sålunda en åsyftad verkan af Napoleons åtgärder, ej alls ett verk af hans fiende, som tvärtom till största delen i princip och så godt som fullständigt i tillämpningen ägnade sig åt att afhjälpa dem. Fasthåller man ej denna efter våra begrepp mycket paradoxala utgångspunkt, blir den följande utvecklingen oförklarlig. I hvad mån Napoleon tänkt de sig in i alla konsekvenser af sin åtgärd, kan visserligen vara tvifvelaktigt, men det saknas ej antydningar att han var medveten om deras hufvuddrag. Redan med öfversändande af dekreten rörande hansestädernas spärrning (den 3 december 1806) skrifver Napoleon till sin bror Louis af Holland, att de stränga hindren för samfärdseln med England »utan tvifvel skola skada Holland och Frankrike» men att de äro nödvändiga; i ett redan förut (sid. 40) citeradt bref till densamme några dagar efteråt säger han, att systemet skulle ruinera de stora handelsstäderna. Och i sammanhang med systemets skärpning genom Milanodekretet skref han ett år senare (17 december 1807) till sin dåvarande inrikesminister Cretet och ålade denne att uppmuntra kaperiet såsom landets »enda tillförselsmedel». Hans finansminister Gaudin framhöll också öppet vid det senare tillfället, i sin rapport i sammanhang med andra Milanodekretet, skadan af systemet för de franska industrier, som redan då haft svårt att få koloniala råvaror, men ansåg skadan större för England på grund af dess större beroende af industri och utrikeshandel.[1]
När Mahan i sin ganska oförstående kritik af Napoleons politik utdömer kontinentalsystemet, emedan det vände sig mot de neutrala, som just Frankrike ej kunde undvara, när det själft var utestängdt från hafvet — »den neutrale köpmannen var . . . . positionens nyckel, så länge kriget räckte var han framför allt fiende till Storbritannien, som hade föga behof af honom, och vän till Frankrike, som behöfde honom väl»[2] — så innebär detta alltså ett förbiseende af hvad hela stridssättet åsyftade. Syftet var att ekonomiskt besegra England, och det kunde Napoleon aldrig uppnå genom att låta den neutrala handeln fortgå. Att Napoleon måste vänta större skada för England än för sina egna länder af kontinentens själfblockad, följde af hela den för honom och hans motståndare gemensamma åskådning vi förut studerat, och därmed var politiken från hans synpunkt tillräckligt väl motiverad. Om han och hans motståndare rätt uppfattade de ekonomiska sammanhangen, är en helt annan fråga, som hör till ett senare kapitel och som
