Kontinentalsystemet/Kapitel 2

←  KAP. I. Kontinentalsystemets förutsättningar

Kontinentalsystemet av Eli Heckscher KAP. II. Kontinentalsystemets tillkomst och yttre förlopp

KAP. III. Kontinentalsystemets inre historia och tillämpning  →

ANDRA KAPITLET

Kontinentalsystemets tillkomst och yttre förlopp

Berlin- och Milanodekreten 1806 och 1807 — Orders in Council 1807 — Förenta Staternas själfblockad 1807—1812

Handelskriget före Berlindekretet 1799—1806 Bonapartes makttillträde i slutet af år 1799 ledde, som hvar och en vet, icke till den allmänna freden samt särskildt ej till freden med England; och de tendenser som förut skildrats fortforo därför på båda sidor. Det nya var hufvudsakligen en stark aktivitet hos de neutrala, resulterande i det väpnade neutralitetsförbundet i december 1800 mellan Sverige, Danmark och Ryssland, med Preussen som tämligen motvillig fjärde man. Det byggde på samma grundsatser som 1780 års väpnade neutralitet, blott med ytterligare garanti emot kapning vid blockad, i form af föregående varning från de bevakande krigsfartygens, sida, äfvensom förbud mot visitering af konvojerade handelsfartyg. Stöten hade gifvits därigenom, att de nordiska konvojeringarna fortsatts äfven sedan Frankrike i december 1799 upphäft nivôse-lagen, såsom förut omtalats, och därigenom fått sin spets riktad mot England. Häraf följde upprepade sammanstötningar med engelska krigsfartyg, och i september tillkom ett ovanligt flagrant öfvergrepp från engelsk sida, då engelska kapare i Barcelonas hamn bemäktigade sig ett svenskt fartyg och under skydd af dess neutrala flagg lyckades kapa de där liggande spanska skeppen.

»De neutralas liga» blef därför Bonaparte ett ytterst välkommet moraliskt och politiskt stöd mot England, och från dess korta lifstid härstamma åtskilliga af hans tidigare yttranden om kontinentens afspärrning emot England, bl. a. ett till hans medhjälpare Roederer (dec. 1800) om nödvändigheten att »blockera engelsmännen på deras ö» och »vända till deras fördärf detta insulära läge, som skapar deras oförsynthet, deras rikedom och deras öfvervälde».^[1] Redan nu poserade också Bonaparte som förkämpen för hafvens frihet och fastslog i en traktat med Förenta staterna (1800, ratificerad 1801) samma grundsatser som den väpnade neutraliteten förfäktade. Som bekant slutade emellertid den väpnade neutraliteten efter några få månader med kejsar Paul I:s mord och slaget på Københavns redd (mars och april 1801), och resultatet af de neutralas aktion blef endast en rysk-engelsk sjöfartskonvention (517 juni samma år) — med sen och motvillig anslutning från Danmark och Sverige. Häri lyckades England bl. a. få fastslaget, att fritt skepp ej skulle göra fritt gods och att krigsfartyg, ehuru ej privata kapare, skulle få visitera konvojerade handelsfartyg, mot att å sin sida — på papperet — uppge pappersblockaden och begränsa kontrabandsbegreppet, hvilket ytterligare skedde genom en uppgörelse med Sverige 1803. Bonaparte fullföljde emellertid sina spärrningsplaner mot England på andra håll genom hvad den engelske historikern Rose kallat hans kustsystem, d. v. s. tillämpningen af 1790-talets franska politik att afstänga England från tillträde till fastlandet genom att i ena eller andra formen göra sig till herre öfver dess kuster. Sedan Österrike i februari 1801 slutit formlig fred i Lunéville, måste sålunda först Neapel och Kyrkostaten samt längre fram på året äfven Englands egen bundsförvant Portugal bekväma sig att stänga sina hamnar för engelsmännen.

Denna fas af spärrningspolitiken slutade dock ganska snart, därigenom att sent omsider fred ingicks också mellan England och Frankrike, nämligen fredspreliminärer i London i oktober 1801 och formlig fred i Amiens i mars 1802.

Freden i Amiens 1802 Freden i Amiens blef emellertid blott en »kort och feberaktig paus» i världsstriden, och alla nyare forskare torde vara ense om att en hufvudorsak för att icke säga hufvudorsaken till dess kortvarighet var handelskrigets fortsättning efter det militära krigets slut — inom parentes en betydelsefull erfarenhet för dem som vilja tänka sig in i Europas framtid efter den nu pågående stora kraftmätningen. Bonaparte vidhöll i stort sedt den gamla förbudspolitiken mot engelska varor, under intryck från de franske industrimännen, hvilka enligt Molliens utsago aldrig varit så protektionistiskt sinnade som då. Konfiskationer fortgingo under de gamla revolutionära förbudslagarna, och dessa tendenser voro desto mer ovälkomna för England, som Bonaparte under den korta fredstiden utsträckte eller behöll sin makt öfver stora icke-franska områden (Holland, Schweiz och Piemont). De försök, som från engelskt håll gjordes att få Edenfördraget förnyadt, voro på förhand dömda att misslyckas, ty intet var längre från Bonapartes tankar. Då fred med England ånyo var å bane 1806, skall han i Conseil d’état ha för- klarat sig 48 timmar efter dess afslutande ämna »proskribera utländska varor och promulgera en fransk navigationsakt, som stänger hamnarna för andra än franska fartyg»; »t. o. m. kol och engelska milords skola nödgas landstiga under fransk flagg». I fråga om den franska politikens återverkan på Englands ekonomiska läge under fredspausen har den föreställningen spridt sig, stödd på den engelske historikern Roses auktoritet, att freden skulle ha medfört en försämring, hvilket visserligen efter alla märken att döma är ett rent missförstånd. Exportsiffrorna visa under år 1802 uppgång på alla punkter, särskildt för utförselvärdet af egna varor äfvensom för reexporten af utländska och koloniala varor, hvilka stego med resp. 15 och 23 % i förhållande till året förut; och en liflig men något spekulativ handel på Nord-och Sydamerika började. Emellertid inträffade ett kraftigt bakslag öfver hela linjen under 1803, hvars siffror genomgående ligga under ej blott 1802 års utan äfven de sista krigsårens, hvarvid det är tänkbart, att man häri velat se en verkan af de franska restriktionerna och den ökade möjlighet till konkurrens från andra länder, som på sina håll hade väntats bli en följd af hafvens återuppståndna frihet.^[2] I hvarje fall blef resultatet af den handelspolitiska spänningen liksom af åtskilliga rent politiska moment, som ej ha med vårt problem att skaffa, ett fredsbrott redan i maj 1803, och kraftmätningen mellan England och Frankrike skulle nu utan uppehåll fortgå till Napoleons fall samt därvid bereda den mest obegränsade utveckling för de idéer, hvilkas genesis vi förut följt.^[3]

Spärrningen 1803—06 Till en början fortgick det ömsesidiga handelskriget i hufvudsak i sina gamla former; till åtskilliga detaljer häri blir det tillfälle att återkomma längre fram. Omedelbart efter krigsutbrottet lade England beslag på alla franska och holländska fartyg i engelska hamnar (17 maj 1803), därefter reglerades den neutrala handeln på fiendens kolonier efter en ordning som utgjorde ett mellanting mellan 1794 och 1798 års förut (sid. 29) behandlade instruktioner (24 juni), och kort efteråt vidtogs den åtminstone för tillfället kännbaraste af alla de engelska åtgärderna, nämligen blockadförklaring för Elbes och Wesers mynningar, hvarigenom alltså Hamburgs och Bremens hela handel afskars (28 juni och 26 juli); året därpå förklarades alla franska hamnar vid Kanalen och Nordsjön blockerade (9 augusti 1804). De följande två årens engelska åtgärder voro betydligt mer svåröfverskådliga, under intryck dels af växlande krigsförhållanden och dels af olika tendenser hos de ledande i England; i stort sedt gälla de dels kolonialhandeln och öfver hufvud taget amerikanarnes handel på Europas fastland, dels handeln på Nordsjökusten i allmänhet. Amerikanarnes koloniala mellanhandel blef föremål för kraftiga restriktioner under 1805, ehuru icke genom nya påbud utan genom ny lagtolkning från de engelska domstolarnas sida. Nordsjökusten åter behandlades på ett mycket växlande sätt, i det att 1803 års blockad upphäfdes på hösten 1805 för att förnyas i utvidgadt skick i april 1806, med giltighet äfven för Ems’ och Traves mynningar. 16 maj samma år kungjordes en dubbel blockad, nämligen dels en sträng dylik mellan Ostende och Seines mynning, dels en lindrigare för den öfriga delen af kusten mellan Elbe och Brest, hvarvid neutrala fartyg under vissa förutsättningar fingo rätt att anlöpa den lindrigare blockerade delen; slutligen upphäfdes blockaden mellan Elbe och Ems den 25 september 1806. Naturligtvis kunde dessa senare vacklande åtgärder icke undgå att drabba särskildt Nordtysklands städer mycket hårdt, hvarjämte deras egenskap af pappersblockad höll oviljan mot Englands sjökrigspolitik vid lif.^[4]

Bonaparte å sin sida hade genast efter krigsutbrottet låtit fängsla många tusen resande engelsmän i Frankrike samt utsträckt detta slags krigföring äfven till Holland, och han skred omedelbart till mera omfattande åtgärder i två olika riktningar. Den första gällde Englands utestängning från förbindelse med fastlandet, särskildt med Nordtyskland. För detta ändamål satte han sig i besittning af Hannover, hvilket som bekant tillhörde engelska kungahuset, och utsträckte därifrån sina repressiva åtgärder mot sjöhandelns stora hufvudcentra, Hamburg och Bremen. Hans general, Mortier, fick order att bemäktiga sig alla där befintliga engelska fartyg, varuförråd och matroser. Och ehuru detta misslyckades, gjorde fransmännen sig i stor utsträckning till herrar öfver Englands handel på dessa punkter, såväl öfver hufvud taget genom besittningen af Hannover som särskildt genom ockupation af det lilla hamburgska amtet Ritzebüttel, som omfattade dess uthamn Kuxhaven vid Elbes utlopp. Den första af de nyss omtalade engelska blockadförklaringarna utgjorde svaret härpå, och hansestädernas oberoende fick ständigt nya stötar från båda antagonisterna, af hvilka Napoleon i oktober 1804 helt enkelt lät bortföra engelska sändebudet från hamburgsk, alltså neutral, mark. Dessutom vidtog i början af 1804 en dubbel aktion emot inströmning af engelska varor längre söder ut, i det att tillförseln öfver Emden i det preussiska Ostfriesland uppför Ems till den stora marknaden Frankfurt am Main spärrades genom besättande af staden Meppen vid Ems, samtidigt med att omfattande konfiskationer af engelska varor vidtogos i vasallstaten Holland. I maj 1805 beslöt Napoleon att själf ånyo gripa in mot de engelska varorna i Holland genom att låta franska patruller konfiskera dem utefter holländska sidan af gränsen. Detta föranledde holländska lagstiftande kåren att i största hast förbjuda all samfärdsel med England, påbjuda konfiskation af alla fartyg som kommo därifrån och importförbud på alla engelska varor, äfvensom att förklara vissa varuslag för eo ipso engelska samt slutligen att införa en demarkationslinje, inom hvilken varuupplag voro förbjudna — åtgärder som onekligen i mycket förebåda följande års händelser.

På kontinentalspärrningens område bar detta dock trots allt endast prägel af förpostfäktningar, medan Bonapartes andra linje kräfver större uppmärksamhet, emedan politiken här redan under dessa första år efter krigsutbrottet fullföljdes till sitt slutliga mål. Denna linje höll sig till sin väsentligaste del inom den franska lagstiftningens egna råmärken och gick ut på att spärra Frankrikes marknad för engelska industriprodukter och tidtals äfven för kolonialvaror af engelsk härstamning.

Fransk tullpolitik Såsom ett led i sin allmänna kolonialpolitik, som öfver hufvud noggrant följde »det gamla kolonialsystemets» linje, hade Bonaparte redan under fredsåret 1802 fastställt tullsatserna på kolonialvaror därhän, att tullbeloppet blef 50 % högre för nästan alla specificerade varor och dubbelt så högt för de ospecificerade vid import från utländska kolonier mot för franska koloniernas egna varor (3 thermidor år X—22 juli 1802). I den nya tull-lag, som antogs omedelbart före krigsutbrottet 1803, behölls denna ordning så godt som oförändrad, men en hög tullsats (8 francs pr kg) infördes på bomullsväfnader, naturligtvis med spets mot den engelska textilindustrien (8 floréal år XI—28 april 1803). Krigsutbrottet utlöste omedelbart den gamla, från konventets och direktoriets dagar välkända rena förbudslinjen för allt engelskt (1 messidor—20 juni). Kolonialvaror och industriprodukter, som direkt eller indirekt härstammade från England eller dess kolonier, skulle konfiskeras, och neutrala fartyg måste förete detaljerade franska konsulattester om varornas oskyldiga ursprung. Dock gjordes det karakteristiska medgifvandet, att en fartygsbefälhafvare, som »af glömska eller på grund af omdestinering» underlåtit att förse sig med dylika bevis, likväl kunde få lossa sin last mot att taga motsvarande värde franska varor i återfrakt — ett uppslag som Napoleon skulle komma att starkt utveckla i sin senare politik. I den följande år antagna nya tull-lagen bibehölls förbudsprincipen, visserligen å ena sidan mildrad, bl. a. genom rätt till import af vissa varugrupper med fartyg från hamnar som saknade fransk handelsagent, men å andra sidan skärpt genom ytterligare ett förbud med mycket stor räckvidd, nämligen för fartyg, som utklarerat från eller utan nödtvång anlöpt engelsk hamn, att mottagas i de franska hamnarna (22 ventôse år XII—13 mars 1804). Den sistnämnda bestämmelsen föregrep 1806 års stora Berlindekret, det egentliga kontinentalsystemets upphof.

Emellertid kan man lugnt gå ut från, att hela denna differentialpolitik, med förbud särskildt för de engelska varorna och från England kommande fartygen, ånyo liksom under föregående årtionde har visat sig outförbar. Napoleon föll därför snart i tysthet tillbaka på en allmänt prohibitiv tullpolitik, som ej differentierade mot England utan drabbade alla icke-franska varor lika. I verkligheten kom den del af åtgärderna, som gällde industriens produkter, därigenom att hårdast träffa Englands kontinentala medtäflare, särskildt i dåvarande hertigdömet Berg, det nuvarande Ruhrområdet öster om Rhen, hvilket visserligen ej var afsedt men som ytterligare skärpte skyddet för den inhemskt franska produktionen. Grunden lades genom 1805 års tulltariff, som väsentligt höjde tullsatserna på kolonialvaror och bomullsväfnader (17 pluviôse år XIII—6 februari 1805); och politiken kulminerade i två dekret i början af 1806 (22 februari och 4 mars), hvilka införlifvades med kejsardömets stora högprotektionistiska kodifikation af tullagstiftningen den 30 april samma år, hvarigenom de nya tendenserna utvecklades i två riktningar. Den ena bestod i ofantligt höjda tullsatser på kolonialvaror, med väsentligt mindre och i vissa fall alls ingen skillnad mellan franska och utländska, något som uppenbarligen sammanhängde med att Napoleon efter slaget vid Trafalgar till stor del gick miste om förbindelsen med sina kolonier och måste räkna med att kolonialhandeln alltmer skulle bli rent engelsk. Som exempel kan nämnas, att medan tullsatserna på såväl farinsocker som kaffe och kakao 1802 och 1803 varit 50 resp. 75 francs (pr 100 kg.) för fransk resp. utländsk vara, blefvo de: för socker 80 resp. 100, för kaffe först 75 resp. 100 och därpå 125 resp. 150, för kakao först 95 resp. 120 och därpå 175 resp. 200 francs, så att beloppen kunde stiga ända till tre och en half gånger af hvad de varit tre år förut. Allt detta var dock en obetydlighet i jämförelse med den mest påfallande tullhöjningen af alla, nämligen på en industriell råvara af sådan fundamental betydelse som råbomull; efter att förut ha betalat 1—3 francs pr 100 kg. belades den 1806 med en tull af 60 francs, lågt räknadt 10 % af värdet (hvarvid visserligen 50 francs restituerades vid export af bomullsfabrikat). Allra mest revolutionerande föreföll slutligen det samtidigt, 1806, påbjudna importförbudet på bomullsväfnader (kattuner och mussliner i februari 1806, redan i april utvidgadt till vissa andra bomullsväfnader), hvilka vid denna tid hade hunnit bli en ren nödvändighetsartikel. Napoleon uppgaf längre fram på S:t Helena, att Conseil d’état bleknat inför detta projekt men att han drifvit sin mening igenom med stöd särskildt af den franska textilindustriens ledande man Oberkampfs auktoritet, som naturligtvis ej var svår att vinna för en politik till skydd för hans egen näring. Samtidigt höjdes tullsatsen på bomullsgarn (»förspinning» importförbjöds), särskildt för de lägre (gröfre) numren; och det uppgafs offentligen, att äfven denna vara skulle ha importförbjudits, om man trott sig om att i Frankrike spinna tillräckligt höga garnnummer.

Sydeuropa kom redan 1806 under samma regim. I Italien fullföljde Napoleon sålunda under detta år en politik, som utgjorde ett mellanting mellan den tidigare och den senare franska metoden. Sålunda förklarades i konungariket Italien (Nord-Italien), hvars krona Napoleon själf bar, en mängd varor, särskildt textilvaror, efter tidigare mönster vara eo ipso engelska och därmed importförbjudna, när de ej kommo från Frankrike, hvilket i verkligheten närmast var riktadt emot Frankrikes kontinentala medtäflare, medan i det under Joseph Bonaparte stående konungariket Neapel endast verkligt engelska varor importförbjödos men dessutom all engelsk egendom, beslagtogs. Samma år måste Schweiz hals öfver hufvud anta en lag, som vid stränga straff förbjöd all import af engelska manufakturer utom bomullsgarn — detta som försoningsgärd för att schweiziska affärsmän begagnat veckorna före Neuchâtels öfvergång till Frankrike att dit införa kolonialvaror och manufakturer samt sedan rent af djärfts beklagå sig, när allt detta konfiskerades af Napoleon.

Härmed ansåg sig Napoleon ha verksamt stängt de franska, italienska och schweiziska marknaderna för Englands industri och handel, men det återstod att göra samma sak äfven med det öfriga fastlandet. Därvid föll han i verkligheten tillbaka på den gamla, speciellt mot England riktade förbudslinjen, utan att därför uppge den gentemot alla prohibitiva franska tullpolitiken, som tvärtom gick hand i hand med den förra under hela hans regering. Det är emellertid åt de uteslutande mot England riktade åtgärderna som Napoleon själf gifvit namnet kontinentalsystemet.^[5]

Som bekant voro dessa år fyllda af världsomhvälfvande händelser: Napoleons rustningar för landstigning i England (1803—1805), franska kejsardömets upprättande (maj—dec. 1804), bildandet af tredje koalitionen mot Napoleon och dess besegrande vid Ulm och Austerlitz (okt. och dec. 1805), hvarpå omedelbart följde freden i Pressburg med »kustsystemets» utsträckning till Adriatiska hafvets ostkust, men äfven den franska flottans definitiva nederlag vid Trafalgar (21 okt. 1805), slutligen den fjärde koalitionen och Preussens krossande vid Jena och Auerstädt (14 okt. 1806).

