betagande fantasis färger eller helt lätt tecknade med kol, afslöja likaledes begåfningens fullhet och konstnärens mognad. Härifrån denna oemotståndliga tjusning, som utgjutes öfver det minsta af hans poetiska alster liksom öfver hans samspråk, till och med det mest abstrakta. Öfverallt riktighet och sanning — ingenstädes entonighetens regelmässighet." —
Under sin vistelse i Göteborgstrakten, då hon sällskapade med de gamla vännerna Lamberg och Lorent och vann nya i familjen Nonnen, skaffade sig Martina von Schwerin en hel del modern engelsk litteratur. Härom skref hon den 20 november till Brinkman:
"Tegnér säger att jag i Göteborg blifvit angliserad, ty jag har hemfört ett stort antal engelska böcker, som komma honom äfven till måtta. Engelska litteraturen har en förtjänst och en egenhet framför alla andra nationers, den att vara af en jämn hållning. Om man ej därstädes alltid finner "works of genius", så träffar man där aldrig något bestämdt dåligt och förkastligt. Om möjligt vore att skapa omdöme och smak äfven hos dem, som naturen nekat dessa dyrbara faddergåfvor, är den således mest passande därtill, då däremot den tyska endast är gjord för bildade människor och den fransyska förblifver evigt 'blott on lusteld vid kritikens hof' — Franzen får förlåta det jag sålunda parodierar en af hans naivaste verser."[1]
Det var nyss utgifna arbeten af Walter Scott, Campbell, Moore och Byron som nu lästes och diskuterades. Den sistnämndes romantiska död följande vår ökade intresset för hans diktning, och med Brinkman hade hon då under sin Stockholmsvistelse lärorika samtal därom. Också den svenska litteraturen var alltjämt föremål för vännernas tankeutbyte. Om ett poem till kronprins Oskar af den gamle gustavianen Blom, Leopolds vän, gjorde friherrinnan Martina den anmärkningen att hon fann mycket naturligt att sådana polerade verser voro omtyckta under ännu rådande smakförhållanden: "För min del kan jag icke säga något annat än att de synas mig som bilden af en vacker kvinna utskuren i trä och betäckt med en oljefernissa." Äfven de bästa af Bloms verser kunde icke uppväga en enda sådan rad af Tegnér som denna energiskt upphöjda: "försona din samtid med en kungaätt!"[2], hvari uttryckes på en gång "maktens ädelhet, kronan af den högsta lyftning och det starkaste drag af tidens anda". Grefve Lagerbjelkes verser vid samma tillfälle satte hon för öfrigt högre än Bloms, kanske — tillade hon — härleder sig detta däraf att de förra smaka af Tegnér. Man märkte dessutom i den samtida poesien rätt ofta Tegnérska vändningar gå igen t. ex. hans vackra bild om karlavagnen (använd bl. a. i Svea). Här i Lagerbjelkes verser fann man den lyckligtvis inte, hvilket också anmärktes på Sireköpinge. Den trettonårige Jules yttrade enligt hvad modern berättade för Brinkman: "Det var väl ändå att karlavagnen fick hvila. Mamma säger att den far dom så mycket ikring med att han väl slutligen går sönder, ty ingen förstår rätt att smörja den mer än Tegnér."
- ↑ Jämför Sången öfver Creutz: "blott en lusteld vid Lovisas hof" (om Dalin).
- ↑ Ur sången Vid Skånska hofrättens invigning 1821.
