af honom en lekboll för min fåfänga, en suckande Celadon under den kvinnliga behagsjukans förlöjligande ok. Sålunda bedömde han mig, och förlusten af en sådan kvinna kan ej gräma, ty om hennes släkte kan med skäl sägas:
Jorden tyvärr är af kvinnor full;
mister du en, står dig tusende åter,
— — Förblif således tyst, då fråga är om mig, låt mig vara död för honom och för hela världen, blott jag får lefva i Brinkmans vänskap! —
Tegnér förblef alltjämt tyst; och med vemod, någon gång med bitterhet omtalas han i friherrinnans bref på våren 1825. Han talar illa om kvinnorna, berättade Brinkman; ja, så gör mannen, när han hos dem haft motgångar! Mjältsjukan hos Tegnér som från föregående år alltmera trädt fram, ville hon icke riktigt tro på. Tegnér är ytterst retlig då han finner opposition mot hvad han önskar utföra, ja vid den minsta motsägelse; i detta fall är vår store skald "så mycket själfsvåldigt barn som det är möjligt vara det".
Sireköping den 19 maj 1825.
— Fritiof är visserligen det enda äkta svenska skaldestycke vi äga.
Ja, bästa Brinkman, oförgätliga blifva alltid för mig de stunder, då jag för första gången fann ordnade till ett skönt, ett klassiskt helt de fragmenter vi redan skiljda erkänt för sanna mästerstycken, och fastän man kan blifva litet brydd att skrifva svenska sedan man läst Fritiof, finner jag intet språk värdigt att tolka mina känslor utom det, åt hvilket vår odödlige författare skänkt en förr aldrig erhållen rang — så mycket om den tekniska förtjänsten, uti hvilken Tegnér synes mig utan like, äfvensom i den sanna, höga, poetiska, som anas af känslan och tydes af snillet. Hvarje sång kunde med skäl göras till föremål för ett helt bref. Gifves någon skönare, lyrisk-elegisk på svenska än Ingeborgs klagan. Få saker har jag läst som gjort på mig ett dylikt intryck:
Länte du ock
vingarne ut, de oj bära mig dock.
Döden allena mig bringar
gudarnes vingar.
Hvilken djup, sublim poetisk känsla i dessa få ord, som allena uppdaga skaldens omisskänneliga värde!
Hvem återfinner ej detsamma, fastän af ett helt annat slag, i den äkta homeriska Fritiof tager arf? Förlåt, Brinkman, men med stolthet känner jag att hvarken Goethe eller Voss skänkt åt deras språk en större öfverlägsenhet i detta versslag än Tegnér gifvit åt sitt.
Fritiof på hafvet är kanske en af de mästerligaste naturbeskrifningar vi på något språk äga. Originell, som lord Byron i detta slag, har den framför don store engelske författaren den förtjänst att vara ett troget återsken af den vilda natur, i hvilken hjälten fostrades. De störste skalders målningar passa för alla luftstreck; så är det ej här: blott ett nordiskt sinne kan fatta det gigantiskt råa och nyckfulla, om jag så får säga, af våra naturscener i sina vildaste
