hvilket tyvärr dåförtiden sällan hände honom. Om "Bravon" föreföll hemsk att skåda, var efterpjäsen, tvåaktskomedien "Guldkorset", som Högquist öfversatt från franskan, så mycket menlösare, och man förvånade sig i pressen öfver att en så svag pjäs, ett sådant barnkammarpjoller kunde komma på repertoaren. Men den öfverträffades vida af en annan, också från franskan öfversatt enaktskomedi med sång "Den nya Blåskägg eller Det hemlighetsfulla kabinettet", som gafs för första gången söndagen 8 maj och betecknades som "det hufvudlösaste sammelsurium man kan tänka sig", öfver all måtta platt och tråkig. Andra gången, som blef den sista, funnos knappast hundra personer i salongen.Anm
Tidigt på förmiddagen 27 april voro alla biljetter utsålda till aftonens föreställning, ty då återuppträdde Sällström som "Don Juan". Han hälsades naturligtvis med jubel och tycktes lyckligt återställd. Vid inropningen harangerade han publiken med följande verser:
"Vid Tiberns strand jag stod, bland Romas stora minnen,
som bära vittne än om en förgången släkt;
i sångens land hur ljuft för sångarns matta sinnen
att hämta hälsa, kraft ur hvarje vestanfläkt.
Jag var en främling dock: en mäktig stämma talar
om Nordens gråa berg, dess sjöar, gröna dalar,
och nu — att hälsas så, då jag är här igen!
För denna sköna stund jag glömt Italien."
Talet besvarades af publiken med skallande bifallsrop. — Fru Enbom och Henriette Widerberg sjöngo Elvira och Anna 27 och 29 april, de två aftnar "Don
