Men våren andas i blånad sky
och jordens grönska blir åter ny.
Då tackar Frithiof sin värd, och sätter
ånyo ut över böljans slätter,
och glättigt skjuter hans svarta svan
sin silverfåra på solblank ban,
ty västanvindar med vårens tunga
som näktergalar i seglen sjunga,
och Ägirs döttrar med slöjor blå
kring rodret hoppa, och skjuta på.
Det är så skönt när du stäven vänder
från fjärran segling mot hemmets stränder,
där röken stiger från egen härd
och minnet vaktar sin barndomsvärld,
och friska källan din lekplats lögar,
men fädren sitta i gröna högar,
och full av längtan den trogna mön
står på sin klippa och ser åt sjön. -
Sex dar han seglar, men på den sjunde
en mörkblå strimma han skönja kunde
vid himlaranden, den växer ut
med skär och öar och land till slut.
Det är hans land som ur böljan träder,
han ser dess skogar i gröna kläder,
han hör dess forsar med skummigt larm,
och klippan blottar sin marmorbarm.
Han hälsar näsen, han hälsar sunden
och seglar tätt under gudalunden
där sista sommar, så mången natt
den glade svärmarn med Ingborg satt.
"Vi syns hon icke? Kan hon ej ana
hur när jag gungar på mörkblå bana?
Kanske hon lämnat sin Balders vård,
och sitter sorgsen i kungens gård
och harpan slår eller guldet tvinnar." -
Då stiger plötsligt från templets tinnar
hans falk i höjden, och skjuter ned
på Frithiofs axel, så var hans sed.
Han flaxar ständigt med vita vingen,
från skuldran lockar den trogna ingen;
han krafsar ständigt med brandgul klo,
han ger ej vila, han ger ej ro.
Han lutar kroknäbb till Frithiofs öra,
det är som hade han bud att föra
kanske från Ingborg, från älskad brud,
men ingen fattar de brutna ljud.
Ellida susar nu fram om näset,
hon hoppar glad som en hind på gräset,
ty välkänd bölja mot kölen slår,
men Frithiof munter i stäven står.
Han gnuggar ögat, han lägger handen
utöver pannan och ser åt stranden.
Men hur han gnuggar och hur han ser,
han finner icke sitt Framnäs mer.
Den nakna eldstad står upp ur mullen,
lik kämpens benrad i ättekullen,
där gården var är ett svedjoland,
och askan virvlar kring härjad strand.
Förbittrad Frithiof från skeppet hastar,
kring brända tomter han ögat kastar,
hans faders tomter, hans barndomsban.
Då kommer hastigt lurvhårig Bran,
hans hund som ofta, så käck som trogen,
för honom brottats med björn i skogen.
Han gör i glädjen så många hopp,
han springer högt på sin herre opp.
Mjölkvite gångarn med guld i manen,
med ben som hinden, med hals som svanen,
den Frithiof ridit så mången gång,
ur dalen ilar med höga språng.
Han gnäggar glättigt, han halsen vänder,
han vill ha bröd ur sin herres händer.
Den arme Frithiof, mer arm än de,
har ingenting att de trogna ge. -
Bedrövad, husvill på ärvda grunden
står Frithiof, blickar kring svedda lunden,
då gamle Hilding mot honom går,
hans fosterfader med silverhår.
"Vad här jag skådar mig knappt förundrar,
när örn är flugen, hans bo man plundrar.
En kunglig idrott för landets fred!
Väl håller Helge sin kungaed
att gudar dyrka och mänskor hata,
och mordbrand heter hans eriksgata.
Det gör mig snarare harm än sorg,
men säg mig nu, var är Ingeborg?" -
"De bud jag bär dig", den gamle sade,
"jag räds du finner dem föga glade.
Så snart du seglat, kung Ring bröt fram,
fem sköldar väl jag mot en förnam.
I Disardalen, vid ån, stod slaget,
och blodrött skummade vattendraget.
Kung Halvdan skämtade jämt och log,
men likafullt som en man han slog.
Jag höll min sköld över kungasonen,
jag var så glad åt den lärospånen.
Men länge höll ej den leken ut,
kung Helge flydde, då vart det slut.
Men som han flydde, den asafrände,
förbi din gård, han i hast den tände.
För brödren sattes då två beting:
sin syster skulle de ge kung Ring,
hon ensam kunde hans skymf försona;
om ej så toge han land och krona.
Och av och an gingo fredens bud,
men nu kung Ring har fört hem sin brud." -
"O! kvinna, kvinna", nu Frithiof sade,
"den första tanke som Loke hade
det var en lögn, och han sände den
i kvinnoskepnad till jordens män.
