På skeppsdäck satt
i sommarnatt
bedrövad hjälte.
Som vågor välte
än sorg, än harm
uti hans barm,
och tempelbranden
rök än från stranden.
"Du tempelrök,
flyg högt och sök,
sök opp Valhalla
och nederkalla
den vites hämnd,
åt mig bestämd.
Flyg dit och skvallra
så valven skallra
om tempelrund
förbränd till grund,
om träbelätet
som föll från sätet
och brände ned
som annan ved.
Om lunden sedan
fridlyst alltsedan
svärd bands vid länd -
nu är han bränd,
fick ej den heder
att ruttna neder. -
Det där, med mer
som var man ser
glöm ej att föra
till Balders öra,
du töckenbud
till töcknig gud!
Helt visst besjungen
blir milde kungen
som bannlyst mig
ej just från sig,
men från sitt rike.
Välan, vi vike
till riken blå
där vågor gå.
Du får ej vila,
du måste ila,
Ellida, ut
till världens slut.
Du måste vagga
i saltad fragga,
min drake god:
en droppe blod
ej heller skadar
evar du vadar.
I stormens sus
är du mitt hus;
det andra brände
gud Balders frände.
Du är min Nord,
min fosterjord;
ifrån den andra
jag måste vandra.
Du är min brud
i becksvart skrud;
ty på den vita
var ej att lita. -
Du fria hav,
du vet ej av
kung som förtrycker
med härskarnycker.
Din kung är den
bland frie män
som aldrig skälver
hur högt du välver
i retad harm
vitskummig barm.
De blåa fälten
förnöja hjälten.
Hans kölar gå
som plog därpå,
och blodregn dugga
i ekens skugga,
men stålblankt är
utsädet där.
De fälten bära
sin skörd av ära,
sin skörd av guld.
Bliv du mig huld,
du vilda bölja!
Dig vill jag följa.
Min faders hög
står still och trög,
och vågor döna
omkring den gröna.
Min skall bli blå,
med havsskum på,
skall ständigt simma
i storm och dimma,
och dra allt fler
i djupet ner. -
Du blev mig givet
till hem i livet,
du blir min grav,
du fria hav!"
Så kvad den vilde.
Med sorg sig skilde
hans trogna stäv
från välkänd säv.
Han vaggar sakta
bland skär som vakta
ännu i Nord
den grunda fjord.
Men hämnden vakar:
med tio drakar
kung Helge sam
i sundet fram.
Då ropte alla:
"nu kung vill falla.
Ett slag han ger;
ej trives mer
Valhallasonen
inunder månen,
vill ovanom
varfrån han kom,
den gudabloden
vill hem till Oden." -
Knappt var det sagt
förrn osedd makt
vid köln sig hakar
på Helges drakar.
Allt mer och mer
de dragas ner
till Ranas döda,
och själv med möda
kung Helge sam
från halvdränkt stam. -
Men Björn den glade
log högt och sade:
"Du asablod,
den list var god.
Mig ingen sporrat,
jag skeppen borrat
förleden natt,
ett lovligt spratt!
Jag hoppas Rana
av gammal vana
dem håller kvar:
men skada var
att icke drotten
gick med till botten." -
I vredesmod
kung Helge stod
knappt frälst ur vågen.
Han spände bågen,
stålgjuten, rund,
mot klippig grund.
Han själv ej kände
hur hårt han spände,
tills med en klang
stålbågen sprang.
Men Frithiof väger
sin lans och säger:
"En dödsörn bär
jag bunden här.
Om ut den flöge
då låge höge
kungsniding fälld
för våld och väld.
Men frukta icke,
min lans ej dricke
den feges blod.
Han är för god
för de bedrifter.
På runogrifter
han ristas må,
men icke på
de nidingsstänger
där ditt namn hänger. -
Ditt mandomsrön
försjönk i sjön.
Till lands ej heller
det mycket gäller.
Rost bryter stål,
ej du: ett mål
mer högt än detta
vill jag mig sätta.
Giv akt hur vitt
det går från ditt."
Då tar han furen
till åra skuren,
en mastfur fälld
i Gudbrandsdäld.
Han tar dess make
och ror sin drake.
Han ror med kraft:
som rörpils skaft,
som kallbräckt klinga
de åror springa. -
Nu sol går opp
bak fjällens topp
och vinden ljuder
från land och bjuder
var våg till dans
i morgonglans.
På böljans toppar
Ellida hoppar
i fröjd åstad,
men Frithiof kvad:
"Heimskringlas panna,
du höga Nord!
Jag får ej stanna
uppå dín jord.
Från dig att stamma
jag yvs med skäl.
Nu, hjälteamma,
farväl, farväl!
Farväl du höga
Valhallastol,
du nattens öga,
midsommarsol!
Du klara himmel
lik hjältens själ,
du stjärnevimmel,
farväl, farväl!
Farväl, I fjällar
där äran bor,
I runohällar
för väldig Tor!
I blåa sjöar
jag känt så väl,
I skär och öar,
farväl, farväl!
Farväl I högar
vid bölja blå,
dem linden snögar
sitt blomdoft på,
men Saga dömer
med rättvis själ
vad jorden gömmer,
farväl, farväl!
Farväl I lunder,
I gröna hus
jag lekt inunder
vid bäckens sus.
I barndomsvänner
som ment mig väl,
jag än er känner,
farväl, farväl!
Min kärlek gäckad,
min gård är bränd,
min ära fläckad
i landsflykt sänd.
Från jord vi vädje
till havet väl,
men livets glädje,
farväl, farväl!"
