Svenska teatern/Spelåret 1833-1834

←  Spelåret 1832—1833

Svenska teatern : några anteckningar 6. Under Karl Johanstiden : 1832-1835 av Nils Personne Spelåret 1833—1834

Professor Agardhs yttrande i Svenska akademien om Kungliga teatern  →

Kungliga teaterns repertoar under spelåret 1833–1834Spelåret 1833—1834 öppnades fredagen 23 augusti kl. 6,30 e. m. med Fletchers fyraaktskomedi ”Den förställda enfaldigheten eller Före och efter bröllopet”, där herr och fru Torsslow, Lars Hjortsberg, Collberg, Deland, L. Kinmanson m. fl. med nöje återhälsades af publiken, liksom Sällström och Matilda Ficker i efterpjäsen ”Den lilla matrosen”. Följande stycken i bokstafsordning blefvo under spelåret uppförda; de nya kursiverade: Aline (1 gång), Amanda (2), Ambassadören (5), Begge arrestanterne (2), Bröderna Philibert (1), Bildhuggaren (2), Baschan i Suresne (2), Befriade Jerusalem (3), De begge blinde (4), Begge svartsjuke (3), Barberaren (2), Califen (1), Crispin Medicus (1), Concerten på hofvet (3), Correspondensen (4), Charlatanerne (1), Don Juan (3), Elake husbonden (2), En egendom till salu (1), Engelbrekt (3), En komisk balett (1), Förställda enfaldigheten (1), Förmente prinsen (2), Föregifna skatten (2), Farbror Philibert (1), Figaros bröllop (op. 2), Felsheims husar (2), de Förtrogne (3), Falska Catalani (5), Friskytten (2), Ferdinand Cortez (4), Fra Diavolo (10), la Famille des innocens (1), la Fille mal gardée (2), Gubben i bergsbygden (2), Grefven af Walltron (2), General Eldhjelm (5), Hedvig (3), Häftige friaren (2), Hofnarren (3), Herman von Unna (3), Handsekreteraren och kocken (1), Höge rivalen (5), Helmfelt (1), Hvita frun (2), Intrigen i fönstren (1), Iphigenie den andra (1), Juden (3), Kabal och kärlek (3), Korsfararne (4), den Knarrige (2), Kronfogdarne (2), Lilla matrosen (4), Louise och Walborn (2), Lilla slafvinnan (2), Landtpoeten (4), Man gör så godt man kan (1), Marie (3), Musikvurmen (2), Maria Stuart (2), Marchandes des modes (1), Malvina (5), Muraren (6), Mahomet (2), Marlboroughs uniform (1), Nunnorna (1), N:o 777 (4), Nya egendomsherrn (2), Nya garnison (4), Nya Narcisse (1), Natur och skyldighet (2), Osynlige bröderne (1), de Okände (2), Otto af Wittelsbach (5), Putsmakaren (2), Posthuset i Treuenbrietzen (2), Penningar och gamla anor (2), Preciosa (3), Qväkarne (3), Qväkarn och dansösen (10), Richard Lejonhjerta (1), Röfvarbandet (10), Ryno (9), Skådespelaren på resa (1), Slottet Montenero (4), Shakespeare kär (1), Studenterne i Småland (6), Sappho (6), Skulden (2), Skeppsbrottet (2), Schweiziska familjen (1), Therese (3), Testamentet (3), Tillfälle gör tjufven (4), Två ord (1), Trettio år af en spelares lefnad (14), Trollflöjten (4), Tankred (2), Vedergällningen (2), Vattendragaren (3), Vandrande studenten (3), Väktaren (1), Ålderdom och dårskap (5), Öfverraskningen (7). Af dessa 104 uppförda stycken voro 37 musikpjäser, hvaraf 5 nyheter, 62 talpjäser, hvaraf 14 nyheter och 5 baletter. Dessutom gåfvos 4 konserter. Operamaskeraderna inställdes däremot under detta spelår. Anordnarna af maskeraderna i Kirsteinska huset hade redan föregående år erbjudit sig att betala en viss summa till Kungliga teatern, om den ville upphöra med sina maskerader. Detta anbud antogs nu, och bestämdes afgiften till 100 rdr bko för hvarje maskerad i Kirsteinska huset, men redan påföljande spelår återupptogos operamaskeraderna.

*

Söndagen 1 september uppträdde bassångaren från Kärntnerthorteatern i Wien Emil Ronniger och sjöng mellan pjäserna Sarastros stora aria ur ”Trollflöjten” med kör, O Isis och Osiris, samt efter pjäserna Kaspers scener ur första akten af ”Friskytten” tillsammans med Sällström, som sjöng Max på tyska. Några dagar därefter utförde han likaledes mellan och efter pjäserna recitativ och aria ur ”Befriade Jerusalem” samt scener ur första akten af ”Barberaren” med Sällström som grefven. Vidare uppträdde han som Leporello i andra aktens senare hälft af ”Don Juan” med Sällström, Preumayr och fru Enbom samt i andra akten af ”Den stumma” som Pietro med Sällström som Masaniello. En sådan musikalisk sillsallad hade aldrig förr serverats på vår opera och ogillades på det högsta af åtskilliga tidningar, men sångaren vann bifall af publiken och kvarstannade hela september månad, hvarunder han uppträdde sex gånger. Sista gången, 30 september, gafs uvertyr, aria och tersett ur ”Afbrutna offerfesten”, där han sjöng med Fr. Kinmanson och Habicht, samt till slut de nyssnämnda scenerna ur ”Den stumma”. Ronniger hade en kortväxt, oansenlig figur, som gjorde honom mindre lämplig för scenen, dessutom sjöng han i halsen, men djupet och omfånget i rösten, som voro större än någon svensk operasångare då hade, kunde dock anses såsom betydande förtjänster. Dessutom utvecklade han mycket lif och rörlighet, som då var något sällspordt på vår sångscen. Som skådespelare var han således mer berömvärd än som sångare. Bäst var han såsom Leporello. Han återvände till Stockholm i april och uppträdde tvenne aftnar, den ena i scener ur ”Barberaren” och ”Friskytten”, den andra sjöng han på svenska Gaveston i scener ur ”Hvita frun” samt guvernören i scener ur ”Don Juan” likaledes på svenska, och blef då engagerad för hela det kommande spelåret. Ronniger var en angenäm och älskvärd man och förvärfvade sig här många personliga vänner.

