madrasserade dörrarna; hon inandades med förtjusning den dammfyllda luften i korridoren, och då hon satt i sin loge lutade hon sig tillbaka vårdslöst som en hertiginna.
Salen började fyllas, man tog fram kikare ur deras fodral, och abonnenterna utbytte hälsningar på avstånd. De kommo dit för att låta de sköna konsterna krydda upp allt deras affärsbråk, men de glömde därför ej affärerna, de samtalade ännu om bomull, indigo och kursens stigande eller fallande. De unga sprättarna kråmade sig på parketten med djupt urringade västar och halsdukar i lysande färger, och fru Bovary beundrade uppifrån den grace, varmed de stödde sina handskbeklädda händer på spatserkäppens guldknapp.
Emellertid tändes ljusen i orkestern, kronan firades ner från taket, och på samma gång som dess sken utbredde sig en plötslig munterhet i salen. Sedan inträdde kapellets medlemmar en i sänder, och man hörde först ett kaos av brummande kontrabasar, gnisslande fioler, smattrande horn och drillande flöjter. Men nu hörde man tre slag på scenen, pukorna började dåna, mässingsinstrumenten stämde upp, ridån höjde sig, och man såg ett landskap.
Det var en öppen plats i en skog, med en källa till vänster, beskuggad av en ek. Bönder och herrar med pläd på axeln sjöngo en jaktsång tillsammans, sedan kom en kapten in, som lyfte upp bägge armarna mot himlen och anropade den onde, därpå kom en annan; de gingo sin väg, och jägarna började om igen.
Hon kände igen vad hon läst i sin ungdom, hon var ju mitt uppe i Walter Scott. Hon tyckte sig genom dimman höra de skotska säckpipornas toner klinga över ljunghedarna. Hågkomsterna från romanen gjorde det lättare för henne att förstå libretton, hon följde intrigen ord för ord, under det att tankar, som ej hunno taga bestämd form, genast skingrades av musikens stormvirvlar. Hon lät melodierna vagga sig och kände, huru hela hennes varelse vibrerade, som om fiolstråkarna spelat på hennes nerver. Hon kunde ej se sig mätt på kostymerna, dekorationerna, de uppträdande personerna, de målade träden,
