6,000 francs, sålunda mycket högre belopp än för de engelska licenserna. Napoleon gjorde heller ingen hemlighet af att de voro afsedda att bereda honom »en ansenlig afkastning».
Exportskyldighet Men vidare skulle licenserna tjäna Napoleons handelspolitiska syften. Främst gällde det därvid att uppmuntra den franska och delvis äfven den italienska exporten af industriprodukter samt under goda år äfven lifsmedelsexporten från såväl dessa länder som Danzig och andra kornbodar. I utbyte häremot medgafs då som regel den import af kolonialvaror, som samtidigt reglerades genom Trianonpolitiken, antingen generellt eller blott beträffande levantinska och amerikanska produkter. Men det förekom också strängare fall, då ingenting annat fick återföras till Frankrike än ständigt eftersökta skeppsbyggnadsmaterialier eller ädla metaller och mynt, som Napoleon i öfverensstämmelse med sin kända uppfattning alltid sökte draga ut ifrån England. Det fanns sålunda alltsedan 1809 en lång serie växlande typer af licenser, hvilkas många olikheter i detalj emellertid ej erbjuda något större intresse. En af de mest betecknande typerna är den kombinerade, som lät fartygen gå med spannmål från tyska hamnar inom Napoleons välde till Dunkerque och därifrån till England, hvarest spannmålen fick lossas och skeppsmateriel tagas i återfrakt till Dunkerque, där franskt vin, siden och manufakturer måste intagas och fraktas till Hamburg. Ett af de mest undantagslösa villkoren för licens blef att importen till Frankrike (delvis äfven till Italien), af hvad slag den vara månde — frånsedt lifsmedelsimport under nödår sådana som 1812 — kräfde af det importerande fartyget returfrakt till minst samma värde af franska varor (eller italienska i Italien), främst siden och andra franska textilvaror men äfven vin och brännvin samt under goda år naturprodukter i synnerhet från Italien, allt i sinsemellan växlande men vanligen närmare bestämda proportioner. Detta högst genomgripande system, som också ägde nyss omtalade engelska motsvarigheter ehuru af mindre omfattning, hade utvecklat sig ur en i den franska tullförfattningen af 1803 som ett slags straff införd bestämmelse för fartyg som ej hade klara papper med hänsyn till lastens oskyldiga ursprung (ofvan sid. 56). Det gällde t. o. m. för införlifvade områden, sådana som hansestäderna, vid import till »de gamla departementen».
Det må genast sägas, att detta Napoleons försök till förvandling af kontinentalsystemet från en gigantisk afspärrningsplan mot England till en väsentligt mindre märklig metod att drifva upp Frankrikes export, led ett nästan fullkomligt fiasko. Varorna togos naturligtvis
