Där växte uti Hildings gård
två plantor under fostrarns vård.
Ej Norden förr sett två så sköna,
de växte härligt i det gröna.
Den ena som en ek sköt fram,
och som en lans är hennes stam,
men kronan som i vinden skälver
liksom en hjälm sin rundel välver.
Den andra växte som en ros
när vintern nyss har flytt sin kos,
men våren som den rosen gömmer
i knoppen ligger än och drömmer.
Men stormen skall kring jorden gå,
med honom brottas eken då,
och vårsol skall på himlen glöda,
då öppnar rosen läppar röda.
Så växte de i fröjd och lek,
och Frithiof var den unga ek,
men rosen uti dalar gröna
hon hette Ingeborg den sköna.
Såg du de två i dagens ljus
du tänkte dig i Frejas hus,
där månget litet brudpar svingar
med gula hår och rosenvingar.
Men såg du dem i månens sken
kringdansa under lummig gren
du tänkte: under lundens kransar
älvkungen med sin drottning dansar.
Det var så glatt, det var så kärt
när han sin första runa lärt.
En kung var ej som han i ära,
den runan fick han Ingborg lära.
Hur glättigt sam han i sin slup
med henne över mörkblå djup!
Hur hjärtligt när han seglen vänder
hon klappar i små vita händer!
Det fanns ej fågelbo så högt
som han för henne ej besökt.
Själv örnen som i molnen gungar
blev plundrad båd' på ägg och ungar.
Det fanns ej bäck, hur strid han var,
varöver han ej Ingborg bar.
Det är så skönt när forsen larmar
att tryckas av små vita armar.
Den första blomma våren fött,
det första smultron som blev rött,
det första ax vars gull blev moget,
dem bjöd han henne, glatt och troget. -
Men barnets dagar flyga bort,
där står en yngling inom kort
med eldig blick som ber och hoppas,
där står en mö med barm som knoppas.
Ung Frithiof drog på jakt alltjämt,
den jakten skulle mången skrämt,
ty utan spjut och utan klinga
den djärve ville björnen tvinga.
Då kämpade de, bröst mot bröst,
och jägarn segrande, fast klöst,
med ludet byte kom tillbaka,
hur skulle jungfrun det försaka?
Ty mannens mod är kvinnan kärt,
det starka är det sköna värt,
de bägge passa för varannan
som hjälmen passar sig för pannan.
Men läste han i vinterkväll
vid eldsken ifrån spiselns häll
en sång om strålande Valhalla,
om gudar och gudinnor alla:
han tänkte: gult är Frejas hår,
ett kornland som för vinden går.
Från det kan jag ej Ingborgs skilja,
ett nät av guld kring ros och lilja.
Idunas barm är rik och skönt
han hoppar under silke grönt;
jag vet ett silke där det hoppar
ljusalver två med rosenknoppar.
Och Friggas ögon äro blå
som himlen till att se uppå.
Jag känner ögon: mot de båda
är ljusblå vårdag mörk att skåda.
Vi prisas Gerdas kinder så,
en nyfälld snö med norrsken på?
Jag kinder sett: en dag som tänder
två morgonrodnader i sänder.
Jag vet ett hjärta lika ömt
som Nannas, fast ej så berömt.
Med rätta prisas du av skalder
du Nannas lyckelige Balder!
O! att som du jag finge dö
begråten av en trogen mö,
så öm, så trogen som din Nanna,
hos Hel jag gärna ville stanna. -
Men kungadottren satt och kvad
en hjältesång, och vävde glad
i duken in den hjältens under,
och vågor blå och gröna lunder.
Där växte in i snövit ull
de sköldar utav spolat gull,
och röda flögo stridens lansar,
men styvt av silver var vart pansar.
Dock, hur hon väver, dag från dag
får hjälten Frithiofs anletsdrag,
och som de blicka fram ur väven
då rodnar hon, men glädes även.
Men Frithiof skär, var han går fram,
ett I, ett F i björkens stam.
De runor gro med fröjd och gamman,
liksom de ungas hjärtan samman.
När Dagen uppå fästet står,
världskungen med de gyllne hår,
och livet rörs och mänskor vandra,
då tänka de blott på varandra.
När Natten uppå fästet står,
världsmodren med de mörka hår,
och tystnad rår och stjärnor vandra,
då drömma de blott om varandra.
"Du jord som smyckar dig var vår
med blommor i ditt gröna hår,
giv mig de skönsta, jag vill vira
en krans av dem att Frithiof sira."
"Du hav som satt din dunkla sal
med pärlor full i tusental,
giv mig de skönaste, de bästa,
kring Ingborgs hals vill jag dem fästa."
"Du knapp på Odens kungastol,
du världens öga, gyllne sol!
Var du blott min, din blanka skiva
till sköld jag ville Frithiof giva."
"Du lykta i Allfaders hus,
du måne med ditt bleka ljus!
Var du blott min, jag gav dig gärna
till smycke åt min sköna tärna." -
Men Hilding sade: "Fosterson,
den älskog vänd din håg ifrån.
Ej lika falla ödets lotter,
den tärnan är kung Beles dotter.
Till Oden själv i stjärnklar sal
uppstiger hennes ättartal:
du är blott Torstens son, giv vika,
ty lika trives bäst med lika."
Men Frithiof log: "mitt ättartal
går nedåt i de dödas dal.
Nyss slog jag skogens kung så luden,
hans anor ärvde jag med huden.
Friboren man ej vika vill,
ty världen hör den frie till.
Vad lyckan bröt kan hon försona,
och hoppet bär en konungs krona.
Högättad är all kraft, ty Tor,
dess ättefar, i Trudvang bor.
Han väger börden ej, men värdet:
en väldig friare är svärdet.
Jag kämpar om min unga brud
om och det var med dundrets gud.
Väx trygg, väx glad, min vita lilja,
ve den som dig och mig vill skilja!"
