motverka öfverflöd på (export) varor i det egna landet och omvändt att sätta fienden ur stånd att afsätta sina produkter; och farhågorna gällde alltid för låga priser på dessa varor i det egna landet, liksom för höga hos fienden. Hela Stephens framställning genomgås sålunda å ena sidan af oron för att de engelska kolonialvarorna skulle falla i pris genom att konkurreras ut på de kontinentala marknaderna af franska och spanska kolonialvaror. I föregående krig gaf enligt hans mening den engelska hemmarknaden, »befriad från allt tillfälligt öfverflöd genom riklig export», kolonierna »genom sina höga och ständigt stigande priser någon ersättning för krigets skador», medan priserna nu enligt hans uppgifter sjönko på kontinenten tack vare tillförsel från fiendens kolonier. Å andra sidan behärskas han af oviljan mot att samma neutrala handel rent af skulle bereda insteg i Amerika för kontinentens textil- och järnvaror i konkurrens med Englands egna. Att kontinenten fick kolonialvaror var sålunda ej det betänkliga, utan det bestod i att den fick dem från fiendekolonierna, som i likhet med. det fientliga moderlandet borde afskäras från utförsel, ej från tillförsel.

Häri ligger alltså slutligen, att något afskärande af import till fienden ej kunde ligga i politikens linje utan blott sträfvandet att ställa denna import under egen kontroll, så att man därigenom dels såvidt möjligt gaf företräde åt sina egna och sina koloniers produkter, dels äfven i öfrigt kunde draga till sig handeln och sjöfarten på det fientliga fastlandet. Det senare trädde dock i viss mån tillbaka, då England ofta hade behof af de neutralas sjöfart som ersättare åt sin egen starkt ansträngda handelsflotta. Och särskildt är det anmärkningsvärdt, att neutral tillförsel af den krigförandes egna produkter till fiendens marknad betraktades som en tämligen själfklar sak, mot hvilken man egentligen ingenting hade att invända. Ett sådant spärrningskrig afvek tydligen fundamentalt från det nu pågående.

Det enda väsentliga undantaget från denna allmänna tendens, och äfven det mycket partiellt, utgjorde de rent militärt betydelsefulla importvarorna, nämligen krigsmateriel och tidtals skeppsbyggnadsmateriel samt åtminstone i princip lifsmedel till fiendens stridskrafter och militära anläggningar. Dessa moment underströkos starkt exempelvis i det stora tal, hvarmed Pitt 1801, omedelbart före sin afgång, i underhuset försvarade den sjöspärrningspolitik han bedrifvit (2 februari). I den faktiska politiken är det dock svårt att upptäcka starkare spår däraf; och betecknande nog konstaterade man i parlamentet 1812 helt lugnt, att franska arméns kläde härstammade från Yorkshire, liksom marskalk Soults och hans armés metallprydnader och broderier från Birmingham endast med den reservationen, att de ej hade beställts direkt genom franska regeringen!^[17]

Kolonialhandel Särskild uppmärksamhet förtjänar i detta sammanhang kolonialhandeln, som ännu vid denna tid i alla länder reglerades efter det s. k. gamla kolonialsystemet. Dettas grundsats var, att moderland och kolonier skulle utgöra ett ekonomiskt helt med en strängt genomförd arbetsfördelning dem emellan, så att moderlandet ensamt tillförde kolonierna industriprodukter och hvad de eljest behöfde samt i utbyte ensamt eller så godt som ensamt mottog de råvaror, ädla metaller samt närings- och njutningsmedel som kolonierna frambragte, allt med inhemska fartyg och genom inhemska köpmän. I detta fall ansågs sålunda icke blott exporten som ett ekonomiskt intresse för moderlandet, utan detta gällde också importen från kolonierna. Följaktligen var det här en stor triumf, om man genom sjöspärrningen lyckades föra äfven fiendekoloniernas produkter till sitt land, samtidigt med att man på detta sätt försvårade konkurrensen från dessa produkter med de egna koloniernas produkter på Europas fastland. En stor del för att ej säga hufvuddelen af de offentliga meningsstriderna på handelsspärrningens område särskildt i England och Amerika gällde just kolonialhandeln, som också kvantitativt spelade en förvånande stor roll i sjöfartsländernas totala handel, framför allt genom den reexport af kolonialvaror som uppstod därigenom. Sålunda steg Englands export af utländska varor, hvilket i allt väsentligt betyder kolonialvaror, enligt handelsstatistikens s. k. officiella värden, oafbrutet under revolutionskrigens gång från 21 % af totalexporten 1792 till 36+1⁄4 % 1800, medan Frankrikes export till Europa af varor från de västindiska kolonierna omedelbart före revolutionen var större än hela dess export af moderlandets egna hufvudprodukter textilvaror och dryckesvaror. Å andra sidan antog Förenta staternas mellanhandel med franska, spanska och engelska västindiska produkter under krigens gång enorma proportioner, kulminerande år 1806 med beloppet 60 mill. dollars eller en och en half gång exporten af Förenta staternas inhemska varor.^[18]

Handel med fienden Detta var alltså de mål som spärrningspolitiken sattes att tjäna. Men som redan nämnts, bestod det egendomliga i taktiken icke blott i denna ändring af syftemålen utan också i att man realiter satte i system en helt annan ordning än den som gällde på papperet. Delvis var detta fallet med de rent sjökrigsrättsliga åtgärderna, närmast blockaderna, men i ännu högre grad gällde det förbudet för handel med fienden (Trading with the Enemy). Denna princip betraktades särskildt i England som ofrånkomlig folkrättsregel och upprätthölls därför undantagslöst på papperet, hvartill också medverkade önskan att markera den moraliska klyfta som skulle skilja de egna undersåtarna från fienden, eller, såsom det hette, »för att hindra förrädisk och opassande förbindelse».^[19] Men det fanns ej ens en tanke på att grundsatsen skulle genomföras i praktiken. Med nästan grotesk styrka framträder motsatsen mellan doktrin och praxis på ett ställe i Stephens bok, där han diskuterar den invändningen mot hans yrkanden på åtgärder mot den neutrala handeln, att de skulle bringa England i krig med de dåvarande neutrala och därmed hindra dess export. Han säger där:

»Det frågas: hvem skulle sedan öfvertaga våra industriprodukter? Jag svarar: våra allierade, våra medborgare, våra gamla och nya fiender själfva. Under sista kriget [då Spanien och England voro fiender] hindrade intet annat spanska Amerika från att förses med brittiska varor på brittiska fartyg — fastän de därigenom voro underkastade konfiskation hos båda de krigförande — än att handeln redan öfvertagits och marknaderna öfverfyllts genom importen under neutral flagg.

Men [frågar man] skulle jag vilja tillråda efterlåtenhet gentemot dessa nya metoder att undsätta de fientliga kolonierna? Efterlåtenheten vore öfverflödig. Ej ens våra egna krigsåtgärder skulle vara i stånd att besegra utvecklingskraften hos vår egen handel, om den befrias från den onaturliga och ödeläggande konkurrensen från sina nuvarande gynnade fiender. Man skulle ofta uppbringa de sjöfarande och kondemnera deras laster, men verkan skulle hufvudsakligen bli att höja priset hos fienden, och skillnaden skulle gå i våra [kapande] sjömäns fickor. Själfva de konfiskerade varorna skulle söka sig väg från våra kolonier till fiendens område.»^[20]

Ett mer typiskt exempel på förmågan att »make the best of both worlds» kan svårligen begäras; rättsprincipen om handelsförbud mot fienden upprätthålles ståndaktigt, samtidigt med att landets, enligt den djupt rotade föreställningen, stora intresse af export just till fienden fullt tillgodoses. Samma dubbelhet i åskådning men i synnerhet dess senare hälft framgår också af nästan hvarje uttalande från denna tid. Och då viljan fanns, var det icke svårt att finna former för dess genomförande. Ett af dessa var systemet med licenser, om hvilka Stephen säger, att de voro lika lättförvärfvade som påfliga dispenser på Luthers tid. Ett annat var det system, som kallades neutralisation, hvarigenom fartyg och laster, som faktiskt tillhörde endera af de krigförande, med beedigade d. v. s. menediga vittnesmål förklarades tillhöra neutrala. Denna taktik, som dock delvis vändes emot de krigförandes egna sträfvanden och i dessa fall bekämpades både af domstolarna och af den officiella politikens vapendragare, var fullt affärsmässigt ordnad, med ett kommissionsarvode på 1—2 % för den firma som åtog sig saken. Särskildt Emden i det Preussen tillhöriga och därför i allmänhet neutrala Ostfriesland var en medelpunkt härför, och det klagades mycket öfver att engelska sjöförsäkringsfirmor mot en särskild premie på 1 % förbundo sig att afstå från att göra gällande den invändning emot lasternas fientliga ursprung, som på grund af lagen alltid medförde försäkringens ogiltighet. Vid sidan af allt detta återstod alltid att se genom fingrarna med en olaglighet som man ej hade för afsikt att hindra; och det är betecknande för läget, att svenska kaptener under år 1794 öppet i engelska sjötullen deklarerade fransk hamn som destination för sina fartyg. Handeln med fienden framträder också som ett tämligen själfklart faktum i hvarje behandling af de kommersiella förhållandena, hvilket belyses af ett sådant drag som att, enligt själfva den engelska handelsstatistiken, fiendeländerna Frankrikes, Belgiens och Hollands andel i Englands totalexport under perioden 1792—1800 endast nedgick från 15 till 12 procent, onekligen äfven ett bevis för Stephens sats om de engelska krigsåtgärdernas oförmåga att besegra utvecklingskraften hos Englands egen handel.^[21]

Efter att den allmänna karaktären af tidens sjöspärrningspolitik nu som hastigast skisserats, kan det vara lämpligt att mera konkret visa utvecklingen af dessa åtgärder under åren från Englands ingripande i revolutionskriget 1793 fram till freden i Amiens 1802. Den erbjuder nämligen åtskilligt af värde ej blott till belysning af den allmänna bilden utan också som bakgrund för hvad som senare komma skulle.

