Svenska teatern/Anmärkningar och tillägg del 7

←  Spelåret 1837–1838

Svenska teatern : några anteckningar 7. Under Karl Johanstiden : 1835-1838 av Nils Personne Anmärkningar och tillägg

Personregister  →

ANMÄRKNINGAR OCH TILLÄGG.

Del VI. Sid. 139.

Bernhard Romberg, f. 1767, † 1841, blef i flera afseenden lagstiftande för det senare violoncellspelet. Hans samtida ansågo honom för en oförliknelig mästare med hänsyn till tonskönhet, säker virtuositet, ädelt uttryck samt friskt och elegant föredrag. 1800 konserterade han i Paris med sådan glans, att han anställdes såsom violoncellprofessor vid konservatoriet, men återvände redan 1803 till Hamburg och Berlin. Då de politiska förhållandena 1806 gjorde slut på allt musiklif därstädes, företog han stora konsertresor till Österrike, Ryssland, Sverige o. s. v., där han 1813 blef ledamot af Musikaliska akademien i Stockholm. Memoarförfattaren hofrättsrådet J. P. Winter har om Rombergs uppträdande på en konsert 22 februari 1813 i Åbo antecknat: "Den stora violoncellartisten Romberg, hemma från Hamburg, sedan sittande i flera orter, isynnerhet i Moscou och en man af många tunnor guld, hvarför han ock ämnade sluta upp med sitt spel. Han gaf på sin concert variationer, som han i Åbo componerat å en finsk visa och å en rysk d:o. Salen var temligen full af folk, 3 à 400 personer. En medelålders stadig undersätsig person, som satt på ett stort bord, eller upphöjning med sin basfiol och spelte utan noter med största ledighet och otvungenhet." 1815—1819 var han hofkapellmästare i Berlin, men drog sig sedan tillbaka till Hamburg, där han dog.

Andreas Romberg, f. 1767, † 1821 i Gotha, Bernhards kusin, var en framstående violinist och kompositör och blef Spohrs efterträdare såsom hofkapellmästare i Gotha. Af hans talrika kompositioner lefver ännu kör- och orkestermusiken till Schillers "Das Lied von der Glocke".

Cypriano Romberg, f. 1807 i Hamburg, † därstädes under badning 1865, var son till Andreas och elev af Bernhard. Han hade en utomordentligt skön ton, känsla och värma i utförandet samt stor teknisk färdighet och grace.

Del VII. Sid. 16.

F.A. Dahlgren omnämner icke i sina Anteckningar om Stockholms teatrar Andrea Kretzmers sju första uppträdanden under september, oktober och november, utan endast hennes glansroll "Sömngångerskan i Provence" 1 december 1835.

Sid. 31.

Nils Almlöf har själf skrifvit följande meddelande å baksidan af det Darellska akvarellporträttet: "Måladt af Artisten sedermera Sedel Efteraparen Darell i Maj månad 1838, af Darell såldt i Arresten under Stadshuset några dagar före sin rymning i Juni 1839 till Fångvaktmästaren, af hvilken jag löst det i Oktober samma år." — K. Fr. M. Darell var en mycket begåfvad ung artist, som missbrukade sin talang till sedelförfalskning, för hvilket brott han våren 1839 häktades, men lyckades rymma samma år.

Sid. 55.

Med anledning af i andra teaterhistoriska arbeten förekommande oriktiga uppgifter ber jag få påpeka, att originalet till "den nya Blåskägg eller Det hemlighetsfulla kabinettet" är af Jean Henri Dupin "Mr Barbe bleue ou le Cabinet mystérieux", och öfversättningen för Kungliga teatern verkställd från franska pjäsen, icke från Angelys tyska bearbetning. Jämför Dahlgrens Anteckningar med vidfogade rättelser.

Sid. 77.

Antonio Sacchini, som föddes 1734 i Puzzuoli och dog i Paris 1786, var son till en fiskare och gjorde sina första studier vid konservatoriet i San Onofrio vid Neapel. Hans opera "Semiramide" uppfördes i Rom 1762, men han dog, innan han fått se sitt mästerverk "Oedipe à Colone" gå öfver scenen 1787 i Paris. Sacchinis musik har sitt stora värde genom den fullkomliga klassiska renheten i stilen och genom en rikedom och friskhet i ingifvelsen, som ofta är hänförande. Han blef 1768 direktör för konservatoriet Ospedaletto i Venedig och lefde sedan i München och Stuttgart 1771, i London 1772—1782 och sedan i Paris, där han firade stora triumfer med sina melodiösa och klassiskt enkla operor, hvilka med rätta prisas såsom 1700-talets mästerverk inom den italienska operastilen. Utom "Oedip i Athen", som hade sin premiär på Kungliga teatern 1 november 1800, har hos oss uppförts "Colonien" 1783 på Eriksbergsteatern och Munkbroteatern.

Sid. 95.

Den i dagspressen omtalade "musikälskaren" å Berwalds konsert skulle jag tro ha varit häradshöfding Agrell, den tiden en bland våra gedignare och mest erkända amatörtalanger på fiol.

Sid. 99.

Wohlfahrt har dagtecknat sin akvarell juni 1826, men icke anmärkt under hvilken pjäs den är målad. Då man emellertid tydligt kan igenkänna Sevelins profil på taflan, och han den månaden endast uppträdde i "Universalarfvingen", ligger det ju nära till hands att antaga, det scenen är tagen därifrån, allrahelst som detta väl öfverensstämmer med situationen, då Crispin kommer in till Géronte i Lisettes närvaro, medan hans herre står utanför dörren.

