92
värde. I första akten väckte Sevelin mycken munterhet, då han som kypare visade sig i rödt knollrigt hår och gröna sammetsbyxor.
Författaren till ofvannämnda röfvarhistoria, Marie-Emmanuel Théaulon, har äfven skrifvit texten till treaktsoperetten ”De begge talismanerne”, som den 22 februari inför fullsatt salong gafs till förmån för Elise Lindström. Den musik Boïeldieu komponerat till den är nog vacker, men står betydligt under hans mästerstycke ”Hvita frun” och har icke uppförts i Stockholm mer än tolf gånger. Femton år förut hade den i Paris haft en glänsande premiär på Opéra comique under namn af ”Le petit chaperon rouge”, hvars lefnadsöden den förtäljer. För den Pukeska regimen måtte emellertid ”lilla rödlufvan” varit en obekant storhet, ty på de dåtida affischerna läses: ”Rose, kallad den lilla röda hatten (sic!), spelas af fru Lindström”. Sällström lyckades förträffligt som ”vargen” i den lättsinnige baron Rudolfs skepnad, under det att grefve Roger med sitt vackra tenorparti framställdes af Pfeiffer, eremiten af Fredrik Kinmansson, ”rödlufvans” fostermor af Karolina Bock, magister Job af Sevelin och hans fästmö Nanette af konstnärsparet Lindströms dotter Karolina, som visade prof på lofvande anlag. Hon hade äfven året förut på sin mammas recett fått söka vänja sig vid scenen och antogs nu som elev från 1 juli. 1833 fick hon aktriskontrakt och utförde ett par mindre roller samt Anna i ”Don Juan” (se del III, sid. 115), men lämnade teatern följande år och blef hösten 1845 gift med sedermera provinsialläkaren Axel Virgin.
”De begge talismanerne” var mycket väl uppsatt
