För öfrigt var han här godlynt, treflig och munter och bad hjärtligt hälsa er."
"Småsakerna" var ju intet betydande arbete — i sina bref verkar MartinaII ofta mera spirituell. Men de visa en ren och stark själ, ett fast och allvarligt sinne, för hvilket dock humorn icke är alldeles främmande; tankar och känslor framläggas enkelt och varmt, och de i berättelserna uppträdande personerna äro framställda med en rätt lefvande karaktärisering. Man märker att dessa ofta fragmentariska skisser äro nedskrifna af en själfständigt tänkande ande, som haft behof af att äfven i skrift klargöra för sig lifvets skiftande frågor; hon ville kanske också öfva sig för högre uppgifter. Till Tegnér skref modern (den 1 december 1839): "Hon ville pröfva och skärpa den i själen inneboende, af yttre skiften oberoende kraften, i fall fråga blefve om att räkna på sig själf och ej på lyckans, bördens eller rikedomens försåtliga och vanskliga fördelar."
Det dröjde till in på följande år innan Tegnér sände sitt företal. Det blef ingen Goethesk prosa à la Die Bekenntnisse einer schönen Seele, det blef en liten dikt, enkel och känslig och utan "polemik och politik" — Martinas bok heter den i de Samlade skrifterna: "Hvad hon tänkte, hvad hon diktat har hon här för världen biktat" etc.
Med djupaste rörelse mottog Biktmodern den lilla dikten, som genast sändes till tryckeriet att sättas på bokens första blad. — Nu skulle Tegnér åter bege sig upp till Stockholm för att som stiftschef deltaga i riksdagsarbetet. Biktmodern skref då till Brinkman:
"Vid riksdagen råder jag er att nyttja samma recept med honom, som jag begagnar här: jag utfäster vanligtvis en viss stund på dagen att afhöra och samspråka om allt det oförklarliga lappri, som under namn af kärlek, fruar, kvinnogunst etc. etc. spökar i hans hjärna, men det med villkor att efter en gifven timma, stundom utfäst med klockan i handen, sedermera få tala och höra förnuft. På detta vis har det i senare år lyckats mig att framlocka några af de ljusare stunder, på hvilka hans umgänge fordom var så rikt."
Tegnérs dikt öfver Wallin, som i början af år 1840 kom fru Martina till handa, behagade henne icke helt och hållet; man kan, då man läser den, — skref hon till Brinkman — "ej afhålla sig från att minnas, det han förklarat sig själf vara blott en haltande biskop på Zions höjder[1]. Hvad man däruti med sann förtjusning finner, är ett uppriktigt, ädelt och afundsfritt erkännande af en annans förtjänst; däruti är och blifver Tegnér, oaktadt alla förirringar, evigt älskvärd." — Hälsningsdikten till Atterbom i maj 1840 fann Biktmodern åter vara "hvad han bäst skrifvit på länge".
Ej långt därefter nådde henne den förkrossande underrättelsen om utbrottet af Tegnérs sinnessjukdom och sedan om hans afförande till Schleswig. Hon hade anat katastrofen åtminstone i två år; redan länge hade man märkt att han förändrats, att många själens strängar "obemärkt och i tysthet brustit" (till Brinkman 11 nov. 1840). När Tegnér följande år återkom till hemlandet och en tid uppehöll sig i
- ↑ Jfr dikten till Agardh 1834.