Picards roliga treaktskomedi ”Bröderna Philibert” (se. del III sid. 153) återupptogs fredagen 6 september med Collberg och Torsslow i titelrollerna såsom inledning till Bayards ”Farbror Philibert”, komedi i en akt, hvilken då uppfördes första gången. Torsslow, hvilken var förträfflig i förpjäsen som den unge odågan Philibert d. y., hade här förvandlat sig till en jovialisk gammal farbror med kullrig mage och kal hjässa, som med sina galenskaper och sin fryntliga fysionomi ofantligt roade publiken. ”Man blir glad ända in i själen, när han träder in på scenen”, yttrade en kritiker. Charlotte Erikson hade likaledes på mellanakten omskapat sig från den äldre broderns sjuttonåriga fästmö till hans änka med tvenne barn, framställda af ett par små balettelever, hvilka lära ha uppträdt med öfverraskande säkerhet.

Olof Ulrik Torsslow. Efter litografi af J. Cardon 1841.

Allt tycktes sålunda lofva godt för den närmaste framtiden, men ödet hade annorlunda beslutit. —Torsslows olycksfall Dagen därpå inträffade en stor uppståndelse i hela hufvudstaden, då nyheten hastigt spred sig, att den högt uppburne, för teatern hart när omistlige Torsslow, då han som vanligt i sin lilla vagn, hvilken han alltid själf körde, skulle samma dag åka in till staden från sitt vackra sommarhem Cathrinelund på Lidingö, fått sitt högra knä krossadt, därigenom att hästen skenade. Fru Torsslow hade just stigit af vagnen af rädsla for hästen som krånglade, då denne plötsligt blef skrämd och föll i sken. Torsslow förlorade själfbehärskningen och fick i hastigheten det vanvettiga infallet att med benet ta spjärn mot en grindstolpe för att hejda farten, och olyckan var skedd. Han fördes på söndagen sjöledes till Serafimerlasarettet, där de svåra plågorna lindrades genom de talrika vittnesbörd om allas kärleksfulla deltagande, som strömmade honom till mötes. Man fick snart förhoppning om, att hans konstnärsbana icke skulle behöfva afbrytas genom den olyckliga händelsen, och 28 september gafs hos hofkällarmästaren Selenius på hotell Le grand turc, beläget å Blasieholmen, en stor middag af hans närmare vänner, hvaribland äfven Kungliga teaterns direktionsledamöter befunno sig, för att ge uttryck åt den allmänna glädjen däröfver. Man föreslog visserligen i en tidning att dröja med middagen, tills Torsslow själf kunde deltaga i den, men det svarades, att man därigenom skulle beröfva sig tillfället att fira ännu en angenäm fest ”för hans hälsas fullkomliga återställande”. Den store skådespelaren hyllades där, ehuru frånvarande, både på vers och prosa, i tal och sång. Då han omsider någorlunda kunde röra sig, fördes han upp på teatern, där han under en med lager och hans namnchiffer smyckad triumfbåge af sina kamrater mottogs under allmän rörelse och hälsades med en för tillfället författad sång.

Genom denna Torsslows högst beklagliga otjänstbarhet ställdes hela repertoaren på hufvudet, emedan både den dåvarande och den tillämnade till

Scenbild ut ”Engelbrekt”. Efter etsning af John Hall.

större delen hvilade på honom. 25 september återuppträdde Sara Torsslow för första gången efter mannens olycksfärd i ”Grefven af Walltron”. För öfrigt vände man på teaterfjärdingen och plockade fram allt möjligt: ”Häftige friaren”, där Collberg fått öfvertaga titelrollen, som Torsslow skulle spelat samma dag han fördes till lasarettet, ”Juden”, ”De osynlige bröderne”, ”General Eldhjelm”, ”De okände”, ”Louise och Walborn” med Högquist och Collberg, ”Korsfararne”, ”Herman von Unna”, där Emilie Högquist med anledning af fru Eriksons sjukdom öfvertagit kejsarinnan Sofias roll, i hvilken hon för första gången fick tillfälle visa sina anlag inom det högre skådespelet; ”Amanda” med Hyckert som Perin, där han återigen imiterade sin företrädare Torsslow; ”Maria Stuart”, där Collberg fått öfvertaga Mortimers roll, men hvilkens öfverspända sinnestillstånd för att rätt kunna återges ovillkorligen fordrar en hänförelse, som Collberg icke ägde; ”Engelbrekt” (se del IV sid. 31) med Almlöf, Sara Torsslow och Collberg som Karl Knutsson samt en skara nästan okända namn från elevskolan och kören såsom Sveriges bålde riddersmän. Vidare spelades åtskilliga af de Hjortsbergska enaktsvådevillerna, ja! till och med den gamla Envallssonska parodifarsen ”Iphigenie den andra” kom till heders igen med Berg i titelrollen, Lasse Kinmanson och Sevelin som Orestes och Pylades. — När Kotzebues enaktsdram ”Testamentet” återkom på repertoaren 13 september, skref Dagligt Allehanda om eleven Linds utförande af Johannas roll: ”Den lilla Jenny Lind spelar utmärkt väl, vi skulle nästan vilja säga för väl. En sådan dristighet och säkerhet i teatralisk aktion hos ett barn, en så fullkomlig frihet från all förlägenhet hos en liten flicka, som uppträder inför en publik af tolf hundra personer, är ett undantag från naturens vanliga ordning. Vi hoppas dock, att det ej skall äga något menligt inflytande på den fullvuxna kvinnans moraliska bildning. Säkert är emellertid att, om Jenny Lind fortfar progressivt såsom hon börjat, blir hon tvifvelsutan ett alldeles utmärkt stöd för vår scen, hvars pelare beklagligtvis synas vilja ramla den ena efter den andra och hota med hela templets fullkomliga instörtande”. — En liten enaktare 23 september af Scribe m. fl., ”Vedergällningen” med Charlotte Erikson och Collberg upplefde endast två representationer. Något bättre lycka hade en bagatell i en akt ”Studenterne i Småland”, en bearbetning från tyskan af apotekaren Huldberg. Den spelades af elever med undantag af grefvinnans roll, som utfördes af m:ll Lindman. De bägge studenterna voro Karl Sundberg och Edvard Stjernström; flickorna utfördes af Fanny Westerdahl och Jenny Lind.