Berlindekretet 21 nov. 1806 På hösten 1806 var följaktligen Napoleons seger på fastlandet lika fullständig som hans nederlag till sjöss. Det var så till vida fullt befogadt, då Napoleon längre fram pekade på slaget vid Jena som den naturliga förutsättningen för kontinentalsystemets genomförande, emedan han därefter hade i sina händer makten öfver Weser, Elbe, Trave, Oder och alla kuster fram till Weichsel — fastän han förklarligt nog underlät att samtidigt peka på slaget vid Trafalgar som negativt medverkande faktor.^[6] Den stora manifestationen skedde genom Berlindekretet, utfärdadt den 21 november 1806 från den senast och grundligast besegrades hufvudstad. Den yttre anledningen gaf Englands nyss berörda blockadförklaring den 16 maj samma år, men den var ej annat än en förevändning. Sorel har uppvisat skrifter från juli 1805 och februari 1806 af en viss Montgaillard, hvari Berlindekretet förebådas; där talas efter kända mönster om hur England är förloradt, för den händelse man kan genomföra ett förbud för dess industriprodukter i Europa, ty att förstöra dess handel är att träffa det i hjärtat och att angripa dess allianser samtidigt med dess kontinentala intriger. Men tanken att freden med de olika makterna skulle ha till förutsättning alla fastlandshamnarnas stängning för engelsmännen var tydligen mycket spridd, som man kan se af en samtidig inlaga från franska industriidkare. Redan före dekretets utfärdande finner man också Napoleon, dels i en af sina armébulletiner (den 23 oktober 1806) och dels i ett bref till sin bror Josef (den 16 november) tala om kontinentalblockaden som en gifven sak; och samtidigt med detta bref afgick ett annat till befälhafvaren i Nordtyskland marskalk Mortier att »hermetiskt» stänga Elbe, konfiskera alla engelska varor och arrestera t. o. m. engelska och ryska konsulerna i Hamburg.^[7] I alla hänseenden framstår därför Berlindekretet som krönet på tidigare tankar och åtgärder, ehuru det trots detta slog ned som en bomb, tack vare Napoleons enastående förmåga af iscensättning.

Liksom de flesta af båda parternas åtgärder framträdde dekretet som en repressalieåtgärd, framtvungen af motståndarens otaliga öfvergrepp, men dess bestämmelser kungjordes högtidligen som »kejsardömets grundprincip», tills England afsvurit sina villomeningar. Till innehållet äro bestämmelserna, såsom vanligt i franska författningar, åtminstone vid första påseendet mycket klara, fastän det småningom skulle visa sig, att de dolde åtskillig, afsedd eller oafsedd, tvetydighet. Som motiv anges, att 1) England ej erkänner folkrätten, 2) behandlar alla undersåtar i fiendeland som fiender [riktadt mot lagstiftningen rörande »alien enemies»], 3) behandlar som eröfrade äfven handelsfartyg och handelsvaror samt enskild egendom, 4) utsträcker blockad till obefästade orter [en förebråelse som utgör en reminiscens från blockadens belägringskaraktär] och till platser där det ej har ett enda krigsfartyg, 5) med afsikt att hindra förbindelsen folken emellan och uppbygga sin egen handel och industri på spillrorna af den kontinentala, 6) handel med dess varor skapar medbrottslighet i dess planer, 7) dess handlingssätt gagnat det på alla andras bekostnad, 8) vedergällning följaktligen är berättigad. Kejsaren skall därför tillämpa dess egna metoder mot det själft, och bestämmelserna skola följaktligen ständigt vara i kraft, tills England erkänt att krigets rätt är densamma till lands och till sjöss, att denna rätt ej kan utsträckas till enskild egendom och obeväpnade enskilda samt att blockad skall begränsas till fasta, med tillräckliga stridskrafter bevakade platser.

De principiella, på grund häraf fastslagna bestämmelserna falla i fyra kategorier. Först förklaras formligen brittiska öarna i blockad, och hvarje handel eller brefväxling med dem förbjudes (art. 1 och 2). Därnäst vänder sig dekretet mot alla engelska undersåtar i de områden, som hållas besatta af fransmännen; de förklaras för krigsfångar och all dem tillhörig egendom för god pris (art. 3 och 4). För det tredje bekrigas brittiska varor, så att handel därmed förbjudes och alla England tillhöriga eller från dess fabriker eller kolonier härstammande varor likaledes äro god pris, hvarvid hälften af värdet skall användas att hålla köpmännen skadeslösa för de engelska kaperierna (art. 5 och 6). För det fjärde och sista förbjudes hvarje fartyg, som kommer direkt från England eller dess kolonier eller som anlöpt dem efter dekretets kun- görande,tillträde till någon hamn (art. 7).

Oklarheten gällde frågan om behandlingen till sjöss. Längre fram (1810) förklarade Napoleon själf vid ett par olika tillfällen, att Berlindekretet innebar enbart »fastlandsblockad och ej sjöblockad» och att det ej skulle tillämpas på hafvet, d. v. s. föranleda kaperier; men detta vittnar endast om den förmåga att glömma, som Napoleon vid behof disponerade öfver. Visserligen är det sant, att hans marinminister amiral Decrès på en fråga från amerikanska sändebudet uttalade som sin mening, att ett fartyg ej kunde kapas blott emedan det var på väg till engelsk hamn. Sant är vidare också, att kaperier eller kondemnering af kapade eller strandade fartyg på grund af Berlindekretet ej förekommo under 1806 eller de sju första månaderna af 1807, hvilket kom sjöfartspremierna att sjunka till 4 % och i England utgjorde oppositionens ständiga argument emot regeringens repressalieåtgärder. Men lika säkert är, att detta förhållande slutade genom en förklaring af Napoleon själf efter hans återkomst från Polen och meddelades prisdomstolarna i september 1807; i själfva verket ändrades praxis redan i augusti och sålunda ingalunda först genom det nya Milano dekretet i december, såsom Napoleon längre fram uppgaf. Kejsarens lagförklaring innebar, att engelskt gods ombord på neutralt fartyg skulle konfiskeras; och i praktiken tillämpades därjämte den tolkningen af dekretet, att fientlig destination var nog för ett fartygs kondemnering, detta för öfrigt i full öfverensstämmelse med både blockadens princip och med direktorietidens praxis.^[8] T. o. m. efter denna tolkning var Berlindekretet emellertid så till vida mildare än 1798 års nivôse-lag, att förekomsten af engelsk last åtminstone ej föranledde kondemnering af själfva fartyget och den öfriga lasten.

Formellt sedt finnas på sin höjd två nyheter i Berlindekretets bestämmelser. Den ena är blockadförklaringen mot de brittiska öarna, hvilken knappast hade kunnat falla någon annan än Napoleon in vid en tidpunkt då intet enda krigsfartyg höll sjön emot engelsmännen. Dess förnämsta betydelse var också att utgöra en effektfull och grandios gest, och icke utan skäl kunde den ryktbare engelske juristen lord Erskine längre fram (15 febr. 1808) säga i öfverhuset, att Bonaparte lika gärna kunde ha förklarat månen i blockad.^[9] Förmodligen åsyftade emellertid Napoleon, utöfver effekten, att därmed drifva Englands pappersblockadprincip in absurdum. Den andra formella nyheten var behandlingen af engelska undersåtar och deras egendom på fastlandet, i analogi med den förra bestämmelsen tillkommen som en fastlandsparallell till Englands kaperiväsen till sjöss. Dess praktiska verkan begränsades efter allt att döma i stort sedt till kungörelseögonblicket, då påbudet öfverrumplade många engelsmän och deras handelsföretag särskildt i de af Napoleon behärskade tyska områdena.

Hvad som bildar epok är sålunda knappast någondera af dessa formellt nya bestämmelser. Det betydelsefulla är i stället den räckvidd, som från och med Berlindekretet gafs åt en hel rad sedan lång tid tillbaka mer eller mindre sporadiskt fullföljda åtgärder. Först nu kunde de olika repressaliemetoderna utbildas till ett verkligt kontinentalsystem, omspännande hela eller nästan hela fastlandet. Först nu gjordes de också till medelpunkten i Frankrikes hela inre och yttre politik, kring hvilken i ständigt stigande grad allting annat måste vända sig. Först nu upptogs tanken på allvar af en härskare och statsman med den enastående förmåga och hänsynslösa konsekvens, som voro nödvändiga förutsättningar för att förvandla planen från ett tankefoster eller ett program till politisk verklighet. Intresset af att följa kontinentalsystemets utveckling knyter sig alltså till det förhållandet, att dess idéer nu kommo att fullföljas på skarpaste allvaret och att idéernas hela innebörd på godt och ondt därigenom fick tillfälle att påverka Europas lif.

Denna systemets innebörd torde tillräckligt framgå af det föregående men må likväl fastslås här, vid utgångspunkten för den yttre händelseutvecklingen. Då blockadförklaringen mot England var föga mer än en gest och Napoleon saknade nästan alla medel att göra sin vilja gällande på hafvet, var det till lands som blockaden måste tilllämpas. Detta innebär, att den var och åsyftade att vara en fastlandets själfblockad, på samma sätt som varit fallet redan med franska direktoriets nivôse-lag af 1798. I syfte att afskära England från afsättning och handel på fastlandet och därigenom trycka det på knä, skulle fastlandet afsäga sig all tillförsel af engelska varor äfvensom kolonialvaror, i den mån de senare härstammade från engelska kolonier och engelsk handel. Det hela ej blott var utan afsåg äfven att vara en »self-denying ordinance»; och de försakelser fastlandet därefter underkastades voro sålunda en åsyftad verkan af Napoleons åtgärder, ej alls ett verk af hans fiende, som tvärtom till största delen i princip och så godt som fullständigt i tillämpningen ägnade sig åt att afhjälpa dem. Fasthåller man ej denna efter våra begrepp mycket paradoxala utgångspunkt, blir den följande utvecklingen oförklarlig. I hvad mån Napoleon tänkt de sig in i alla konsekvenser af sin åtgärd, kan visserligen vara tvifvelaktigt, men det saknas ej antydningar att han var medveten om deras hufvuddrag. Redan med öfversändande af dekreten rörande hansestädernas spärrning (den 3 december 1806) skrifver Napoleon till sin bror Louis af Holland, att de stränga hindren för samfärdseln med England »utan tvifvel skola skada Holland och Frankrike» men att de äro nödvändiga; i ett redan förut (sid. 40) citeradt bref till densamme några dagar efteråt säger han, att systemet skulle ruinera de stora handelsstäderna. Och i sammanhang med systemets skärpning genom Milanodekretet skref han ett år senare (17 december 1807) till sin dåvarande inrikesminister Cretet och ålade denne att uppmuntra kaperiet såsom landets »enda tillförselsmedel». Hans finansminister Gaudin framhöll också öppet vid det senare tillfället, i sin rapport i sammanhang med andra Milanodekretet, skadan af systemet för de franska industrier, som redan då haft svårt att få koloniala råvaror, men ansåg skadan större för England på grund af dess större beroende af industri och utrikeshandel.^[10]

När Mahan i sin ganska oförstående kritik af Napoleons politik utdömer kontinentalsystemet, emedan det vände sig mot de neutrala, som just Frankrike ej kunde undvara, när det själft var utestängdt från hafvet — »den neutrale köpmannen var . . . . positionens nyckel, så länge kriget räckte var han framför allt fiende till Storbritannien, som hade föga behof af honom, och vän till Frankrike, som behöfde honom väl»^[11] — så innebär detta alltså ett förbiseende af hvad hela stridssättet åsyftade. Syftet var att ekonomiskt besegra England, och det kunde Napoleon aldrig uppnå genom att låta den neutrala handeln fortgå. Att Napoleon måste vänta större skada för England än för sina egna länder af kontinentens själfblockad, följde af hela den för honom och hans motståndare gemensamma åskådning vi förut studerat, och därmed var politiken från hans synpunkt tillräckligt väl motiverad. Om han och hans motståndare rätt uppfattade de ekonomiska sammanhangen, är en helt annan fråga, som hör till ett senare kapitel och som ingalunda kan affärdas med en hänvisning till hans behof af de neutralas hjälp för en tillförsel som han tänkte reda sig utan eller ersätta med en annan.

Dekretets genomförande Napoleon skred omedelbart till att genomföra Berlindekretet öfver så stor del af fastlandet som möjligt. Med betecknande öppenhet ålade en artikel (art. 10) i själfva dekretet utrikesministern att kommunicera det med regeringarna i Spanien, Neapel, Holland, Etrurien — allt vasallstater — och Frankrikes öfriga allierade, och ett samma dag aflåtet bref af kejsaren till Talleyrand föreskref i stort sedt samma sak. Men sin första politiska verkan skulle dekretet få i hansestäderna, där grunden som vi veta var lagd långt i förväg och rena verkställighetsåtgärder påbjudits redan före dekretets publicering.

Hansestäderna och framför allt Hamburg voro kanske af alla platser i Europa de mest afgörande punkterna för kontinentalsystemets framgång eller nederlag. Under l’ancien régimes sista år hade den starkt uppblomstrande franska handeln med varor från Frankrikes västindiska kolonier i första rummet vändt sig till hansestäderna, där de franska kolonialvarorna till stor del utträngt sina konkurrenter, så att hansestäderna under dessa år rent af kommo främst bland alla europeiska länder i Frankrikes exporthandel. Härpå gjorde emellertid revolutionskrigen ett plötsligt slut och detta ej blott för Frankrikes utan äfven för det af fransmännen ockuperade Hollands del, delvis utan tvifvel emedan direktoriepolitiken emot de neutrala hindrade dessa att förmedla samfärdseln, när Frankrike ej längre kunde göra det direkt. Nu var det som England ryckte in såsom den ojämförligt viktigaste leverantören af kolonialvaror och industriprodukter till hansestäderna och genom dem ej blott till hela Tyskland utan äfven till stora delar af det öfriga fastlandet, samtidigt med att England å andra sidan hade god användning för den spannmål och de öfriga tyska jordbruksalster som exporterades särskildt öfver Bremen. Tidens statistik måste visserligen användas med stor försiktighet, och siffrorna i olika, äfven officiella källor äro ofta sinsemellan oförenliga; men tendensen är i detta fall omisskännlig, och några uppgifter må därför lämnas. År 1789 gingo på England sammanlagdt från Hamburg och Bremen endast 49 fartyg på tillsammans 7,250 ton, men år 1800 voro siffrorna: 500 fartyg på 72,900 ton, sålunda en tiodubbling af trafiken. Englands export dit uppges mellan 1792 och 1800 ha stigit från 2.2 till 13.5 mill. pund sterling, ja, engelske ministern i Hamburg uppgaf 1807 exporten under de tolf åren dessförinnan enbart på Hamburg till i medeltal 12 mill. pund, en siffra hvars betydelse framgår af att hela Englands export 1807 upptogs endast till något öfver 50 mill. pund. — Jämte denna handel med England uppstod emellertid på 1790-talet också en ytterst liflig, delvis våldsamt spekulativ handelsförbindelse mellan hansestäderna och Förenta staterna, som under denna tid sålde mer på Tyskland än på hela brittiska väldet. Så länge denna handel fick drifvas i någon mån ostörd af engelsk inblandning, borde den ha varit helt annorlunda gynnsam för Frankrike och dess bundsförvanter, emedan handeln bestod å ena sidan i tillförsel af just de franska och spanska västindiska produkterna och å den andra sidan i export af tyska industriprodukter, som rent af lyckades uppta täflan med de engelska i Förenta staterna. Men det hörde till Napoleons orubbliga föreställningar, som snart skulle taga dekretens högtidliga form, att nära nog alla textilvaror och åtskilliga kolonialvaror i verkligheten voro engelska, hur de än maskerade sig, samt att äfven sjöhandelns öfriga varor åtminstone voro misstänkta; och han såg därför i nästan hela hansestädernas sjöhandel ett vitalt engelskt intresse, hvilket den visserligen också till stor del, sannolikt största delen, var.

Redan den 19 november 1806, två dagar före Berlindekretets utfärdande, tog därför marskalk Mortier utan vidare Hamburg i besittning, den 21 november besatte franska trupper Bremen och Weser ned till dess mynning, medan Lübeck hade tagits med stormande hand redan den 6 november, sedan Blücher hade kastat sig in i staden med sina preussiska trupper. Enligt order föreskref Mortier omedelbart i Hamburg redovisning af penningar och varor som härstammade från förbindelser med England. Och i en storordig diplomatisk not till Hamburgs senat motiverade Napoleons beryktade f. d. sekreterare och dåvarande minister därstädes, Bourrienne, ett par dagar senare (den 24 nov.) åtgärden med kejsarens känsla af förpliktelse att »söka säkerställa fastlandet emot de olyckor, hvaraf det hotas» genom Englands machinationer, i det att ett stort antal af Hamburgs invånare notoriskt vore England tillgifna, och underströk Berlindekretets bestämmelser. Genom förordning den 2 december samt bref på bref fastställde, reglerade och inskärpte Napoleon därpå den tullkordong, som skulle skapas utefter hela Nordsjökusten och Elbefloden upp till Travemünde af stora truppstyrkor i förening med tullpersonal.^[12]

Englands motåtgärder Den närmaste frågan var nu, hur England skulle ställa sig till Napoleons nya dråpslag mot grundvalarna för dess handel och industri. Vi stå här inför en af de både då och senare mest missförstådda punkterna i kontinentalsystemets historia.

Napoleons afsikt var att kväfva Englands handel med fastlandet. Englands naturligaste motdrag måste då i och för sig och än mer enligt den tidens uppfattning bestå i att motsätta sig detta kväfningsförsök, alltså att söka upprätthålla förbindelsen med kontinenten på alla upptänkliga sätt. Det lider heller intet tvifvel, att detta i verkligheten var Englands, d. v. s. närmast de engelska köpmännens och fabrikanternas, hufvudsakliga aktionslinje och att alltså den ekonomiska hufvudstriden stod mellan Napoleons spärrningsåtgärder och engelsmännens försök att genombryta spärren. Men engelska statens uppgift på denna, i verkligheten afgörande, positiva linje måste af naturliga skäl vara mycket begränsad, frånsedt den ytterst viktiga grundförutsättning som skapades genom engelska flottans herravälde öfver hafvet. Och med människors vanliga böjelse att på det ekonomiska området fästa sig hufvudsakligen vid statsåtgärder men ganska litet vid det ekonomiska maskineriets eget arbete har hufvudmomentet alldeles för mycket förbisetts till förmån för påtagligare men långt mer underordnade moment. Det är ingalunda meningen att här förfara på samma sätt, men de djupare besedt afgörande momenten på engelsk sida höra af nu anförda skäl ej till kontinentalsystemets yttre förlopp och skola därför sparas.