Sid. 150.

I en förra året till julen utgifven teaterbok omtalas, att detta Molières lustspel gafs å Dramatiska teatern 1897 under "den löjliga och publikskrämmande titeln: De tillgjorda landtlollorna". Jag begagnar tillfället påpeka, att styckets föregående svenska titlar varit: De löjeliga granngerningarna — De behagsjuka landtlållorna — De behagsjuka landtfruentimren — De löjliga småstadsmamsellerna, af hvilka närbesläktade titlar publiken ej skrämts mer än att stycket under dessa växlande benämningar kunnat gifvas öfver hundra gånger. Att titeln "De tillgjorda landtlollorna" efter många och mångas funderingar valdes 1897 berodde dels på att "preciöser" den tiden ansågs vara ett för den stora allmänheten tämligen okändt begrepp, hvilket först efter "Cyranos" gifvande gick in i det allmänna medvetandet, och dels på att benämningen "tillgjorda landtlollor" användes strax i komediens början om de unga damerna af pappa Gorgibus, när han läxar upp dem för deras galenskaper. När tiden var mogen för förändringen, utbyttes också titeln genast af öfversättaren till den nuvarande, naturliga och från början önskade: "De löjliga preciöserna".

Sid. 151.

Den för öfrigt okände målaren af denna halfannan meter höga oljefärgstafla har önskat föreviga minnet af Anders Selinders balett "Blommorna", som denne uppförde äfven i Finland. De aftecknade flickansiktena, af hvilka flera blifvit rätt lika originalen, äro öfverst Majken Bäckström, sedan gift med sin f. d. elevkamrat, den kände författaren Frans Hodell, † 1872; vidare från vänster till höger Sofia Dahl, genom olyckshändelse bränd till döds under uppförandet af operan "Robert" å Kungliga teatern 1877; Hilda Ringvall, aktris vid K. dramatiska teatern 1865 † 1871; Klara Johansson, gift med skådespelaren Gardt och anställd vid Mindre och Svenska teatrarna, † 1895; Selma Granlunds öden äro mig alldeles okända; Anna Lundström, gift med kapellmästaren de Wahl var en i hufvudstaden mycket omtyckt operettprimadonna, † 1889; Hilma Tengmark, elev vid Kungliga teatern 1865, aktris vid Svenska teatern i Helsingfors 1870 till sitt giftermål 1875 med brukspatron Teodor Ankarcrona, † 1922; Terese Björklund, elev vid Kungliga teatern 1866, aktris 1869 till december 1871, hvarefter hon i januari 1872 gifte sig med godsägaren Bobergh, förutvarande delägare i den världsberömda damskrädderifirman Worth & Bobergh i Paris, † 1918; Mina Pettersson, den mest graciösa af de små dansöserna, blef gift Broberg; Maria Andersson, 1868 fru Callmén, innehafvarinna af det kända dansinstitutet med hennes namn, † 1916; Hanna Rosendahl, gift med sin kamrat, den blifvande teaterdirektören Knut Tivander, var en berömd operettprimadonna i svenska landsorten, † 1883; Ida Berger blef premiärdansös vid Kungliga teatern och ryktbar genom sitt lyckliga hopp från femte våningen vid den hemska eldsvådan i d. v. Palinska huset vid Fredsgatan; † 1904.

När dessa tolf flickor hade dansat i Selinders balett "Elfvorna" 1862, frågade hofkapellisten Fredrik Gelhaar mycket förnumstigt, såsom hans berömda vana var: "Hör du, bror Selinder, hvarför kallar du egentligen de där för elfvor, när de i alla fall ä' tolf som dansa?!"

Sid. 161.

Dahlgren har icke i sina Anteckningar omnämnt Rudolf Forssbergs första debut såsom Lionel i "Orleanska jungfrun" 23 november 1837, oaktadt den var å affischerna annonserad. Hans andra debutroll var Julius i "Hedvig eller Banditbruden".

Sid. 177.

Bilden af Georg Dahlqvist såsom markis Posa är gjord efter en mycket sällsynt litografi, signerad Dimberg och antagligen utförd 1839. Per August Dimberg var född 1814, studerade 1839 vid Fria konsternas akademi och utgaf i januari 1840 första häftet af "Svenska scenens artister", ett arbete hvaraf aldrig utkom mer än detta enda häfte, som innehöll detta porträtt.

Sid. 184.

I Aftonbladets redogörelse för representationen 5 juni uppgifves, att tablån vid föreställningens början var anordnad efter professor Sandbergs tafla. På affischen, som ej omtalar, hvarifrån grupperingen var tagen, säges, att hr Forssberg framställde "Arendt Pehrson". Alldenstund Sandberg ej målat någon tafla, där Arendt Persson till Ornäs förekommer, torde man få antaga, det en därvid ofta förekommande namnförväxling ägt rum, och att tablån framställde den då nyss färdigmålade fresken i Gustavianska grafkoret i Upsala domkyrka "Gustaf Vasa hos Anders Persson på Rankhyttan", ty de där förekommande tre personerna öfverensstämma alldeles med de i tablån angifna, Gustaf, Persson och en tjänsteflicka. I Aftonbladets recension omtalas, att kören bakom scenen, som under tablån afsjöng en dalvisa, hade placerats så långt bort, att den från salongen lät endast som en andehviskning.