*Grillparzers "Sappho"

Ändtligen blef man 7 oktober färdig med spelårets första stora nyhet ”Sappho”, ett sorgespel på vers i fem akter af den odödlige författaren till den här aldrig uppförda härliga och formfulländade kärlekstragedien ”Des Meeres und der Liebe Wellen” Frans Grillparzer, Österrikes Schiller, som Wurzbach kallar honom. Om dess snabba tillkomst berättar oss Heinrich Laube. På vägen till Prater hade en musiker kommit fram till Grillparzer och föreslagit honom att skrifva en operatext om Sappho. Grillparzer svarade nej, men namnet Sappho föll befruktande i hans själ, och under vandringen djupt in i Prater hade stoffet utvecklat sig så naturligt och fullständigt, att han vid återkomsten till staden såg för sig hela tragedien. Strax satte han sig ned och skref, och inom ett par veckor var stycket färdigt.

Franz Grillparzer. Efter akvarell af M. Daffinger.

Det var efter att ha läst ”Sappho” som Byron i Ravenna skref i sin dagbok: ”Grillparzer! — ett djäfvulskt namn. Jag känner det ej, men århundradena skola komma att känna det!” Detta Grillparzers sorgespel har länge i de germanska länderna varit bestämmande för de populära föreställningarna om Sappho, och dock framstår skaldinnan här i en lika ohistorisk som vanställande belysning.

Sophie Schröder såsom Sappho. Efter oljemålning af M. Daffinger.

Vid de olympiska spelen, där hon i sångartäflan hemfört segerkransen, har hon förälskat sig i den fagre ynglingen Phaon och för honom med sig till Lesbos, men när han sedan kastar sina blickar på en af hennes unga tjänarinnor och föredrar henne framför den halfgamla skaldinnan, störtar hon sig i hafvet, efter att först hafva gifvit det ungdomliga paret sin välsignelse. Denna histora, säger Emil Zilliacus i Grekisk lyrik (Hfors 1911), är utan tvifvel till alla delar uppdiktad, och tron på dess sanningsenlighet torde icke bland vetenskapsmännen räkna många anhängare numera. — Måhända hade den stora framgång pjäsen vunnit i skaldens hemland förmått direktionen försöka, om den icke äfven hos oss kunde vinna publikens tycke.

”Sappho”. Efter prof. R. Weyrs marmorrelief å Grillparzermonumentet i Wien.

Titelrollen utfördes i Wien af den berömda skådespelerskan Sophie Schröder, om hvilken Atterbom skref till Geijer 1819: ”Så har jag i mitt lif aldrig hört vers deklameras — — Hennes orfeiska stämma väcker hos själfva vilddjuren himmelska känslor och tänder lif i stockar och stenar — — Kulminationspunkten af hennes deklamationskonst var en hymn till Afrodite, i hvilken Grillparzer med förundransvärd skicklighet sammanflätat alla de vackraste af Sapphos ännu kvarvarande större och mindre fragment till ett tjusande helt”.

Charlotte Wolter såsom Sappho. Efter oljemålning af F. Matsch i Burgteaterns Ehrengallerie.

Hos oss gafs sorgespelet i en utmärkt tolkning af skalden Abraham Grafström inför utsåld salong såsom recett för Sara Torsslow, hvilken spelade titelrollen. De första fängslande scenerna gjorde publiken väntansfull. På en af tvänne hvita hästar dragen triumfvagn inkommer Sappho, klädd i purpurmantel, med hufvudet prydt af den nyvunna lagern och med en gyllene lyra i handen, omgifven af det jublande folket, som hälsar henne med höga fröjderop. Hästarna, som voro lånade från drottningens hofstall, väckte ofantligt uppseende, och afslutningen på första akten, Sapphos berömda härliga sång till Afrodite, som börjar:

”Afrodite, mäktiga gudinna,
du, hvars välde öfver världen går,
låt ej mera kval och sorger hinna
detta hjärta som med häfvan slår!”

