INGEBORG
Det dagas ren, och Frithiof kommer icke!
I går likväl var redan tinget utlyst
på Beles hög: den platsen valdes rätt,
hans dotters öde skulle där bestämmas.
Hur många böner har det kostat mig,
hur många tårar räknade av Freja,
att smälta hatets is kring Frithiofs hjärta
och locka löftet från den stoltes mund
att åter bjuda handen till försoning!
Ack! mannen är dock hård, och för sin ära
(så kallar han sin stolthet) räknar han
ej just så noga om han skulle krossa
ett troget hjärta mera eller mindre.
Den arma kvinnan sluten till hans bröst
är som en mossväxt blommande på klippan
med bleka färger: blott med möda håller
den obemärkta sig vid hällen fast.
och hennes näring äro nattens tårar.
I går alltså blev då mitt öde avgjort,
och aftonsolen har gått ner däröver.
Men Frithiof kommer ej! De bleka stjärnor,
en efter annan, slockna och försvinna,
och med varenda utav dem som släcks
går en förhoppning i mitt bröst till graven.
Dock, varför också hoppas? Valhalls gudar
ej älska mig, jag har förtörnat dem.
Den höge Balder i vars skygd jag vistas
är förolämpad, ty en mänsklig kärlek
är icke helig nog för gudars blickar,
och jordens glädje får ej våga sig
inunder valven där de allvarsamma,
de höga makter ha sin boning fäst. –
Och likafullt, vad är mitt fel, vi vredgas
den fromme guden över jungfruns kärlek?
Är han ej ren som Urdas blanka våg,
ej oskuldsfull som Gefions morgondrömmar?
Den höga solen vänder icke bort
från tvenne älskande sitt rena öga,
och dagens änka, stjärnenatten, hör
mitt i sin sorg med glädje deras eder.
Vad som är lovligt under himlens valv,
hur blev det brottsligt under tempelvalvet?
Jag älskar Frithiof. Ack, så långt tillbaka
som jag kan minnas, har jag älskat honom;
den känslan är ett årsbarn med mig själv,
jag vet ej när hon börjat, kan ej ens
den tanken fatta att hon varit borta.
Som frukten sätter sig omkring sin kärna
och växer ut och rundar omkring henne
i sommarsolens sken sitt klot av guld:
så har jag även vuxit ut och mognat
omkring den kärnan, och mitt väsen är
det yttre skalet endast av min kärlek.
Förlåt mig Balder! Med ett troget hjärta
jag trädde i din sal, och med ett troget
vill jag gå därifrån: jag tar det med mig
utöver Bifrosts bro, och ställer mig
med all min kärlek fram för Valhalls gudar.
Där skall han stå, en asason som de,
och spegla sig i sköldarna och flyga
med lösta duvovingar genom blå
oändlig rymd uti Allfaders sköte
varfrån han kommit. – Varför rynkar du
i morgongryningen din ljusa panna?
I mina ådror flyter, som i dina,
den gamle Odens blod. Vad vill du, frände?
Min kärlek kan jag icke offra dig,
vill det ej ens, han är din himmel värdig.
Men väl jag offra kan min levnads lycka,
kan kasta bort den, som en drottning kastar
sin mantel från sig, och är likafullt
den samma som hon var. – Det är beslutat!
Det höga Valhall skall ej blygas för
sin fränka, jag vill gå emot mitt öde
som hjälten går mot sitt. – Där kommer Frithiof!
Min vreda norna kommer jämte honom.
Var stark, min själ! Välkommen, sent omsider!
Vårt öde är bestämt, det står att läsa
uppå din panna.
FRITHIOF
Stå där icke även
blodröda runor, talande om skymf
och hån och landsflykt?
INGEBORG
Frithiof, sansa dig,
berätta vad som hänt: det värsta anar
jag längesen, jag är beredd på allt.
FRITHIOF
Jag kom till tinget uppå ättehögen,
och kring dess gröna sidor, sköld vid sköld,
och svärd i handen, stodo Nordens män,
den ena ringen innanför den andra
upp emot toppen: men på domarstenen,
mörk som ett åskmoln, satt din broder Helge,
den bleke blodman med de skumma blickar;
och jämte honom, ett fullvuxet barn,
satt Halvdan, tanklöst lekande med svärdet.
