←  Frithiofs återkomst
Balders bål
av Esaias Tegnér
Frithiof går i landsflykt  →
Ingår i diktcykeln Frithiofs saga vars första utgåva publicerades 1825. På Wikipedia finns en artikel om Frithiofs saga.


Midnattssolen på bergen satt,
blodröd till att skåda,
det var ej dag, det var ej natt,
det vägde emellan båda.

Baldersbålet, den solens bild,
brann på vigda härden.
Snart är ändå lågan spilld,
då rår Höder för världen.

Präster stodo kring tempelvägg,
makade bålets bränder,
bleka gubbar med silverskägg
och med flintkniv i hårda händer.

Kung med krona står bredvid,
sysslar vid altarrunden.
Hör! då klinga i midnattstid
vapen i offerlunden.

"Björn, håll endast dörren till,
fångne äro de alle.
Ut heller in om någon vill,
klyv hans huvudskalle."

Blek vart kungen, alltförväl
kände han den rösten.
Fram steg Frithiof med vredgad själ,
kvad som en storm om hösten.

"Här är skatten som du bjöd
hämtas från västervågor,
tag den: sedan på liv och död
slåss vi vid Balders lågor;

sköld på ryggen, barmen bar,
ingen skall striden klandra.
Första hugget som kung du har,
glöm ej, mitt är det andra.

Blicka ej åt dörren så,
räv är fångad i kula.
Tänk på Framnäs, tänk uppå
systern med lockar gula." -

Så han talte med hjältefog,
drog ur gördel pungen,
föga varsamt han den slog
mitt i pannan på kungen.

Blodet frustade ut ur mund,
svart det blev för öga:
dånad låg vid sin altarrund
asafränden höga.

"Tål du ej ditt eget guld,
fegaste i ditt rike?
Angurvadel vill ej ha skuld
att ha fällt din like.

Stilla, präster, med offerkniv,
bleke månskensförstar!
Kunde gälla ert usla liv,
ty min klinga törstar.

Vite Balder, styr din harm,
se ej på mig så mulen.
Ringen som du bär på arm,
med förlov, han är stulen.

Ej för dig, så vitt jag vet,
smiddes han av Vaulunder.
Våldet rånade, jungfrun grät,
bort med de nidingsfunder!" -

Tappert drog han, men ring och arm
voro som grodda samman:
när den lossnade, stöp av harm
guden i offerflamman.

Hör! det knattrar, lågan slår
guldtand i tak och sparrar.
Dödsblek Björn vid porten står,
Frithiof blygs att han darrar.

"Öppna dörren, släpp folket ut,
vakt ej mer jag behöver.
Templet brinner, gjut vatten, gjut
hela havet däröver!" -

Nu från templet och ned till strand
knyts en kedja av händer,
böljan vandrar från hand till hand,
fräser mot svedda bränder.

Frithiof sitter som regnets gud,
högt på bjälken och flödar,
delar till alla sitt härskarbud,
lugn bland de heta dödar.

Fåfängt! Elden tar överhand,
rökmoln virvla och välta,
guldet droppar på glödhet sand,
silverplåtarna smälta.

Allt förlorat! Ur halvbränd sal
eldröd hane sig svingar,
sitter på takets ås och gal,
flaxar med lösta vingar.

Morgonvinden spelar från norr,
högt det mot himlen blossar.
Balderslunden är sommartorr,
lågan är hungrig och frossar.

Rasande far hon från gren till gren,
än har hon långt till målet.
Eja! vad vilt, vad rysligt sken!
Väldigt är Baldersbålet.

Hör hur det knakar i rämnad rot,
se hur topparna glöda!
Vad är människokraft emot
Muspels söner, de röda?

Eldhav böljar i Balders lund,
strandlöst svalla dess vågor.
Sol går opp, men fjärd och sund
spegla blott avgrundslågor.

Aska är templet inom kort,
aska tempellunden;
sorgsen drager Frithiof bort,
gråter i morgonstunden.