framkallade starkt bifall. Men man tyckte, att det sedan blef för mycket känslopjunk och för högtrafvande ordsvall med för litet yttre handling, som dock är oundgänglig för ett sceniskt arbete. Dessutom är älskaren Phaon rätt olyckligt skildrad. Denne på förståndets vägnar föga utvecklade yngling är för hvardaglig för att kunna bli tilltalande, och det var ett bestämdt misstag att tilldela den kraftfulle och i sitt uppträdande alltid majestätiske Almlöf denna pojkaktiga roll. Då Torsslow tyvärr icke längre fanns att tillgå, borde Collberg fått göra den. Fredrik Kinmanson var likaledes misslyckad som Rhamnes. Hans bondaktiga enkelhet passade alldeles icke för den antika ädelhet, som bör finnas hos denne konstnär, ehuru han är slaf. Charlotte Ficker däremot ansågs särdeles förtjänstfullt hafva utfört slafvinnan Melitta, som vinner Phaons kärlek. Sara Torsslow själf sades emellanåt tala för brådstörtadt, ett fel som man redan tillvitade henne, då hon spelade doña Sol. Det lätta, luftiga, poetiska fann man icke i utförandet, liksom i allmänhet hos de spelande passionen saknades, där den skulle finnas, men öfverflödade, där den borde saknas. Dessutom var dekorationen mer än lofligt torftig för ett sådant stycke. Den gamla urblekta, spruckna fonden, som skulle föreställa hafvet, var oförsvarlig och hade bort ersättas med en ny. — Nästan hela sorgespelet utgör ett samtal om kärlek, konst och svartsjuka jämte dithörande ämnen, och trots dess lyriska flykt och de poetiska bilderna mottog publiken pjäsen kallt, och den kunde ej ges mer än sex gånger. I Tyskland däremot har detta drama äfven i senare tider mottagits med hänförelse, ty utom Sophie Schröder har Charlotte Wolter däri firat stora triumfer.

Till efterpjäs gafs det lilla proverbet för två personer ”Man gör så godt man kan, men inte som man vill”, där Lars Hjortsberg såsom den engagemangsökande aktören utförde det konststycket att spela sju olika roller och det med nästan samma liflighet och samma af åldern oförminskade komiska kraft som han visade trettio år förut, då pjäsen först togs upp på Arsenalsteatern, efter att redan 1785 hafva gifvits på Munkbroteatern.

*

Elise Frösslind, som under sin långa sjukdom varit ansedd som förlorad för scenen, återuppträdde till teatervännernas förtjusning 10 oktober såsom ”Aline, drottning af Golconda”. I midten af samma månad gafs en af sedermera teologie doktor Ture Wensjoe öfversatt tysk enaktare ”Öfverraskningen”, hvars obetydlighet räddades genom det utmärkta spelet af Charlotta Erikson, Sevelin och Lars Hjortsberg, som vid några och sextio år framställde svartsjukan med en ynglings hela eld, efter hvad Rydqvist försäkrar oss. Det var i den pjäsen, som det en afton tilldrog sig en rätt lustig händelse. Hjortsbergs fordom utomordentliga minne började vid denna tid emellanåt svika, och det hände, att han behöfde lita till sufflörens hjälp. En kväll, då han i en af de lifligaste scenerna skulle kalla sin motspelerska Charlotte Ficker för ”Ni lilla mamsell Nippertippa”, kunde han omöjligt komma på ordet, och lika omöjligt var det för honom att höra hvad sufflören hviskade, emedan denne den aftonen olyckligtvis tagit sig litet för mycket till bästa. ”Lla m-sä N-tipp”, lät det oupphörligt från luckan. Hjortsberg sökte med ögat uppsnappa, hvad han ej kunde fånga med örat, men förgäfves. Det blef en lång pinsam paus. Hjortsberg, hvilken kunde tillåta sig saker, som ingen annan vågade, klifver slutligen helt lugnt fram till sufflörluckan och säger alldeles högt: ”Hva’ fan ä’ de’ karln sitter och sluddrar på därnere i gropen?” tar så upp pjäsexemplaret ur luckan och tittar i det. ”Jaså, lilla mamsell Nippertippa!” utropar han förtjust. Publiken brast i skratt, applåderade sin gunstling, och pjäsen fortsattes med ökad liflighet. — I månadens slut fick man för första gången höra Méhuls lilla enaktsoperett ”De begge blinde”, om hvilken man kunde säga detsamma som Gunnar Wennerberg 1898 yttrade till mig på premiären af en viss svensk opera: ”Det borde vara förbjudet att skrifva så mycket musik till så lite ord”. Den gick endast fyra gånger. Habicht var ganska lyckad som den blinde friaren och Fr. Kinmanson oklanderlig som den andre blinde; Sällströms spel var däremot bättre än hans sång. Den enda som rönte prof på salongens bifall var Matilda Ficker.

1 november förnöjde man publiken genom att mellan pjäserna låta den få höra ett nytt instrument, Terpodion, närmast liknande ett sex oktavers fortepiano, ett slags orkestrion med klaviatur, som härmade orkesterns blåsinstrument (flöjt, fagott, horn m. m.). Det uppfanns 1818 af J. D. Buschman (1773—1853) i Nordhausen. Han var snörmakare, men fann nöje i att tillverka pianon och uppfann 1810 äfven det s. k. Uranion med ett behagligt, sångrikt ljud, som lär uppkomma genom gnidning mot en eller flera trävalsar, hvilka sättas i rörelse medelst en lätt tramp. Publiken var belåten, bifallet omisskännligt, och uppfinnaren fick uppträda fem gånger med sitt Terpodion.

