beklagligen sant.” För detta yttrande stämde Kungliga teaterns direktion tidningen.
Recetten 27 februari för Hofkapellets pensionskassa inleddes med en konsertafdelning, där först utfördes uvertyren till Cherubinis ”Ali Baba”, hvarefter hrr Schuncke, Anton, Gürtler och Kjörning spelade andante och polonäs för fyra valthorn, fru Enbom sjöng en aria af Rossini, och hrr Böhme, Wiedemann och Schuncke spelade en concertante för klarinett, fagott och valthorn af B. Crusell. Spektaklet afslutades med en repris af ”Den lilla slafvinnan” (se del IV sid. 160), där Elise Frösslind var precis samma lilla älskvärda slafvinna, som hon var tolf år förut. Öfver henne tycktes åren ej äga någon makt. Äfven hennes röst hade återvunnit sin forna styrka, hvilken den saknade någon tid efter den svåra sjukdom hon ett par år förut genomgick. Robach hade öfvertagit Sällströms roll, som han utförde riktigt bra, och Morgiana spelades af fru Håkansson. Fahlgren var fortfarande Ali Baba och Almlöf den grymme röfvaren Mansur.
Också Charlotte Erikson fick publiken det nöjet att detta spelår återse på scenen. Affischen 7 mars, då ”De okände” och ”Giftermålet på befallning” annonserades, innehöll tillkännagifvandet, att fru Erikson, ”som åter ingår i tjänstgöring vid Kungliga teatern, uppträder i Amalias roll i första pjäsen”. Huset blef nästan utsåldt, och hon mottogs med de mest stormande välkomsthälsningar och inropning efter slutet, hvilket upprepades vid hennes förnyade uppträdande 10 mars.