nämnas Durencran och Det Romaneska, tvenne oförlikneliga mästerstycken af den glädtigaste ironi, af den sannaste humoristiska anda. Hans kritiker och recensioner äro både genom stil och tankar att jemföra med originalarbeten af ett alltid fortfaraode värde. Om dessa kritiker liksom om andra tillfälliga stycken, der den allvarliga betraktelsen omvexlar med satiren, gäller samma omdöme, att, under det läsningen förnöjer nästan såsom ett blott tidsfördrif, utredes tillika ett vigtigt ämne och ställas några nyttiga läror i en klarare dag. Det är icke möjligt att på en gång mera behagligt och mera värdigt försvara sundt förnuft, allmänt vett, sanning, smak: det är snillet, som kläder filosofien i en förtjusande drägt, för att derigenom lättare upplysa och öfvertyga.
En icke ringa del af Leopolds förtjenst om sitt fäderneslands litteratur utgöra hans arbeten i Svenska Språkläran, ehuru ej intagna i närvarande samling af hans verk.[1] Såsom redan är nämdt, har han författat den del af Svenska Akademiens handlingar, som innehåller stafningsläran[2]: och ett försvar för denna lära af samma mästares hand
- ↑ Blott tvenne små uppsatser härom förekomma i 5:te Delen.
- ↑ 1:sta Delen från 1796. Företalet är dock af Rosenstein.