Luise Dulckens konsertFru Luise Dulcken, pianist hos hertiginnan af Kent, gaf 12 november en konsert med biträde af hofkapellet under anförande af hofkapellmästaren Berwald. Hon var utan tvifvel den yppersta pianovirtuos man dittills hört hos oss. Ryktet hade föregått henne, och trots de dubbla prisen var salongen nästan fullsatt och bifallet entusiastiskt. Hon var född i Hamburg som yngre syster till Ferdinand David. Hennes första offentliga framträdande ägde rum i födelsestaden 1821 vid tio års ålder; 1823 konserterade hon i Berlin och 1825 tillsammans med sin bror i Leipzig, öfverallt med den största framgång. 1828 gifte hon sig och bosatte sig i London under sitt återstående lif. Där uppträdde hon första gången på en af John Ellas soaréer 1829 och följande år på Filharmonien, där hon spelade en konsert af Herz, och från den stunden blef hon en af de mest framstående personligheterna i Londons musikaliska värld. Hon talade fyra språk och kände i grund den tyska, franska, italienska och engelska litteraturen.

Luise Dulcken. Efter teckning af M. Röhl.

I sin undervisning var hon utomordentligt framgångsrik och bland sina talrika elever kunde hon äfven räkna drottning Victoria. Emellertid öfveransträngde hon sig och dog efter en kort sjukdom 12 april 1850. Vid sitt första uppträdande i Stockholm spelade hon en konsert af Mendelssohn, stor fantasi öfver engelska nationalmelodier af Ries samt variationer af Kalkbrenner öfver ett tema ur operan Il pirata. Utom hofkapellet biträdde Sällström med sin Fra Diavolo-aria, fru Enbom med cavatinan ur Tankred och den nyblifne förste konsertmästaren Beer med egen fiolkomposition. Den 19 gaf hon en andra konsert, då hon på begäran spelade Mendelssohnkonserten, vidare en fantasi af Moscheles, en konsert af Weber och slutligen bravurvariationer utan orkesterackompanjemang af Henry Herz. Dessutom spelade hon mellan pjäserna 14 och 21 november, ena kvällen Il pirata och den andra variationerna af Herz. Den 18 var hon inbjuden till drottningens supé, där hon spelade ett par nummer, och den 30 gaf hon en afskedskonsert på Börsen, då hon bl. a. utförde Weberkonserten, hvilken var hennes största triumf härstädes, och hvari hon visserligen öfverträffade sig själf.

*

Ducanges "Trettio år af en spelares lefnad"Till förmån för Charlotte Erikson uppfördes 25 november inför fullsatt salong för första gången ”Trettio år af en spelares lefnad”, skådespel i fem akter af Victor Ducange (f. 1783, † 1833). Han vann stora framgångar genom sina många med melodramatiskt hemska effekter späckade teaterpjäser, bland hvilka denna anses vara hans bästa. Det mäktiga intryck detta stycke åstadkom berodde nog hufvudsakligen på den verkan några skakande, rentaf sönderslitande scener utöfvade på en del af åskådarna, hvilkas känslor blefvo i hög grad upprörda. Bifallet var så stormande, att det sades, det man icke kunde påminna sig något motsvarande på vår scen. Det var dock icke enhälligt, ty ett energiskt och uthållande hyssjande från några få spektatörer beledsagade hela kvällen applåderna. Pjäsen är likvisst ganska talangfullt hopkommen och utfördes alldeles särskildt väl i synnerhet af Lars Hjortsberg i den korta men viktiga rollen af spelarens fader. Hans slutscen i första akten gjorde en utomordentlig verkan, då han i djupaste förtviflan förbannar sin son och därpå störtar omkull framstupa och dör. Nils Almlöf berättade, att Hjortsberg spelade så hänförande, att han, som utförde sonens roll, på premiärkvällen alldeles förlorade fattningen af beundran. Då Hjortsberg föll ned på golfvet, blef det en dödstystnad i salongen, och man skickade upp bud för att höra efter, om den gamle skådespelaren fått något slaganfall, och afbidade ångestfullt svaret. Så mycket lifligare blef jublet efteråt, då man fick visshet, att ingen olycka inträffat. Äfven från kungliga logen kom en förfrågan, som framfördes af själfve excellensen De la Gardie, hvilken blef ytterst häpen, då han kom upp på scenen och fick se Hjortsberg stå där frisk och sund. Hjortsberg närmast i konstnärligt hänseende torde Collberg hafva varit, hvilken i en förträfflig mask med lif och sanning återgaf den förhärdade skurken Varner. Almlöf, som haft tillfälle att i Paris se sensationsdramernas firade hjälte Frédérick Lemaître i denna pjäs (se del V, sid. 83), blef dock först i tredje akten fullt herre öfver sin roll, hvilken egentligen tillhörde Torsslows område. Den lättsinnige spelaren i de första akterna låg alldeles utom hans genre. Charlotte Erikson som den milda, älskvärda, allt lidande och uppoffrande Amelie, hvars hela lif är en kedja af sorg och försakelse, utvecklade mer värma och innerlighet än man var van att finna hos henne. Pjäsen var iscensatt med mycken omsorg. I synnerhet väckte den präktiga danssalen i andra akten uppseende liksom hela balscenen. Alla Kungliga teaterns artister, äfven de som icke hade roller i pjäsen, deltogo i dansen såsom en särskild hyllning för aftonen åt fru Erikson och gåfvo genom sina vackra dräkter och sitt prydliga sätt att vara en fullkomlig föreställning om en samling personer ur de högre sällskapskretsarna. ”En ståtligare uppenbarelse än fru Torsslows”, säger Allehanda, ”ett elegantare väsen än fru Eriksons, tre så täcka, sedesamma och intagande flickor som de båda mamsellerna Ficker och Fanny Westerdahl torde man få leta efter i det mest lysande sällskap i hufvudstaden, och mången löjtnant af ton skulle tvifvelsutan afundas t. ex. herr Åhmanssons vackra, ungdomliga figur och rika uniform.” Samtidigt med att detta stycke gafs, spreds det ryktet, att vederbörande skulle förbjudit uppförandet af ”Den stumma” och ”Röfvarbandet” och Argus utbrister därför: ”Vi se alldeles icke något vare sig estetiskt eller moraliskt skäl, hvarför ’Röfvarbandet’ skulle förbjudas, då direktionen tillätes ge den ohyggliga pjäsen ’Trettio år af en spelares lefnad’, hvilken borde förvisas från hvarje scen, en pjäs som inledde den mord-, rån- och blodskamsgenre, som under de sista åren grasserat på de parisiska teatrarna och sänkt dem i en afgrund af smuts och styggelse.” — Måhända att en kortare redogörelse för detta stycke, som på sin tid väckte ett så oerhördt uppseende och bibehöll sig på spellistan ända in på 1860-talet, skulle kunna intressera läsaren, ehuru däri ej kunna inflyta alla de rafflande detaljer, hvaraf pjäsen öfverflödar.