Visserligen kunde man tänka sig en statlig åtgärd äfven som positivt motdrag, nämligen att genom ekonomiskt eller annat tryck på fienden tvinga honom att återtaga sitt (själf)blockad-dekret. Formellt var detta också hvad som försöktes, i det att alla åtgärder från båda sidor angåfvo sig själfva som repressalier, alltså föranledda af fiendens öfvergrepp och afsedda att föra honom på bättre vägar. I det officiella engelska språket liksom i parlamentsdebatterna kallades detta att »kväfva [fiendernas] våldsamhet och låta skadan af deras egen orättvisa återfalla på dem» (ordalagen i Order in Council 7 januari 1807, hvarom mera strax); och otvifvelaktigt voro dessa förklaringar i många fall allvarligt menade. Men om ett sådant tryck skulle göras på det ekonomiska området, måste det närmast ta motsatt form mot att in- tränga på de kontinentala marknaderna, det måste bli en verklig, importhindrande blockad af fastlandet. Och detta var, som vi väl veta, hvad man alls icke ville tänka på, ty det skulle ha inneburit, såsom det också sades i parlamentet, att när Napoleon stängt dörren för den engelska handeln, så riglade England den.^[13] Ehuru tankar i denna riktning tid efter annan framkommo,^[14] medverkade i öfrigt allting att skjuta dessa positiva motåtgärder åt sidan: Napoleons halsstarrighet, som lämnade ringa hopp om ändring i hans taktik, de små utsikterna att ge ett dylikt tryck nämnvärd styrka och de omedelbara olägenheterna däraf för Englands eget näringslif. Såsom förut kunde därför här ej komma i fråga annat än en gest, som vederlades af hvarje detalj i det faktiska handelslifvet.

Emellertid fanns det vid sidan af såväl genombrytningsförsöken som importhindren i påtryckningssyfte äfven en tredje, negativ linje, nämligen att söka träffa Frankrikes och dess bundsförvanters handel och industri på samma sätt som Napoleon velat träffa Englands, alltså att afskära deras export och på så sätt enligt den rådande uppfattningen undergräfva förutsättningarna för deras ekonomiska blomstring, liksom Napoleon åsyftade att göra gentemot England. Det var handelsrivalitetens politik till skillnad från repressaliepolitikens, för att använda Cannings uttryck. Den kunde ej leda till ett omedelbart tryck, som framtvang själfblockadens upphäfvande, utan uppgiften borde här liksom på motsidan ha inneburit ett långsamt försvagande af fienden, finansiellt och ekonomiskt. Tydligen ledde emellertid denna tredje linje till alldeles motsatta åtgärder mot den nyss behandlade »andra», sålunda ej till afspärrning af tillförsel till fastlandet utan till angrepp på fastlandets handel och närmast på dess export.

Denna tredje linje var ju alldeles i öfverensstämmelse med de allmänna tendenser vi känna och hade så till vida helt andra möjligheter än linjen n:r 2. Men de faktiska förhållandena gåfvo äfven den tredje linjen en mycket stark begränsning, på sätt och vis ännu starkare än den förra, helt enkelt därför, att Englands fjortonåriga välde på hafvet ej lämnat mycket kvar af fastlandets själfständiga sjöhandel, som dessutom ej ens under freden haft tillnärmelsevis samma betydelse för kontinentalstaternas näringslif som den engelska handeln haft för Englands. Däraf följer, att Englands politiska åtgärder emot Napoleons kontinentaldekret öfver hufvud taget icke voro af primär betydelse för den ekonomiska kraftmätningens utgång. För sammanhangens klargörande kräfves emellertid en ganska ingående undersökning af den engelska politikens natur; och den är i alla hänseenden så egendomlig och upplysande för de drifvande krafterna, att en dylik undersökning väl lönar sig, äfven frånsedt de engelska åtgärdernas utrikespolitiska följder och dessas återverkan på själfva den ekonomiska striden.

Hvad som var möjligt och återstod att göra genom statsåtgärder från engelsk sida anslöt sig närmast till kolonialhandeln och därvid i första rummet till de neutralas roll i denna handel. För att detta skall bli begripligt, är det emellertid nödvändigt att gå något tillbaka och betrakta förbindelsen mellan Europas fastland och kolonierna, framför allt de västin diska, under krigsperioden fram till 1807.^[15]

Den koloniala mellanhandeln Medelpunkten i kolonialhandeln vid denna tid utgjorde de västindiska öarna, framför allt i deras egenskap af sockerproducenter, och bland dessa framstodo de franska och spanska, i första hand Haiti och Cuba, som betydligt öfverlägsna de engelska, Jamaica och andra. Handeln på Napoleons och hans spanske bundsförvants västindiska besittningar betraktades därför nästan som sjöhandelns stora pris, eftersökt af de neutrala under de på hafvet maktlösa europeiska moderländernas ifriga understöd, medan England ville begagna sin makt att vinna detta pris för sig. Visserligen hade den förnämsta kolonien af alla, Haiti eller, mer korrekt uttryckt, dess västra, franska tredjedel St. Domingue lidit ofantligt af de många negerupproren alltsedan revolutionskrigens första år, men tillräckligt fanns kvar som kunde locka vinstbegäret. Och dessutom voro de öfriga franska kolonierna, Guadeloupe och Martinique i Västindien, Guyana på sydamerikanska fastlandet, Ile-de-France (det nuvarande Mauritius) och Réunion samt Senegal i Afrika något mindre skadade af händelsernas utveckling, medan de spanska besittningarna efter utomståendes vittnesbörd ej synas ha lidit väsentligt. Det land som låg närmast till att bemäktiga sig den i fredstid svartsjukt bevakade handeln med alla dessa områden var tydligen Förenta staterna, hvilka just börjat sin själfständiga politiska tillvaro och därvid sökte vägar som kunde föra dem bort från den exklusiva ekonomiska förbindelse med England kolonialtiden skapat och upprätthållit. Så uppstod en triangulär handel af största betydelse för amerikanska unionens atlantiska stater. Fartygen gingo med spannmål och trävaror till de franska och spanska västindiska öarna, hämtade där kolonialvaror, framför allt socker och kaffe, som de förde till europeiska fastlandet, hvarefter de återvände hufvudsakligen i barlast men delvis också med europeiska industriprodukter. Det öfverskott af fordringar på fastlandet de amerikanska köpmännen därigenom fått användes att likvidera landets öfverskott af skulder till England för dess textil- och järnvaror, som fortfarande behärskade den amerikanska marknaden, hvarjämte en betydlig del af dessa också reexporterades till det öfriga Amerika, närmast just de franska och spanska västindiska öarna.

Hela denna handel stred emot »1756 års regel» och kunde därför ej i princip tolereras af England. Såsom regeln under de egentliga revolutionskrigen tolkades af den högt ansedde engelske amiralitetsdomaren Sir William Scott (sedermera Lord Stowell), ännu i dag en stor auktoritet på sjökrigsrättens område, erbjöd den emellertid åtskilliga möjligheter för de neutrala och närmast för amerikanarne. Framför allt i det ryktbara rättsfallet om fartyget Immanuel 1799 utvecklade han nämligen å ena sidan, att de neutrala ej kunde göra något som helst anspråk på handel med fiendens kolonier i krig, emedan dessa kolonier (på grund af »det gamla kolonialsystemet») före kriget varit lika oåtkomliga för dem som om de legat på månen och öppnats för handeln blott genom Englands sjösegrar. Men å andra sidan betonade han också, att dessa förbud för handel med fientliga koloniers produkter endast gällde så länge de icke ingått i ett neutralt lands varuförråd, och detta utvecklades närmare i fallet Polly året efter därhän, att beviset för en dylik »neutralisering» borde bestå i varornas lossning och förtullning i neutral hamn. Ett sådant kraf på hvad som kallades afbruten resa (broken voyage) var ej svårt att fylla, så mycket mindre som de västindiska öarnas geografiska läge gjorde det föga tidsödande att anlöpa amerikansk fastlandshamn, närmast Charleston i Sydkarolina, på väg till Europa. Utan tvifvel med afsikt underlättade amerikanska regeringen saken genom tillåtelse att vid förtullningen betala enbart med en skuldförbindelse och att få hela tullbeloppet så när som på en ringa bråkdel (3+1⁄2 %) restitueradt vid reexport; tullbehandlingen blef då den minsta möjliga garanti för varornas öfvergång i neutral handel. När äfven varornas lossning begärdes, hade man möjligheten att gå till en varfshamn i Nya England och begagna tiden till att få fartyget repareradt, medan lasten lossades och lastades på nytt. Resan blef sålunda en rundresa (circuitous voyage).

Resultatet af dessa egendomliga manipulationer kan belysas på många sätt. Förenta staternas utrikeshandel tog under krigsåren ett uppsving, hvars like sällan har skådats, medan den korta fredspausen medförde omedelbar nedgång; och handelns karaktär framgår af den alldeles unika öfvervikten för reexport (export af utländska produkter). Siffrorna äro visserligen ej i alla hänseenden höjda öfver tvifvel men tillräckligt värdefulla att förtjäna återges (mill. dollars):

År	Export			Import
	Inhemska varor	Utländska varor	Total	För inh. kons.	Total
1790	19,67	0,54	20,21	22,46	23,00
1791	18,50	0,51	19,01	28,69	29,20
1792	19,00	1,75	20,75	29,75	31,50
1793	24,00	2,11	26,11	28,99	31,10
1794	26,50	6,53	33,03	28,07	34,60
1795	39,50	8,49	47,99	61,27	69,76
1796	40,76	26,30	67,06	55,14	81,44
1797	29,85	27,00	56,85	48,38	75,38
1798	28,53	33,00	61,53	35,55	68,55
1799	33,14	45,52	78,67	33,55	79,07
1800	31,84	39,13	70,97	52,12	91,25
1801	47,47	46,64	94,12	64,72	111,36
1802	36,71	35,78	72,48	40,56	76,33
1803	42,21	13,59	55,80	51,07	64,67
1804	41,47	36,23	77,70	48,77	85,00
1805	42,39	53,18	95,57	67,42	120,60
1806	41,25	60,28	101,54	69,13	129,41
1807	48,70	59,64	108,34	78,86	138,50

Man finner här, hur exporten af utländska varor springer upp från nästan intet till belopp, som i slutet af 1790-talet långt öfverstiga exporten af de egna produkterna, för att under fredsåren 1802—03 sjunka till föga mer än en fjärdedel af siffran för det senaste krigsåret men på nytt stiga omedelbart efter det nya krigets utbrott upp till nästan halfannan gång exporten af inhemska varor 1806. Exporten till Europa af de två viktigaste västindiska produkterna under några typiska freds- och krigsår är också belysande (eng. viktpund, lbs.):

	1792	1796	1800	1803	1804
	(fred)	(krig)	(krig)	(fred)	(krig)
socker	1,122,000	35,000,000	82,000,000	20,000,000	74,000,000
kaffe	2,137,000	62,000,000	47,000,000	10,000,000	48,000,000

Det kan också vara af intresse att få en mer åskådlig bild af denna handel än siffrorna kunna lämna, genom en teckning af den amerikanske historikern prof. Mc Master; den utgör blott en sammanfattning af de rikhaltiga, på handlingar i prisrättsmål grundade uppgifterna hos Stephen i hans redan ofta här förut citerade bok:

»Alla krigförandes utom Englands handelsflaggor försvunno från hafvet. Frankrike och Holland upphörde fullständigt att drifva handel under egen flagg. Spanien fortsatte till en tid att transportera sina ädla metaller i egna skepp skyddade af krigsfartyg, men uppgaf det snart, och Perus metalltackor fördes till spanska kusten i amerikanska lastrum. Det var under vår [Förenta staternas] flagg, som gummihandeln bedrefs med Senegal och sockerhandeln med Kuba, som kaffe utfördes från Caracas, hudar och indigo från Sydamerika. Från Vera Cruz, från Carthagena, från La Plata, från de franska Antillerna, från Cayenne, från holländska Guyana, från Ile de France och Réunion, från Batavia och Manila seglade stora flottiljer af amerikanska handelsfartyg till Förenta staterna för att där få resan »neutraliserad» och sedan fortsätta till Europa. De fyllde Cadix’ och Antwerpens magasin till öfvermått, de skapade en öfverflödande tillgång af västindiska produkter och Österlandets textilvaror på Emdens, Lissabons, Hamburgs och Københavns marknader samt utträngde Yorkshires, Manchesters och Birminghams industrialster genom att taga de tyska väfstolarnas och järnverkens produkter i återfrakt till Nya världen.»

Det var ej att vänta, att engelsmännen skulle se denna utveckling med blida ögon. Den tog ifrån dem handeln på fiendens kolonier, förde dessas produkter till de fientliga moderländerna eller gaf dem lönande afsättning på neutrala marknader, beredde därför de engelska koloniernas varor en ovälkommen konkurrens på fastlandet och skapade samtidigt marknad i Amerika för de med Englands egna täflande kontinentala industriprodukterna. Därjämte ansågs de neutralas sjöfart skapa en afundsjukt iakttagen lifaktighet i fiendehamnarna, och till sist ansågs den stärka Napoleon militärt genom att befria honom från det besvär med konvojering, som skulle ha blifvit nödvändigt, om förbindelserna hade skötts af franska handelsflottan, liksom från omsorgen om tillförsel åt kolonierna. De sistnämnda momenten inneburo ju en situation som engelsmännen säkerligen för egen del skulle ha betackat sig för och som äfven var Napoleon allt annat än välkommen; men i det öfriga fanns mycket som måste fresta England till ingripande.

Emellertid voro de engelska åtgärderna mot amerikanarnes kolonialhandel jämförelsevis lindriga under åtskilliga år, sedan det drakoniska påbudet den 6 november 1793 om konfiskering af alla fartyg med franska koloniernas produkter eller förråd till dem återkallats redan efter två månader; och särskildt påfallande är frånvaron af konsekvent vidhållna blockadförklaringar gentemot fiendekolonierna. De förut berörda instruktionerna af 1794, 1798 och 1803 gingo i stort sedt ut på att hindra den direkta förbindelsen mellan de fientliga moderländerna och deras kolonier, äfvensom, i afseende på den mellersta af dem, att draga handeln öfver engelsk hamn; därjämte ville man blott tolerera handel med »fritt gods», alltså hvad som öfvergått i neutral hand. 1794 års instruktion förbjöd sålunda handel direkt mellan fiendekoloniens och europeisk hamn samt dessutom handel med produkter som fortfarande voro fransk egendom, medan 1798 års instruktion tillät äfven direkt förbindelse med Europa, om den anlöpta europeiska hamnen tillhörde England eller fartygets hemland. 1803 års instruktion innebar en viss afprutning härpå, i det att egendomligt nog engelsk hamn ej längre godkändes utan enbart hemlandshamn, hvarjämte äfven lasten skulle tillhöra undersåte i fartygets hemland. Särskildt under de första åren efter det nya krigsutbrottet 1803 var behandlingen af de neutrala, både amerikanare och danskar, ovanligt mild och deras sjöfart ovanligt ostörd; de med engelska handelsflottan införlifvade kapade fartygen voro också färre under åren 1803—1806 än åren vare sig förut eller efteråt.^[16]

Den »neutralisering» af fientlig egendom, hvartill såväl handelskriget själft som äfven Sir William Scotts lagtolkning gåfvo anledning, tog härvid enorma proportioner, och Stephens bok är fylld af karakteristiska och väl dokumenterade exempel på den utsträckning, hvari bestämmelserna eluderades. Dessa knep, hvilkas antal var legio, gingo ut på att visa, dels att resan verkligen, bona fide, utgick från neutral (amerikansk) hamn, dels att varorna voro neutral ägendom. I det förra syftet anskaffades nya skeppspapper i amerikansk hamn, ibland också ny besättning, ja, det förekom t. o. m. exempel på att två fartyg utväxlade last för att båda sanningsenligt skulle kunna säga, att lasten intagits i den neutrala hamnen. Dessutom togs särskild försäkring för hvardera resan och importafgift erlades på förut angifvet fiktivt sätt. I afseende på neutral äganderätt till lasterna förekommo de mest groteska situationer; ett utdrag ur Stephens framställning, som bestyrkes af hänvisningar till de olika rättsfallen, kan här försvara sin plats:

»Köpmän, som omedelbart före krigsutbrottet knappast voro kända ens i sina egna små hemlandshamnar, ha plötsligt uppträdt som ensamma ägare af en mängd fartyg och rika laster, som Europas rikaste köpmän t. o. m. i fredliga tider skulle ha dragit sig för att på en gång vedervåga på en enda marknad. En man, som vid krigsutbrottet var en obetydlig skomakare i en liten stad i Ostfriesland, hade vid ett tillfälle 150 fartyg uppgifna som sin ägendom, seglande under preussisk flagg . . . . Lasterna från ej mindre än fem ostindiefarare, alla bestående af Batavias rika exportvaror, voro jämte tre af fartygen samtidigt köpta på spekulation af ett enda handelshus i Providence, Rhode Island, och uppgåfvos alla vara destinerade till denna hamn, där det naturligtvis ej fanns någon efterfrågan på sådana laster. . . . . Somliga fartyg ha befunnits återvända med ädel metall ombord till ett värde af 100 till 150 tusen spanska dollars, förutom värdefulla laster af andra koloniala exportvaror. Och likväl ha t. o. m. dessa djärfva spekulanter öfverglänsts. Ett neutralt handelshus har oförfäradt gjort kontrakt om holländska ostindiska kompaniets hela varuförråd i Batavia, i värde uppgående till ej mindre än en million sjuhundratusen pund sterling [30+1⁄2 mill. kronor].»

Allt detta föranledde under våren 1805 en här förut antydd ändring i de engelska domstolarnas praxis, hvarigenom förutsättningarna för den amerikanska mellanhandeln ganska väsentligt rubbades. Den högsta engelska domstolen i prisrättsmål, Prize Appeal Court of the Privy Council, förklarade nämligen, i det ryktbara målet om fartyget Essex med dess last från Barcelona till Salem i Massachusetts och därifrån till Havana, såväl fartyg som last förbrutna, trots att lasten som vanligt lossats och förtullats i den amerikanska hamnen (22 maj). Detta prejudikat efterföljdes omedelbart af två andra hos amiralitetsrätten, hvarigenom afsikten att eludera bestämmelserna förklarades afgörande gentemot de yttre kriterierna. Samtidigt gick man i England en mer direkt väg för att själf bli herre öfver handeln med fiendens amerikanska kolonier, nämligen genom en rad lagar utfärdade i april och juni 1805 samt juli 1806. De skulle uppmuntra till import af dessa koloniers produkter, dels efter licens direkt till England, dels till engelska Västindien, antingen till 16 där inrättade frihamnar eller (med något mindre frihet och på grund af licens) till öarna i öfrigt, med något växlande rätt till vidare befordran till det engelska moderlandet, hvarjämte varor kunde återföras till de utländska kolonierna från de engelska. Till de 16 frihamnarna fick importen ske i (mindre) fartyg t. o. m. af hvad nationalitet som helst, sålunda äfven fientlig (45 Geo. III c. 34 och 57, 46 Geo. III c. 111).

