egen uppfinning samt omplanterat allt detta på tysk mark. Där uppträder den elegante grefve Klingsberg, hvilken redan lämnat ungdomen bakom sig, säker på sin oemotståndlighet och stolt öfver sina många segrar öfver kvinnokönet samt deltager som en rik och oberoende man i alla den förnäma världens tidsfördrif. Sentimentalitet och världsklokhet hafva i detta stycke slutit förbund för att söka dölja den lättfärdighet, som är innehållets egentliga kännetecken. På Kungliga teatern hade man i den därstädes sedan första uppförandet 1805 begagnade Alténska öfversättningen bytt ut namnet på den hos oss alldeles okända Schröderska komedien mot — Figaros bröllop.
Vid uppförandet af ”Hvita frun” den 17 i samma månad höll man på att få afbryta operan efter första akten, emedan Henriette Widerberg under densamma insjuknade så svårt, att hon omöjligt kunde uppträda. Fru Sevelin erbjöd sig då att i hennes ställe sjunga titelpartiet, en underrättelse som af publiken mottogs med lifliga applåder.
Till förmån för fru Torsslow gafs 22 oktober inför fullsatt salong med mycket bifall efter adertonårig hvila Duvals femaktskomedi på vers i Kullbergs öfversättning ”Den elake husbonden” (se del III sid. 64 o. 65). Hjortsberg, som fordom var föga lycklig i titelrollen, hade nu öfverlåtit den till Nils Almlöf; den lidande hustrun utfördes af recettagerskan; den okände svågern, hvilken omvänder hustyrannen, hade öfvertagits af Torsslow; och fru Erikson som en despotisk maka och komikern Berg som kujonerad äkta hälft fulländade den utmärkta