I första tablån får man på ett spelhus göra bekantskap med den under spelpassionens fördärfbringande makt ohjälpligt hemfallne unge ädlingen George de Germany och hans falske vän, en samvetslös skurk vid namn Varner. För att täcka sina förluster har George äfven inlåtit sig på tvetydiga affärer under väntan på faderns död. I följande tablå får denne, som halft förlamad sitter i en hvilstol, under det sonen viges vid en förmögen älsklig flicka, reda på förhållandet, och då de nyförmälda återkomma från kyrkan, följer den ofvannämnda starka slutscenen. Andra akten spelar femton år senare. George lefver i yppighet, men ruinen sväfvar öfver hans hufvud. Han bekänner för sin hustru, att han förfalskat en växel och att endast återstoden af hennes förmögenhet kan rädda honom. Han får dessa 100,000 francs, men i stället för att inlösa växeln spelar han bort pengarna under natten och för att dölja sin ställning har han anordnat en lysande fest, vid hvilken hustrun får göra les honneurs. Tredje akten spelar samma natt i Amelies sängkammare, dit Varner lyckats praktisera sig in för att under mannens bortovaro söka vinna hennes gunst. Våldsamma scener följa, hvilka ökas vid Georges oförmodade hemkomst. Varner lyckas emellertid föra George bakom ljuset och välta misstanken på en annan, och då polisen plötsligt kommer för att häkta förfalskaren, måste George fly och släpar Amelie med sig. Om deras lille son tar Amelies onkel vård. — Femton år hafva ytterligare gått, då fjärde akten börjar med en värdshusscen ungefär en mil från München. Man får veta att George och Amelie lefva utblottade med en liten dotter i ett kyffe bland bergen.

Moessard såsom de Germany å Porte-Saint-Martinteatern i Paris. Efter litografi af A. Lacauchie.

Det är i denna akt den berömda repliken faller, då George, sedan han af värdshusvärden fått ett stycke bröd för att kunna lifnära sig, bryter det i två delar och stoppar den ena hälften innanför rocken med orden ”för hustru och barn”. Lemaître knep sin publik i hjärtrötterna med sin underbara förmåga att säga sådana repliker, och Almlöf förstod också att lägga ett sådant uttryck i rösten, att hans lättrörda åhörare smälte i tårar. Emellertid anmodas George att visa en resande vägen genom skogen. I sin gränslösa nöd passar han på att utom scenen plundra honom på hans halfva reskassa. Då George gått, kommer en annan resande, som befinnes vara hans son Albert, hvilken är på väg att uppsöka sina föräldrar och visas upp till deras kyffe. Där spelar sista akten. — Denna samma afton under storm, åska och regn kommer af en händelse dit en landstrykare. Det är Varner. Sedan de försonats, tala George och han om gamla tider, och spelpassionen vaknar på nytt hos den förre genom Varners förföriska tal. De skynda ut i mörkret för att genskjuta den förste resanden och plundra honom på återstoden af hans pengar, sedan de mördat honom. Under tiden kommer Albert in i stugan. Mor och son återfinna hvarandra. Han talar om, att han har en miljon i sin portfölj och medför benådning för sin fader. Amelie skyndar för att hämta George från värdshuset. Albert går in i det inre rummet för att skriva. Den lilla flickan blir kvar i ytterrummet. George och Varner återkomma efter att hafva misslyckats i sitt hemska företag. De varseblifva penningar, som flickan fått af brodern. Hon berättar, att en resande sitter därinne, som äger en miljon i sin väska. Då George stelnar af fasa inför brottet, griper Varner en knif och rusar ditin. I detsamma slår blixten ned och antänder det inre rummet och Amelie återkommer med bönder och soldater. ”Ropa ut din son, han är där!” skriker hon. ”Min son!” utropar George, rusar in i rummet, släpar ut Albert, och då Varner vill följa dem, stöter han honom tillbaka i lågorna i samma ögonblick som det brinnande taket brakar ned öfver Varner. Soldaterna framträda nu och lägga händerna på George, som utbrister: ”Min son, afsky spel, du ser dess rysliga följder. — Dyra maka, förlåt! — Måtte dina dygder vinna belöning och dina förböner utverka den evige förbarmarens nåd för brottslingen.”