Den nya rättstillämpningen gentemot »rundresorna» väckte stor förbittring i Förenta staterna och föranledde i april 1806 en amerikansk motåtgärd, och samtidigt utfärdades de engelska blockadförklaringar af Nordsjökusten och Engelska kanalen, som förut i korthet berörts. I alla hänseenden viktigast af dessa var den blockad, som med dåvarande engelske utrikesministern, den ryktbare whigpolitikern Charles James Fox såsom upphofsman kungjordes den 16 maj 1806. Härigenom skapades dels ett strängt blockeradt område mellan Ostende och Seines mynning, alltså närmast Le Hâvre, dels två lindrigare blockerade områden norr och söder därom, från resp. Elbe till Ostende och Seines mynning till Brest. Neutrala fartyg fingo därvid rätt att anlöpa de sistnämnda sträckornas hamnar med varor som ej vore krigskontraband eller tillhörde fientliga undersåtar, förutsatt att de ej inlastats i fientlig hamn eller att fartyget vid utgående destinerades till sådan hamn. Liksom flertalet engelska blockadbestämmelser var äfven denna mycket otydlig, och det är ej bekant hur den tillämpades under årets återstående del. Mahans uppfattning,^[17] att den befriade från den genom fallet Essex fastslagna skyldigheten för de neutrala att ärligt importera de fientliga koloniernas varor, innan dessa åter utfördes till Europa, är åtminstone som tolkning ganska otillfredsställande, eftersom villkoret var bindande utan vidare på grund af 1756 års regel, t. o. m. oafsedt om någon blockad alls var påbjuden, och då ej gärna kunde anses upphäfdt genom att blockaden på vissa sträckor gjordes lindrig.

Såväl i själfva England som i Amerika och på fastlandet betraktades också dessa olika engelska åtgärder under åren 1805 och 1806, särskildt prisrätternas nya lagtolkning, som allvarliga slag emot den neutrala mellanhandeln. Den förut meddelade amerikanska handelsstatistiken tyder emellertid ej därpå utan visar tvärtom en högre siffra för export af kolonialvaror under 1806 än under något år förr eller senare, och kaperisiffrorna visa icke heller någon afsevärd uppgång förrän året därpå, så att det är möjligt, att tillämpningen i realiteten blef sådan som Mahan tänkt sig. I alla händelser torde det få anses klart, att England ej under 1806 fått bukt med den neutrala handel det ogillade eller upphäft de förmåner denna enligt engelsk uppfattning tillförde det fientliga fastlandet.

Då kom i slutet af året Napoleons kontinentaldekret och gaf genom den oerhörda emfas, hvarmed det kungjordes, och de omedelbara följdåtgärderna en påtaglig anledning att på nytt öfverväga åtgärder emot — närmast — de neutrala. Den ministär, som efter Pitts död i januari 1806 kommit till makten i England, stod under ledning af dennes mångårige utrikesminister och medhjälpare lord Grenville och innefattade många af de mest begåfvade politikerna i landet samt blef därför känd under namnet »All the Talents». Utrikesminister var till en början Fox, den mest franskvänlige af alla de engelska statsmännen, och efter hans död i midten af september whigpartiets blifvande ledare, den dåvarande lord Howick, mer känd under sitt senare namn earl Grey. Denna regering var icke böjd för kraftåtgärder; och den ende engelske statsman efter Pitts död, som i någon mån var vuxen Napoleon men som ej tillhörde All the Talents, nämligen George Canning, sade också något senare föraktfullt, att den Grenville’ska åtgärden mot Berlindekretet »ägde alla en halfmesyrs dåliga egenskaper».^[18]

Order in Council 7 januari 1807 Emellertid blef denna lord Howicks regeringshandling första steget i den engelska motaktion, som skulle sysselsätta tankarna i hela världen under de följande fem åren. Liksom sina efterföljare hade den form af en åtgärd af konungen i rådet, King in Council, utan parlamentets medverkan, och var därför statsrättsligt en Order in Council, hvilket sedan i allmänna föreställningssättet nästan blef ett egennamn för denna grupp af påbud. Denna första Order in Council utfärdades den 7 januari 1807, alltså halfannan månad efter Berlindekretet.^[19] Som repressalieåtgärd emot Berlindekretet och med en förut citerad hänvisning till nödvändigheten att vidtaga åtgärder för att kväfva fiendens våldsamhet och låta skadan af hans orättvisa återfalla på honom själf förbjöds helt enkelt handeln mellan fiendehamnar, äfvensom mellan andra hamnar som engelska fartyg på grund af Berlindekretet vore afskurna från att anlöpa. Grenville’ska regeringens ledamöter påstodo längre fram, att detta blott var en tillämpning af 1756 års regel, som ju hindrade kustfart hos fienden. Men om så varit fallet, hade det ej funnits anledning att vidkänna sig någon repressalieafsikt; och regeringens motståndare (t. ex. lordkanslern i den följande ministären, lord Eldon) påpekade också, att förordningen gick utanför den vedertagna grundsatsen, i det att den förbjöd exempelvis handel mellan franska och spanska hamnar. Att den direkta handeln mellan fiendens moderland och kolonier var förbjuden, låg i sakens natur, men detta innebar ju intet nytt; hvad åter den egentliga kustfarten beträffar, var den svårare att komma åt än någon annan del af fiendens sjöfart, hvilket regeringens inhemska motståndare ej heller försummade att framhålla. I en förklaring till Danmarks chargé d’affaires i London tolkade lord Howick detta till yttermera visso så (17 mars 1807), att det ej skulle vara neutrala fartyg förmenadt att gå i last till en fientlig hamn och därifrån i barlast till en annan för att sedan från denna föra last till hemlandet. Just den blomstrande danska Medelhafshandeln drabbades visserligen hårdt af det nya påbudet; men därutöfver kan åtgärdens betydelse ej anses stor, annat än därigenom att den i viss mån komprometterade whigpartiet i afseende på det berättigade i repressalieåtgärder och så till vida försvårade deras ställning gentemot efterträdarnes åtgärder i samma riktning.^[20]

Det var därför ganska naturligt att de, som önskade kraftigare åtgärder från statens sida vare sig mot Napoleon eller mot de neutrala, ej voro tillfredsställda genom januariförordningen. Därvid har man först att tänka på Stephen och de med honom liktänkande, som enligt hans motståndare Broughams senare vittnesbörd utgjorde det stora flertalet. Visserligen hade Stephens bok kommit redan på hösten 1805, mer än ett år före Berlindekretet, men intet tyder på, att han eller den haft något inflytande på januariförordningen. Hvad Stephen positivt ville är visserligen ej fullt klart, men i hvarje fall kunde det ej anses tillgodosedt genom den Grenville’ska ministärens åtgärd. Stephen förhåller sig på flertalet ställen i sin bok ganska afvisande mot tanken att begagna kriget som förevändning för handelsfördelar, hvilket han kallar »en sjuklig ömhet om omedelbar kommersiell vinst», och nämner som varnande exempel för sina landsmän holländarnas tilltag under en belägring att sälja krut till fienden samt sålunda »föredraga handel för politisk trygghet». I öfverensstämmelse härmed drifver han flerstädes rent sjömilitära synpunkter och yrkar på att de neutrala med högst få undantag helt och hållet skola hindras från att handla med fiendens länder och varor samt särskildt med dess kolonier. Så skulle fienden tvingas att själf drifva sin handel, att binda sina sjöstridskrafter genom att konvojera handelsfartyg samt skydda sina kolonier och sörja för deras tillförsel — hvarigenom den efterlängtade möjligheten till kaperier också skulle tillgodoses i fullaste utsträckning. Vid sidan häraf finnas emellertid också antydningar, som mera förebåda den följande utvecklingen, nämligen att fiendekoloniernas varor kunde få föras till den engelska marknaden och där beskattas i en utsträckning som hindrade deras konkurrens med de engelska koloniernas.

Stephen var nära förbunden med den konservative engelske politikern Spencer Perceval, som då han såsom premierminister 1812 blef mördad af en sinnesrubbad person befann sig i Stephens sällskap; och från Perceval kom den första positiva kritiken af januariförordningen, i underhuset den 4 februari 1807. I hans anförande har man också den första genomförda motiveringen till de definitiva Orders in Council, och det förefaller efter anförandet att döma som om den närmare utformningen af dessa berott mindre på Stephen än på Perceval. Den senare står från början klart på den linje, som här förut kallats den »tredje», nämligen handelsrivalitetens. Efter en kritik af januariförordningen kommer han till två enligt hans mening möjliga utvägar att möta Berlindekretet. Den ena skulle vara att »utestänga vissa nödvändiga varor» från fiendens område; men om detta låter vänta en verklig afspärrning, tas man genast ur sin villfarelse genom förklaringen, att det gäller importen af Frankrikes och Spaniens kolonialvaror till Frankrike, i syfte att åtminstone fördyra dem och därmed stärka de engelska varornas konkurrensförmåga. Det andra alternativet, det som skulle få praktisk betydelse, utformar den förut berörda »tredje linjen» att vända Frankrikes åtgärder mot det själft genom ett påbud, »att inga varor skulle få föras till Frankrike, med mindre de först anlöpte en brittisk hamn. De kunde tvingas att anmäla sig i tullen, och en viss importafgift kunde påläggas, som vore ägnad att höja priset och bereda bättre afsättning på utländsk marknad för våra egna varor». Det torde knappt behöfva påpekas, hur troget sjöspärrningens förut utvecklade ekonomiska tendens här kommer till uttryck, med afsättningen på fientliga marknader som ett själfklart mål; det senare af de konkreta förslagen är något påverkadt af 1798 års instruktion, som i sin tur står i ett visst sammanhang med »det gamla kolonialsystemets» entrepôtprincip.

Percevals inlägg fick sin stora praktiska betydelse därigenom att Grenvilles ministär afgick några få veckor efteråt, i mars månad 1807, och efterträddes af en regering med hertigen af Portland som skäligen betydelselös premierminister, Canning som utrikesminister och Perceval själf som skattkammarkansler eller finansminister. Den nye finansministern fick snart anledning att uppta frågan om åtgärder emot Berlindekretet till ny behandling, och upphofvet gaf det västindiska intresset, som i viss mån legat bakom också Stephens aktion. En västindisk petition, som framlagts redan i februari, hade hänvisats till ett särskildt underhusutskott, och dess betänkande framlades i augusti. Däri gafs med största eftertryck den amerikanska handeln mellan fiendekolonierna och Europa skulden för sockerprisets fall, som uppgafs ha gått så långt, att det ej längre täckte ens odlingskostnaderna på annat än de största egendomarna i engelska Västindien. Vid debatten härom lofvade Perceval att med det snaraste ta itu med frågan. Som första led i uppfyllelsen af detta löfte torde man få betrakta en Order in Council, som utfärdades redan efter några dagar (19 augusti), hvarigenom fartyg som seglade under Mecklenburgs, Oldenburgs, Papenburgs eller Kniphausens flaggor förklarades för god pris, om de anlöpte fientlig hamn utan att gå därifrån till eller dit från engelsk hamn. Då dessa delvis ganska tvifvelaktiga nordtyska herrskaps flaggor brukade användas som neutrala färger i mer riskabla fall, innebar detta en första tillämpning af den nya principen på en del af den föregifvet neutrala handeln.^[21]

Orders in Council 11 nov. 1807 Det afgörande steget togs emellertid genom de tre Orders in Council den 11 november 1807, kompletterade genom en af den 18 november, fem af den 25 november och en af den 18 december, hvartill sedan kommo ytterligare nya, så att antalet till sist uppgick till ej mindre än 24 st. Det är detta system af förordningar och närmast hufvudförordningen af den 11 november som blefvo grundläggande för Englands politik under den följande tiden, till formen visserligen blott till våren 1809 men i sak till kontinentalsystemets fall; det är också dem och ej januariförordningen man vanligen åsyftar, när Orders in Council äro på tal. De kompletterades ytterligare på våren 1808 af icke mindre än sex lagar (statutes) för sådana moment i systemet som ej kunde genomföras utan parlamentets medverkan (48 Geo. III c. 26, 28, 29, 33, 34 och 37).

Hvad denna vidlyftiga komplex af föreskrifter innebar, är visserligen ej så enkelt att förklara. Särskildt Orders in Council äro ett under af oklarhet och oöfverskådlighet, samma sak har splittrats på skenbart alldeles motsägande förordningar från samma dag eller med ett par dagars mellanrum. Denna svårfattlighet gäller ej blott för eftervärlden utan kändes starkt af samtiden, och bestämmelsernas obegriplighet var en ständig skottafla för oppositionens hån, såsom då lord Grenville sade sig tro, att upphofsmännen själfva knappast begripit innebörden, samt påstod, att fyra punkter i samma bestämmelse innehöllo fyra motsägelser och att han ej var litet stolt att till sist ha fattat sammanhanget.^[22] Ministrarnas ofta förvirrade och motsägande förklaringar underlättade som regel icke heller uppfattningen, och i brist på alla specialundersökningar, särskildt af sammanhanget med den allmänna sjöfarts- och koloniallagstiftningen, äro vissa punkter för närvarande ej lätta att tyda. Detta gäller dock ej den allmänna tankegången, som ligger klar, liksom också de fingerade syftena utan nämnvärd svårighet kunna skiljas från de verkliga afsikterna. Grundtanken finns faktiskt in nuce redan i Percevals anförande i februari.

Sällan har emellertid motsatsen mellan den officiellt proklamerade och den verkliga politiken framträdt mer slående än i den förnämsta af de tre Orders in Council 11 november, den som lämpligen kan kallas blockadförordningen. Efter en förklaring, att januariförordningen ej nått sitt syfte att vare sig tvinga fienden till återkallelse af hans åtgärd eller förmå de neutrala till ingripande med samma verkan, skrider den nämligen helt enkelt till att kopiera Berlindekretet i dess viktigaste punkter. Sålunda förklaras icke blott alla fiendeländer med deras kolonier utan likaså alla platser, hvarifrån den brittiska flaggan är utestängd — det sistnämnda saknar motsvarighet i Berlindekretets blockadförklaring — underkastade samma regler som om de vore verkligt blockerade på strängaste sätt, och vidare förbjudes all handel med deras produkter. Hvarje fartyg som trafikerar dessa länder skall jämte hela sin last vara god pris, liksom också alla därifrån härstammande varor.

Men i omedelbar fortsättning af de drakoniska bestämmelserna öppnas möjlighet för just denna rigoröst förbjudna handel genom undantag som alldeles upphäfva regeln. Af påstådd hänsyn till de neutrala förklaras nämligen, att de fortfarande skola få förse sig själfva med kolonialvaror för eget bruk och t. o. m. bedrifva »sådan handel med Hans Maj:ts fiender, som drifves direkt med hamnar i Hans Maj:ts eller hans allierades besittningar»^[23]; och därmed är den verkliga grundsatsen uttalad. Lämnande åsido detaljerna kan man säga, att de verkliga hufvudbestämmelserna till skillnad från de skenbara bestå i att tillåta dels handel direkt mellan neutrala fartygs hemland och fientliga kolonier, dels handel direkt mellan europeisk engelsk hamn och fientliga hamnar. Hvad som alltså i första rummet är förbjudet, är direkt förbindelse mellan de fientliga kolonierna och deras moderländer, men vidare öfver hufvud taget all direkt förbindelse mellan fiendeländerna och andra hamnar än antingen europeiska engelska hamnar eller fartygens hemlandshamnar — och sålunda äfven förbindelse mellan fiendehamnarna och neutrala hamnar annorstädes än i de neutrala fartygens hemland.

Bestämmelserna lämnade sålunda de neutralas, d. v. s. närmast amerikanarnes, förbindelser med de fientliga västindiska kolonierna i och för sig oberörd. Men genom att hindra de amerikanska fartygen från att föra dessa koloniers produkter direkt till någon punkt på det europeiska fastlandet, neutral eller fientlig, alltså från hela den blomstrande mellanhandeln, hade Orders in Council faktiskt afskurit dem från nästan hela handeln på fiendekolonierna, i den mån de ej ville anlöpa engelsk hamn; ty den fortfarande tillåtna förbindelsen mellan fiendekolonierna och själfva Förenta staterna hade ingen större betydelse, så pass obetydligt som unionens behof af de västindiska produkterna var. Man kan därför ej frånkänna åtgärderna en viss konsekvens, trots deras skenbara planlöshet, och detta visade sig också i en del detaljer.

Hufvudsaken var i alla hänseenden det obligatoriska anlöpandet af engelsk hamn; denna bestämmelses uppgift skulle framför allt vara att fördyra de fientliga koloniernas och det fientliga europeiska fastlandets produkter på alla hamnar där de kunde konkurrera med Englands eller dess koloniers egna varor.^[24] För detta ändamål var det föreskrifvet, att såväl varor med fientlig destination som varor af fientligt ursprung och varor hvilka inlastats i fientlig hamn skulle lossas vid fartygets ankomst till den engelska hamnen. Undantag utgjorde endast spannmål, mjöl och andra obearbetade naturprodukter direkt hämtade från produktionslandet, där ingen konkurrens med engelska varor förekom och där man alltså utan olägenhet ansåg sig kunna visa hänsyn för Förenta staternas export af egna produkter, i motsats till reexporten af kolonialvaror — hela undantaget emellertid ett mycket betecknande bevis för hur långt man i England hade kommit ifrån 1793 års tillfälliga plan att svälta ut fastlandet.