Englands åtgärder 1793—1802 Sjöspärrningens start 1793 företer ganska stora likheter med motsvarande åtgärder under det nuvarande kriget och är därför särskildt lärorik. Efter att England redan den 14 februari, två veckor efter krigsutbrottet, bemyndigat kapning af alla fartyg och varor tillhörande Frankrike och skridit till verket följande månad samt den 4 april kungjort alla sina mest avancerade sjökrigsrättsliga grundsatser, följde den 8 juni den ryktbaraste af dess åtgärder. Denna var en instruktion för flottans fartygschefer och privata kapare, hvilken (i sin första artikel) bemyndigade dessa att hejda alla fartyg som förde spannmål eller mjöl till Frankrike; engelska regeringen skulle inköpa lasten med vederbörligt tillägg för frakt (s. k. preemtion). Detta artade sig till en plan att hungra ut Frankrike, hvilket Axel von Fersen, som bekant en af de franska emigranternas verksammaste bundsförvanter, hade tillstyrkt i ett bref till hertig Karl redan den 29 april; och i notifikationen till Östersjömakterna, särskildt en till Danmark i juli, motiverade England också juni-instruktionen på ganska likartadt sätt som uthungringspolitiken mot Tyskland motiverats under det nuvarande kriget. Däri förklarades nämligen, att kriget fördes under andra förhållanden än dem, hvarpå folkrätten bygger, att Frankrike saknade erkänd regering och att spannmålshandeln öfvertagits af själfva de franska myndigheterna, d. v. s. blifvit en akt af fiendens egen regering; och till sist angafs importspärrningen helt enkelt som ett viktigt medel att tvinga fienden till fred. Det var alltså ett ganska träffande uttryck för de dåtida — liksom därmed också för de nuvarande — tendenserna Lars von Engeström använde om läget när han skref, att striden öfvergick »till ett slags politiskt religionskrig».

Man skulle alltså ha väntat en verklig afspärrning af lifsmedelsimport till Frankrike, en »uthungringsplan» sådan som den nuvarande. På visst sätt skulle detta t. o. m. så till vida kunnat stämma ganska väl öfverens med den allmänna ekonomiska politiken, som denna på fastlandet just beträffande lifsmedel fortfarande, d. v. s. åtminstone till franska revolutionen, i stort sedt präglades af den för-merkantilistiska tendensen att hindra export snarare än att uppmuntra den inhemska produktionen genom importhinder och exportlättnader. Men som redan nämnts motiverade Pitt uppbringningarna bl. a. med Englands eget tillfälliga behof af lifsmedel, enligt hvad Lars von Engeström också uppgaf; och hur starkt rotad uppfattningen om olämpligheten att hindra import till fienden var, finner man af att utvecklingen alls icke fortgick efter de linjer, som de första åtgärderna antydde. Redan efter fjorton månader (den 18 augusti 1794) upphäfdes den förut citerade punkten i juni-instruktionen af 1793, och därmed var spannmålsimporten till Frankrike ånyo tillåten. Visserligen gjordes i april året därpå en ny kortvarig ansats att sätta 1793 års instruktion i kraft, men närmast för att pressa Förenta staterna till ratifikation af den 1794 ingångna s. k. Jays traktat. Därmed var också hela denna episod slut, så att under alla de tjugo år, som sedan återstodo innan Europa ånyo fick en varaktig fred, såvidt bekant icke ens en ansats till utsvältningsförsök förekom och icke heller någon annan verklig importspärrning från den makt som behärskade hafvet.

I motsats till de sålunda kortvariga försöken att hindra Frankrikes tillförsel fortgick regleringen af handeln på de franska och spanska kolonierna hela kriget igenom, d. v. s. till freden i Amiens 1802, och blef utgångspunkt för hvad som skulle ske under det egentliga kontinentalsystemets tid. Äfven här förekom en viss vacklan från engelsk sida, men de allmänna grundsatserna vidhöllos med helt annan konsekvens än i förra fallet. Början gjordes med en ryktbar instruktion den 6 november 1793, som väckte de neutralas och framför allt Förenta staternas alldeles särskilda ovilja, i det att den föreskref uppbringning af alla fartyg, som utförde de franska koloniernas produkter eller tillförde dem förråd. Redan den 8 januari 1794 återkallades emellertid denna drakoniska föreskrift, såsom en eftergift mot Förenta staterna, och ersattes af en ny instruktion. Genom denna begränsades påbudet om uppbringning till fartyg, som gingo direkt från fiendens västindiska kolonier till europeisk hamn, hvarigenom möjlighet öppnades för s. k. rundresa (circuitous voyage) öfver neutral utomeuropeisk, d. v. s. närmast amerikansk men äfven dansk eller svensk kolonial hamn. Dock måste fiendekoloniernas produkter ha blifvit neutral egendom för att få fraktas, och blockadbrytande fartyg liksom sådana som tillförde fiendekolonierna skeppsbyggnads- eller krigsmateriel voro hemfallna till kapning. Dessa föreskrifter mildrades ytterligare genom en ny instruktion i januari 1798, som dels upphäfde krafvet på att kolonialvarorna skulle ha blifvit neutral egendom, dels och framför allt medgaf också direkt fart på europeisk hamn, nämligen på sådan hamn som tillhörde fartygets neutrala hemland eller brittiska riket. Det sistnämnda är af särskildt intresse som bevis för Englands syfte att draga handeln äfven med fiendekoloniernas produkter till sig och var, såsom Mahan med rätta anmärkt, ett utflöde af det gamla kolonialsystemets sträfvan att i eget land skapa en stapel eller entrepôt för kolonialvarorna; och 1798 års instruktion förblef också i kraft till revolutionskrigens slut 1802.^[22]

Vid jämförelse med det nuvarande krigets behandling af den neutrala sjöfarten te sig icke dessa påbud som mycket stränga, ty för närvarande söker ju det på hafvet härskande partiet afskära praktiskt taget hvarje neutral förbindelse med motparten öfver sådana vatten som den krigförande behärskar och t. o. m. delvis öfver andra. Men man får icke förbise, att de privata kaperierna, som till stor del voro nästan omöjliga att skilja från rent sjöröfveri, och äfven krigsfartygens besättningars privatintresse i uppbringningarna skapade en godtycklighet och brutalitet i behandlingen af handelssjöfarten, som särskildt åskådligt skildrats af den nyligen aflidne danske historikern Edvard Holm. Hans framställning efterlämnar onekligen det intrycket, att den neutrala handelns vedermödor redan under revolutionskrigens första år i praktiken öfverträffade t. o. m. de nuvarande, äfven om dess vinstmöjligheter efter allt att döma voro större. Likväl var det som skedde från de krigförandes sida under de första åren nästan barmhärtighetsverk i jämförelse med hvad komma skulle; och det nya skedet var en verkan af den nya franska politiken. Liksom det mesta af de franska revolutionsregeringarnas mått och steg voro äfven deras åtgärder mot sjöhandeln präglade af en förening af våldsamhet och maktlöshet men så till vida förklarliga som Englands tillämpning af sjökrigsrätten nästan omöjliggjort Frankrikes sjöfart. Som vanligt gick ingripandet ut öfver de neutrala, och denna gång bragte det våldsåtgärderna emot dem till den högsta spets som ännu skådats.

Frankrikes åtgärder 1793—99 Till en början hade de franska åtgärderna varit afsevärdt mildare än de engelska, naturligt nog så till vida som Frankrike hade starkt behof af de neutralas hjälp. Genom en lag den 9 maj 1793 — sålunda före den engelska instruktionen den 8 juni men efter deklarationen den 4 april — föreskref konventet, att alla neutrala fartyg som förde lifsmedel till fientlig hamn eller hade last som tillhörde fienden skulle intagas i fransk hamn; de sistnämnda skulle vara god pris och lifsmedlen köpas för fransk räkning. Men själfva inköpsbestämmelserna voro gynnsammare för de neutrala än motsvarande engelska, och därjämte förklarades — på samma sätt som sedermera under Napoleon — att bestämmelserna skulle upphöra, så snart fienden å sin sida medgåfve fri tillförsel af lifsmedel till Frankrike. Äfven praxis var till en början mildare på franskt håll. Småningom slog emellertid den franska Politiken fullständigt om, och år 1796 tog den nya riktningen officiell form. Då förklarade nämligen direktoriet kategoriskt genom en förordning på ett par rader (14 messidor år IV—2 juli), att Englands metoder i alla hänseenden skulle tillämpas mot de neutrala; och genom den beryktade lagen den 29 nivôse år VI—18 januari 1798 nåddes kulmen. Därigenom föreskrefs nämligen, att ett fartygs nationalitet skulle bestämmas af dess last, så att hvarje fartyg som till någon del förde från England eller dess besittningar härstammande varor — oberoende af hvem som var ägare — föranledde ej blott dessa varors konfiskation utan hela fartygets och lastens. Dessutom förbjöds hvarje fartyg som berört engelsk hamn att inlöpa i republikens hamnar, hvartill i praktiken redan tidigare hade kommit, att fartyg med destination till engelsk hamn uppbringades.