*

Reprisen af "Don Juan"”Don Juan” repriserades 4 december. Efter fru Sevelins afgång utfördes Elviras parti af fru Enbom, som visserligen hade en klangfullare och friskare röst än den förra, men saknade hennes lätthet och finess i löpningarna samt hennes scenvana, ehuru bägge damerna voro lika odramatiska. Under Henriette Widerbergs periodiskt inträffande otjänstbarhet fick den nyligen till aktris utnämnda eleven, konstnärsparet Lindströms nittonåriga dotter Karolina öfvertaga doña Annas parti, som enligt Raphael Mitjanas åsikt är Salzburgmästarens kanske mest storstilade skapelse. Hon sjöng visserligen bra, men spelade mycket illa. När Anna full af förtviflan skall kasta sig ned öfver sin faders döda kropp, såg mamsell Karolina så glad och förnöjd ut och klappade honom så hjärtligt, att åskådarna ovillkorligen fick den föreställningen, att det bestämdt icke var så farligt med guvernören, utan att han snart skulle vakna upp igen ur sin tillfälliga slummer. Hennes mor däremot, Elise Frösslind, var ännu alltid samma lifliga, barnsligt fåfänga, lättsinniga, ömma och undergifna Zerlina som förr. Den svåra sjukdom, som hotat beröfva scenen denna älskliga artist och sällsynta talang, tycktes nu helt och hållet öfvervunnen. Hennes ljufva, klangfulla stämma var lika ungdomlig som hela hennes väsen, och hennes sant dramatiska föredrag stod då oupphunnet. Det inom alla teatrars annaler enastående fall inträffade här, att doña Anna sjöng emot sin egen pappa såsom don Octavio, hvilken roll den femtiofyraårige Lindström ännu innehade. Sällström i titelrollen var ingen af de tre aftnarna operan gick vid sin bästa röstdisposition. Man kunde om hans sång säga detsamma som Leporello yttrar om sin herres lefnad, den var ”så där en smula afskyvärd”, ehuru han fortfarande alldeles förträffligt spelade dramats sista scen, hvilken i tragisk fasa öfverträffar allt som dittills skapats för den lyriska scenen.

Om Henriette Widerbergs regelbundet återkommande otjänstbarhet skref Aftonbladet: ”Vi hoppas, att mamsell Widerberg ej tar illa upp, om vi likna henne vid någonting så ståtligt som solen. Hennes talang ger oss reguliert vår sommar och vår vinter. Ännu är det för någon tid hennes sommar, men snart ingår hon väl åter i Kräftans vändkrets, och då måste vi tåligt afbida den återkommande våren. Det är hårdt att så kort tid få höra den sköna stämman, men ännu mera smärtande är det, att hon så ofta skall vara sjuk under sin friska period.” — En rätt pikant historia från den tiden få vi veta af ett postskriptum i ett bref från en viss Louise Sundbeck, en f. d. väninna till öfverstelöjtnant Axel Armfelt (1785—1867), som skrifver till honom följande (med hennes lustiga stafning bibehållen): ”Ack, så ner hade jag glömt att tala om att Baron Bengt är en gift man. Han hade sitt bröllop för ett par vickor sedan.^[1] Han har jort ett underligt val för han har tagitt en hustru, som är fattig, ful och elak, och som han ej har mycke sjelf, så måste hans ägtenskap ej bli af dett liufva slaget. För folk med erfarenhet af den ägta sellheten påstår att kärlek ej är nog att lefva utaf. Och grefve Axel Piper har endå jort bettre, han har förlofvat sig med en bedagad acktris mamsell Widerberg, mycket namnkunnig för kärleksafferer med di flesta Herrar i Stockholm. Han har varit till två prester för att få dem att vara med på förlofning så som vittnen, men ingendera har velat öfvervara en sådan dem emellan, då har han blifvit ond ock svuri att han ville jörat dem förutan ock så har dett gått för sig, å dett skall vara ett fasligt stort vite utsatt dem emelan hvilkendera som först bryter sitt löfte.” — Förbindelsen mellan grefve Piper och m:ll Widerberg blef, som bekant, aldrig med vigsel bekräftad och redan före 1834 upplöst, då grefve Piper gifte sig med fröken Sofia Ehrenroth i Finland.

Innan december månads utgång gafs en liten obetydlighet i två akter med musik af von Winter ”Den vandrande studenten eller Spöket i qvarnen”, som ej nådde mer än tre framföranden med Sällström i den glade studentens roll. — Kvällen före nyårsaftonen hade K. Fr. Berg sin recett. På affischen stod, efter hvad det föreföll, en nyhet: ”Posthuset i Treuenbrietzen”, som dock befanns vara en af Kotzebue gjord bearbetning af den här ofta gifna Pigault-Lebruns ”Man och hustru sina egna rivaler”, där recettagaren spelade postmästaren. Vidare gafs en repris af ”Den höge rivalen” (se del III, sid. 40), där Almlöf och Hjortsberg innehade sina gamla roller, Collberg spelade fursten och Emilie Högquist Eliska. Programmet avslöts med Champeins operett ”Musikvurmen” (se del II, sid. 62), där Berg utmärkte sig som Crispin, systrarna Ficker framställde de bägge flickorna samt Lindström och Pfeiffer de unga herrarna. Titelrollen innehades af Preumayr. Af första och sista pjäserna hade teatern icke mycket glädje, ty efter ytterligare ett enda framförande försvunno de för alltid från Kungliga teaterns affischer.