När varorna sedan skulle återutföras, var flertalet af de utländska, däremot ej de engelskt koloniala och ej heller de nyss nämnda naturprodukterna från neutrala länder, underkastadt afgifter, som i god öfverensstämmelse med hela åtgärdens syfte nådde en afsevärd höjd, för kaffe exempelvis 28 shillings pr hundredweight, för brunt socker 10 shillings och för hvitt socker 14 shillings, hvilket med dåvarande priser torde ha motsvarat minst 20—30 % af värdet.^[25] Hvad detta betydde för varor, som endast genom militärt tvång dragits in under engelsk statsmakt, framgår af en sådan detalj som att en särskild bestämmelse i den viktigaste af de hithörande lagarna, den egentliga s. k. Orders in Council Act, måste medge rätt för varuägaren att låta förstöra varan i engelsk hamn utan afgift.^[26] Men dessutom rådde vissa restriktioner i rätten att öfver hufvud få återutföra dessa varor, fortfarande ingalunda för att afskära fienden från tillförsel, ehuru det ofta kunde så förefalla, utan endast i handelsrivalitetens intresse. Längst gick man därför i tillåtelse att exportera just till europeisk hamn, i det att allting fick gå dit, äfven fientlig egendom (väl att skilja från vara af fientligt ursprung), som eljest i princip var utesluten från all tolerans på grund af det engelska bestridandet af satsen fritt skepp gör fritt gods; som vanligt ville man främst påtvinga fienden varor via England. Till de fientliga kolonierna fingo alla engelska och ostindiska varor samt kapadt gods gå, och till England importerade utländska varor fingo också gå dit efter en licens, som alltid ytterligare fördyrade dem; medan slutligen andra orter, närmast väl de engelska kolonierna, ej utan särskild licens fingo. mottaga sex varuslag, som spelade en särskild roll i kolonialhandeln, nämligen socker, kaffe, vin, brännvin, snus och tobak.^[27]

Emellertid återstodo två varor, om hvilka striden stod häftigast, nämligen råbomull och kinabark, det förra naturligtvis af största betydelse för en med den engelska konkurrerande fastlandsindustri och den senare som bekant en pièce de résistance i den äldre farmakopén vid alla febersjukdomar. Efter att ursprungligen ha tänkt belägga äfven dessa varor med exporttull beslöt sig engelska regeringen att genomföra exportförbud för dem; och man skulle ha väntat, att åtminstone exportförbud skulle ha åsyftat afspärrning af fastlandet, hvilket också oppositionen ofta mer eller mindre bona fide utgick ifrån. Intet var emellertid mer fjärran från regeringens tankar. Perceval, som i egenskap af skattkammarkansler var förslagsställare till lagarna härom, motiverade visserligen förbudet beträffande kinabark med att den största svårighet redan gjort sig kännbar på fastlandet särskildt i Napoleons arméer genom brist på läkemedlet, så som också skulle ha kommit till uttryck genom en sjudubbling af priset; men han fortsatte omedelbart: »Meningen med förbudet är i detta fall, att det i sista hand skall bli ett medel att importera andra varor till fastlandet». Af dessa skäl gafs genom själfva lagarna bemyndigande till licens från förbudet — såsom Perceval på nytt underströk, för att förmå fienden att därjämte ta emot engelska varor: »Det kommer ej att möta någon svårighet att få hur stor kvantitet som helst af denna vara, i samma stund fienden afskaffar sitt importförbud på andra varor.»^[28] Så var konkurrenssynpunkten afgörande öfver hela linjen.

Emellertid återstod det att reglera kontrollen med att fartygen också begåfvo sig till de engelska hamnarna, och bestämmelserna härom hörde till dem som väckte den största uppmärksamheten, utan att principiellt erbjuda lika stort intresse. De engelska krigsfartygens befälhafvare och kaparna fingo till åliggande att innan de nya föreskrifterna hunnit bli kända varna fartyg på väg till fientliga eller eljest otillåtna hamnar äfvensom öfver hufvud att föreskrifva dem färd till särskildt bestämda hamnar. Fartyg på väg till amerikansk hamn, som ej var dess hemlandshamn, skulle sålunda gå till det äfven under nuvarande krig för likartadt ändamål nyttjade Halifax i Nya Skottland eller till västindisk frihamn, fartyg söder om ekvatorn till Ceylon, S:t Helena eller Kap och fartyg på väg till Europa antingen till Gibraltar eller Malta eller till hvilken hamn på brittiska öarna som helst.

Härtill kommo slutligen några rena, på de franska motstyckena kalkerade repressaliepåbud. Handelsfartyg skulle förbli fientlig egendom och konfiskeras som sådan, äfven om de såldes till neutrala; och — den oresonligaste af alla bestämmelserna — blotta innehafvet af ett franskt ursprungsbevis om lastens icke-engelska nationalitet skulle föranleda konfiskation af både fartyg och last. Då å andra sidan saknad af dylikt bevis föranledde kapning på franskt håll, hade ett neutralt fartyg, åtminstone om det ej seglade under engelsk konvoj, på grund af den senare bestämmelsen endast valet mellan att bryta den ena eller att bryta den andra maktens påbud, med åtföljande kapningsrisk från endera sidan — väl att märka, om man ville handla öppet och ärligt, hvilket därför också var nära nog uteslutet. Verkan häraf blef endast ett system med dubbla skeppspapper, som småningom nådde oerhörd utsträckning, och följden blef sålunda i verkligheten, att man bröt mot båda parternas påbud.

I mångfalden af föreskrifter, som likväl ingalunda fullständigt återgifvits här, reser sig som sagdt öfver allt annat åläggandet att anlöpa engelsk hamn, med de möjligheter som därigenom skapades att kontrollera och fördyra afsättningen af fiendens produkter, närmast af de fientliga kolonialvarorna. Med åren lyckades också de engelska ministrarna finna jämförelsevis tydliga uttryck för sin tankegång härutinnan. Framför allt skedde detta i nästan identiska yttranden på våren 1812 af tre bland ministrarna; formuleradt af lord Bathurst, president i Board of Trade, d. v. s. handelsminister, lydde det så: »Frankrike hade genom sina dekret beslutit att afskaffa all handel med England. England gaf till svar, att Frankrike då ej skulle ha någon handel annat än med England.»^[29] Därmed var ju blockadtanken som sådan på förhand aflyst och licenssystemet i stället satt i högsätet, dels genom förordningarnas egna undantagsbestämmelser, dels genom de däri uttryckligen medgifna licenserna.

Detta var likväl långt ifrån klart för alla och gillades ej heller af alla för hvilka det var klart. Enstaka af den engelska regeringens inhemska kritiker, däribland längre fram äfven Canning, som ju tillhörde regeringen vid förordningarnas antagande men måste lämna den 1809, ansågo att man borde göra allvar af sitt uppgifna syfte att låta fienderna känna följderna af sin egen orättvisa och sålunda afskära dem från tillförsel. Flere voro emellertid de angrepp från oppositionen, som förebrådde regeringen just dess affischerade afsikt, under det oriktiga antagandet, att den var uppriktig; dessa kritiker framhöllo omöjligheten att svälta ut fastlandet, den ringa kännbarheten af en brist på vissa lyxvaror, den uppmuntran till nya produktionsgrenar och uppfinningar af ersättningsmedel som en dylik afspärrning skulle medföra på fastlandet samt all däraf följande skada för den engelska industrien och Englands kolonier. Detta vände sig i själfva verket ej emot Orders in Council, sådana de verkade och voro afsedda att verka, utan mot Napoleons kontinentalsystem och inneburo såtillvida ett erkännande åt dess ändamålsenlighet, något som säkert ej var kritikernas afsikt. Från oppositionens sida saknades dock ej heller alldeles kritik af den engelska politiken, sådan den verkligen var beskaffad, såsom då lord Grenville i en af de första diskussionerna om Orders in Council (i öfverhuset den 15 februari 1808) förklarade, att »denna princip att tvinga handeln in i våra marknader skulle ha vanärat monopolets mörkaste tidsåldrar»; men i stort sedt går den vanligen mycket förbittrade kritiken förbi den verkliga kärnan i regeringens politik.^[30]

Kontinentalsystemets landvinningar 1807 För sammanhangets skull ha de engelska motåtgärderna efter Berlindekretet fullföljts till 1807 års slut och t. o. m. något därutöfver. Emellertid hade år 1807 på fastlandet varit rikt på väldiga händelser med vidtgående följder för kontinentalsystemet. I Tilsit hade Napoleon fått Ryssland att ansluta sig till den stora repressaliepolitiken, för den händelse dess medling af fred mellan England och Frankrike misslyckades, såsom fallet naturligtvis blef. Københavns bombardering, Cannings — som man nu vet — alldeles öfverflödiga våldsåtgärd mot Danmark, hade helt och hållet kastat detta land i Napoleons armar och gjort dess härskare kronprins Frederik (snart Frederik VI) till en af hans få uppriktiga bundsförvanter, medan Napoleons eget öfverfall på Portugal hade gjort slut på detta lands själfständighet, sedan kungafamiljen flytt till Brasilien. Europas öfriga stater voro antingen mer eller mindre rena lydriken under Frankrike eller åtminstone så nyligen besegrade af Napoleon, att de ej kunde tänka på att motsätta sig Berlindekretets införande. Till den förra kategorien hörde Italien (Nord-Italien), Holland, Neapel, Rhenförbundet och i hufvudsak ännu Spanien, till den senare Preussen och Österrike. Utom alla dessa förmåddes kungariket Etrurien (Toskana) till underkastelse genom militär ockupation och de öfriga italienska områdena genom lämplig påtryckning; t. o. m. Turkiet förband sig att utestänga engelska varor. Af särskild vikt härvid var, att den stora förmedlingspunkten Livorno genom Etruriens undergång som själfständig stat blef stängdt för Englands handel. Det fanns därför vid 1807 års slut på fastlandet icke mer än en enda stat som öppet vägrade att ingå i kontinentalsystemet, och detta var Sverige, Englands ende bundsförvant, mot hvilken Ryssland därför också nu på Napoleons anstiftan förberedde det angrepp, som skulle sluta med Finlands förlust och Gustaf IV Adolfs afsättning. Kontinentalsystemet hade sålunda redan under sitt första år fått en territoriell utsträckning långt utöfver t. o. m. de djärfva planer som föresväfvat dess upphofsmans föregångare under konvents- och direktorietiden, då de talade om en spärrning från Tajo till Elbe eller från Gibraltar till Texel.

Samtidigt hade Napoleon arbetat vidare på systemets inre byggnad i former som hufvudsakligen tillhöra nästa kapitel. Efter att närmare ha reglerat behandlingen af engelska fartyg och varor på den särskildt utsatta nordtyska kustlinjen gaf han vissa där gifna bestämmelser giltighet för sitt kejsardöme genom det s. k. första Milanodekretet den 23 november 1807, med detaljerade bestämmelser om hur det skulle utrönas när fartyg anlöpt engelsk hamn, om konfiskering af fartyg och last i detta fall (ej blott deras afvisande, såsom Berlindekretet föreskref) och om de förut antydda ursprungsbevisen beträffande varornas icke-engelska härstamning.

(Andra) Milanodekretet 17 dec. 1807 Under sin vistelse i kungariket Italien fick Napoleon nu underrättelse om de engelska Orders in Council af den 11 november och tycks ha intagits af en våldsam förbittring, som tog sig uttryck i den andra af kontinentalsystemets »grundlagar», det s. k. andra Milanodekretet, utfärdadt den 17 december 1807. Af innehållet i Orders in Council fäste han sig i främsta rummet vid den i och för sig mindre märkliga visiteringen (varningen) genom engelska krigsfartyg men naturligtvis också vid det obligatoriska uppehållet i England och afgiften vid reexport, och utslungande sitt påbud som repressalieåtgärd mot »engelska regeringen, som gör sin lagstiftning likvärdig med Algers», med tillämplighet endast gentemot nationer, som ej tvungo England att respektera sin flagga, och dessutom som vanligt med giltighet endast så länge England ej återgått till folkrätten (art. 4). Hvarje fartyg, som underkastade sig någon af de tre bestämmelserna visitation, besök i England eller afgift därstädes, förklarades för denationaliseradt, det hade förlorat sin flaggas skydd och (inför fransk lagstiftning) blifvit engelsk egendom (art. 1) samt alltså blifvit god pris både i hamn och på hafvet (art. 2). Den tvekan, som förut rådt rörande kontinentalsystemets tillämpning till sjöss, var därmed undanröjd; Milanodekretets sakliga innebörd är helt enkelt systemets uttryckliga och obegränsade utsträckning från kontinenten till hafvet, så långt franska kapare där kunde ge det effektivitet. Detta kommer till uttryck redan genom den kuriösa formuleringen, att brittiska öarna nu förklaras i blockad till både lands och sjöss; och hvarje fartyg på väg till eller från engelsk eller engelskt kolonial eller af England ockuperad hamn förklaras för god pris (art. 3). Genom att dessutom binda bestämmelserna i främsta rummet vid visiteringen, som de neutrala nästan alldeles saknade möjlighet att hindra, och ej blott vid besöket i engelsk hamn, där dock ännu en viss själfständig vilja kunde kvarstå för de neutrala fartygsbefälhafvarna, hade kontinentalsystemet därigenom ännu mer än förut i sina verkningar närmat sig 1798 års nivôse-lag, d. v. s. kommit att vända sig emot den neutrala sjöfarten som sådan. Detta skedde från Napoleons sida fullt medvetet; från denna tidpunkt härstammar hans uppfattning, att det ej längre funnes några neutrala, emedan de antingen och som regel voro maskerade engelsmän eller i alla händelser genom att foga sig i Orders in Council gjort sig till engelsmännens medbrottslingar, hvilket utan vidare ansågs gälla fartyg från ej blott förbundna utan rent af underlydande stater. Redan samma dag som Milanodekretet utfärdades gaf Napoleon sålunda sin marinminister Decrès order att kvarhålla ett ryskt — sålunda en allierad nation tillhörigt — fartyg, som ankommit till Morlaix’ hamn (i Bretagne), med den karakteristiska motiveringen, att det antingen i verkligheten vore engelskt och då naturligtvis utan vidare dömdt, eller också verkligen ryskt och då borde kvarhållas för att ej bli taget af engelsmännen. Decrès ålades att ge order af denna innebörd till alla franska hamnar beträffande danska, holländska, spanska och andra förbundna länders fartyg samt att undersöka om bestämmelserna tillämpades så i vasallstaterna. På grundval häraf uppbyggde sedan Napoleon systematiskt sin behandling af icke-franska fartyg i sina och sina lydländers hamnar, med småningom alltmer utvecklade protektionistiska tendenser gentemot allt icke rent franskt tonnage.^[31]

Samma dag som Milanodekretet utfärdades fick också den dåvarande utrikesministern, Champagny, order att skicka det med extra kurir till Holland, Spanien och Danmark, med begäran att dessa nominellt suveräna stater skulle »hörsamma» (obtempérer à) dekretet, och de olika fastlandsmakternas lagstiftning sattes omedelbart i gång för att komma i öfverensstämmelse med härskarens nya påbud.^[32] Större intresse än detaljerna i denna utveckling, som får sin betydelse först i sammanhang med undersökningen af systemets verkningar, har den ställning Förenta staterna, vid denna tidpunkt nästan den enda kvarstående neutrala makten, intog till båda de krigförandes, främst emot den neutrala handeln riktade dråpslag. Den högst lärorika utvecklingen af Förenta staternas hållning till kontinentalsystemet ackompanjerade händelseutvecklingen i Europa ända till kontinentalsystemets faktiska sönderfallande 1812.^[33]

Förenta staternas politik 1806—1812 Förenta staternas politik under kontinentalsystemet är ett exempel på den typ, som under ett ekonomiskt krig på lif och död i det längsta söker bevara neutraliteten och taga alla konsekvenserna af denna ståndpunkt, visserligen utan stöd af vare sig yttre militära maktmedel eller en effektiv inre rättsordning. Fram till eller rättare sagdt till och med 1807 medförde denna politik den amerikanska sjöfartens och utrikeshandelns, särskildt mellanhandelns enastående utveckling; men med handelskrigets skärpning 1807 slog den om i sin fullkomliga motsats och ledde till den andra af kontinentalsystemets stora själfblockader, för att slutligen, då denna blef ohållbar, drifva unionen in just i det krig som det varit dess ledande mäns främsta ögonmärke att hålla landet utanför.

De amerikanska statsledarnes önskan om neutralitet behöfver knappast närmare förklaring. Befolkningens sympatier voro starkt delade mellan de stridande, engelskvänliga hos federalisterna (de senare republikanerna), som behärskade de handels- och sjöfartsidkande Nya-Englands-staterna, franskvänliga hos motpartiet republikanerna (de senare demokraterna) med de jordbruksidkande sydstaterna som hufvudstöd. Den senare riktningen hade dock öfvervikten, med stöd närmast hos presidenterna Jefferson (1801—1809) och Madison (1809—1817), dels på grund af politisk tradition från Frankrikes medverkan i amerikanska själfständighetskriget, dels af det skäl, att en sjöfarande neutral nations konflikter alltid måste bli starkast med den af de stridande, som behärskar hafvet. Det anmärkningsvärda i läget är, att just de ekonomiska intressen och de landsdelar, till hvilkas försvar den till det yttersta fullföljda neutralitetskampanjen fördes, voro dess ifrigaste motståndare och gjorde det mesta möjliga för att hindra dess effektivitet, liksom de ej skulle komma att draga sig för samma taktik ens under det krig, hvartill neutralitetspolitiken ledde, allt emedan neutralitetsåtgärderna måste vända sig emot just de rester af internationell samfärdsel, som de krigförande lämnat orörda. Både i detta och i andra hänseenden ha våra dagars neutrala åtskilligt att lära af den amerikanska utvecklingen.

Skärpningen i de neutralas behandling från engelsk sida gick som vi veta tillbaka särskildt till den nya tolkningen af »brutna resor» i fallet Essex på sommaren 1805 och hade i april 1806 föranledt Förenta staternas motåtgärd, Non Importation Act (9 Cong., Sess. 1, ch. 29), som förbjöd import från både England och andra länder af de flesta hufvudgrupper engelska industriartiklar, dock ej bomullsvaror; den amerikanska lagen trädde likväl i kraft först den 15 november och suspenderades redan vid årsskiftet, så att den ej blef mer än ett hot. Berlindekretet den 21 november 1806 föranledde genast en fråga från amerikanska sändebudet i Paris till franske marinministern viceamiral Decrès om det nya påbudets tolkning till sjöss, och då detta — i kejsarens frånvaro — utföll i gynnsam riktning, förelåg ingen omedelbar anledning till oro från amerikansk sida; tvärtom klagades det i England, att amerikanarna gjorde gemensam sak med Napoleon för att tillhandahålla de industriprodukter Frankrike eljest brukat få från England. Icke heller den »första» engelska Order in Council, i januari 1807, gjorde med sin begränsade räckvidd någon större ändring häri, och följaktligen fortgick ännu under större delen af år 1807 den blomstrande amerikanska handeln och sjöfarten ej blott oförminskad utan rent af ytterligare vidgad, såsom framgår af den förut (sid. 70) meddelade tabellen; året 1807 betecknade i verkligheten höjdpunkten för Förenta staterna på handelns och sjöfartens område för långliga tider.

Men före årets slut skulle omslaget inträffa. Början gjorde den autentiska lagtolkning Napoleon såsom ensam beslutande gaf af sitt Berlindekret, hvarigenom det kom att gälla också till sjöss; så följde de nya engelska Orders in Council i november och Napoleons Milanodekret i december.

Embargolagen 22 dec. 1807 Allt detta utlöste den stora amerikanska motaktionen, som också, i den mån det gällde England, påverkades af det senaste öfvergreppet, den s. k. Chesapeakeaffären (juni 1807). Ett engelskt krigsfartyg begärde att få visitera den amerikanska fregatten Chesapeake i syfte att återtaga uppgifna deserterade engelska matroser; och då detta naturligtvis vägrades, besköt det och gjorde sig till herre öfver det amerikanska krigsfartyget samt borttog fyra man af besättningen. Härtill fogade sig amerikansk förbittring öfver engelsmännens vana att »pressa» till sjökrigstjänst matroser på amerikanska handelsfartyg under uppgift att de — såsom födda före Förenta staternas själfständighet — vore engelska medborgare; och detta i förening med Chesapeake-affären utlöste en våldsam diplomatisk fejd.