Då steg jag fram och talte: ”kriget står
och slår på härsköld invid landets gränser,
ditt rike, konung Helge, är i fara:
giv mig din syster, och jag länar dig
min arm i striden, den kan bli dig nyttig.
Låt grollet vara glömt emellan oss,
ej gärna när jag det mot Ingborgs broder.
Var billig, konung, rädda på en gång
din gyllne krona och din systers hjärta.
Här är min hand. Vid Asator, det är
den sista gång hon bjuds dig till försoning.” –
Då blev ett gny på tinget. Tusen svärd
sitt bifall hamrade mot tusen sköldar,
och vapenklangen flög mot skyn som glad
drack fria männers bifall till det rätta.
”Giv honom Ingeborg, den smärta liljan,
den skönaste som växt i våra dalar,
han är den bästa klingan i vårt land,
giv honom Ingeborg!” Min fosterfader,
den gamle Hilding, med sitt silverskägg,
steg fram och höll ett tal av vishet fullt
med korta kärnspråk, klingande som svärdshugg,
och Halvdan själv ifrån sitt kungasäte
sig reste, bedjande med ord och blickar.
Det var förgäves, varje bön var spilld,
liksom ett solsken slösat bort på klippan,
det lockar ingen växt från hennes hjärta;
och konung Helges anlet blev sig likt,
ett bleklagt nej på mänsklighetens böner.
”Åt bondesonen (sade han föraktligt)
jag kunnat Ingborg ge, men tempelskändarn
syns mig ej passa för Valhalladottern.
Har du ej, Frithiof, brutit Balders fred,
har du ej sett min syster i hans tempel
när dagen gömde sig för edert möte?
Ja eller nej?” Då skallade ett rop
ur mannaringen: säg blott nej, säg nej,
vi tro dig på ditt ord, vi fria för dig,
du Thorstens son, så god som kungasonen,
säg nej, säg nej, och Ingeborg är din. –
”Min levnads lycka hänger på ett ord
(sad jag) men frukta ej för det kung Helge.
Jag vill ej ljuga mig till Valhalls glädje
och ej till jordens. Jag har sett din syster,
har talt med henne uti templets natt,
men Balders fred har jag ej därför brutit.” –
Jag fick ej tala mer. Ett sorl av fasa
flög tinget genom: de som stodo närmast
sig drogo undan liksom för en pestsjuk,
och när jag såg mig om, den dumma vantron
förlamat varje tunga, kalkat vit
var kind, nyss blossande av glad förhoppning.
Då segrade kung Helge. Med en röst
så hemsk, så dyster som den döda valans
i Vägtamskvida, när hon sjöng för Oden
om asars ofärd och om Helas seger,
så hemskt han talte: ”Landsflykt eller död
jag kunde sätta, efter fädrens lagar,
uppå ditt brott, men jag vill vara mild,
som Balder är, vars helgedom du skymfat.
I västerhavet ligger det en krans
av öar dem jarl Angantyr behärskar.
Så länge Bele levde jarlen gav
vart år sin skatt, sen har den uteblivit.
Drag över böljan hän och indriv skatten,
det är den bot jag fordrar för din djärvhet.
Det sägs, tillade han med nedrigt hån,
att Angantyr är hårdhänt, att han ruvar
som draken Fafner på sitt guld, men vem
står mot vår nya Sigurd Fafnersbane?
En mera manlig bragd försöke du,
än dåra junfrur uti Balders hage.
Till nästa sommar vänta vi dig här
med all din ära, framför allt med skatten.
Om icke, Frithiof, är du var mans niding
och för din livstid fridlös i vårt land.” –
Så var hans dom och härmed löstes tinget.
INGEBORG
Och ditt beslut?
FRITHIOF
Har jag väl mer ett val?
Är ej min ära bunden vid hans fordran?
Den skall jag lösa om ock Angantyr
förgömt sitt lumpna guld i Nastrands floder.
I dag ännu far jag.
INGEBORG
Och lämnar mig?
FRITHIOF
Nej, icke lämnar dig, du följer med.
INGEBORG
Omöjligt!
FRITHIOF
Hör mig, hör mig förrn du svarar.
Din vise broder Helge tycks ha glömt
att Angantyr var vän utav min fader
liksom av Bele; kanske giver han
med godo vad jag fordrar, men om icke,
en väldig övertalare, en skarp,
har jag, han hänger vid min vänstra sida.
Det kära guldet skickar jag till Helge,
och därmed löser jag oss bägge från
den krönte hycklarns offerkniv för alltid.
