Väl klingar sången i Frithiofs sal,
och skalderna prisa hans ättartal.
Men sången gläder
ej Frithiof, han hör ej vad skalden kväder.
Och jorden har åter klätt sig grön,
och drakarna simma igen på sjön.
Men hjältesonen
han vandrar i skogen och ser på månen.
Nyss var han likväl så lycklig, så glad,
ty muntre kung Halvdan till gäst han bad,
och Helge dyster,
och de hade med sig sin sköna syster.
Han satt vid dess sida, han tryckte dess hand
och kände tillbaka en tryckning ibland,
och såg betagen
alltjämt på de kära, de ädla dragen.
De taltes vid om de glada dar
då morgonens dagg låg på livet kvar,
om barndomsminnen,
de rosengårdar i ädla sinnen.
Hon hälsade honom från dal och park,
från namnen som grodde i björkens bark,
och från den kullen,
där ekarna frodas i hjältemullen.
Det var ej så trevligt i kungens gård,
ty Halvdan var barnslig och Helge hård.
De kungasöner
de höra ej annat än lov och böner.
Och ingen (här rodnade hon som en ros)
åt vilken en klagan kunde förtros.
I kungasalar
hur kvavt var det där mot i Hildings dalar!
Och duvorna som de matat och tämt,
nu voro de flugna, ty höken dem skrämt.
Ett par allena
var kvar, av de tvenne tag du den ena.
Den duvan hon flyger väl hem igen,
hon längtar, som andra, väl till sin vän.
Bind under vingen
en vänlig runa, det märker ingen. -
Så sutto de viskande dagen om,
de viskade ännu när kvällen kom,
som aftonvindar
om våren viska i gröna lindar.
Men nu är hon borta, och Frithiofs mod
är borta med henne. Det unga blod
i kinden stiger,
han lågar och suckar alltjämt och tiger.
Sin sorg, sin klagan med duvan han skrev,
och glad for hon av med sitt kärleksbrev.
Men ack! tillbaka
hon vände ej mer, hon blev hos sin maka. -
Det väsen behagade icke Björn.
Han sade: "Vad fattas vår unga örn,
så tyst, så sluten?
Är bröstet träffat, är vingen skjuten?
Vad vill du? Ha vi ej i överflöd
det gula fläsk och det bruna mjöd?
Och skalder många?
Det tar aldrig slut på de visor långa.
Sant nog att gångaren stampar i spilt,
på rov, på rov skriker falken vilt.
Men Frithiof jagar
i molnen allena, och tärs och klagar.
Ellida hon har ingen ro på våg,
hon rycker alltjämt på sitt ankartåg.
Ligg still, Ellida,
ty Frithiof är fredlig, han vill ej strida.
Den strådöd är också en död; till slut
jag rister, som Oden, mig själv med spjut.
Det kan ej fela,
vi bliva välkomna hos blåvit Hela."
Då släppte Frithiof sin drake lös,
och seglet svällde och vågen fnös.
Rakt över fjärden
till kungens söner han styrde färden.
De sutto på Beles hög den dag,
och hörde folket och skipade lag.
Men Frithiof talar,
den stämman förnimmes kring berg och dalar.
"I kungar, skön Ingeborg är mig kär,
av eder jag henne till brud begär,
och den förening
hon var väl även kung Beles mening.
Han låt oss växa hos Hilding opp
likt ungträn som växa tillsammans i topp.
Därovanföre
band Freja de toppar med gyllne snöre.
Min far var ej konung, ej jarl en gång,
dock lever hans minne i skaldens sång.
Högvälvda grifter
förtälja på runsten min ätts bedrifter.
Lätt kunde jag vinna mig rike och land,
men hellre jag blir på min fädernestrand.
Där vill jag skydda
så kungens gård som den ringes hydda.
Vi äro på Beles hög; han hör
vart ord i djupet här nedanför.
Med Frithiof beder
den gamle i högen: betänken eder!"
Då reste sig Helge och talte med hån:
"vår syster är ej för en bondeson.
Nordlandens drotter
må tävla, ej du, om den Valhallsdotter.
Yvs gärna att hälsas för ypperst i nord,
vinn männer med handkraft och kvinnor med ord.
Men Odinsblodet
till pris ger jag icke åt övermodet
Mitt rike behöver du ej ta dig an,
jag skyddar det själv; vill du bli min man,
en plats är ledig
ibland mitt husfolk, den kan jag ge dig." -
"Din man blir jag knappast", var Frithiofs svar,
"är man för mig själv, som min fader var.
Ur silverskida
flyg, Angurvadel, du får ej bida."
I solen glänste den klinga blå,
och runorna lågade röda därpå.
"Du Angurvadel,
du är dock", sad Frithiof, "av gammal adel.
Och vore det icke för högens fred,
på stället jag högge dig, svartekung, ned.
Vill dock dig lära
en ann gång ej komma mitt svärd för nära." -
Så sagt han klöv i ett hugg allen
kung Helges guldsköld som hängde på gren.
I två halvrunder
han klang emot högen, det klang inunder.
"Väl träffat, min klinga! Ligg nu och dröm
om högre bedrifter: till dess förgöm
de runolågor;
nu segla vi hem över mörkblå vågor." -