Det var svårt att komma längre, och denna gång voro handlingarna ej mildare utan tvärtom ännu våldsammare än orden. Från de inemot två år nivôse-lagen var i kraft härstamma alla de vildaste exemplen på de krigförandes öfvergrepp till sjöss. Det var skandinaviska fartyg som särskildt råkade ut för detta skräckvälde på hafvet, medan den enda neutrala makten af betydelse vid sidan af Sverige och Danmark, nämligen Förenta staterna, började ett faktiskt kaparkrig mot Frankrike utan formlig krigsförklaring. Den franska lagen trädde i kraft utan någon förberedelse, så att fartyg som afseglat utan vetskap om dess bestämmelser utan vidare föllo i kaparnas händer; och när det en gång skett, var utsikten att komma undan försvinnande liten. Med den roll Englands industri nu spelade, var det nämligen nästan omöjligt annat än att ett fartyg skulle ha ombord föremål af engelsk härstamning; och det behöfdes icke alls att dessa föremål utgjorde last i vanlig mening för att fartygets och lastens öde skulle vara afgjordt. En yllefilt på skepparens bädd, några säckar engelska stenkol för skeppskaminen, engelskt porslin åt manskapet, skepparens engelska metallknappar voro nog att föranleda konfiskering. Ja, den gamle hamburgske handelsekonomen Büsch berättar i ett af sina sista arbeten (med den utmärkta titeln Ueber das Bestreben der Völker neuerer Zeit, einander in ihrem Seehandel recht wehe zu thun, 1800) t. o. m. ett sådant exempel som att när en fransk kapare en gång undantagsvis icke lyckats finna något som helst engelskt ombord på det kapade fartyget, mutades två af matroserna att röja, att skepparen haft ett par engelska stöflar, som kastats öfver bord då kaparen närmade sig — och det var nog för fartygets konfiskering.^[23] I ett mål mot fem danska ostindiefarare, hvilkas rika laster ögonskenligen voro danska, lyckades man få fartygen förklarade förbrutna, emedan de laskarer, som funnos bland besättningen, voro engelska undersåtar. I andra fall kondemnerades fartyg och last, emedan det förra var byggdt på ett engelskt varf och inköpt efter krigsutbrottet, t. o. m. fastän fartyget var fransk pris och hade sålts till sin dåvarande danske ägare af den franske kaparen. Rättskipningen var också en parodi; som domare fungerade konsulerna i de viktigaste kapartillhållen, och de lågo ofta i maskopi med kaparna, ja, det förekom att de själfva voro f. d. kapare eller rent af fortfarande kommersiellt intresserade i kaperierna. Missbruken voro sådana, att de alldeles växte den svaga direktorieregeringen öfver hufvudet. Reubell, en af direktorerna, berättade sålunda för danske ministern i Paris, att en domstol konfiskerat och låtit sälja till förmån för kaparen ett svenskt fartyg med last som ankommit för franska regeringens egen räkning. Kaparna arbetade i händerna på hvarandra, så att en af dem kunde beröfva ett neutralt fartyg dess skeppspapper, i syfte att en annan strafflöst skulle kunna kapa fartyget — ty utan papper var dess kondemnering säker.

Det egendomliga och äfven för den följande utvecklingen betecknande i direktoriepolitiken är, att den verkade som en fransk själfblockad. Det är nämligen uppenbart, såsom Mahan framhåller, att den makt som var utestängd från hafvet var den som egentligen hade behof af de neutrala för sin tillförsel och därför rent materiellt sedt hade mest att förlora på våldshandlingar emot dessa: »hvarje slag emot en neutral var i verkligheten, också om ej till det yttre, ett slag för England». Under de knappt två år nivôse-lagen var i kraft gjorde den därför i stort sedt slut på den af England i någon mån oberoende neutrala handeln och sjöfarten på Frankrike. Neutrala fartyg vågade sig nämligen ej dit, så att redan under år 1798 deras kustfart på Frankrike sjönk med två tredjedelar och dess utrikes fart på samma land med en fjärdedel. Dessutom medförde de hinder, som Frankrikes kaperier lade för den fria sjöfarten, att de neutrala öfver hufvud taget trängdes tillbaka och detta naturligtvis till förmån för just Frankrikes fiende, som genom sitt välde öfver hafvet var i stånd att skydda sina handelsfartyg med konvojer. Det senare hindret för neutral sjöfart var dock af mindre betydelse än det förra, emedan äfven de två neutrala skandinaviska staterna utrustade gemensamma konvojer (på grund af 1794 års väpnade neutralitetsförbund), med utmärkta kommersiella resultat åtminstone för Danmark; men den franska politiken ledde till att detta i ganska ringa grad kom Frankrike till godo. Och någon ersättning i egen sjöfart fick detta land ej ens i minsta mån, ty enligt direktoriets egen förklaring 1799 fanns då på grund af den engelska blockadens stränghet ej ett enda fartyg, som seglade på hafvet under fransk flagg.

Det var därför mycket naturligt, att Bonaparte kort efter sitt tillträde till makten, redan i december månad 1799, skulle upphäfva eller låta upphäfva nivôse-lagen och återinföra ett ganska humant kaparreglemente från 1778 (lag 23 frimaire och förordning 29 frimaire år VIII), hvarjämte han i början af följande år afhjälpte några af de värsta missbruken i prisrättskipningen genom att inrätta en högsta prisdomstol i Paris. I principiellt hänseende skulle emellertid hans senare politik bli en trogen afbild af direktoriets, såsom i sinom tid kommer att visas.^[24]

III. Fastlandsspärrning Kontinentalsystemet har alltså sin rot å ena sidan i en allmänt merkantilistisk handelspolitisk afspärrning, särskildt från franskt håll, å andra sidan i en af samma idéer behärskad sjöspärrning, som utgår från England men i ytterligare skärpt form vinner efterföljd i Frankrike, där den på grund af Englands välde öfver hafvet får karaktär af själfblockad. För att systemets förutsättningar skola vara klara fattas då endast ett drag, men ett som gifvit politiken själfva dess namn: den europeiska kontinentens sammanslutning till Englands utestängande, hvilket under samma förutsättningar som förut betyder kontinentens gemensamma själfblockad gent emot England.

Någon betydelse fick detta drag ej före Napoleon, ty både de yttre maktmedel och den stora politiska personlighet det kräfde fattades ännu, men den yngre Napoleonsforskningen har gjort sig stor möda att visa upp dess betydelse redan under den föregående tiden. Handelsnationer ha sedan historiens begynnelse varit illa lidna i staternas samkväm; och som redan förut sagts fick det trolösa Albion härvid i arf de känslor som en gång mött dess medtäflare Nederländerna, ytterligare skärpta genom de lifliga erfarenheter fiender och neutrala under de ständiga krigen haft af dess utan hänsyn tillämpade sjökrigsprinciper. Något öfverraskande kunde det då ej ligga i planer på Englands utestängande, tvärtom är det anmärkningsvärda, att man såvidt bekant icke hittills lyckats uppvisa några sådana förslag annat än från direkt eller indirekt franskt håll. Exemplen af detta slag ha sitt stora intresse men äro alltför påtagliga att kräfva någon vidlyftigare utredning.

Redan från 1747 känner man förslag hos den franska Bureau de commerce om att sammansluta Frankrike, hansestäderna, Preussen och de nordiska makterna för att krossa Englands sjömakt^[25] — sannolikt ett led i den stående fransk-engelska motsats, hvarpå vår Frihetstids historia erbjuder ett nästan oafbrutet exempel. Det är emellertid först i sammanhang med och till följd af krigsutbrottet mellan England och franska republiken 1793 som denna tendens får någon mera varaktig betydelse. Ståndpunkten tog efter omständigheterna antingen den formen, att alla fastlandsstater betraktades som kommersiellt beroende af England och därför nödvändiga objekt för det militära och ekonomiska krig republiken förde mot sin hufvudfiende, eller tvärtom den motsatta formen att de alla hade samma intresse af att krossa Englands makt och sålunda voro Frankrikes naturliga bundsförvanter.

I den förra formen framträder uppfattningen redan i ett stort tal som den girondistiske sjöofficeren Kersaint höll i konventet den 1 januari 1793, sålunda före krigsutbrottet, och där han med vanlig revolutionär vältalighet uppmanar sina landsmän att möta striden mot hela världen. Enligt hans mening hade endast Frankrike sin egen industri och sina egna rikedomar, medan Spanien, Portugal, Holland och de italienska republikerna arbetade med engelskt kapital och engelska varor samt Nya världen och Asien likaledes vore England ekonomiskt under dåniga, ja, t. o. m. Danmarks, Sveriges och Rysslands handel med skeppsmateriel möjliggjordes genom engelska kapitalisters medverkan: »man kan ej på jordklotet finna någon lönande näringsgren som ej utnyttjas till förmån för detta alltigenom köpslående folk». Som följd häraf drabba de skador man tillfogar fastlandsstaternas näringslif enligt hans mening i sista hand England, för hvars räkning det bedrifves — en synpunkt som Napoleon skulle drifva till dess spets. I Asien, Portugal och Spanien såg Kersaint den engelska industriens viktigaste marknader, som skulle stängas för engelsmännen genom att öppnas för hela (den öfriga) världen, Lissabon och Brasilien borde angripas, engelsmännens gamle motståndare i Indien Tippo Sahib understödjas o. s. v.^[26]