Hvad som gaf närmaste stöten till det amerikanska kommersiella eller snarare anti-kommersiella ingripandet var emellertid ej Englands åtgöranden utan Frankrikes, nämligen den nya tillämpningen af Berlindekretet, som ledde till att ett strandadt amerikanskt fartyg, Horizon, fick den del af sin last, som hade engelskt ursprung, förklarad för god pris. Äfven de nya Orders in Council voro dock, faktiskt ehuru ej officiellt, kända i Förenta staterna då kongressen och presidenten den 22 december 1807 antogo Embargo Act (10 Cong., Sess. 1, ch. 5), som hör till tidens intressantaste lagstiftningsprodukter. Som redan antydts, var den en själfblockad af renaste vatten men i motsats till Napoleons en öppen och direkt själfblockad. »Embargo» lades på alla i amerikanska hamnar befintliga fartyg som voro afsedda att gå till utrikes orter, med undantag endast för utländska, som fingo afgå när de underrättades om lagens antagande; och fartyg i amerikansk kustfart skulle ställa säkerhet att lasten lossades i amerikansk hamn. Genom att nästan samtidigt låta den året förut antagna Non-Importation Act emot engelska varor träda i kraft utestängdes äfven import med utländska fartyg från den enda makt som var i stånd att drifva handel på hafvet. Under intryck af båda de stridandes oresonlighet ville man sålunda med ett slag klippa af hela den abnormt stora utrikes handel och sjöfart Förenta staterna dittills drifvit, med principiell opartiskhet å ena sidan beröfva England såväl amerikansk bomull och spannmål som afsättning på den amerikanska marknaden samt å andra sidan göra slut på den för Frankrike och Spanien liksom för deras kolonier lika fördelaktiga kolonialvaruhandeln äfvensom återförseln af kontinentens industriprodukter till Amerika. Ehuru åtgärden sålunda obestridligen var dubbelsidig, gaf det samtidiga genomförandet af den ensidiga Non-Importation Act politiken en tydlig spets mot England. Detta land hade nämligen rört vid en särskildt öm punkt genom sina afgifter på de tvångstransiterade varorna, såtillvida som detta både i Förenta staterna och af den engelska oppositionen likställdes med den beskattning af den amerikanska handeln, som i föregående mansålder gifvit själfva stöten till de 13 koloniernas själfständighetsförklaring.^[34]

Presidenten Jeffersons motiv anses delvis ha varit den fysiokratiskt orienterade plantageägarens uppfattning om jordbruket som högsta mänskliga uppgift och det betänkliga i allt som ledde bort därifrån; åtminstone till en början ansåg han otvifvelaktigt att, såsom den amerikanske historikern Channing säger, »det att göra slut på låt oss säga tre fjärdedelar af Förenta staternas handel skulle vara en välgärning, om än något förklädd».^[35] Men uppenbarligen var också detta liksom nästan alla de olika makternas mått och steg i handelskriget en repressalieåtgärd, ett försök att tvinga de upphetsade krigförande till att ta reson och t. o. m., i motsats till flertalet af dessas egna åtgärder, ett uppriktigt försök i den riktningen. Det förefaller också som om embargo-lagen skulle ha varit ett medel att rädda den stora amerikanska handelsflottan — den största näst Englands — från den undergång som eljest till stor del måste bli följden af kontinentaldekreten och Orders in Council; så uppgaf t. ex. en stor skeppsredare i Maryland, att af femton fartyg, som han utsändt under de knappt fyra månaderna mellan 1 september och embargo-lagens antagande, endast tre hade kommit fram, medan två kapats af fransmän och spanjorer, ett tagits i beslag i Hamburg och nio förts till England.

Emellertid är det en tämligen akademisk fråga, hvilken verkan embargo-lagen skulle ha fått, om den åtlydts, ty intet var längre från verkligheten. Det gör ett nästan rörande intryck att se, hur den ena tilläggslagen efter den andra och den ena utförligare och mer drakonisk än den andra söker stoppa till hålen i det ursprungliga mycket summariska påbudet; men sällan har det visat sig tydligare, att ständigt nya lagar om samma sak betyda ständig olydnad mot lagarnas föreskrifter. Redan den 9 januari 1808 gåfvos särskilda bestämmelser för kust- och fiskefartyg om den säkerhet de skulle ha att ställa och förklarades, att embargo-lagens undantag för väpnade offentliga fartyg ej gällde privata kapare (ch. 8). Den 12 mars samma år ålades också utländska fartyg att ställa säkerhet, t. o. m. fyra gånger värdet af fartyg och last eller dubbelt så mycket som för inhemska fartyg, att de ej skulle gå till utrikes ort, och för fiskefartyg påbjöds deklaration under ed, huruvida något af fångsten sålts under färden. Samtidigt bemyndigades emellertid presidenten mycket oförsiktigt att medge fartyg rätt att gå i barlast till utrikes ort för att där hämta amerikanska medborgares egendom, mot förbindelse att återvända med denna egendom, ej drifva annan trafik o. s. v. (ch. 33). Ännu kraftigare blef ingripandet halfannan månad senare, genom en lag den 25 april, som dels förbjöd all lastning af fartyg annat än under myndigheternas kontroll, dels öfver hufvud taget förbjöd hvarje fartyg att utan presidentens särskilda tillstånd afgå till någon amerikansk hamn eller trakt som gränsade till utländskt område, liksom tullpersonalen ålades att ta i sitt förvar misstänkt stora varuförråd i dylika gränsorter; vidare gaf lagen krigs- och tullfartyg visiteringsrätt, bemyndigande tullpersonalen att i afvaktan på presidentens beslut kvarhålla fartyg som misstänktes att vilja bryta lagen o. s. v. (ch. 66). Till sist antogs den 9 januari 1809 den s. k. Force Act eller Enforcing Act (10 Cong., Sess. 2, ch. 5), som uppbådade alla unionens svaga statliga krafter för att framtvinga efterlefnad; presidenten bemyndigades sålunda att använda Förenta staternas land- och sjöstridskrafter och dessutom att låta hyra trettio fartyg för ändamålet. Samtidigt skärptes alla de föregående påbuden. Äfven åkdon underkastades embargo, för att hindra lagen att kringgås landvägen; tillåtelse måste ges för lastning af fartygen, och tulltjänstemännens rätt att vägra tillstånd utsträcktes äfven till rätt att i misstänkta fall påbjuda lossning af redan lastade varor äfvensom att ta gods från fartygen i sitt förvar, hvarjämte borgenssumman höjdes till sexdubbla värdet. Slutligen upphäfdes rätten att segla till utlandet efter amerikansk egendom.

Dessa konvulsiviska bestämmelser ge ett slags negativ af de faktiska förhållandena, som torde ha betecknats af mer systematiska lagöfverträdelser t. o. m. än eljest förekommo under denna på laglöshet rika tid. I Passamaquoddy vid gränsen till brittiska Nordamerika och i St. Maryfloden, som utgjorde gräns emot det ännu spanska Florida, samlades hela flottiljer af amerikanska fartyg; under förevändning af sjöskada inlöpte de med mjöl och fisk i Nya Skottlands och västindiska öarnas hamnar, hvarvid som anledning att lasterna såldes angafs skepparnas behof af medel att betala reparationen. Denna flyttning af handeln utanför unionens område gick både åt norr, väster och söder. Norrut gingo 700 slädar fram och åter mellan Montreal i Canada och det amerikanska Vermonts gräns, samtidigt med att stora mängder pottaska infördes till Quebec. Denna stad och Halifax i Nya Skottland hade lysande dagar, den förra större sjöfart än hela Förenta staterna; och den engelske guvernören i Nya Skottland förklarade, att embargolagen var »väl ägnad att befordra H. Maj:ts amerikanska koloniers sanna intressen» — hvilket onekligen ej var dess uppgift. På västindiska öarna inträdde visserligen i början en allvarlig brist på lifsmedel och trävaror, med starka prisstegringar, och de franska öarna återvunno aldrig sin forna blomstring, men härtill medverkade många omständigheter; och i engelska Västindien sjönko spannmålspriserna hastigt igen, en mängd amerikanska fartyg gingo dit liksom till Havana, där det vid ett tillfälle under 1808 låg nära hundra på en gång. På bomullsmarknaden i Charleston, där lagen tydligen gjort sin verkan under 1808, konstaterade en agent, att den bröts hvarje vecka sedan december månad detta år och januari 1809. Naturligtvis missbrukades särskildt (den därför också till sist upphäfda) rätten att segla efter amerikansk egendom i utlandet; 590 fartyg lära ha afgått under denna förevändning, och de stannade i stort sedt borta i likhet med det amerikanska tonnage, som befann sig utanför Förenta staternas jurisdiktion vid lagens antagande och som noga aktade sig att komma under dess domvärjo. De fartyg åter, som stannade hemma till åtlydnad af lagen, blefvo gifvetvis till stor del utan sysselsättning, och Mahan antar att de kvarblifvande voro flertalet, ehuru å andra sidan klagomålen öfver de lidanden, lagen påstods vålla, till stor del berodde på önskan att slå partipolitiskt mynt af saken. Den del af handeln som efter allt att döma träffades hårdast var råvaruimporten till Europa, närmast sydstaternas råbomullsexport till England; Liverpool mottog sålunda endast 25,426 bags 1808 mot 143,756 eller nära sex gånger så mycket 1807. Äfven den icke direkt af amerikansk tillförsel beroende engelska råvaruimporten visade stor nedgång under 1808, förmodligen på grund af den allmänna tonnagebrist som blef en följd af att så pass mycket af den näst största handelsflottan dragits ur trafik.^[36]

Trots de oerhörda lagöfverträdelserna vore det alltså öfverdrift att kalla embargo-lagen overksam som medel att besvära de krigförande. Den engelska oppositionen tröttnade aldrig under åren 1808 och 1809 att förehålla regeringen de fördärfliga följder dess Orders in Council fört med sig genom att ge anledning till embargo-lagen, som afklippt såväl råvarutillförseln från Förenta staterna som framför allt afsättningen dit, och gåfvo enligt gammal god engelsk parlamentarisk sed regeringens politik ansvaret för alla samhällskroppens krämpor, medan regeringen, likaledes enligt den vanliga schablonen, framställde läget så blomstrande som möjligt och skyllde de oförnekliga svårigheterna på andra orsaker. En undersökning af något vetenskapligt värde måste emellertid se den ekonomiska utvecklingen i hela dess sammanhang, och af detta skäl har frågan om kontinentalsystemets verkningar för de krigförande hänvisats till särskild behandling i fjärde kapitlet. Någon så stor betydelse fingo Englands svårigheter på grund af embargo-lagen i alla händelser icke, att de föranledde dess regering under 1808 till att vare sig upphäfva Orders in Council eller ens i minsta mån modifiera deras tillämpning; tvärtom uppträdde Canning som utrikesminister i den nästan oafbrutna notväxlingen med en ironisk öfverlägsenhet och en diplomatisk skicklighet, som båda voro ägnade att ständigt alltmer irritera den amerikanska regeringen med dess klum- pigare metoder. ^[37]

Om möjligt ännu mindre verkan i afsedd riktning fick den ameri- kanska lagen på Napoleons åtgöranden. Decrès’ ursprungliga ovisshet om Berlindekretets räckvidd hade ingifvit amerikanska regeringen hvad den något dunkelt kallade en förvissning att åtgärderna ej skulle tillämpas emot Förenta staterna, och detta tal vidhölls i notväxlingen med England, äfven sedan Milanodekretet och dess tillämpning definitivt borde ha skingrat alla dylika förhoppningar. I likhet med England kapade Frankrike ständigt amerikanska fartyg och förfor därvid om möjligt ännu våldsammare än sin motståndare, särskildt genom att konfiskera fartyg endast därför att de underkastats en visitation af engelska kryssare, hvilken de omöjligt kunnat undgå. Denna tolkning drefs rent formalistiskt ända därhän, att under 1808 exempelvis en amerikansk brigg förklarades för god pris på grund af engelsk visitering, trots att den omedelbart efter visiteringen företagit sig att fly från den engelska kryssaren in i det Napoleons bundsförvant Spanien tillhöriga Bilbaos hamn och alltså om något visat sin goda vilja att stå väl med kontinentalmakterna. I själfva verket var Napoleon så litet böjd att för Förenta staternas räkning medge undantag från sin sats om obefintligheten af neutrala, att han tvärtom med sin vanliga förmåga af oväntade logiska slutledningar just i embargo-lagen lyckades finna ett motiv att lägga beslag på alla amerikanska fartyg som kommo till fransk eller »allierad» hamn. Han förklarade nämligen i ett bref till sin finansminister Gaudin den 17 april 1808 att, då Förenta staternas regering lagt embargo på sina fartyg och beslutit att ej drifva handel under kriget, »det alltså är uppenbart, att alla fartyg, som säga sig komma från Amerika, komma från England och att deras papper äro förfalskade»; alla amerikanska fartyg, som komme till Frankrikes, Hollands, hansestädernas eller Italiens hamnar, skulle därför beslagtagas.^[38] Detta var det s. k. Bayonnedekretet, som utgjorde hvad Förenta staterna uppnådde af Frankrike genom embargo-lagen.

Non-Intercourse Act 1 mars 1809 Hopplösheten i striden mot amerikanarnas egna lagöfverträdelser föranledde slutligen presidenten och kongressen att ge saken förlorad, och detta kort efter antagandet af Force Act i januari 1809. Denna utlöste nämligen oroligheter och en ytterligare skärpt förbittring i de sjöfartsidkande staterna, så mycket starkare som Spaniens uppror redan på sensommaren 1808 syntes bjuda nya, lysande utsikter för den amerikanska handeln. Resultatet blef en ny, ryktbar lag, Non-Intercourse Act, antagen den 1 mars 1809 (10 Cong., Sess. 2, ch. 24). Därmed upphäfdes embargo-lagen som en fullständig, all-round själfblockad, och afspärrningen begränsades att gälla de båda krigförande, England och Frankrike, men blef i stället om möjligt ytterligare skärpt gentemot dem. Vid sidan af embargo-lagens förbud mot amerikansk handel och sjöfart, hvilket kvarstod i afseende på dessa två länder, portförbjödos nämligen från och med den 20 maj alla engelska och franska fartyg, alla från England och Frankrike skeppade samt alla där producerade varor; genom att den ensidigt mot England riktade Non-Importation Act ersatts af detta dubbelsidiga förbud, hade den opartiska repressaliepolitiken fått ett verkligt konsekvent uttryck. Meningen var att bereda Amerikas handel ett utlopp, som kunde göra åtgärden utförbar, utan att därmed slå af något på dess repressalieuppgift, och var alltså närmast en rationalisering af embargo-lagen; men det var gifvet på förhand, att kontrollen med efterlefnaden måste bli svårare än någonsin, när de amerikanska fartygen fingo rätt att segla på Europa. Karaktären af påtryckningsåtgärd markerades ytterligare genom ett bemyndigande för presidenten att genom kungörelse fastställa, när endera af de två stridande återkallade eller ändrade sina påbud därhän, att de ej längre våldförde sig på Förenta staternas neutrala handel, hvarefter handeln med detta land skulle upptagas på nytt.

Verkan blef naturligtvis en betydlig uppblomstring i den amerikanska utrikeshandeln, i första rummet på mer eller mindre neutrala orter såsom hansestäderna, Altona och i synnerhet Tönning i Holstein, liksom sannolikt Göteborg. Handeln på England gick fortfarande främst till Canada och Nya Skottland, äfven, särskildt för bomull, öfver Amelia Island i St. Maryfloden samt sedan vidare på engelska fartyg till Europa, hvilket ej kunde anses tilltalande från amerikansk synpunkt; bomull gick också öfver Lissabon, Cadiz, Azorerna eller andra tillåtna hamnar, hvarjämte personer, som ej hade något anseende att förlora, sände den direkt till Liverpool. Emellertid var ej behofvet af varorna större i England än att den fördyring af varorna, som följde af omvägen och svårigheterna, sänkte priserna hos de amerikanska exportörerna.^[39]

Men medan de ekonomiska verkningarna sålunda fortfarande väckte misstämning, tycktes de politiska sent omsider lofva resultat af repressaliepolitiken. Madison, som efterträdt Jefferson på presidentplatsen tre dagar efter Non-Intercourse-lagens antagande, fick nämligen till sin glädje mottaga ett engelskt initiativ till uppgörelse, som hastigt nådde ett skenbart resultat. I verkligheten voro visserligen Cannings villkor för öfverenskommelsen alldeles oantagliga för amerikanska regeringen. Men det engelska sändebudet i Washington, Erskine, son till lordkanslern i All the Talents, gick i sin ifver för en uppgörelse alldeles utanför sina instruktioner och lofvade på sin regerings vägnar upphäfvande af Orders in Council gentemot Förenta staterna f. o. m. den 10 juni 1809, hvarpå Madison i öfverensstämmelse med det bemyndigande Non-Intercourse Act gifvit honom fastställde denna Englands eftergift genom en kungörelse, som satte den amerikanska lagen ur funktion från och med samma dag. En oerhörd rörelse började i alla amerikanska hamnar, där 600 fartyg lågo segelklara på den utsatta dagen, Liverpool mottog under veckan 16—23 juni mer amerikansk bomull än under hela året 1807 — då det befanns att engelska regeringen desavouerade sitt ombud och presidenten måste återta sin kungörelse. Det nya engelska sändebud, som efterträdde Erskine, råkade omedelbart i skarp konflikt med den amerikanska regeringen och hemsändes, hvarefter alla utsikter till en omedelbar uppgörelse på detta håll ånyo hade strandat.

Handelsfrihet 1810—11. Äfven Non-Intercourse Act fick då förfalla. Den aflöstes 1 maj 1810 af en tredje lag (11 Cong., Sess. 2, ch. 39), som afsåg att ge de krigförande en frist, inom hvilken de kunde bättra sig, men samtidigt att spela ut den af dem som så gjorde emot den motspänstigare. Det bestämdes nämligen, att om ettdera af de två länderna England och Frankrike upphäfde sina bestämmelser före den 3 mars 1811 men det andra landet ej följde exemplet inom tre månader, så skulle presidenten genom kungörelse sätta Non-Intercourse Acts hufvudbestämmelser i kraft gentemot det senare landet. Tills vidare blef handeln sålunda fri med alla länder och tog därför också stark fart under år 1810. Emellertid gällde detta just icke den koloniala mellanhandeln, som till stor del gått ifrån amerikanarne, ej blott eller kanske ens företrädesvis på grund af kontinentaldekreten och Orders in Council utan genom själfva krigshändelserna, i det att först Spaniens uppror 1808 och sedan eröfringen af Frankrikes kolonier 1809—10 satt engelsmännen i tillfälle att själfva öfvertaga handeln med nästan allt hvad kolonialvaror hette. Jämte importen var det därför framför allt handeln med Förenta staternas egna produkter, närmast afsättningen af råbomull till England och spannmål till de stridande på Pyreneiska halfön, som tog fart; men detta har något mindre intresse från den nu behandlade synpunkten.

