idéerna ägde, hade institutet att omforma sig efter dess beläte, och det var också hvad som skedde. Resultatet blef tvåfaldigt. Dels användes spärrningsåtgärderna att tjäna andra ändamål än de formellt åsyftade, och dels upphäfdes de på papperet gällande bestämmelserna genom undantag eller afsiktlig slapphet i tillämpningen till den grad, att därigenom skapades en helt annan ordning än den formellt påbjudna.
Kaperiernas uppgift Hvad då först beträffar spärrningsåtgärdernas användning för andra syften än de officiellt afsedda, kommer här i främsta ledet, att uppbringningarna eller kaperierna kunna sägas ha haft sitt ändamål i sig själfva. I någon mån framgår detta redan af pappersblockadens öfverhandtagande betydelse i förhållande till den effektiva blockaden; ty den förra gaf mycket flere chanser för kapning men var samtidigt ett mindre säkert medel att hindra förbindelsen med fienden. Äfven två af de jämte pappersblockaden viktigaste spärrningsmetoderna förklaras till stor del genom hänsyn till kaperierna, nämligen dels kontrabandsbegreppets godtyckliga utsträckning, dels Englands konsekventa vägran att godkänna satsen att fritt skepp gör fritt gods (eller: flaggan täcker lasten), hvilken innebär, att fienden tillhörigt gods är skyddadt på neutrala fartyg.
Orsaken till denna sträfvan att uppmuntra kaperiet för dess egen skull var knappast i något nämnvärdt antal fall hvad man kanske nu närmast skulle vänta, nämligen att på detta bekväma sätt komma öfver varor för eget behof. Visserligen skall Pitt enligt vårt dåvarande sändebud i London Lars von Engeströms uppgift — som dock ej bekräftas af de kortfattade parlamentsreferaten — i underhuset (3 nov. 1795) ha påpekat uppbringningar af spannmålslaster med fransk destination som ett medel att bekämpa den då ovanligt stora lifsmedelsbristen i England,[1] och ett senare yttrande af Napoleon i samma riktning föreligger också (nedan sid. 63). Men dessa fall torde vara ganska enastående, såsom man på förhand kunde vänta af den anledningen, att syftet ej som regel var att förvärfva utan att afsätta varor. Förklaringen ligger alltså på en annan punkt, och denna var att kaperierna skapade en uppmuntran åt kaparna själfva, hvilken tillmättes den största betydelse. Till en början gällde detta den stora svärmen af privata kapare, som ansågs skapa ett mycket viktigt tillskott åt landets sjöstridskrafter men som tydligen ej kunde komma till stånd annat än genom utsikten
- ↑ Lydia Wahlström, Sverige och England under revolutionskrigens början (1917) 192 f. — Parliamentary History XXXII 235 f.