Kersaint förbigick sålunda icke blott den amerikanska unionen, om hvars oförminskade betydelse för Englands handel man öfver hufvud ej i Frankrike tycks ha vetat mycket, utan också Tyskland och det egentliga europeiska fastlandet. Eljest spelade Tyskland en betydande roll i dessa sträfvanden. Till en början utsträcktes 1796 års förbud mot engelska varor i mars 1798 till den med franska republiken förenade vänstra Rhenstranden, och detta förbud tillämpades med en stränghet, som i en Napoleon tillagd redogörelse för läget 1798 påstås »förebåda» kontinentalsystemet. I öfrigt är det hufvudsakligen fråga om förslag eller fromma önskningar, ej effektiva åtgärder, och flertalet af dem hänför sig till tyska Nordsjökusten. Här var det som regel den andra sidan af politiken som vändes ut: alla fastlandsstaters gemensamma intresse mot England. En med tyska förhållanden förtrogen skribent, Ch. Theremin, som längre fram skulle tjäna Napoleon i olika befattningar i Tyskland, utgaf år III (1794/95) en broschyr med den betecknande titeln Intérêts des puissances continentales relativement à l’Angleterre, där den sedermera välbekanta läran om Englands naturnödvändiga fientlighet mot fastlandet utvecklades och de öfriga fastlandsstaternas fientlighet mot Frankrike alltså visades strida mot deras eget bästa. Ett par år senare, nämligen i början af kongressen i Rastatt 1797, voro planer å bane att spärra Elbe- och Wesermynningarna för engelsmännen; och vid denna tid föreslogs i en skrift, som nu befinner sig i franska utrikesministeriets arkiv, att Hannover jämte Hamburg skulle förvandlas till en med Frankrike förbunden republik, hvarefter ett stort kanalnät skulle förena de stora nordtyska floderna med Frankrike och därigenom, utöfver strategiska fördelar, också vinnas en kommersiell sammanslutning, med ökad afsättning för franska varor och afspärrning mot de engelska industriprodukterna. Dylika projekt framkallade, likaledes 1797, en publicerad vederläggning af en anonym tysk »världsborgare», som blef alldeles sannspådd i sin skildring af det fruktlösa i alla försök att utestänga engelsmännen. Enligt hans mening, som erfarenheten i tidens fullbordan fullständigt skulle bekräfta, komme nämligen dessa under skydd af Helgoland att öfverflytta sin handel från de därigenom ruinerade Hamburg och Bremen till Tönning i Holstein; han påminde också om att franska republikens förbudsåtgärder gent emot engelska varor dittills ej ledt till annat än ett storartadt smugglingssystem.

Just Hamburg var medelpunkten för de tidiga franska sträfvandena att utestänga England. Frankrikes sändebud där, Reinhard, en schwabisk prästson och Schöngeist, som ödets underbara skickelse förvandlade till diplomat i alla franska regeringars tjänst från girondisternas till Ludvig Filips, talade redan 1796 i en depesch om nödvändigheten att hindra importen af engelska varor — deras afstängande enbart från den franska marknaden ansåg han då tillräckligt för att ruinera England. I början af 1798, kort före sin förflyttning till Toskana, betonade Reinhard emellertid — visserligen närmast i afsikt att skydda hansestäderna, hvilkas blomstring af flere skäl låg honom särskildt om hjärtat — nödvändigheten att sammansluta alla fastlandsstaterna till en dylik afspärrning. Genom Danmarks och Preussens medverkan samt Rysslands passivitet skulle målet nås, hvilket däremot ej blefve fallet, så länge blott hansestäderna voro med, ty då kunde varorna komma in öfver det på holsteinska, d. v. s. danska sidan alldeles intill Hamburg belägna Altona. Ungefär samtidigt med Reinhards afresa 1798 inträffade i Hamburg en emissarie från direktoriets polisminister, med uppdrag att sammanföra de många därvarande franska republikanerna till åtgärder mot Englands handel. Denne agitator, en känd jakobin vid namn Léonard Bourdon, väckte de hamburgska fädernas stora förskräckelse genom att samla sina landsmän och uppmana dem att bojkotta engelska varor äfvensom att utspionera handelsförbindelserna med England. Också de drakoniska franska importförbuden för engelska varor, som förut behandlats, hade verkningar utanför Frankrikes gränser; Reinhard omtalar sålunda den förskräckelse 1796 års påbud väckte i hansestäderna, som brukat förse Frankrike med dessa varor.^[27]

Betydelsen för samtliga de franska revolutionsregeringarnas allmänna politik af dessa planer på Englands afspärrning från Europas fastland utgör, som man lätt nog inser, ett hufvudtema för Sorels framställning.^[28] Han söker visa, att det franska utrikespolitiska programmet: de naturliga gränserna (oceanen, Rhen, Alperna och Pyrenéerna) måste leda till ett behof af godkännande åt dessa eröfringar från alla andra makters sida och att Englands bifall ej kunde framtvingas annat än genom angrepp på dess handel, hvilket i sin ordning endast kunde ske genom kontinentalblockaden, »ett fruktansvärdt och hyperboliskt medel, alldeles oproportionerligt till det ändamål som framkallar det men likväl det enda som kan tillgripas». Om den ofrånkomliga logiken i detta resonemang behöfver man ej känna sig öfvertygad — särskildt svag förefaller punkten om det oafvisliga behofvet af erkännande från Englands sida åt de nya eröfringarna — för att medge, att en dylik tankegång måste ha föresväfvat de franska politiker som under växlande namn styrde Frankrikes öden under de sex—sju åren mellan krigsutbrottet 1793 och Bonapartes definitiva makttillträde. Det kan sålunda icke råda något tvifvel, att tankar i denna riktning legat till grund för flertalet af de förut behandlade lagstiftningsåtgärderna. Så motiverade den folkrepresentant (Lecouteulx), som 1796 i de gamles råd var referent för lagförslaget om engelska varors utestängande, åtgärden med att republikens och dess allierades flaggor vajade öfver hafvet (!) från Emden till Triest och att nästan alla Europas hamnar voro stängda för England, hvarför man »måste göra slut på de frivilliga subsidier, som konsumenter af engelska varor betala till det».^[29] I afseende på den egentliga utrikespolitiken har Sorel framdragit en mängd exempel i samma riktning, af hvilka några bland de mera betecknande må nämnas här. Omkring 1794 föreslog sålunda en fransk diplomat, Caillard, att kontinenten skulle stängas genom en serie allianser; »från Tajo till Elbe får det ej finnas någon punkt på fastlandet, där engelsmännen skola kunna sätta sin fot». 1795 pågingo sträfvanden att öfverlämna Portugal åt Spanien för att därigenom »beröfva England en af dess dyrbaraste provinser», och spärrningen af kontinentens hamnar skulle nu gälla sträckan från Gibraltar till Texel (utanför Zuider Zee). Samma tendenser bestämde politiken gent emot Neapel och Belgien. I början af 1797 skref den preussiske utrikesministern Haugwitz i en för ryska regeringens ögon afsedd promemoria, att man ej kunde hysa något tvifvel om direktoriets afsikt att bemäktiga sig Nordsjökusten till Elbes utlopp, då man kände dess planer att isolera England, skilja det från kontinenten och utestänga det från Medelhafvets, oceanens och Nordsjöns hamnar. Ungefär samtidigt rapporterade amerikanske ministern i London, visserligen den gången oriktigt men tydligen enligt ett där gängse rykte, att Frankrike begärt hansestädernas afspärrning från handel med England och efter afslag därpå återkallat sin därvarande minister.^[30] Äfven Östersjön skulle 1795 stängas för engelsmännen genom att Sverige och Danmark spelades ut emot det då engelskvänliga Ryssland. Den mest karakteristiska bland alla dessa förelöpare till Napoleons politik är dock den af Sorel framdragna instruktionen för Frankrikes sändebud i Haag (6 och 7 fructidor år III—23 och 24 aug. 1795); den förtjänar att citeras ordagrant (blott med en kursivering):

»Förbundet med Holland erbjuder det viktigaste resultatet af alla, nämligen att utestänga engelsmännen från kontinenten, afspärra dem i krigstid från Bayonne till norr om Friesland, liksom från tillträdet till Östersjön och hafven i norr. Handeln med det inre af Tyskland återgår därmed i sina naturliga fåror . . . . . Beröfvadt dessa ofantliga afsättningsområden, plågadt af upplopp och oroligheter, som skulle bli följden däraf, får England stora svårigheter med sina koloniala och asiatiska varor. Såsom osäljbara komma dessa att sjunka till låga priser, och engelsmännen se sig besegrade genom öfverflöd, liksom de velat besegra fransmännen genom brist.»

I detta yttrande kommer exportstrypningens oss välbekanta vapen särskildt tydligt till uttryck, och dess öfverensstämmelse med Napoleons hela motivering för kontinentalsystemet är mycket slående — ett utmärkt parallellt exempel erbjuder sålunda den skrytsamma öfversikt som förelades lagstiftande kåren 1807 (nedan sid. 50). Men tankegången måste också ses i sammanhang med de franska revolutionärernas, sedermera af Napoleon öfvertagna, uppfattning om innebörden af och grunden för Englands ekonomiska maktställning, och 1795 års instruktion utgör alltså en lämplig öfvergång till detta lärorika kapitel.