Men själve, sköna Ingborg, hissa vi
Ellidas segel över okänd våg;
hon gungar oss till någon vänlig strand
som skänker fristad åt en biltog kärlek.
Vad är mig Norden, vad är mig ett folk
som bleknar för ett ord av sina Diar,
och vill med fräcka händer gripa i
mitt hjärtas helgedom, mitt väsens blomkalk?
Vid Freja, det skall icke lyckas dem.
En usel träl är bunden vid den torva
där han blev född, men jag vill vara fri,
så fri som bergens vind. En handfull stoft
utav min faders hög, och en av Beles,
få ännu rum om skeppsbord, det är allt
vad vi behöva utav fosterjorden.
Du älskade, det finns en annan sol
än den som bleknar över dessa snöberg,
det finns en himmel skönare än här,
och milda stjärnor med gudomlig glans
se ner därfrån i varma sommarnätter,
i lagerlundar, på ett troget par.
Min fader Thorsten Vikingsson for vida
omkring i härnad, och förtalde ofta,
vid brasans sken i långa vinterkvällar,
om Greklands hav och öarna däri,
de gröna lundar i den blanka böljan.
Ett mäktigt släkte bodde fordom där
och höga gudar uti marmortempel.
Nu stå de övergivna, gräset frodas
å öde stigar, och en blomma växer
ur runorna som tala forntids vishet,
och smärta pelarstammar grönska där
omlindade av söderns rika rankor.
Men runt omkring bär jorden av sig själv,
en osådd skörd, vad människan behöver,
och gyllne äpplen glöda mellan löven,
och röda druvor hänga på var gren
och svälla yppiga som dina läppar.
Där, Ingeborg, där bygga vi i vågen
ett litet Norden skönare än här;
och med vår trogna kärlek fylla vi
de lätta tempelvalven, fägna än
med mänsklig lycka de förgätna gudar.
När seglarn då med slappa dukar gungar
(ty stormen trivs ej där) förbi vår ö
i aftonrodnans sken, och blickar glad
från rosenfärgad bölja upp mot stranden –
då skall han skåda uppå templets tröskel
den nya Freja (Afrodite tror jag
hon nämns i deras språk) och undra på
de gula lockar flygande i vinden
och ögon ljusare än söderns himmel.
Och efter hand kring henne växer opp
ett litet tempelsläkte utav alver
med kinder där du tror att södern satt
i Nordens drivor alla sina rosor. –
Ack! Ingeborg, hur skön, hur nära står
all jordisk lycka för två trogna hjärtan!
Blott de ha mod att gripa henne fatt
hon följer villigt med och bygger dem
ett Vingolf redan här inunder molnen.
Kom, skynda: varje ord som talas än,
tar bort ett ögonblick ifrån vår sällhet.
Allt är berett, Ellida spänner redan
de mörka örnevingarna till flykt,
och friska vindar visa vägen från,
för evigt från den vantrosfyllda stranden.
Vi dröjer du?
INGEBORG
Jag kan ej följa dig.
FRITHIOF
Ej följa mig?
INGEBORG
Ack, Frithiof, du är lycklig,
du följer ingen, du går själv förut
som stammen på ditt drakskepp, men vid rodret
din egen vilja står och styr din fart
med stadig hand utöver vreda vågor.
Hur annorlunda är det ej med mig!
Mitt öde vilar uti andras händer,
de släppa ej sitt rov fastän det blöder;
och offra sig och klaga och förtyna
i långsam sorg, är kungadottrens frihet.
FRITHIOF
Är du ej fri så snart du vill? I högen
din fader sitter.
INGEBORG
Helge är min fader,
är mig i faders ställe, av hans bifall
beror min hand, och Beles dotter stjäl
sin lycka ej, hur nära ock den ligger.
Vad vore kvinnan om hon slet sig lös
ifrån de band varmed Allfader fäst
invid den starke hennes svaga väsen?
Den bleka vattenliljan liknar hon,
med vågen stiger hon, med vågen faller,
och seglarns köl går över henne fram
och märker icke att han skär dess stängel.
Det är nu hennes öde, men likväl
så länge roten hänger fast i sanden
har växten än sitt värde, lånar färgen
av bleka syskonstjärnor ovanfrån,
en stjärna själv uppå de blåa djupen.
Men rycker hon sig lös, då driver hon,
ett vissnat blad, omkring den öde böljan.