Kontinentaldekretens »återkallande» 1810 Båda dessa amerikanska lagar, 1809 och 1810 års, gåfvo Napoleon tillfälle till en diplomatisk ringdans, som bragte amerikanarne i fullständig förvirring och till sist ledde till hans mål att göra brytningen mellan England och Förenta staterna ohjälplig. Till en början tog han ingen notis om Non-Intercourse Act och låtsades som om han ej kände till den, ehuru det är tydligt af ett bref till hans utrikesminister Champagny (10 januari 1810), att han önskade en uppgörelse med Amerika. Men ungefär ett år efter den amerikanska lagens antagande skred han plötsligt å sin sida till en repressalieåtgärd, det s. k. Rambouilletdekretet, dateradt den 23 mars 1810 men ej kungjordt förrän omkring midten af maj. Det minst märkvärdiga däri är, att på grund af Non-Intercourse Act beslag påbjudes för alla amerikanska fartyg och deras tvångsförsäljning till förmån för Napoleons Caisse d’amortissement, ehuru äfven detta var åtskilligt längre gånget än hans tidigare åtgärder, som ej uttryckligen inneburit konfiskation. Hvad som gjorde åtgärden särskildt obarmhärtig var i stället, att den fick retroaktiv kraft ända till datum för den amerikanska lagens ikraftträdande den 20 maj 1809, d. v. s. ungefär ett år, och sålunda gjorde Napolen till herre öfver en mängd fartyg och laster — enligt amerikansk uppgift 100 fartyg med laster till ett värde af 10 mill. dollars — som intet ondt anande begifvit sig till Frankrikes eller dess allierades hamnar. Men när kejsaren kort därefter fick underrättelse om 1810 års amerikanska lag, såg han genast däri möjlighet till en den mest öfverraskande diplomatiska aktion, nämligen att genom en skenbar eftergift beträffande kontinentaldekreten drifva Förenta staterna till att sätta lagen i kraft gentemot England. I ett mer än vanligt karakteristiskt bref till Champagny (den 31 juli 1810) afböjer han tanken att publicera ett dekret om upphäfvande af Berlin- och Milanodekreten, hvilket »skulle vålla rubbning och ej tillgodose mitt syfte», och ålägger i stället Champagny helt enkelt att i en diplomatisk not till amerikanska sändebudet meddela, att denne kunde räkna på, att dekreten ej skulle tillämpas efter den 1 november och att han borde betrakta dem som återkallade. »Denna metod», heter det med blodigt hån, »förefaller mig bättre öfverensstämmande med min värdighet och med sakens allvar». Två dagar senare lämnar Napoleon koncept till en dylik not, som Champagny i hufvudsak oförändrad sänder Förenta staternas representant (den 5 augusti). Utrikesministern säger sig däri vara bemyndigad att förklara, att Berlin- och Milano dekreten äro återkallade äfvensom att deras verkan upphör den 1 november, »väl förstådt, att i följd af denna förklaring, engelsmännen upphäfva sina Orders in Council och afstå från de nya blockadprinciper de velat fastslå eller också att Förenta staterna, i öfverensstämmelse med den lag Ni meddelat mig, göra sina rättigheter respekterade hos engelsmännen».^[40]

Man kan ej förundra sig öfver, att de amerikanske statsmännen och diplomaterna vid första påseendet blefvo högst förtjusta öfver denna franska förklaring och omedelbart med stöd däri begärde motsvarande eftergift från engelsk sida. Emellertid var redan formen för återkallandet af franska kejsardömets »fundamentalprincip», de påbud kring hvilka hela den europeiska politiken i nästan fyra år vändt sig, så pass egendomlig, att den med skäl kunde ha väntats föranleda skepsis. Det visade sig äfven nästan omedelbart, att kontinentaldekreten tillämpades alldeles som förut ej blott i allmänhet utan äfven emot amerikanska fartyg. På anmärkning häremot förklarade Napoleon det visserligen bero på, att fartygen brutit mot hans hamnbestämmelser, ej emot de folkrättsliga regler som Berlin- och Milanodekreten innehöllo. Men i verkligheten förhöll det sig tvärtom så, att de enda fartyg som frigåfvos voro de som ej brutit mot kontinentaldekreten, och i afseende på dem som så gjort skedde ingen annan ändring än att de visserligen ej dömdes förbrutna men likväl kvarhöllos af de franska myndigheterna. En viss hänsyn ägnade Napoleon likväl under hösten 1810 Förenta staternas handel och sjöfart, i det att han utdelade ett begränsadt antal licenser åt amerikanska fartyg, som ville införa till Frankrike vissa amerikanska kolonialvaror — med franska konsulatattester i chifferskrift, för att trygga sig emot att engelsmännen skulle kunna uppträda under amerikansk mask. Därjämte sänkte han till en fjärdedel de enorma tullbelopp, som hans Trianon-tariff den 5 augusti 1810 lagt på kolonialvarorna, då importen skedde direkt med amerikanska fartyg. Härvid medverkade ett behof att kunna åberopa Förenta staternas stöd vid den påtryckning Napoleon nu förgäfves gjorde hos Alexander af Ryssland just för att hålla. detta land kvar vid kontinentalsystemet; och intet af allt detta ändrade något i det faktum, att systemet kvarstod oförändradt.^[41]

Emellertid hade de amerikanska statsmännen redan bundit sig att betrakta Champagnys augusti-not som en verklig, redan genomförd återkallelse och kommo därför i en högst pinsam mellanställning, när de voro tvungna att upprätthålla denna ståndpunkt i förhandlingarna med engelsmännen, samtidigt med att de måste uppbjuda all sin öfvertalningsförmåga gentemot fransmännen för att upphäfvandet skulle bli verklighet. Då ikraftträdandet af 1810 års amerikanska lag gjorts beroende af att endera af de krigförande upphäft sina påbud, uppstod som följd häraf också en svårighet att tillämpa lagen mot England, som ej tagit något steg till försoning; och det ansågs därför nödvändigt att (den 2 mars 1811) antaga en särskild, ny lag, som oberoende af denna tolkningsfråga satte de förut nämnda delarna af Non-Intercourse Act i förnyad kraft gentemot England, den s. k. Non-Importation Act of 1811 (11 Cong., Sess. 3, ch. 29). Egendomligt nog synes denna lag ha blifvit ganska effektiv, så att de gamla metoderna att kringgå handelsförbudet genom att frakta öfver Amelia Island och Canada fingo mindre betydelse. Bomullen hopade sig mer och mer i Charleston under 1811 års lopp, och på hösten kunde inga noteringar göras, emedan köpare saknades. Hela läget var kommersiellt ganska egendomligt, i det att bomullsexportörernas fordringar på England ej kunde indragas direkt, på sitt naturliga sätt, genom import af engelska varor, emedan all dylik import nu var förbjuden. Förmodligen erbjöd också den triangulära handeln öfver andra länder stora svårigheter, ty man finner den bomullsagent i Charleston, hvars rapporter Mr. Daniels bearbetat, klaga öfver att växlar på England voro osäljbara tack vare Non-Importation Act, och liknande klagomål framfördes i en petition från bomullsimportstaden Liverpool på den engelska sidan.^[42]

Emellertid blef det nu nödvändigare än någonsin för amerikanarne att öfvertyga engelsmännen om allvaret i den franska återkallelsen, och detta erbjöd allt större svårigheter, särskildt inför Napoleons egna uttalanden. I två stora tal i mars månad 1811, till deputerade från dels hansestäderna dels de franska handelskamrarna — det senare ej publiceradt i officiell form men spridt i olika versioner — upprepade han sin gamla fras om Berlin- och Milanodekreten som kejsardömets grundlag med giltighet lika länge som Orders in Council. I det senare af talen förklarade han sig visserligen beredd att mottaga amerikanarne i franska hamnar under förutsättning att de upprätthölle samma principer som han och, om de ej kunde tvinga England att respektera dem, började krig med detta land; men tydligen innebar detta något helt annat än att dekreten skulle ha varit ur världen redan i november året förut. Än mer ogeneradt uttryckte sig Napoleon i en icke publicerad diktamen i sitt Conseil d’administration du commerce efter 1811 års amerikanska lags genomförande (den 29 april 1811). Eftersom denna lag förbjöd amerikanska fartyg att gå till England, så vore, menade han i öfverensstämmelse med sin gamla tankegång, ett fartyg som likväl ginge dit alls ej amerikanskt utan engelskt; och »under denna hypotes» kunde man säga, att Berlin- och Milanodekreten vore återkallade beträffande Förenta staterna!

Orders’ in Council »återkallande» 1812 Engelska regeringen iakttog under allt detta en afvaktande hållning. Men då Napoleon hade låtit publicera en rapport af Maret, Champagnys efterträdare som utrikesminister, den 10 mars 1812, hvari kontinentaldekretens välsignelser ånyo framhöllos, utfärdade den brittiske prinsen-regenten till svar en deklaration den 21 april af innebörd, att då Berlin- och Milanodekreten uttryckligen och utan begränsning återkallas, så skola Orders in Council därmed utan vidare likaledes anses ha förfallit. Detta gaf ändtligen de amerikanske diplomaterna gentemot Frankrike ett vapen i händerna som bar frukt, i det att Maret däraf lät förmå sig att framlägga det sista i denna serie af underliga dokument, nämligen ett enligt sin datering mer än årsgammalt men aldrig publiceradt och dittills alldeles okändt dekret af den 28 april 1811, som förklarade att Berlin- och Milanodekreten hade upphört att gälla för amerikanska fartyg och detta — hvad tidpunkten angick — i enlighet med den ursprungliga förklaringen ytterligare ett halft år tidigare, från och med den 1 november 1810. När denna handling förelades engelska regeringen, blefvo de engelska statsmännen något konfunderade, hvilket man ej kan förtänka dem, men ansågo sig efter något dröjsmål böra förklara, att ehuru dekretet ej innebar den allmänna återkallelse som förutsatts i prinsen-regentens förklaring den 21 april, Orders in Council likväl skulle upphäfvas gentemot amerikanska fartyg. Och så utfärdades under den engelska oppositionens entusiastiska anslutning »återkallelsen» af Orders in Council den 23 juni 1812, nämligen beträffande amerikanska fartyg med amerikanska laster, med giltighet från och med den 1 augusti, ehuru blott under förutsättning att amerikanska regeringen återkallade sitt förbud för handelsförbindelse med England. Härvid medverkade tydligen många faktorer, nöden och oroligheterna inom England, för hvilka oppositionen lade all skuld på Orders in Council, önskan att afväpna det krigsparti, som vuxit sig allt starkare i Förenta staterna, och behofvet af amerikansk spannmålstillförsel till den ganska utblottade Pyreneiska halfön.^[43]

När engelska regeringen sent omsider fattade sitt beslut, hade emellertid Napoleon redan nått sitt syfte, ehuru hvarken han eller någon annan hade kunnat förutse den ordning, i hvilken händelserna skulle inträffa. Fyra dagar före upphäfvandet af Orders in Council eller den 19 juni hade nämligen Förenta staterna förklarat England krig, dels på grund af de tvister som här skildrats, dels också af hänsyn till pressningen af sjömän och åtskilligt annat. I England väntades allmänt, särskildt af oppositionen, att krigsförklaringen skulle återtagas, när Englands försonliga beslut blef kändt; men så blef icke fallet, utan kriget fortfor i 2+1⁄2 år, till julafton 1814. Det kom emellertid för sent att öfver hufvud taget nämnvärdt påverka händelserna i Europa, hvilka nu helt och hållet bestämdes genom Napoleons ryska fälttåg, och så till vida kan man säga, att Englands store motståndare, genom dröjsmålet med konfliktens utbrott, icke nådde utan förfelade sitt mål. I alla händelser försvinna de amerikanska händelserna därmed från kontinentalsystemets synkrets.

Öfverblick Som visserligen endast partiell och mycket summarisk men ganska åskådlig sammanfattning af denna egendomliga amerikanska händelseutveckling kunna handelsstatistikens siffror för Förenta staterna från och med 1807 göra tjänst; de äro en fortsättning på den tabell som meddelats ofvan sid. 70 (i mill. dollars).

År	Export			Import
	Inhemska varor	Utländska varor	Total	För inhemsk kons.	Total
1807	48,70	59,64	108,34	78,86	138,50
1808	9,43	13,00	22,43	43,99	56,99
1809	31,41	20,80	52,20	38,60	59,40
1810	42,37	24,39	66,76	61,01	85,40
1811	45,29	16,02	61,32	37,38	53,40
1812	30,03	8,50	38,53	68,54	77,03
1813	25,01	2,85	27,86	19,16	22,01
1814	6,78	0,15	6,93	12,82	12,97
1815	45,97	6,58	52,56	106,46	113,04
1816	64,78	17,14	81,92	129,96	147,10
1817	68,31	19,36	87,67	79,89	99,25

En stor svaghet med dessa siffror är visserligen, att de ej torde ta någon hänsyn till smugglingen. Den enorma nedgång i exporten och mycket stora nedgång i importen, som kommer till uttryck mellan åren 1807 och 1808, ger därför utan tvifvel en öfverdrifven föreställning om embargo-lagens inverkan men anger däremot riktigt den legitima exportens ganska fullständiga försvinnande. Channings beräkning,^[44] att som helhet exporten minskats med 75 % och importen med 50 %, är sannolikt för hög, särskildt hvad exporten angår. Ty visserligen har det nog sin riktighet, när siffrorna visa starkare nedgång för export än för import, då det var emot den amerikanska exporten som både kontinentaldekret, Orders in Council och embargo-lag i faktisk endräkt riktade sina slag, men å andra sidan märkes, att smugglingen också satte in sin framgångsrika motaktion på samma punkt. Non-Intercourse-lagen betecknar sedan en stark förbättring, som framgår af siffrorna för 1809; och 1810 års lag gör siffrorna för detta år och (i exporten) för 1811 ännu högre, hvarvid emellertid exportens karaktär af förut angifna skäl alldeles förskjutit sig från den koloniala mellanhandeln till afsättning af Förenta staternas egna produkter. 1812 börjar kriget med England, som småningom ledde till nästan fullständigt upphörande af all amerikansk utrikeshandel, särskildt af all export. Till sist förete åren 1815—17 återinträdt fredsläge och utgöra därigenom en lämplig bakgrund för krigstidens växlingar; särskildt anmärkningsvärda äro i jämförelse med läget 1807 de låga siffrorna för reexporten, föga högre än under embargo-lagens år 1808, hvarigenom hela denna handels egenskap af krigsverkan särskildt tydligt framträder.

Det kan också vara af intresse att se hur en särskild sida af denna handel, nämligen den amerikanska bomullsimporten till Liverpool, utvecklade sig. Siffrorna voro (i bags):^[45]

1806	100,273
1807	143,756
1808	25,426
1809	130,581
1810	199,220
1811	97,626
1812	79,528
1813	18,640
1814	40,448

Som naturligt är, står embargo-lagens år, 1808, lägst af åren före krigsåret 1813, medan Non-Importation Act of 1811 också medför en stark nedgång. Non-Intercourse Act 1809 har däremot ej haft någon stark verkan, ehuru gifvetvis 1810, det enda året med full handelsfrihet, står ännu högre. Dessa siffror, som förmodligen innefatta utsmuggladt gods lika väl som lojalt exporteradt, bekräfta sålunda i allt väsentligt de föregående uppgifterna.

Kontinentalsystemet i Europa 1808—12 De yttre politiska händelserna i Europa kännetecknades under åren 1808—10 af »kustsystemets» ständigt fortsatta utbredning. Redan under det första af dessa år inträffade Etruriens eller Toskanas formliga införlifning med kejsardömet, hvarjämte Rom besattes med franska trupper för att året därpå likaledes införlifvas jämte den öfriga Kyrkostaten. Italienska halfön var därmed fullständigt underkastad Napoleons välde, och af hvad vi nu räkna till Italien var det blott Sicilien och Sardinien som tack vare direkt engelskt stöd lyckades bevara sitt oberoende. Under 1809 fullföljdes kusternas ockupation på Balkanhalfön, påbörjad redan i slutet af 1805 genom förvärfvet af Dalmatien och en del af Istrien. Genom freden i Wien (Schönbrunn) måste nämligen Österrike nu afstå bl. a. resten af sin kust, återstoden af Istrien jämte Kroatien, och förvärfven 1805 och 1809 införlifvades under namn af Illyriska provinserna liksom allt det förut nämnda med Frankrike. Det från kontinentalsystemets synpunkt viktigaste härvid var, att Napoleons makt nu utsträcktes till Triest, som med någon öfverdrift efter Livornos införlifning kunde kallas Sydeuropas Leipzig.

Emellertid var 1808 som väl bekant ett märkesår i kontinentalsystemets liksom öfver hufvud taget i den stora kraftmätningens historia, och det i alldeles motsatt riktning mot hvad som framgår af dessa nyförvärf, nämligen genom Spaniens uppror, som gaf händelserna på den västligaste af Sydeuropas halföar alldeles motsatt förlopp mot på de två öfriga. Inverkan på kontinentalsystemet förmedlades delvis af de militära förhållandena, i det att kustskyddet vid Nordsjön försvagades med anledning af de truppstyrkor kriget på Pyreneiska halfön kräfde, men långt mer betydde det spanska upproret för kontinentalsystemet genom sina följder för kolonialhandeln och Napoleons kolonialvälde. Den senaste skildraren af Napoleons kolonialpolitik, den tyske historikern Roloff, har visat hur afgörande händelserna i Spanien gjorde slut på Napoleons koloniala planer, som förut till stor del byggt just på de spanska besittningarna. Från att ha varit baser för kaperierna mot Englands handel vände deras öfvergång till fienden udden emot resterna af det franska kolonialväldet, som bit för bit föll i engelsmännens händer. I januari 1809 intogs franska Guyana, i april Martinique, i juli den ursprungligen spanska delen af Haiti (Santo Domingo) — den franska delen (St. Domingue) hade då redan i sex år varit i de upproriska negrernas våld — och samtidigt i Afrika Senegal; under 1810 föll först Guadeloupe som sista franska besittning i Amerika samt därpå de återstående afrikanska kolonierna Ile-de-France (Mauritius) och Réunion. Samma år hade visserligen Java äfven till namnet öfvergått till Frankrike, genom dess moderland Hollands annexion, men äfven denna stora ö föll till sist i engelsmännens händer, i september 1811. Den lära Napoleon förfäktat alltsedan Milanodekretets dagar — visserligen ej alldeles utan återfall — nämligen att det ej funnes några neutrala och att alla kolonialvaror vore engelska, hade han därmed det tvifvelaktiga nöjet att se verkligheten ex post facto ge sin bekräftelse. Men tydligen öppnade detta å andra sidan på visst sätt ökade chanser för politiken att »besegra England genom öfverflöd» och gjorde honom ej mindre utan snarast mer ifrig att med alla tillgängliga medel sörja för den kontinentala själfblockadens obevekliga genomförande.