IV. Ekonomiska idéer med hänsyn till Englands ställning »Die Ursachen des Auff- und Abnehmens der Städt, Länder und Republicken» — för att begagna titeln på en bok af den gamle merkantilisten Johann Joachim Becher — ha alltid varit och äro ännu i dag ett mycket dunkelt kapitel, som det ekonomiska tänkandet långt ifrån fullt klarlagt. Under den nu ifrågavarande perioden utgjorde grunderna för Englands ställning såsom ledande handels-, sjöfarts- och kolonialnation efter Nederländernas relativa återgång en ständig källa till undran och föranledde misstro mot hållbarheten i hela dess ekonomiska byggnad. Misstron var mest förklarlig i franska kretsar och enkannerligen hos franska revolutionärer. Ty för dessa i Rousseaus skola fostrade ekonomiska dilettanter måste det onaturliga och följaktligen ohållbara i en till den grad från jorden lösgjord organisation förefalla alldeles påtaglig, så mycket mer som också fysiokratismen kunde leda till samma slutsatser, i den mån dess inflytande öfver hufvud taget var att räkna med. Det ihåliga i Englands ekonomiska system är också omkvädet i det ofta citerade officiella tal, hvari girondisternas ledare Brissot den 12 januari 1793 i nationalkonventet framlade hela argumentationen för ett krig med England, i ordalag som skulle gå igen i den slutliga krigsförklaringen. »Man måste sönderrifva den slöja som omgifver Englands imposanta koloss»; »när den väl underrättade iakttagaren med uppmärksamt öga betraktar denna den engelska storhetens imposanta byggnadsställning (échafaudage), förmår han genomskåda dess tomhet»; »säg därför, om det icke skall blifva en lätt sak att kullstörta en makt, hvars kolossala resning röjer dess svaghet och påkallar dess undergång».^[31] Denna framställning af det trolösa Albion som kolossen på lerfötter går sedan ständigt igen, vare sig den är endast hvad man önskar eller dessutom hvad man tror eller — sannolikast — någonting midt emellan. Äfven hos Napoleon har den sitt underlag i en allmän ekonomisk uppfattning, nämligen om handelns ringa värde för ett land i jämförelse med industrien och jordbruket, hvilket ej kunde undgå att återverka på hans uppfattning om styrkan hos den förnämsta handelsstaten. Den bekante kemisten Chaptal, inrikesminister under konsulatet och sedermera nära förbunden med. kejsardömets industripolitik, skildrar i sina minnen Napoleons ovilja mot köpmännen, som blott bytte ut varor, medan fabrikanterna tillverkade dem, och som med en affär på en million blott gåfve sysselsättning åt två—tre biträden, medan industrimannen med samma omsättning underhölle fem—sex hundra familjer. Och att Chaptal härvid rätt återgifvit Napoleons uppfattning, som ju i så fall ej afveke nämnvärdt från andra ekonomiskt otränade personers, blir så mycket sannolikare när man ser den fullkomliga köld, hvarmed kejsaren från första stunden förespådde, att kontinentalsystemet skulle ruinera sådana handelsstäder under hans direkta eller indirekta välde som Lyon, Amsterdam och Rotterdam.^[32]

Englands statsskuld Tron på det vacklande i Englands ställning berodde emellertid ej blott på dylika allmänna ekonomiska föreställningar utan stärktes också af en hel mängd påtagliga drag, som ej kunde undgå att ge uttryck af begynnande ekonomiskt förfall; det kan icke nog starkt betonas, hur länge man trott sig se tecken därtill. Ett af de viktigaste bland dessa drag var under den nu ifrågavarande tiden den svindlande ökningen i Englands statsskuld, särskildt sedd emot bakgrunden af en allmänt omfattad föreställning, att en dylik utveckling oundgängligen måste leda till statsbankrutt. 1700-talets ekonomiska litteratur i själfva England är full af Kassandra-spådomar om den förestående ruinen på grund af skuldsättningens tillväxt. Ja, när Macaulay i en bekant passus säger, att med undantag af Burke ingen författare allt sedan den fonderade engelska skuldens första tid insett den trygghet landets allmänna ekonomiska utveckling utgjorde emot dessa faror, kan ej ens det undantag han anger anses riktigt. Särskildt intressant är härvidlag Adam Smiths framställning. Den uppfattning af de europeiska statsskulderna som framträder i Wealth of Nations är genomgående anmärkningsvärdt pessimistisk. Enligt Adam Smiths mening komma de fonderade skulderna i längden att ruinera alla de stora staterna, liksom de redan alltmera försvagat dem. Och äfven om han anser England genom sitt bättre skattesystem mer än de flesta länder i stånd att hålla sig uppe, varnar han för alltför stor optimism i afseende på dess förmåga att utan stort betryck uthärda ens en obetydlig ökning i den redan pålagda bördan. När detta skrefs, var den fonderade engelska skulden 124 mill. pund sterling (1775); och redan det amerikanska kriget, som inföll mellan första och tredje upplagorna af Wealth of Nations, var ej långt ifrån att fördubbla skuldsumman. När England vid början af 1793 ingrep i revolutionskrigen, utgjorde beloppet sålunda 230 mill. Sedermera finansierades kriget till den grad med lån, att den fonderade skulden (för Storbritannien och Irland) vid tiden för freden i Amiens 1802 hade stigit till det efter omständigheterna onekligen häpnadsväckande beloppet 507 mill. pund, en summa, hvars innebörd kanske blir tydligast när man betänker, att den fonderade engelska statsskulden vid världskrigets utbrott 1914 ej stod högre än 587 mill. pund. Under dessa förhållanden kunde Adam Smiths varning icke undgå att göra intryck. Man finner den också åberopad som hufvudvapen emot England i en 1796 utgifven broschyr med den betecknande titeln The Decline and Fall of the English System of Finance, af den bekante engelske republikanen och fritänkaren Thomas Paine, som några år förut flytt till Frankrike och blifvit ledamot af nationalkonventet. I den samtidiga franska journalistik på området, som framdragits af en kvinnlig engelsk historiker, Miss Audrey Cunningham, figurerar också en förestående engelsk statsbankrutt som ett tämligen själfklart framtidsperspektiv; särskildt är detta fallet i en — af Miss Cunningham in extenso aftryckt — ganska måttfull skrift, Des finances de l’Angleterre, från 1803 af litteratören Henri Lasalle.^[33]

Visserligen får man akta sig att öfverskatta betydelsen af dessa synpunkter. Något mera hopplöst förstördt än Frankrikes egna finanser under revolutionen torde vara svårt att uppleta; och detta lands förmåga af stor militär maktutveckling trots den mest genomförda statsbankrutt kunde snarast ha väntats inge skepsis emot vidtgående politiska verkningar af finansiella svårigheter. Men de ledande franska statsmännens tankar togo ej denna riktning. Vare sig på grund af uppriktig öfvertygelse eller med beräkning af verkan på allmänna meningen, utgjorde det sålunda ett axiom för Napoleon, att hans finanser i både krig och fred måste bestridas utan lån i synlig måtto; och mycket mot sin vilja fingo hans finansministrar finna sig i de mest tvifvelaktiga åtgärder, ej blott växande brist i den årliga budgeten utan rent af bedrägliga åtgärder emot statens leverantörer, hellre än att upplägga offentliga statslån. Skuldsättningen stod sålunda för Napoleon åtminstone officiellt som den stora faran för en stats bestånd; från den offentliga finansiella dygdens piedestal kunde han då fördöma det djupt skuldsatta England och försummade naturligtvis intet sådant tillfälle. Men tron på skuldsättningens faror för England berodde knappast enbart på denna motsats, hvars bedräglighet svårligen helt kan ha undgått Napoleon, utan hade nog sin rot i en djupare öfvertygelse, nämligen i föreställningen om det artificiella, det onaturliga i Englands ekonomiska system, i motsats till Frankrikes fast grundade välstånd. Särdeles typiskt för den franska uppfattningen är en passus i Brissots redan citerade tal, där han talar om, att England ej har något underlag — »ej ett enda hypotek» — att erbjuda för sina lån, medan Frankrike till en början har tre milliarder i de egendomar som indragits till kronan och därutöfver i jordens och industriens rikedomar »de enorma tillgångar, som längesedan förtärts af de engelska ministrarnas anspråk». Att dessa »hypotek», som utgjorde underlaget för det franska sedelmyntet (assignaterna), redan vid tiden för Brissots tal tillåtit myntet att nedgå till halfva namnvärdet och ej skulle hindra det att sjunka till 1⁄300 däraf, uteslöt ej tron på deras betydelse för statskrediten. Det ogripbara i ett kreditsystem sådant som det engelska kom de franska iakttagarna att ärligt betvifla dess hållbarhet, och som vanligt gällde detta Napoleon lika mycket som revolutionspolitikerna; ty Napoleons dilettantism på kreditväsendets område framgår af snart sagdt hvarje rad som han skrifvit i dessa frågor liksom af omgifningens vittnesbörd.^[34]

Englands kreditsystem Emellertid tillkom ytterligare, att det ingalunda saknades tecken, som kunde komma äfven ganska insiktsfulla iakttagare att tvifla på hållbarheten i det engelska kreditsystemet. Hufvudsaken utgjorde härvid den s. k. bankstängningen år 1797, då Englands bank upphäfde inlösligheten af sina sedlar för att ej återupptaga den på 22 år — England hade alltså pappersmyntfot under hela den återstående delen af revolutions- och Napoleonstiden. Just för beundrare af det engelska kreditsystemet verkade detta som ett stort och oväntadt slag. Särskildt bevisande är i detta hänseende hvad Mollien, Napoleons blifvande »skattkammarminister» (minister för statsutgifterna), skrifver om saken i sina Mémoires d’un ministre du trésor public. Mollien var nämligen genom intryck från dels Turgots trognaste medhjälpare Malesherbes, dels sin fader, en fransk industriman, helt och hållet behärskad af den ekonomiska liberalismen och långt mer i den engelska, hos Adam Smith förkroppsligade formen än i den franska, fysiokratiska. I memoarerna, som påbörjades 1817 men enligt hans egen uppgift grundades på nästan dagliga anteckningar, återger han det starka intryck den engelska bankstängningen gjorde på honom, som då var en fyrtio års man med erfarenhet både såsom finansämbetsman och praktisk industriman. Eftersom Englands bank var solvent, kunde den visserligen enligt hans mening likvidera utan förlust för sina fordringsägare, men dess sedlar skulle då förlora sin kurs, engelska statskassan få stängas o. s. v.; och »helt visst hade de, som sedan lång tid tillbaka förespått England oroligheter och undergång, aldrig haft större skäl för sin dystra förutsägelse». Det märkliga i läget gjorde ett sådant intryck på Mollien, att han i slutet på följande år rent af företog en hastig observationsresa till fiendelandet (öfver tyskt område), med Wealth of Nations som enda sällskap på färden.^[35]