En blåögd lögn som med falska tårar
alltjämt oss tjusar, alltjämt oss dårar,
högbarmad lögn med sin rosenkind,
med dygd av våris och tro av vind:
i hjärtat flärden och sveket viska,
och mened dansar på läppar friska. -
Och dock, hur var hon mitt hjärta kär,
hur kär hon var mig, hur kär hon är!
Jag kan ej minnas så långt tillbaka
att hon i leken ej var min maka.
Jag minns ej bragd som jag tänkt uppå
där hon ej tänktes som pris också.
Som stammar vuxna från rot tillsamman,
slår Tor den ena med himlaflamman,
den andra vissnar, men lövas en
den andra kläder i grönt var gren:
så var vår glädje, vår sorg gemensam,
jag är ej van att mig tänka ensam.
Nu är jag ensam. Du höga Var
som med din griffel kring jorden far
och skriver eder på gyllne skiva,
låt bli det narrspel, låt bli att skriva.
Med lögner ristar du skivan full,
det skada är på det trogna gull.
En dikt jag minnes om Balders Nanna,
men sanning finns ej på mänsklig panna,
det finns ej trohet i mänskobröst,
när sveket länte min Ingborgs röst,
den röst lik vinden på blomsterängar,
lik harpoljudet från Brages strängar.
Jag vill ej lyssna till harpoljud,
jag vill ej tänka på trolös brud.
Vart stormen dansar dit vill jag följa,
blod skall du dricka, du världshavsbölja!
Var helst en klinga sår högens säd,
på berg, i dal vill jag vara med.
Jag tör väl möta en kung med krona,
mig lyster se om jag då skall skona.
Jag tör väl möta bland sköldars larm
en ungersven med förälskad barm,
en narr som litar på tro och heder,
den vill jag hugga av ömkan neder,
vill spara honom att stå en dag,
besviken, skymfad, förrådd som jag." -
"Hur ungdomsblodet dock kokar över",
sad gamle Hilding, hur väl behöver
det dock att kylas av årens snö,
och orätt gör du den ädla mö.
Anklaga icke min fosterdotter,
anklaga nornan, vars vreda lotter
ej mänskor rubba, de falla från
åskdiger himmel på jordens son.
Väl hörde ingen den ädlas klagan,
hon teg som Vidar i gudasagan,
hon sörjde tyst, som i sunnanskog
en turturduva vars make dog.
För mig hon yppade dock sitt hjärta,
i djupet bodde oändlig smärta.
Som vattenfågeln med sårat bröst
till botten dyker, det är hans tröst
att dagen icke i såret glöder,
på botten ligger han och förblöder:
så hennes smärta i natt sjönk ned,
jag ensam vet vad den starka led.
'Ett offer är jag", hon sade ofta,
'för Beles rike, snöblommor dofta
i fridsmöns lockar, och vintergrönt
kring offret hänges, det är dock skönt!
Jag kunde dö, men det vore skoning,
förtörnad Balder vill blott försoning,
en långsam död, kan ej vila få,
dess hjärta klappar, dess pulsar slå.
Men säg för ingen den svagas strider,
jag vill ej ömkas, ehur jag lider,
kung Beles dotter fördrar sin sorg,
men hälsa Frithiof från Ingeborg.' -
När bröllopsdagen nu kom (den dagen
jag gärna sett från min runstav tagen)
mot templet skredo i långsam färd
vitklädda jungfrur och män med svärd.
För skaran tågade dyster sångarn,
men blek satt bruden på svarte gångarn,
blek som en ande som sitter på
det svarta molnet när åskor gå.
Jag hov ur sadeln min höga lilja
jag ledde henne på tempeltilja
till altarrunden, där sade hon
till Lofn sitt löfte med säker ton,
och mycket bad hon till vite guden,
och alla gräto, så när som bruden.
Då märkte Helge på hennes arm
din ring, han ryckte den bort med harm:
på Balders bild nu den gyllne hänger.
Min vrede styrde jag då ej länger.
Jag rev från länden mitt goda svärd,
ej mycket var då kung Helge värd.
Men Ingborg viskade mig: 'låt vara,
en broder kunnat mig detta spara,
dock mycket tål man förrn man förgås,
Allfader dömer emellan oss'." -
"Allfader dömer", sad Frithiof dyster,
"men litet också mig döma lyster.
Är nu ej Balders midsommarfest?
I templet är väl den krönta präst,
mordbrännarkungen som sålt sin syster,
mig också litet att döma lyster." -
