TREDJE KAPITLET
Kontinentalsystemets inre historia och tillämpning
Smugglingen och korruptionen — Licenssystemet och fiskalismen
Den uppgift Napoleon gjort till medelpunkten i sin politik ställde uppenbarligen de största kraf på sin bärare och hans verktyg, särskildt med de organisatoriska maktmedel staterna då förfogade öfver.
Behandlingen af de konfiskerade varorna Tillämpningen i afseende på det utan jämförelse viktigaste momentet, nämligen de engelska och koloniala varornas utestängning, stötte genast på en egendomlig svårighet, nämligen den att veta hvad man skulle göra med de förbrutna varupartierna. För Napoleon själf kunde detta problem, så underligt det må tyckas, te sig som en fråga af underordnad vikt, eftersom han från första stunden till den sista vidhöll den från konventspolitikerna öfvertagna föreställningen, att alla varor såldes på kredit af engelsmännen och alltså voro obetalda ännu när de togos i beslag samt att förlusten följaktligen under alla förhållanden drabbade fienden. Med aldrig svikande ihärdighet predikade han för sina allierade och medhjälpare, att »det är ett faktum, eftersom [de kontinentala] köpmännen aldrig köpa annat än på kredit, att inga varor någonsin (sic) betalas», att alla varor »äro för engelsmännens räkning», så att vid konfiskation »det bakslag som träffar England blir fruktansvärdt».[1] Under denna förutsättning skulle hela svårigheten dessutom ganska snart ha varit öfvervunnen; ty sedan man tillfogat engelsmännen tillräckligt många dylika förluster, kunde de rimligtvis väntas tröttna på att offra sina varor och sålunda afstå från försöken att tränga in på fastlandet. Visserligen gick det ej ens under denna förutsättning