Under den engelska pappersmyntfotens första årtionde, ungefär fram till 1808, innebar den visserligen i verkligheten ingen nämnvärd försämring af Englands valuta; sedlarna behöllo i hufvudsak sin likvärdighet med metallmyntet, och de utländska växelkurserna höllo sig obetydligt öfver pari. Det var sålunda under denna tid ej stor anledning att i oinlösligheten se någon fara, allra minst någon fara för Englands statskredit eller kreditsystem i öfrigt. Men så alltigenom oklara som föreställningarna på detta område voro, är det nästan en själfklar sak, att läget skulle missförstås. I själfva England vägrade både politiker, bankmän och affärsmän enständigt att inse sedlarnas faktiska depreciation, äfven när den i sinom tid blef högst betydlig; och å andra sidan såg man i Frankrike, under intrycket af det egna pappersmyntets (assignaternas) bedröfliga historia och vidtgående skadliga inverkan, en öfverhängande fara för England i tillvaron af oinlösligt pappersmynt som sådant. Den förut åberopade samtida litteraturen är full af dylika synpunkter; och under sin regeringstid försummade Napoleon aldrig att skrytsamt framhålla det rent otänkbara i att en så ypperligt ordnad styrelse som hans skulle kunna nedsjunka till en dylik »fördärflig» utväg som användning af pappersmynt, »samhällsordningens största fiende», hvarom »alla länders historia bekräftar, att dess ödesdigra erfarenheter förekomma blott under maktlösa regeringar».^[36]

Allt detta kunde emellertid på sin höjd visa svagheten i Englands ekonomiska ställning och sålunda inge en allmän förhoppning om framgång i striden emot en dylik fiende — något direkt sammanhang med den särskilda handelskrigstaktik som heter kontinentalspärrning innebar det icke. Detta sammanhang framträder först när man beaktar den betydelse Englands handel och närmast dess export på kontinenten ansågos äga för dess kreditsystem liksom öfver hufvud taget uppfattningen om de kontinentala förbindelsernas inverkan på den engelska valutan.

Export och fastlandskrig Redan Kersaints förut citerade tal den 1 januari 1793 är härvid betecknande, såsom den engelske historikern d:r J. Holland Rose påpekat. »Englands kredit hvilar på overkliga rikedomar; detta folks verkliga rikedomar äro kringspridda öfverallt och fullständigt rörliga. På egen mark befinner sig Englands nationalförmögenhet nästan uteslutande i dess bank, och hela denna byggnad upprätthålles af sjöhandelns underbara lifaktighet.» Med en dylik uppfattning kommer man tydligen lätt till tanken att ruinera hela kreditsystemet genom ett angrepp på handeln. Samma tankegång, kreditsystemets beroende af utrikeshandeln, framträder mer genomförd i flere skrifter af en fransk litteratör, som Miss Cunningham framdragit ur glömskan och som har särskildt intresse i detta sammanhang af det skäl, att Napoleon i ett bref 1803 uttalar sin belåtenhet med hans arbete och begär af honom en mer detaljerad redogörelse för de engelska finansernas läge. Det är en chevalier De Guer (eller Deguer), som i egenskap af rojalistisk emigrant vistats i England och därvid sökt studera det engelska finanssystemet. I stort sedt ansåg han detta mycket efterföljansvärdt, t. o. m. beträffande sedelcirkulationen, men trodde sig finna vissa svaga punkter och framlade resultaten till sina landsmäns upplysning, särskildt i en skrift, Essai sur le crédit commercial comme moyen de crédit, som ursprungligen trycktes i Hamburg 1801 men sedan blef omtryckt i Frankrike, och äfven i andra uppsatser, hvaribland Napoleon lät intaga en i sin officiella tidning, Le Moniteur, för 1803. Dessa diskussioner anknöto framför allt till frågorna om Englands banks guldkassa och de engelska växelkurserna, och sammanhangen äro här af stort intresse. England upprätthöll ju, såsom hvar och en vet, fastlandsmakternas strid emot Frankrike genom subsidier af växlande storlek. Under revolutionskrigen fram till freden i Amiens 1802 utgjorde deras officiellt uppgifna sammanlagda belopp ungefär 14+1⁄3 mill. pund sterling, däraf ett lån till tyske kejsaren på 4,000,000 pund år 1795, men totalbeloppet af extraordinära utbetalningar på fastlandet var många gånger större, enbart för de tre åren 1794—96 öfver 42 mill. pund. Möjligheten att fortsätta dessa subsidier under Napoleonskrigens senare skede, kompletterad genom förmågan att underhålla egna trupper på fastlandet, var tydligen ett af de moment i Englands ekonomiska ställning, som politiskt måste komma i allra främsta rummet i de franske statsmännens ögon. Det gällde därför att se, hur starkt deras sammanhang var med kreditsystemet.^[37]

Äfven i detta hänseende är Adam Smiths framställning högst belysande. Under sin ryktbara kritik af merkantilsystemet, sådant han uppfattar det, kommer han nämligen också in på den äfven under det nu pågående kriget välkända frågan om guldkassornas betydelse för krigföringen och därvid äfven på deras behöflighet för engelska utbetalningar på fastlandet. Han får då tillfälle att visa, att krigskostnaderna bestridas med konsumtionsvaror och ej med guld och silfver samt att dessa underhållsvaror kunna förvärfvas genom export af antingen ädla metaller, fabriksartiklar eller råvaror. Efter en klar diskussion af det första bland dessa alternativ konstaterar han, att sjuåriga krigets »enorma utgifter» måste ha bestridts ej genom guld och silfver utan med engelska varor af det ena eller andra slaget, samt gör den viktiga iakttagelsen, att Englands export som följd däraf varit ovanligt stor under kriget, utan att lämna någon motsvarande import i utbyte. I den mån betalningen för kontinentalkriget likväl sker med ädel metall, »den stora (internationella) handelsrepublikens betalningsmedel», måste den också köpas med engelska exportvaror, ty hvarken de samlade metallkassorna eller ens den årliga produktionen af guld och silfver äro tillnärmelsevis i stånd att betala de ofantliga belopp som komma i fråga. Adam Smiths slutsats blir alltså, att det är Englands export, som sätter det i stånd att föra krig på fastlandet, och därvid främst exporten af finare och mer förädlade fabriksvaror, som tåla höga transportkostnader. »Ett land hvars industri tillverkar ett stort årligt öfverskott af dylika varor, som i allmänhet utföras till främmande länder, kan under många år fullfölja ett mycket dyrbart krig i utlandet, utan att vare sig exportera guld och silfver eller ens äga något sådant att exportera». Äfven hur detta i praktiken går till, skildrar Adam Smith: regeringen gör upp med en köpman att remittera det erforderliga beloppet till krigsskådeplatsen, och för att där få en fordran skickar denne ut varor antingen dit eller till ett annat land, där han kan köpa en växel på det förra landet.^[38]

I hvad mån denna i och för sig alldeles bindande framställning — hvars förmåga att belysa kontinentalsystemet ej veterligen har tilldragit sig uppmärksamhet — med rätta leder till slutsatsen, att Englands export var en nödvändig förutsättning för dess förmåga att hålla uppe kriget emot Frankrike på fastlandet, är en fråga, som helt och hållet skall sparas till längre fram. Här gäller det endast att framhålla, hur synnerligen nära till hands en sådan konsekvens måste ha legat. I De Guers skrifter, sådana de refereras af Miss Cunningham, utdrages den konsekvensen också, visserligen utan att Adam Smith åberopas, kanske utan att han är känd och i hvarje fall utan något af hans tankeklarhet. De Guer framhåller, att när kriget fördes i Westfalen eller Nederländerna, såsom hundra år förut på Marlboroughs tid, hade England ingen svårighet att vare sig förse sina egna trupper med deras behof eller att betala subsidier, ty det kunde ditföra varor och därmed äfven få tillgodohafvande på platsen. Men sedan de belgiska hamnarna nu blifvit stängda och kriget dessutom flyttats till öfre Rhen och Donau, hade stora kreditsvårigheter uppstått vid subsidiebetalningarna. De Guers framställning kunde alltså inge ännu större förhoppningar än Adam Smiths beträffande svårigheten för England att hålla fastlandskriget vid lif, om subsidiebetalarens export på kontinenten blefve afskuren. Den franske litteratören synes nämligen ha förenklat problemet ända därhän att lämna ur räkningen den »triangulära» handeln, som innebär att export till ett land användes att köpa växlar på d. v. s. betala skulder till ett annat. Med en dylik uppfattning kunde redan kontinentens afstängning förefalla tillräcklig för ändamålet, också om Englands handel i sin totalitet blefve oberörd.

