Gullmanig fåle,
Skinfaxe drager
vårsol ur vågen mer härlig än förr.
Morgonens stråle
dubbelt så fager
leker i kungssal: det klappar på dörr.
Sorgsen i hågen
Frithiof inträder,
blek sitter kungen, skön Ingeborgs bröst
häves som vågen;
främlingen kväder
avskedets kväde med darrande röst.
"Böljorna bada
vingade hästen,
sjöhästen längtar från stranden igen.
Ut vill han vada,
bort måste gästen,
bort från sitt land och sin älskade vän.
Dig ger jag ringen,
Ingeborg, åter;
heliga minnen bo troget i den.
Giv den åt ingen,
Frithiof förlåter;
mig ser du aldrig på jorden igen.
Ej skall jag skåda
stigande röken
mer ifrån Nordlanden. Mänskan är slaf,
nornorna råda.
Böljornas öken
där är mitt fädernesland och min grav.
Gå ej till stranden,
Ring, med din maka,
helst sedan stjärnorna sprida sitt sken.
Kanske i sanden
vräkas tillbaka
Frithiofs, den biltoge vikingens ben." -
Då kväder kungen:
"Tungt är att höra
mannen som klagar likt kvidande mö.
Dödssång är sjungen
ren i mitt öra.
Vad är det mer? den som föds han skall dö.
Nornornas lottning,
huru vi fike,
trotsa vi, klaga vi ej oss ifrån.
Dig ger jag drottning,
dig ger jag rike,
skydda det du åt min växande son.
Väl har jag suttit
vänsäll i salen,
väl har jag älskat den gyllene frid.
Dock har jag brutit
sköldar i dalen,
sköldar på sjön, och ej bleknat därvid.
Nu vill jag rista
Geirsodd och blöda,
strådöd ej höves för nordmannakung.
Ringa är sista
idrottens möda,
mera än livet är döden ej tung." -
Då skar han ärligt
runor åt Oden,
dödsrunor djupa på bröst och på arm.
Lyste så härligt
droppande bloden
fram mellan silvret på hårvuxen barm.
"Bringen mig hornet!
Skål för ditt minne,
skål för din ära, du härliga nord!
Mognande kornet,
tänkande sinne,
fredelig bragd har jag älskat på jord.
Fåfängt bland vilda
blodiga drotter
sökte jag friden, hon flyktade hän.
Nu står den milda
ätthögens dotter
väntande på mig vid gudarnas knän.
Hell er, I gudar,
Valhallasöner!
Jorden försvinner, till asarnas fest
Gjallarhorn budar.
Salighet kröner
skönt, som en guldhjälm, den kommande gäst." -
Sade och tryckte
Ingeborg handen,
handen på son och på gråtande vän.
Ögat han lyckte,
kunglige anden
flög med en suck till Allfader igen.
