grad allt detta drifvit Napoleon in på just den väg, engelsmännen från början till slut i realiteten åsyftat, framgår ovanligt tydligt af ett yttrande (från hösten 1811) af Danmarks dåvarande minister i Paris general Walterstorff, nämligen att Frankrike så att säga icke hade någon annan handel än med England och då ville bevara den för sig själf — som man finner är själfva läget därigenom angifvet med nästan samma ord som de engelska ministrarna nyttjade om syftet med sin politik (ofvan sid. 83). Så till vida var framgången ganska oemotsägligt på Englands sida.
Den nya politikens tillämpning Emellertid får detta ingalunda förstås så, som skulle kontinentalsystemet ha spårat ur helt och hållet. Fontainebleaupolitiken hade sin spets främst riktad mot den engelska manufakturexporten; och därmed menade Napoleon blodigt allvar.
Någon skarp gräns mellan de direkt mot England riktade förbudsåtgärderna och de i Napoleons föreställning halft repressiva och halft fiskaliska påbuden om kolonialvarornas import finnes emellertid ej och kunde just på grund af oklarheten i begreppen ej finnas; det är därför heller icke möjligt att hålla dem i sär i denna framställning. Våldsamma och afskydda af folken voro båda, och organen voro till större delen de samma för båda; men det lider intet tvifvel, att de fiskaliska åtgärderna utgjorde den ojämförligt mest effektiva hälften af det nya systemet, därför att längtan efter varorna alltid gjorde befolkningen jämförelsevis villig att betala, om detta blott kunde skapa tillförsel. Konkurrensen med smugglarna var visserligen långt ifrån att göra slut på deras trafik, sålunda — för att fullfölja samma terminologi — från att ge staterna monopol på den förbjudna kolonialvaruimporten; men den inbragte i alla fall statskassorna vackra summor. Enbart Napoleons tullinkomster stego till 105.9 mill. francs för tiden från Trianontariffen fram till slutet af 1811, mot blott 11.6 mill. för 1809, och auktionerna på konfiskeradt gods samt licensafgifterna inbragte honom långt mer, för att icke tala om hvad vasallstaterna lyckades förvärfva. Någon öfverblick öfver den nya politikens totala vinst för statskassorna har man ej för närvarande, men det ger en viss föreställning om det hela, att enbart auktionerna under de återstående månaderna af 1810 (enligt Thiers) lämnade kontant nära 150 mill. francs. Inför sådana siffror är det ej svårt att förstå, hvilka dimensioner den fiskaliska sidan af politiken skulle få, och den blir också alltmer markerad under hvart och ett af de återstående åren.
Den för all världen synliga slutstenen på den nya byggnaden ut-
