Sitter i högen,
högättad hövding,
slagsvärd vid sidan,
skölden på arm.
Gångaren gode
gnäggar därinne,
skrapar med guldhov
grundmurad grav.
Nu rider rike
Ring över Bifrost,
sviktar för bördan
bågiga bron.
Upp springa Valhalls
valvdörrar vida,
asarnas händer
hänga i hans.
Tor är ej hemma,
härjar i härnad.
Valfader vinkar
vinbägarn fram.
Ax flätar Frej kring
konungens krona,
Frigg binder blåa
blommor däri.
Brage, hin gamle,
griper i guldsträng,
stillare susar
sången än förr.
Lyssnande vilar
Vanadis vita
barmen mot bordet,
brinner och hör.
"Högt sjunga svärden
ständigt i hjälmar,
brusande böljor
blodas alltjämt.
Kraften, de gode
gudarnas gåva,
bister som bärsärk
biter i sköld.
Därför var dyre
drotten oss kär som
stod med sin sköld för
fredliga fält:
Sansade styrkans
skönaste avbild
steg som en offer-
ånga åt sjön.
Ord väljer vittra
Valfader då han
sitter hos Saga,
Sökvabäcks mö.
Så klungo kungsord,
klara som Mimers
böljor, och därhos
djupa som de.
Fridsam förlikar
Forsete tvisten,
domarn vid Urdas
vällande våg.
Så satt å domsten
dyrkade drotten,
blidkade händer
blodhämnden bjöd.
Karg var ej kungen,
kring sig han strödde
dvärgarnas dagglans,
drakarnas bädd.
Gåvan gick glad från
givmilda handen,
lätt från hans läppar
lidandets tröst.
Välkommen, vise
Valhallaarving:
länge lär Norden
lova ditt namn.
Brage dig hälsar
höviskt med horndryck,
nornornas fridsbud
nerifrån nord!"