Förliden natt – den natten var förfärlig,
jag väntade dig ständigt och du kom ej,
och nattens barn, de allvarsamma tankar,
med svarta lockar, gingo jämt förbi
mitt vakna öga, brinnande och tårlöst,
och Balder själv, blodlöse guden, såg
med blickar fulla utav hot uppå mig –
förliden natt har jag betänkt mitt öde
och mitt beslut är fattat, jag blir kvar,
ett lydigt offer vid min broders altar.
Dock var det väl att jag ej hört dig då
med dina öar diktade i molnen
där aftonrodnan ligger ständigt kring
en enslig blomstervärld av frid och kärlek.
Vem vet hur svag man är? Min barndoms drömmar,
de länge tystade, stå upp igen
och viska i mitt öra med en röst
så välbekant som vore det en systers,
så öm som vore det en älskares.
Jag hör er icke, nej, jag hör er icke,
I lockande, I fordom kära stämmor!
Vad skulle jag, ett Nordens barn, i södern?
Jag är för blek för rosorna däri,
för färglöst är mitt sinne för dess glöd,
det skulle brännas av den heta solen,
och längtansfullt mitt öga skulle se
mot Nordens stjärna, vilken står alltjämt,
en himmelsk skiltvakt, över fädrens gravar.
Min ädle Frithiof skall ej flykta från
det kära land han föddes att försvara,
skall icke kasta bort sitt rykte för
en sak så ringa som en flickas kärlek.
Ett liv där solen spinner år från år
den ena dagen alltid lik den andra,
ett skönt, men evigt enahanda, är
för kvinnan endast, men för mannens själ
och helst för din, blev livets stiltje tröttsam.
Du trives bäst när stormen tumlar kring
på skummig gångare utöver djupen,
och på din planka, uppå liv och död,
du kämpa får med faran om din ära.
Den sköna öknen som du målar, bleve
en grav för bragder icke födda än,
och med din sköld förrostades jämväl
ditt fria sinne. Så skall det ej vara!
Ej skall jag stjäla bort min Frithiofs namn
ur skaldens sånger, icke jag skall släcka
min hjältes ära, i dess morgonrodnad.
Var vis, min Frithiof, låt oss vika för
de höga nornor, låt oss rädda ur
vårt ödes skeppsbrott dock ännu vår ära;
vår levnads lycka kan ej räddas mer.
Vi måste skiljas.
FRITHIOF
Varför måste vi?
För det en sömnlös natt förstämt ditt sinne?
INGEBORG
För det mitt värde räddas bör och ditt.
FRITHIOF
På mannens kärlek vilar kvinnans värde.
INGEBORG
Ej länge älskar han den han ej aktar.
FRITHIOF
Med lösa nycker vinns hans aktning ej.
INGEBORG
En ädel nyck är känslan av det rätta.
FRITHIOF
Vår kärlek stridde ej mot den i går.
INGEBORG
I dag ej heller, men vår flykt dess mera.
FRITHIOF
Nödvändigheten bjuder henne, kom!
INGEBORG
Vad som är rätt och ädelt är nödvändigt.
FRITHIOF
Högt rider solen, tiden går förbi.
INGEBORG
Ve mig, han är förbi, förbi för alltid.
FRITHIOF
Besinna dig, är det ditt sista ord?
INGEBORG
Jag har besinnat allt, det är mitt sista.
FRITHIOF
Välan, farväl, farväl, kung Helges syster!
INGEBORG
O Frithiof, Frithiof, skola så vi skiljas?
Har du ej någon vänlig blick att ge
åt barndomsvännen, ingen hand att räcka
åt den olyckliga du älskat förr?
Tror du jag står på rosor här och visar
min levnads lycka leende ifrån mig,
och sliter utan smärta ur mitt bröst,
ett hopp som växt tillhopa med mitt väsen?
Var icke du mitt hjärtas morgondröm?
Var glädje som jag kände hette Frithiof,
och allt vad livet stort och ädelt har
tog dina anletsdrag inför mitt öga.
Fördunkla ej den bilden för mig, möt
med hårdhet ej den svaga när hon offrar
vad henne kärast var på jordens rund,
vad henne kärast blir i Valhalls salar.
Det offret, Frithiof, är nog tungt ändå,
ett ord till tröst det kunde väl förtjäna.
