Men på stranden stod
kung Helge och kvad
med förbittrat mod,
och till trollen han bad.
Se, då mörknar himlabågen,
dundret går kring öde rum,
och i djupet kokar vågen,
och dess yta höljs med skum.
Blixtrarna i molnen draga
här och där en blodig rand,
alla havets fåglar jaga
skrikande emot sin strand. -
"Hårt blir vädret, bröder!
Stormens vingar hör jag
flaxande i fjärran,
men vi blekna ej.
Sitt du lugn i lunden
tänk på mig och längta,
skön i dina tårar,
sköna Ingeborg!" -
Mot Ellidas stam
drog ett trollpar till fejd.
Det var vindkall Ham,
det var snöig Hejd.
Och då lösas stormens vingar,
och den vilde doppar dem
än i djupet, än han svingar
virvlande mot gudars hem.
Alla fasans makter skrida,
ridande på vågens topp,
ur den skummiga, den vida
bottenlösa graven opp.
"Skönare var färden
uti månens skimmer
över spegelvågor
hän mot Balders lund.
Varmare än här är
var vid Ingborgs hjärta,
vitare än havsskum
svällde hennes barm." -
Nu Solundarö
står ur våg som går vit,
där är stillare sjö,
där är hamn, styr dit.
Men förvågen viking rädes
ej så lätt på trofast ek,
står vid styret själv och glädes
åt de vilda vindars lek.
Hårdare han seglen fäster,
skarpare han vågen skär.
Rakt i väster, rakt i väster
skall det gå vart böljan bär.
"Lyster mig att kämpa
än en stund mot stormen.
Storm och nordbo trivas
väl ihop på sjön.
Ingborg skulle blygas
om dess havsörn flöge
rädd, med slappa vingar,
för en il i land." -
Men nu växer våg,
nu fördjupas göl,
och det viner i tåg
och det knakar i köl.
Dock, hur vågorna må strida,
tumlande nu med, nu mot,
gudatimrade Ellida
trotsar ännu deras hot.
Som ett stjärnskott uti kvällen
skjuter hon sin fart i fröjd,
hoppar, som en bock på fjällen,
över avgrund, över höjd.
"Bättre var att kyssa
brud i Balders hage
än stå här och smaka
saltskum som yr opp.
Bättre var att famna
kungadottrens midja
än stå här och gripa
roderstången om." -
Men oändlig köld
snöar skyn utur,
och på däck och på sköld
smattrar hagelskur.
Och emellan skeppets stammar
kan du icke se för natt,
där är mörkt som i den kammar
där den döde bliver satt.
Oförsonlig våg, förtrollad,
vill dra seglaren i kvav;
vitgrå, som med aska sållad,
gapar en oändlig grav.
Blåa bolstrar bäddar
Ran i djupet åt oss,
men mig bida dina
bolstrar, Ingeborg!
Goda drängar lyfta
årorna Ellidas,
gudar byggde kölen,
bär oss än en stund." -
Över styrbord gick
nu en sjö med fart,
i ett ögonblick
spolas däcket klart.
Då från armen Frithiof drager
lödig guldring, tre mark tung,
blank som sol i morgondager,
var en skänk av Bele kung.
Hugger så i stycken ringen
konstfullt utav dvärgar gjord,
delar dem och glömmer ingen
utav sina män om bord.
"Guld är gott att hava
uppå giljarfärden,
tomhänt träde ingen
ner till sjöblå Ran.
Kall är hon att kyssa,
flyktig till att famna,
men vi fästa havsbrud
med det brända guld." -
Med förnyat hot
faller stormen på,
och då brister skot,
och då springer rå.
Och mot skeppet, halvt begravet,
vågorna till äntring gå.
Hur man också öser, havet
öser man ej ut ändå.
Frithiof själv kan ej sig dölja
att han döden har om bord.
Högre dock än storm och bölja
ryter än hans härskarord.
"Björn, kom hit till roder,
grip det skarpt med björnram:
sådant väder sända
Valhalls makter ej.
Trolldom är å färde,
Helge niding kvad den
säkert över vågen,
jag vill upp och se." -
Som en mård han flög
uti masten opp,
och där satt han hög
och såg ned från topp.
Se, då simmar för Ellida
havsval, lik en lossnad ö,
och två leda havstroll rida
på hans rygg i skummig sjö:
Hejd, med pälsen snögad neder,
skepnan lik den vita björn,
Ham, med vingar dem han breder
viftande som stormens örn.
"Nu, Ellida, gäller
visa om du gömmer
hjältemod i järnfast,
buktig barm av ek.
Lyssna till min stämma:
är du gudars dotter
upp, med kopparkölen
stånga trollad val!"
Och Ellida hör
på sin herres röst,
med ett språng hon kör
emot valens bröst.
Och en blodig stråle ryker
utur såret upp mot sky,
genomborrat vilddjur dyker
vrålande till djupets dy.
På en gång två lansar springa,
slungade av hjältearm,
mitt i luden isbjörns bringa,
mitt i becksvart stormörns barm.
"Brav, Ellida, träffat!
Ej så hastigt, tror jag,
dyker Helges drakskepp
opp ur blodig dy.
Hejd och Ham ej heller
hålla sjön nu längre,
bittert är att bita
i det blåa stål." -
Och nu stormen flyr
på en gång från sjön,
blott en svallvåg styr
mot den nära ön.
Och på en gång solen träder
som en konung i sin sal,
återlivar allt och gläder
skepp och bölja, berg och dal.
Hennes sista strålar kröna
klippans topp och dunkel lund,
alla känna nu de gröna
stränderna av Efjesund.
"Stego Ingborgs böner,
bleka mör, mot Valhall,
böjde liljevita
knän på gudars guld.
Tår i ljusblå ögon,
suck ur svandunsbarmar
rörde asars hjärtan,
låt oss tacka dem!"
Men Ellidas stam,
utav valen stött,
går i marvad fram,
är av färden trött.
Tröttare ändå av färden
äro alla Frithiofs män,
knappast, stödda emot svärden,
hålla de sig uppe än.
Björn på väldig skullra drager
fyra utav dem i land,
Frithiof ensam åtta tager,
sätter dem kring brasans brand.
"Blygens ej, I bleke,
våg är väldig viking,
det är hårt att kämpa
emot havets mör.
Se, där kommer mjödhorn
vandrande på guldfot,
värmer frusna lemmar,
skål för Ingeborg!"
