118
hvartill en af Opéra comiques ryktbaraste artister François Ellevious mästerliga parodiska framställning af den fantastiskt känslosamme älskaren Lysander icke litet bidrog. Vid premiären var Bonaparte närvarande och komplimenterade kompositören. Denne utbad sig förste konsulns tillåtelse att få tillägna honom operetten, hvilket bifölls, och Bonaparte tog emot sitt exemplar. Emellertid måtte den höge herrn betraktat den lyckade musiken såsom en retsam vederläggning af sitt påstående, ty Méhul blef aldrig mera inbjuden till honom.
Sevelin spelade nu den argsinte gubben, hans hustru Isabella, Berg doktorn, Lindström Lysander och Cederberg Scapin. Då vi sett, hur klen Lindström esomoftast var i dramatiskt afseende, torde hans utförande af den ömme tillbedjaren icke varit så värst muntrande i synnerhet för dem, som erinrade sig Du Puys briljanta återgifvande af rollen.
1831 års första nyhet var Vials enaktskomedi ”De begge svartsjuke” med musik af Sophie Gail, född Garre 1776. Redan i sitt tolfte år en berömd klaverspelerska och sångerska ingick hon vid aderton års ålder äktenskap med en af dåtidens lärdaste franska hellenister, professor Jean Gail, hvilket dock efter några år upplöstes. 1813 uppförde Théâtre Feydeau hennes operett ”Les deux jaloux”, hvars musik där gjorde lycka på grund af en viss naturfriskhet hos densamma. Friherrinnan Åkerhielm öfversatte pjäsen för Kungliga teatern 1820 (se del IV, sid. 80), men då man här befarade, att musiken, som föreföll vederbörande skäligen tråkig och hvardaglig, skulle försvaga den lifliga dialogen, uteslöts den, och den
