talade versen som prosa, de flesta gingo till en motsatt ytterlighet och bibehöllo det gamla skolmaneret i skanderingen (se del II, sid. 168). De i denna öfversättning alltför ymnigt förekommande klena rimsluten på e och het blefvo därför de klippor, mot hvilka deras deklamationskonst strandade.
Om reprisen af ”Tancrede” är allt beröm värd, förvånar man sig öfver återupptagandet af ett så klent stycke som Ture Wennbergs ”Sanct Claræ kloster”, som Stockholmsposten ansåg vara dåligt icke endast enligt den voltaireska regeln, därför att det är tråkigt, utan äfven på grund af det kärfva, tunga språket, det osammanhängande i händelsen och de vidriga karaktärerna, som för det mesta äro svaga, färdiga att begå hvarje brott, misstänksamma, intriganta, grymma och fega, med ett ord otäcka. ”Att det någonsin blifvit uppfördt, måtte bero på, att det är ett svenskt original.”
Den 10 februari 1823 gafs talscenens sista nyhet, ”Falkland eller Samvetet”, en dram eller kanske rättare ett sorgespel i fem akter, som Jean Louis Laya sammanskrifvit efter en engelsk roman. Falkland är en rik och förnäm engelsman, utrustad med alla naturens och lyckans håfvor, men också med en retlighet i lynnet, som beredt hans olycka. För tjugu år sedan begick han i öfverilning ett mord på en förhatlig fiende, men då misstanken föll på honom, nekade han och försvarade sig inför domstolen med så mycken styrka och skicklighet, att han enhälligt frikändes. Misstankarna vände sig då mot tvenne landtbrukare Hawkins, far och son, hvilka varit föremål för Falklands välgärningar och för den mördades