I sina praktiska slutsatser tillhör De Guer närmast den uppfattning Adam Smith gjort det till sin uppgift att vederlägga. När England ej kan betala subsidier med varuexport till utlandet, blir följden nämligen enligt De Guers mening ett af två. Antingen måste det exportera guld; och med den stora cirkulationen af sedelmynt inom landet, gentemot den ringa ökningen i dess tillgång på metalliskt mynt, utsätter detta alla de sedelutgifvande bankerna för fara att gå under. Eller också underlåter England att exportera ädel metall; och då det ej har tillräckligt stora tillgodohafvanden på fastlandet för att motsvara subsidiebetalningarna, komma i stället växelkurserna att undergå en för dess handel ruinerande förskjutning. Som vanligt är det här mer eller mindre korrekt uppfattade yttre företeelser som påverkat tankegången. Det hade varit en våldsam nedgång i Englands banks metalliska kassa, nästan ned till 1 mill. pund, som föranledt bankens stängning i februari 1797; och det uppseende denna händelse väckte tycks ha undanskymt det förhållandet, att kassan redan året därpå på nytt steg till 6+1⁄2, ja 7 mill. pund samt under de följande åren trots betydliga fluktuationer aldrig på nytt gick ner till siffran vid bankstängningen. Också de engelska växelkurserna, närmast på Hamburg, hade fluktuerat starkt och varit särskildt »ogynnsamma» för England under åren 1794 och 1800—01, hvilket man satte i samband med de stora utbetalningar på fastlandet, som onekligen delvis sammanföllo i tiden med dessa företeelser.^[39] Uppfattningen hos De Guer var alltså delvis mycket förklarlig; i hvad mån den var riktig är en fråga som ej hör till detta stadium af undersökningen.

Hvad det däremot gäller på detta ställe är den utmärkta grundval för ett angrepp på Englands export som en dylik åskådning erbjöd. Med uppfattningen af å ena sidan växelkurserna och metalltillgången som verkningar af betalningsbalansen gentemot utlandet och å andra sidan Englands allmänna solvens som beroende af bankernas metalliska kassa hade man nämligen kommit fram — eller tillbaka — till en motivering för den gamla merkantilistiska handelspolitiken med mycket starkare bevisföring än tidigare. Merkantilsystemets handelspolitik byggde, också den, på handelsbalansläran, på faran af »undervikt i handelsvågen»; men på 1500- och 1600-talen hade det ej såsom under Napoleonstiden funnits ett system af sedelcirkulation med metalltäckning, hvilket kunde antagas bli ruineradt genom en ogynnsam betalningsbalans.

Guldexport För Napoleon personligen voro liknande tankegångar säkert ej främmande, det kommer att framgå af hans iakttagelser längre fram i tiden, hvilka skola behandlas på sitt ställe; men hufvudsakligen var det efter allt att döma enklare nationalekonomiska föreställningar som behärskade honom. I betraktande både af hans egna yttranden och hans medhjälpares vittnesbörd kan det nämligen ej gärna råda något tvifvel om, att han tack vare sitt förakt för »ideologerna» ännu befann sig på den för-merkantilistiska, s. k. bullionistiska ståndpunkten, som såg något i och för sig olyckligt för ett land i export af ädla metaller och en lycka i guldimporten som sådan. Så t. ex. skrifver han i ett högst karakteristiskt bref till sin finansminister (inkomstminister) Gaudin (29 maj 1810) om hur smugglingen (sic) med England skall ordnas: »Mitt syfte är att gynna utförseln af Frankrikes lifsmedel och importen af utländskt mynt»; och i ett annat bref till brodern Louis af Holland (3 apr. 1808) ger han en anvisning om sättet för export af genever till England genom smugglare, som slutar med följande intensiva apostrofering: »De måste betala med penningar, aldrig med varor. Aldrig, förstår Ni?» I öfverensstämmelse härmed förekommo licenser som berättigade till resor på England mot export därifrån af myntadt och omyntadt guld och silfver men intet annat; och i en rapport till kejsaren (den 25 november 1811) framhåller också Gaudin som licenssystemets uppgift »metallmyntets utdragning från England, exporten af franska varor och lifaktighet i våra hamnar». Hans kollega Mollien nämner också som förklaring till en högst egendomlig affär med väldiga förskott från franska statskassan åt de finansmän, hvilka det tvärtom ålåg att förskottera skatterna (les faiseurs de service), att något dylikt aldrig kunnat ske, om icke dessa herrar åtagit sig att från de spanska kolonierna skaffa ädla metaller, som ansågos vara något ovärderligt.^[40] Med en dylik uppfattning motiverade kriget mot Englands export sig själft, så snart det föranledde England att exportera guld.

På förhand skulle man kanske vara böjd att betvifla Napoleons intresse för dylika synpunkter, men det vore i så fall ett ofantligt misstag. Napoleons på en gång styrka och svaghet var att själf vilja förstå hvarje detalj i sin styrelse bättre än någon medhjälpare, och alldeles särskildt gällde detta finanserna. Huruvida detta är något karakteristiskt för de franska revolutionärerna är mig ej bekant; men säkert är, att det återfinnes också hos Karl Johan, om hvilken Trolle-Wachtmeister i sin dagbok (1816) berättar, att kronprinsen alls icke bestred möjligheten att Sverige ägde tre hundra dugligare militärer än han men förklarade sig i afseende på den högre finansen ej vilja stå tillbaka för någon, emedan han sedan gammalt gjort den till föremål för sitt särskilda studium. Möjligen var detta helt enkelt en imitation af Napoleon, med hvilkens finansåtgärder hans gamle medtäflares sträfvanden hade särdeles många beröringspunkter. Säkert är, att Napoleons fantastiska men med oerhörd möda — ofta i fält och alltid på egen hand — verkställda sammanställningar ur de tablåer, hans finansministrar lämnade honom, ådagalägga en nästan ofattlig uppmärksamhet åt just dessa frågor, ehuru resultaten ej stå i något förhållande till mödan eller uppfinningsförmågan. Molliens memoarer äro också en fortlöpande kommentar härtill; han talar om att »två månaders rådsförhandlingar och enskilda konferenser, som nästan dagligen upprepades i Paris eller Saint-Cloud efter hans (kejsarens) återkomst från Njemens stränder [1807], icke mättat denna nyfikenhet, denna kärlek till detaljer, som fick utlopp särskildt i finansfrågor. Hans fantasi skapade i hvarje ögonblick nya sifferkombinationer, som han tog för nya tillgångar; dylika felslut voro desto svårare att vederlägga, som de siffror hvari han uttryckte dem gåfvo misstagen skenet af aritmetiska sanningar». Det ligger alltså ej den minsta osannolikhet i att Napoleon tillmätt sina föreställningar om kreditväsendet och de ädla metallerna ett afgörande inflytande på den stora politiken mot England.^[41]

Ekonomiska rubbningar Emellertid medverkade sannolikt också andra moment. Ett af dem var det redan i förbigående antydda, ganska själfklara sträfvandet att öfver hufvud taget vålla rubbningar i Englands näringslif och särskildt i dess industri. Han lät en af sina pennförare, D’Hauterive, i en 1800 utgifven skrift, De l’état de la France à la fin de l’an VIII, framställa den starkt genomförda arbetsfördelning, hvarpå Englands näringslif var byggdt, som en särskildt förvärrande omständighet vid hvarje ändring i näringslifvets riktning. Efter allt att döma var det främst arbetslöshet och däraf följande arbetaroroligheter som Napoleon hoppades kunna åstadkomma i England genom en afspärrningspolitik; åtminstone är det ett faktum, att få saker i hans egen inre politik upptogo hans tankar så mycket som detta. Det understödsväsen han vid kriserna 1807 och 1810—11 tillämpade gentemot industrien, motiverar han med vanlig och i detta fall ganska sympatisk brist på hjärtnupenhet i ett bref till sin dåvarande inrikesminister Champagny (27 mars 1807) med förklaringen, att han ej gjorde det för att rädda vissa affärsmän från bankrutt utan för att hindra stora arbetarskaror att bli utan arbete; och af omvänd anledning stod ingen hjälp att få för handtverkare och mindre industriidkare, af hvilka endast få arbetare voro beroende. Mollien, som hyste en ortodoxt »gammalliberal» ovilja mot hela detta låneväsen, skildrar också utförligt, hur en enligt hans mening insolvent stor bomullsfabrikant (Richard Lenoir) lyckades få ett lån på 1+1⁄2 mill. francs på grund af att han var ägare af en stor fabrik i en af Paris’ folkrikaste förstäder (Faubourg Saint-Antoine). Och Chaptal, hvilkens uppfattning eljest knappast på någon punkt sammanfaller med Molliens, berättar i full öfverensstämmelse härmed, att kejsaren sagt åt honom: »Jag fruktar dessa oroligheter som bero af brist på bröd; jag skulle dra mig mindre för ett slag mot 200,000 man».

Hur Napoleon tänkte sig kontinentalsystemets verkningar rent. utvärtes framgår kanske enklast af en redan förut antydd öfversikt öfver kejsardömets ställning den 24 aug. 1807, framlagd af inrikesministern för Lagstiftande kåren. Den utger sig för att vara en tafla öfver systemets verkningar, men eftersom detta vid den tiden knappast ens hade hunnit genomföras, har den beviskraft på sin höjd beträffande syftet.

»England ser sina varor afvisade från hela Europa och sina fartyg, lastade med onyttiga rikedomar, irra omkring på de vida haf, där de gjort anspråk på att enväldigt härska, under fruktlöst sökande från Öresund till Hellesponten efter en hamn som öppnar sig för att mottaga dem.»^[42]

Det gäller nu att se, hur denna politik genomfördes och hvilka verkningar den medförde.