I England gaf man emellertid under 1809 uttryck åt sin uppfattning om tryckets lindring genom en ny Order in Council den 26 april,^[46] hvarigenom blockaden begränsades till att omfatta Holland till och med Ems samt Frankrike, med deras kolonier äfvensom af dem beroende besittningar, och Nord-Italien till Pesaro och Orbitello (ungefärligen inklusive Toskana, det gamla Etrurien). Orders in Council af 11 november 1807 förklarades upphäfda; men i realiteten tillämpades politiken oförändradt genom sättet för licensgifning. En allmän optimism grep emellertid omkring sig i England under 1809 års lopp, tack vare den expansion kolonialhandeln undergick.

1810 skulle däremot bli ett svårt pröfningens år för båda de stora motståndarna och detta såväl politiskt som ekonomiskt. Redan i januari hade Sverige, som längst af fastlandsstaterna motstått kontinentalsystemet, genom freden i Paris måst förbinda sig att utestänga engelska fartyg och varor utom salt — en munnens bekännelse som visserligen ej blef af större betydelse, då amiral Saumarez med sin engelska eskader upprätthöll oafbruten vänskaplig förbindelse med landet t. o. m. sedan Sverige tvungits att förklara England krig i november. Långt större ändring medförde därför händelserna på Nordsjökusten, i det att Napoleon blef alltmer öfvertygad om omöjligheten att framtvinga själfblockadens efterlefnad längre än hans eget direkta välde sträckte sig. Därför följde slag i slag först (i mars) afträdelse af södra Holland till floden Waal, därpå hela Hollands införlifning (i juli), efter att Napoleons bror Louis abdikerat och flytt ur landet, samt slutligen (i december) annexionen äfven af hansestäderna, den förut till konungariket Westfalen lagda kusten af Hannover, Emsdepartementet i storhertigdömet Berg, Lauenburg och efter någon tvekan Oldenburg, så att Frankrike omkring årsskiftet 1810—11 sträckte sig utefter hela Nordsjökusten och Holsteins gräns upp till Östersjön vid Traves utlopp. Samtidigt fullföljdes aktionen utefter Östersjöns sydkust genom ständigt våldsammare hotelser emot dess tre ägare, det hjälplösa men i hvarje lifsyttring mot Napoleon fientliga Preussen, Mecklenburg och Sverige som innehafvare af svenska Pommern.

Just i Östersjön inträffade emellertid före årets slut en alldeles omhvälfvande händelse, den starkaste möjliga yttre stöten emot den geografiskt till stor del färdiga byggnaden: Rysslands affall. Detta hade en mångfald orsaker, men motsatsen kom till synes, då kejsar Alexander afböjde Napoleons begäran på hösten 1810 att låta konfiskera en stor flottilj af i Östersjön seglande handelsfartyg under olika neutrala flaggor; och den slutliga emancipationen betecknades genom det steg Alexander tog på årets sista dag genom sin ryktbara tullukas den 19/31 december. Härigenom belade han nämligen med höga, delvis prohibitiva tullar landvägen inkommande varor, d. v. s. i verkligheten den franska bundsförvantens, men med lägre tullsatser sjöledes inkommande varor. Visserligen gällde det senare ej till namnet engelska produkter, som formellt voro importförbjudna såsom fiendegods, men i verkligheten kunde de tydligen på detta sätt utan svårighet komma in under namn af neutrala och då på gynsammare villkor än de franska. Hvad som mer än något väckte Napoleons förbittring var att Alexander tagit vissa af hans egna åtgärder emot engelska varor till förebild genom att påbjuda offentlig uppbränning af landvägen insmugglade varor — men ej af de sjöledes insmugglade.

Det af Napoleons påbud som fick denna för honom ovälkomna efterbildning var det s. k. Fontainebleau-dekretet af oktober 1810, som föreskref uppbränning af engelska varor öfver hela kontinenten; det utgjorde komplementet till Trianon-tariffen af augusti samma år, som i motsats härtill släppte in kolonialvaror, ehuru mot ofantliga afgifter. Alldeles samtidigt med denna nya vändning i kontinentalsystemet utbröto svårartade kriser i både England och Frankrike liksom äfven på många andra ställen, och Englands svårigheter på grund häraf ingåfvo Napoleon starkare förhoppningar än någonsin att nå kontinentalsystemets mål, utan hänsyn till att det franska näringslifvets rubbningar voro minst lika djupgående.

Emellertid hade kontinentalsystemet genom Rysslands affall förlorat sin ena vägg, och breschen vidgades under 1811 års lopp alltmer genom Alexanders ständigt mer öppna tillmötesgående emot den engelska sjöfarten. Napoleon fick försöka resa en ny barriär utefter Rysslands långa västgräns emot Preussen, storhertigdömet Warschau och Österrike samt tillgripa ännu verksammare medel för att spärra Östersjöns sydkust, sedan de engelska fartygen fått stödpunkter på dess ostkust, jämte dem de hela tiden ägt i de svenska skären. Sista steget på denna väg utgjorde ockupationen af svenska Pommern i januari 1812, men verkan häraf blef närmast att drifva Sverige till öppet affall. Förberedelserna till den stora kraftmätningen med Ryssland lade sedan alltmer fullständigt beslag på Napoleons uppmärksamhet, och med början till det ryska fälttåget lossnade banden öfverallt. Efter återtåget från Moskva inträffade i början af år 1813 resningar både vid Nordsjökusten och i det liksom hansestäderna särskildt plågade Ruhrområdet (storhertigdömet Berg). De undertrycktes visserligen obevekligt, och Napoleon vidhöll åtminstone tidtals sin föreställning att med kontinentalsystemet ha rubbat Englands maktställning. Men med den störtflod af närmare liggande kraf, som nu inställde sig, öfversteg det t. o. m. Napoleons krafter att ägna systemets genomförande den öfvermänskliga energi, som äfven under lyckligare auspicier varit nödvändiga för att hindra det att falla sönder. Dessutom miste det nu genom de nödtvungna bundsförvanternas affall alltmer sin kontinentala utbredning, så att t.o.m. den uppriktige medhjälparen Frederik VII af Danmark gjorde ett försiktigt steg tillbaka därifrån; och med de förbundna arméernas intåg i Frankrike följde också där hela svärmen af förbjudna varor. Slutligen upphäfdes kontinentaldekreten formligen, omedelbart efter Napoleons tronafsägelse i april 1814, och systemet tillhörde därmed historien, icke utan att draga med sig i sitt fall stora delar af de nya produktionsgrenar som haft det att tacka för sin tillvaro.

Innan ännu den utåt synliga och af yttre orsaker framkallade rubbningen i systemet hunnit verka, hade emellertid inifrån framträdt krafter, som gjorde det till något helt annat än från början varit afsedt. Hvad som nu har skildrats är utöfver de grundläggande dekretens innebörd och betydelse endast den yttre politiska fasad, bakom hvilken det verkliga maskineriet arbetade. Det senare är hvad som skall blifva föremål för nästa kapitel.

---

1. Sorel VI 22 f. — Holm, Danmark-Norges Historie fra den store nordiske Krigs Slutning til Rigernes Adskillelse (1720—1814) VII:1 (1912) 42 f.

2. Englands export (i mill. pund sterling)

   År	Inhemska varor		Utländska och koloniala varor (»officiellt» värde)
   	Deklareradt värde	»Officiellt» värde
   1801	39.73	24.93	10.34
   1802	45.10	25.63	12.68
   1803	36.13	20.47	8.03

   Första sifferkolumnen uttrycker ändringen i exportens värde, de två andra närmast ändringen i dess kvantitet. Siffror efter Porter, Progress of the Nation (New Ed., 1851) 351. Statistiken i Hansard's Parl. Deb., IX App. sp. XV f., har något afvikande uppgifter utan olikhet i allmän tendens. — Dr Rose stöder sig på sjöfartssiffrorna, som äfven enligt hans uppgifter visa en rent betydelselös nedgång och enligt exempelvis Porters siffror (397 f.) förete uppgång.

3. Rose, Nap. Studies 173 ff. — Sorel VI 168, 190, 207, 211 f., 249 f. — Levasseur, Hist. d. cl. ouv. 1789—1870 I 465 f. — Mollien III 34. — Pelet, Opinions de Napoléon sur divers sujets de politique et d’administration (1833) 238 f. — Cunningham, Growth of English Industry and Commerce II³ (1903) 675 f. — Smart, Economic Annals of the Nineteenth Century (1) 1801—1820 (1910) 57, 72. — Roloff, Die Kolonialpolitik Napoleons I. (Hist. Bibliothek X, 1899) 134 ff. — Brusewitz i [Sv.] Hist. Tidskr. 1906 167 och G. W[ittroc]k ib. 1915, Granskn. 86.
4. Martens, Nouveau recueil des traités I (1817) 433-39. — Smart I 70 f. — Stephen 31.
5. Bull. des lois III. série, bull. 203 nr 1849, 276 nr 2752, 287 nr 2822, 353 nr 3669, IV. série 29 nr 483, 74 nr 1324, 78 af 1371, 89 nr 1515. — Wohlwill, Gesch. Hamb. 271 ff. — Vogel, Die Hansestädte und die Kontinentalsperre (Pfingstbl. d. Hans. Gesch.-ver:s IX, 1913) 12 ff. — König, Die Sächsische Baumwollenindustrie am Ende des vorigen Jahrh.s u. währ. d. Kontinentalsperre (Leipz. Stud. auf d. Geb. d. Gesch. V:3, 1899) 30, 43 f. — Legrand, La révolution française en Hollande (1895) 309, 311, 327, 353. — De Cérenville, La système continental et la Suisse 1803—1813 (1906) 36 ff. — Levasseur, Hist. d. cl. ouv. 1789—1870 I 467 ff., jfr 422 n. 4. — Schmidt, Gr.-Duché de Berg 333 ff. — Roloff 132, 205 ff. — Darmstädter, Studien zur napoleonischen Wirtschaftspolitik (Vierteljahrschr. f. Soc.- u. Wirtschaftsgesch. III 1905) 122 f. — Rambaud, Naples sous Joseph Bonaparte 1806—1808 (1911) 436.
6. Corresp. de Nap. nr 16 127 (10 jan. 1810).
7. Sorel VII 55, jfr 104, 114. — Memorial tr. hos Tarle, Kontinental’naja blokada I (1913) 706. — Corresp. de Nap. nr 11 064, 11 271, 11 267. — Berlindekretet: Corresp. de Nap. nr 11 283 och mångenstädes.
8. Corresp. de Nap. 16 127, 17 014 (10 jan., 7 okt. 1810). — Hansard’s Parl. Deb XIII App. sp. XXXIII ff., m. fl. st. — Mahan, Infl. of Sea Power II 273, 281 f. jfr 245 — Mahan, War of 1812 I 143, 189 n. 1.
9. Hansard's Parl. Deb. X 473.
10. Corresp. de Nap. nr 11 378, 13 395. — Servières 129 f.
11. Infl. of Sea Power II 353 ff.
12. Vogel 4 ff. — Tarle, Deutsch-französische Wirtschaftsbeziehungen zur napoleonischen Zeit (Schmollers Jahrbuch XXXVIII, 1914) 679. — M. Schäfer, Bremen und die Kontinentalsperre (Hansische Geschichtsbl. XX, 1914) 414 ff. — Levasseur, Hist. du comm. de la F. II 19. — Mahan, Infl. of Sea Power II 251. — Johnson II 20 ff. — Se vidare nedan sid. 112.
13. Uttrycket cit. af Perceval i underhuset 5 febr. 1808 (Hansard's Parl. Deb. X 328).
14. Se nedan sid. 84 n. 1.
15. För den följande framställningen hänvisas, utom till redan citerade arbeten af Mahan, Roloff, Levasseur, Holm, Stephen (citatet nedan s. 73 finns hos denne 81 f.) och Johnson (från hvilken tabellen sid. 70 hämtats) äfvensom till Martens’ Recueil, Statutes at Large of the United Kingdom (ed. Tomlins) och Hansard’s Parliamentary Debates, till: J. B. Mc Masters kapitel i Cambridge Modern History VII (1903) 323 ff. och Channing, The Jeffersonian System 1801—1811 (The American Nation XI, 1906) kap. 13—15. Citatet från Mc Master sid. 71 finns i hans History of the People of the United States III 225 (hos Johnson II 28).
16. Siffror enligt Porter 396:

    1801:	2779
    1802:	2827
    1803:	2286
    1804:	2533
    1805:	2520
    1806:	2564
    1807:	2764
    1808:	3222
    1809:	3547
    1810:	3903
    1811:	4023
    1812:	3899

17. Influence of Sea Power II 269 f., War of 1812 I 108.
18. Hansard IX 687 (30 juni 1807).
19. Alla hithörande Orders in Council från 1807 äro tryckta i Hansard X 126—148.
20. Lord Eldon i öfverhuset 15 febr. 1808 (Hansard X 475). — Perceval i underhuset 4 febr. 1807 (ib. VIII 629). — Lord Howicks förklaring tr. ib. X 402 ff. — Linvald, Bidrag til Oplysning om Danmark-Norges Handel og Skibsfart 1800—1807 (Dansk Hist. Tidsskr. VIII: 6, 1917) 409, 433 f.
21. Lord Brougham: Life and Times of, written by himself II² (1871) 5, 7; Speeches I (1838) 404. — Stephen 38 ff., 116 ff., 163 ff., 171. — Hansard VIII 620—56, IX 85—101, 1152 f., App. sp. LXXXI ff. — Jfr Porter 379. (Kursiv. af E. H.)
22. Hansard X 482 f., XII 774 (15 febr. 1808, 17 febr. 1809).
23. Kursiv. af E. H.
24. Se t. ex. yttranden af handelsministern lord Bathurst och inrikesministern lord Hawkesbury (sedermera lord Liverpool) i öfverhuset 15 febr. 1808 (Hansard X 471, 485).
25. Prisuppgifter i Tookes tabeller (II 398, 414).
26. 48 Geo. III c. 26 § 16. — Jfr lord Erskine i öfverhuset 8 mars 1808 (Hansard X 966 f.).
27. Detta förefaller mig vara den enda möjliga tolkningen af den svårfattligaste bland alla förordningarna, nämligen den tredje (längsta) af Orders in Council den 25 november 1807 — tydligen den af Grenville åsyftade i hans förut återgifna yttrande — sammanställd med den första O. C. af samma dag.
28. Hansard X 695 f., 728, jfr 1168 (underhuset 22, 23 febr., 16 mars 1808). — 48 Geo. III c. 29, 33, 34.
29. Hansard XXI 1053 (öfverhuset 28 febr. 1812). Nästan likalydande ib. XXI 1120, 1153, XXII 434 (Rose, vicepresident i Board of Trade, i underhuset 3 mars 1812 och Perceval samma dag samt 17 april 1812). Jfr också lord Wellesleys ytt- rande 1811 (nedan sid. 144 f.) (Kursiv. af E. H.).
30. Här några exempel. Första ståndpunkten: Canning i underhuset 3 mars 1812 (Hansard XXI 1147); lord Sidmouth, den förutvarande (föga framstående) premierministern under namnet Addington, i öfverhuset 17 febr. 1809 och 28 febr. 1812 (ib. XII 791 f., XXI 1071). — Andra ståndpunkten: lord Auckland, handelsminister i »All the Talents» och på sin tid Edenfördragets engelske underhandlare, i öfverhuset 15 febr. 1808 (ib. X 468); lord Henry Petty, finansminister i All the Talents (sedermera lord Lansdowne) i underhuset 18 febr. 1808 (ib. X 682); Whitbread, en af oppositionens hufvudtalare, i underhuset 6 mars 1809 (ib. XII 1167 f.). — Tredje ståndpunkten: lord Grenville (ib. X 483). — Jfr lord Greys (f. d. lord Howicks) mer klarsynta kritik i öfverhuset 13 juni 1810 (ib. XVII 545 ff.).
31. 1:a Milanodekretet: Bulletin des lois IV. série bull. 172 nr 2912. — 2:a Milanodekretet: Corresp. de Nap. 13 391 och mångenstädes. Jfr N. till Champagny 10 jan. 1810: Corresp. 16 127. — N. till Decrès: Corresp. 13 398. Se vidare nedan sid. 153.
32. Corresp. de Nap. 13393. — Martens, Nouveau recueil I 458 ff.
33. Bästa öfversikt hos Mahan, War of 1812 I kap. 4; diplomatisk korrespondens och andra bidrag i Hansard’s Parl. Deb.; amerikanska lagar i The Public Statutes at Large of the United States of America (ed. Peters).
34. Jfr lord Grenville i öfverhuset 17 febr. 1809 (Hansard XII 774).
35. The Jeffersonian System 1801—1811 (The American Nation XII, 1906) 201 f.
36. Se utom Mahan, War of 1812 a. st.: Channing 216 ff.; Roloff 207; Grenville i öfverhuset 17 febr. 1809 och Whitbread i underhuset 6 mars s. å. (Hansard XII 780, 1167; Tooke tab. II 391; Daniels, American Cotton Trade with Liverpool under the Embargo and Non-Intercourse Acts (Am. Hist. R. XXI, 1915/16) 278, 280. — Jfr nedan s. 119 f.
37. De viktigaste hithörande debatterna voro i öfverhuset 8 mars 1808 och 17 februari 1809 samt i underhuset 6 mars 1809. Den diplomatiska korrespondensen: Hansard XII 241 ff., XIII App., XIV 881 ff., XVII App.
38. Corresp. de Nap. nr 13753.
39. Vogel 36. — Rubin, 1807—14. Studier til Københavns og Danmarks Historie (1892) — 381 f. Bergwall, Historisk underrättelse om staden Götheborgs betydligaste varu-utskeppningar (1820) 9 n. — Daniels 281.
40. Corresp. de Nap. nr 16 127, 16 348, 16 736, 16 743. Bull. des lois IV. série 286 nr 5402. — Memoirs and Corresp. of Marquis Wellesley (ed. Pearce) III (1846) 116 f., 134 (här äfven större delen af korrespondensen 1810—11 mellan denne i egenskap af engelsk utrikesminister och amerikanska sändebudet i London).
41. Napoleon till vicekon. Eugène af Italien 19 sept. och till Champagny 13 dec. 1810 (Corresp. de Nap. n:r 16 930, 17 206). — Dekret 1 nov. 1810 (Bull. des lois IV. série 324 n:r 6067 och Martens, Nouv. rec. I 527 f.).
42. Hansard XXII 1061 (underhuset 27 april 1812).
43. Corresp. de Nap. n:r 17 482, 17 669. — Talet till handelskamrarnas deputerade: Thiers, Histoire du consulat et de l’empire XIII (1855) 27 ff., jfr Corresp. de Nap. n:r 17 538. — Marets och engelske prinsen-regentens publikationer: Martens, Noveau recueil I 530 ff., 542 ff. — Återkallelsen af Orders in Council: Hansard XXII 853 ff. och XXIII 716 ff. (på förra stället under orätt datum); hithörande debatter i underhuset 25, 26 maj, 16, 19 och 23 juni samt i öfverhuset 18 juni 1812 (ib. XXIII 286 ff., 295 ff., 486 ff., 496 f. 587 ff., 600 ff., 715 ff.). — Mahan, War of 1812 I 266—276.
44. The Jeffersonian System 228.
45. Daniels 278.
46. Tryckt hos Martens, Nouv. rec. I 483.