Jag vet du älskar mig, har vetat det
allt sen mitt väsen började att dagas,
och säkert följer dig din Ingborgs minne
i många år ännu varthelst du far.
Men vapenklangen dövar sorgen dock,
hon blåser bort uppå de vilda vågor,
och törs ej sätta sig på kämpens bänk
vid dryckeshornet firande sin seger.
Blott då och då när uti nattens frid
du mönstrar än en gång förflutna dagar,
då skymtar fram bland dem en bleknad bild:
du känner honom väl, han hälsar dig
från kära trakter, det är bilden av
den bleka jungfrun uti Balders hage.
Du må ej visa honom bort, fastän
han blickar sorgligt, du må viska honom
ett vänligt ord i örat: nattens vindar
på trogna vingar föra det till mig,
en tröst likväl, jag har ej någon annan! –
För mig är intet som förströr min saknad,
i allt som omger mig har hon en målsman.
De höga tempelvalven tala blott
om dig, och gudens bild, som skulle hota,
tar dina anletsdrag när månen skiner.
Ser jag åt sjön, där sam din köl och skar
i skum sin väg till längterskan på stranden.
Ser jag åt lunden, där står mången stam
med Ingborgs runor ristade i barken.
Nu växer barken ut, mitt namn förgås
och det betyder döden, säger sagan.
Jag frågar Dagen var han såg dig sist,
jag frågar Natten, men de tiga still,
och havet själv som bär dig, svarar på
min fråga endast med en suck mot stranden.
Med aftonrodnan skall jag skicka dig
en hälsning när hon släcks i dina vågor,
och himlens långskepp, molnen, skola ta
ombord en klagan från den övergivna.
Så skall jag sitta i min jungfrubur,
en svartklädd änka efter livets glädje
och sömma brutna liljor uti duken,
tills en gång våren vävt sin duk, och sömmar
den full med bättre liljor på min grav.
Men tar jag harpan för att sjunga ut
oändlig smärta uti djupa toner,
då brister jag i gråt, som nu --
FRITHIOF
Du segrar, Beles dotter, gråt ej mera.
Förlåt min vrede, det var blott min sorg
som för ett ögonblick tog vredens dräkt,
den dräkten ka hon icke bära länge.
Du är min goda norna, Ingeborg:
vad ädelt är lär bäst ett ädelt sinne.
Nödvändighetens vishet kan ej ha
en bättre förespråkerska än dig,
du sköna vala med de rosenläppar!
Ja, jag vill vika för nödvändigheten,
vill skiljas från dig, men ej från mitt hopp,
jag tar det med mig över vestervågor,
jag tar det med mig intill gravens port.
Med nästa vårdag är jag här igen,
kung Helge, hoppas jag, skall se mig åter.
Då har jag löst mitt löfte, fyllt han fordran,
försont jämväl det brott man diktat på mig,
och då begär jag, nej jag fordrar dig,
på öppet ting emellan blanka vapen,
ej utav Helge, men av Nordens folk,
det är din giftoman, du kungadotter,
jag har ett ord att säga den som vägrar.
Farväl till dess, var trogen, glöm mig ej,
och tag, till minne av vår barndomskärlek,
min armring här, ett skönt Vaulunderverk,
med himlens under ritade i guldet:
det bästa undret är ett troget hjärta.
Hur skönt han passar till din vita arm,
en lysmask lindad kring en liljestängel!
Farväl, min brud, min älskade, farväl,
om några månar är det annorlunda!
INGEBORG
Hur glad, hur trotsig, hur förhoppningsfull!
Han sätter spitsen av sitt goda svärd
på nornans bröst och säger: du skall vika.
Du arma Frithiof, nornan viker ej,
hon går sin gång och ler åt Angurvadel.
Hur litet känner du min mörka broder!
Ditt öppna hjältesinne fattar ej
det dystra djupet utav hans, och hatet
som glöder i hans avundsjuka barm.
Sin systers hand ger han dig aldrig, förr
han ger sin krona, ger sitt liv till spillo,
och offrar mig åt gamle Oden, eller
åt gamle Ring som nu han kämpar mot. –
Varthelst jag ser finns intet hopp för mig,
dock är jag glad, det lever i ditt hjärta.
Jag vill behålla för mig själv min smärta,
men alla goda gudar följe dig!
Här på din armring dock sig räkna låter
var särskild månad av en långsam sorg:
två, fyra, sex – då kan du vara åter,
men finner icke mer din Ingeborg.