---

1. Lettres, instructions et mémoires de Colbert (1861—73) t. ex. II s. CCLXVII, VI 264 f., 269, VII 239 etc. Se vidare art. Merkantilsystemet och Colbert i Nordisk Familjebok, ny uppl. (af förf.).
2. Umrisse und Untersuchungen (1898) 95.
3. Statutes of the Realm V 862 ff., VI 98 ff., etc. — Ashley, The Tory Origin of Free Trade Policy, i: Surveys Historic and Economic (1900) 277 ff. — Levasseur, Les traités de commerce entre la France et l’Angleterre (Revue d’économie politique XV, 1901) 964 ff. — Adam Smith, Wealth of Nations (3:e uppl., 1784) bok IV, kap. III, afd. I, ed. Cannan (1904) I 437 f., 432.
4. Scott, The Constitution and Finance of English Joint Stock Companies to 1720, III (1911) 80 ff.
5. Wealth of Nations bok IV, kap. III afd. II, ed. Cannan I, särskildt 458 ff., Sommarins öfvers. II (1911) 49 f.
6. Till detta och det följande: Rose, William Pitt and National Revival (1911) 183 ff., 321 ff. — Salomon, William Pitt der jüngere 1:2 (1906) 205 ff. — Levasseur, Histoire des classes ouvrières et de l’industrie en France avant 1789 II (1901) 546 ff. — Levasseur, Histoire du commerce de la France I (1911) 535 ff., 542 ff. — Histoire de France ed. Lavisse IX:1 (1910) 221 ff.
7. Chaptal, De l’industrie françoise I (1819) s. XVI. — Levasseur, Histoire es classes ouvrières et de l’industrie en France de 1789 à 1870 I (1903) 405.
8. Ballot, Les prêts aux manufactures (Revue des études Napoléoniennes II, 1912) 45.
9. Levasseur, senast anf. arb. I 38 ff. — Schmidt, Le Grand-Duché de Berg 1806—1813 (1905) 326 f.
10. Lois, et actes du gouvernement (1807) VI 434 f., VII 84, 464 f., 409 f., 492 ff. — Bulletin des lois de la république française, II. série, bull. 86 nr 825, 105 nr 1002. — Le Moniteur (omtryck 1840—45) 23 och 24 sept. 1793, 21 okt. 1796. — Levasseur, Hist. des cl. ouv. 1789—1870 I 38 ff., 87 ff., 260. — Sorel, a. a. III 476 f., V 116, 124. — Schmidt 326 ff. — Rose, William Pitt and the Great War (1911) 103 f.
11. Söderqvist, Le blocus maritime (1908) 44 f.
12. Lydia Wahlström, Sverige och England under revolutionskrigens början (1917) 192 f. — Parliamentary History XXXII 235 f.
13. Wahlström 47.
14. Stephen (ed. Piggott, 1917) 106 ff.
15. History of England in the Eighteenth Century IV (1882) 157, sv. öfvers. IV (1886) 159.
16. Holm, Danmark-Norges udenrigske Historie fra 1791 til 1807 I (1875) 231. — Stephen 170.
17. Stephen 90, 60 ff., 195 etc. — Emory Johnson m. fl., History of Domestic and Foreign Commerce of the U. S. II (1915) 23. — Parliamentary History XXXV 916. — Hansard's Parliamentary Debates XXII 8, 42 f. (öfverhuset 5 och 6 maj 1812).
18. Hansard's Parl. Deb. IX App. sp. XV f. — Levasseur, Hist. d. cl. ouvr. av. 1789 II 554 n. — Johnson II 20. Jfr tab. nedan s. 70.
19. Stephen i underhuset 3 mars 1812 (Hansard's Parliamentary Debates XXI 1136).
20. Stephen 168. (Kursiv. af E. H.)
21. Stephen 39, 169, 70 ff., m. fl. st. — Rose (Vice Pres. i Board of Trade) i underhuset 3 mars 1812 (Hansard XXI 1122). — Mahan, Influence of Sea Power upon the French Revolution and Empire 1793—1812 II (1893) 309, 252 n. — The Laws of England (ed. Halsbury), s. v. Aliens, I (1907) 311 f. — Wahlström 62 f. — Etc.
22. Martens, Recueil des principauxtraités V² (1826) 596—604. — Annual Register 1793: State Pap. 176 ff. — Stephen 175 n., 18 ff., 33. — Holm, D.-N. udenr. H. I 106—115, 171 ff. — Mahan, Infl. of Sea Power II 233 ff. — Mahan, Sea Power in its Relations to the War of 1812 I (1905) 89 f., 93, 27. — Wahlström 10 ff., 62 f., 99, 126. — Bassett, The Federalist System 1789—1801 (The American Nation, A History, ed. Hart, XI, 1906) 122 f., 129. — Le comte de Fersen et la cour de France (ed. Klinckowström, 1878) II 419. — Lars von Engeström, Anteckningar och minnen I (1876) 235 ff.
23. Büsch, Sämmtliche Schriften über die Handlung V (1825) 278 f.
24. Lois etc. VII 52 f. — Bulletin des lois II. série 178 nr 1678, 235 nr 2118. — Martens, Recueil V² 388 f., VI² 743 f. — Büsch, a. a. kap. 8—9. — Holm, D.-N. udenr. H. I 69, 175 f., 195, 222 ff., 232—250, 258, 266 f., 307, 313. — Mahan, Infl. of Sea Power II 219 f, 243 ff., 255 ff. — Bassett 220 f. — För hela denna del af ämnet: Söderqvist 18—49. — Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 8 för 1902, 54—61. — Hugo Larsson, Sveriges deltagande i den väpnade neutraliteten 1800—1801 (1888).
25. Schmidt 418.
26. Le Moniteur 3 jan. 1793. Jfr Sorel III 244 f.
27. Commentaires de Napoléon I:er, III (1867) 413. — Zeyss, Die Entstehung der Handelskammern u. die Industrie am Niederrhein währ. d. franz. Herrschaft (1907) 94. — Schmidt 339 ff. — Servières, L’Allemagne française sous Napoléon I:er (1904) 128 f. — Wohlwill, Neuere Geschichte der Freien und Hansestadt Hamburg insbesondere von 1789 bis 1815 (Allg. Staaten-Geschichte Abt. III, Werk X; 1914) 181 ff., 197, 202 n. 2. — Wohlwill, Frankreich und Norddeutschland von 1795 bis 1800 (Hist. Zeitschr. LI, 1883) 424 f.
28. Sorel IV (1892) 176, 183, 213, 266 ff., 359, 387 ff., 392, 464, V (1903) 102.
29. Le Moniteur (réimpr.) 14 och 16 brumaire år V. — Mahan, Infl. of Sea Power II 248 f.
30. Preussen und Frankreich von 1795 bis 1807 (Publicationen aus den K. Preussischen Staatsarchiven VIII), ed. Bailleu, I (1881) 113. — Mahan, senast anf. arb. II 247 f.
31. Le Moniteur 15 januari 1793.
32. Chaptal, Mes souvenirs sur Napoléon (1893, författade kort efter 1815) 274—79. — Bref till Louis af Holland 15 dec. 1806 (Lettres inédites de Napoléon I:er, ed. Lecestre, 1897, nr 134).
33. Macaulay, History of England, Chap. 19, ed. Henderson (1907) 617 f. (jfr Burke, Observations on a late publication intituled The Present State of the Nation, 1769). — Adam Smith, Wealth of Nations, Book V, Chap. III, ed. Cannan II 396, 407 f., 414 f. — National Debt 1786—1890 (Blue Book C.—9010; 1891) 72 ff. — Miss Cunningham, British Credit in the Last Napoleonic War (1910) 17 f., 27 ff.
34. Correspondance de Napoléon I:er (1858—1869), skrifvelser om finanserna och Banque de France, t. ex. om de förra: nr 21 020 (19 dec. 1813), om den senare: nr 6040 (15 apr. 1802), 14 305 (8 sept. 1808), 16 438, 16 448, 16 471 (5, 9, 15 maj 1810). — Mollien, Mémoires d’un ministre du trésor public 1780—1815 (1845, här anv. ed. Gomel, 1898) II 411—33, 465 ff., m. fl. st. — Sorel VI 212, 242.
35. Mollien I 185 ff., m. fl. st.
36. Corresp. de Nap. nr 9929 (5 mars 1806), 14 413 (25 okt. 1810), 21 020 (19 dec. 1813) etc.
37. Rose, Napoleon and British Commerce (1893), omtr. i Napoleonic Studies (1904) 167. — Corresp. de Nap. nr 6611. — Miss Cunningham Chap. 4. — Porter, The Progress of the Nation, Sect. IV, Chap. IV, (New Ed., 1851) 507 (på grundval af uppgifter i engelska parlamentet år 1815). — Tooke, A History of Prices from 1793 to 1837 I (1838) 208 f.
38. Wealth of Nations, Book IV, Chap. I, ed. Cannan I 407—11.
39. Tooke I 197—207, 239—252, II 384.
40. Corresp. de Nap. nr 16 508, 13 718. — Servières 136 n. 3, 138 f. — Mollien I 493.
41. Trolle-Wachtmeister, Anteckningar och minnen (ed. Tegnér) II (1889) 74. — Mollien II 155 ff., m. fl. st.
42. Corresp. de Nap. nr 12187. — Ballot, Les prêts sur les manufactures (Rev. des ét. Nap. II 1912) 48 f. — Mollien III 19—25. — Chaptal, Souvenirs 285. — Corresp. de Nap. nr 13 063. (Kursiv. af E. H.)