FRITHIOF
Björn, jag är ledsen vid sjö och våg,
böljorna äro oroliga sällar.
Nordens de fasta, de älskade fjällar
locka med underlig makt min håg.
Lycklig är den som hans land ej förskjutit,
ingen förjagat från fädernas grav.
Ack! för länge, för länge jag flutit
fridlös omkring på det vilda hav.
BJÖRN
Havet är gott, det må du ej klandra,
frihet och glädje på havet bo,
veta ej av den vekliga ro,
älska alltjämt att med böljorna vandra.
När jag blir gammal vid grönskande jord
växer jag också väl fast som gräsen.
Nu vill jag kämpa och dricka om bord,
nu vill jag njuta mitt sorgfria väsen.
FRITHIOF
Isen har nu dock oss jagat i land,
runt kring vår köl ligga vågorna döda,
vintern, den långa, vill jag ej föröda
här ibland klippor på ödslig strand.
Ännu en gång vill i Norden jag jula,
gästa kung Ring och min rövade brud:
se vill jag åter de lockarna gula,
höra dess stämmas de älskade ljud.
BJÖRN
Gott, jag förstår dig: kung Ring skall röna
vikingahämnden är föga blid.
Kungsgård vi tända vid midnattstid,
sveda den gamle och röva den sköna.
Eller kanhända på vikingavis
aktar du drotten en holmgång värdig,
eller han stämmes till härslag på is: -
säg hur du vill, jag är genast färdig.
FRITHIOF
Nämn mig ej mordbrand och tänk ej på krig,
fredlig till kungen min kosa jag ställer.
Han har ej felat, hans drottning ej heller,
hämnande gudar ha straffat mig.
Litet har jag att på jorden hoppas,
vill blott ta avsked av den jag har kär,
avsked för evigt. När lunderna knoppas,
kanske ock förr, är jag åter här.
BJÖRN
Frithiof, din dårskap jag aldrig förlåter.
Klagan och suck för en kvinnas skull!
Jorden, tyvärr! är av kvinnor full,
miste du en stå dig tusen åter.
Vill du så hämtar jag dig av det kram
hastigt en laddning från glödande söder,
röda som rosor och spaka som lamm,
sen dra vi lott eller dela som bröder.
FRITHIOF
Björn, du är öppen och glad som Frej,
tapper att strida och klok att råda,
Oden och Tor, dem känner du båda,
Freja, den himmelska, känner du ej.
Icke om gudarnas makt må vi tvista,
akta dig, väck ej den evigas harm;
fort eller sent hennes slumrande gnista
vaknar i gudars och människors barm.
BJÖRN
Gå dock ej ensam, din hemväg kan stängas.
FRITHIOF
Ej går jag ensam, mitt svärd följer med.
BJÖRN
Minns du hur Hagbart blev hängd i träd?
FRITHIOF
Den som kan tagas är värd att hängas.
BJÖRN
Stupar du, stridsbror, jag hämnar dig väl,
ristar väl blodörn på Frithiofs bane?
FRITHIOF
Onödigt, Björn: den galande hane
hör han ej längre än jag. Farväl!