På nyåret 1834 återupptogs ”Friskytten”, där under Widerbergs opasslighet fru Frösslind sjöng Anna och fru Enbom efter fru Sevelin fått öfvertaga Agathas parti, liksom hon utförde Amazili i st. f. Widerberg, då ”Ferdinand Cortez” 26 januari gafs för att fira Karl XIV Johans sjuttioårsdag. Man tyckte emellertid, att hon i bägge rollerna borde ge mera lif och uttryck både åt sin sång och sitt spel. — Matilda Ficker firade en verklig triumf, då hon 22 januari för första gången sjöng Rosina i ”Barberaren”. Hennes röst var visserligen ej stor, men ägde en utomordentlig böjlighet, säkerhet, finhet och behag. Sällström var däremot lika indisponerad som senast i ”Don Juan”. I sista akten, som föreställes tilldraga sig på natten, hade man glömt hissa upp den stora salongskronan, hvilkens lampor följaktligen spredo ett störande sken öfver de agerande i det djupa mörker, hvarom de tala. — De närmaste februarinyheterna, bägge af Scribe, hade ingen lycka med sig. Den första var en dram i två akter ”Malvina eller Ett giftermål af böjelse”. De båda bröderna Dubreuil i Nantes hade bestämdt, att deras barn, den enes son Arvid (Almlöf) och den andres dotter Malvina (Högquist), en dag skulle gifta sig med hvarandra. Arvid, hvars far dött, blef militär och deltog i revolutionskrigen, hvarunder han steg ända till brigadgeneral. I yngre år hade han svärmat för sin farbrors systerdotter, den fattiga Marie (Ch. Ficker), och då han nu återsåg henne, uppflammar på nytt hans böjelse. Malvina har emellertid i England, sin far ovetande (W. Svensson), gift sig med en viss Barentin (Habicht), som förstått att snärja henne i sina garn. Han var ruinerad och behöfde hennes fars rikedomar. Malvina, som icke vågar tillstå sin förvillelse för fadern, anförtror sig till Arvid, som lofvar försöka utverka hans förlåtelse. Då gubben får veta hvad som händt, känner hans vrede inga gränser, men Arvid förstår att lugna honom, och han tröstar sig med löftet, att Arvid, som gifter sig med Marie, skall bli hans son och förlåter de brottsliga. Malvina har, då hon återsett den ståtlige kusinen, intagits af kärlek till honom, och pjäsen slutar med hennes utrop till sig själf: ”Ja, min far har rätt! Försynen straffar min olydnad med hela mitt lifs olycka. Arvid! Arvid! Jag skall älska dig, så länge jag lefver!” Emilie Högquist utmärkte sig i titelrollen både genom sitt spel och sin smakfulla toalett, men icke en hand rörde sig sedan ridån fallit, troligen beroende på att upplösningen var för mycket uttänjd. — Hvilket mäktigt intryck sceniska framställningar kunna utöfva på sjuka samveten, därom har man hört otaliga historier. Och det är ju gifvet, att dessa taflor ur lifvet, som de se upprullas inför sina ögon, och som kunna tillämpas på dem själfva, måste verka starkare än till och med åhörandet af den vältaligaste predikan. Ytterligare ett exempel på detta lämnar en händelse, som tilldrog sig i Paris omedelbart efter första representationen af denna dram, hvilken där vann ett stort bifall. Tidigt påföljande morgon mottog författaren efterföljande bref, som var skrifvet med darrande hand af en gammal dam, en moder: ”Min herre! Jag bevistade i afton jämte mina barn föreställningen af Eder ”Malvina”. När jag var hemkommen och min äldsta dotter och jag voro allena, kastade hon sig till mitt bröst och tillstod under tårar, att hon haft i sinnet att förena sig med en ovärdig man. Ert drama har öppnat ögonen på henne, väckt hennes samvete och utplånat hennes passion. Hennes ånger är uppriktig, detta har hon bekänt vid modershjärtat. Hela min familj sofver, blott jag och min dotter vaka och gråta af glädje och tacksamhet. Aldrig skall Ni få veta våra namn, men var öfvertygad, att Ert namn städse skall vara heligt för oss. Må detta medvetande hafva något värde för Eder, som räddat hennes heder och hennes framtid.” Att dessa rader kommo författarens hjärta att klappa af stolthet säger sig själft. Han visade dem ofta för sina vänner och förvarade brefvet omsorgsfullt bland sina dyrbaraste minnen, där det också påträffades efter hans död. — En liknande tilldragelse, ehuru af mera muntrande beskaffenhet, inträffade i mars 1835 i Genève vid uppförandet å därvarande teater af Kotzebues ”Les deux frères ou la Réconciliation” (= ”Brodertvisten”). Den omtalades genast i lokalpressen och spred sig sedan Europa rundt. En dam med atletiska former, som under pjäsens gång dragit publikens uppmärksamhet till sig genom sina häftiga, krampaktiga snyftningar, banade sig vid föreställningens slut väg öfver bänkraderna, öfver knän, händer, klänningar och schalar, följd af svordomar, nödrop och skratt fram till en liten tjock herre, som stod i en vrå, och ropade till honom med af tårar halfkväfd röst: ”Anton! har du ett hjärta?” ”Jag förstår dig, syster!” svarade han i upprörd ton. De föllo i hvarandras armar under de kringståendes jubel, och så slutades till advokaternas stora sorg en process, som räckt i runda tio års tid.

Några dagar efter ”Malvinas” uppförande gafs den andra nyheten, Aubers enaktsoperett ”Concerten på hofvet”, som handlar om en liten intrig, iscensatt af den tyske furstens (Wennbom) italienske teaterintendent (Lars Hjortsberg) för att hindra den fransyska sångerskan Adèle (Mat. Ficker) att genom sin debut på teatern uttränga en hans landsmaninna (Sofia Milén) från första aktrisplatsen vid hofvet. Planen misslyckades genom mellankomsten af Adèles tillbedjare, en ung målare (Sällström), och debuten på teatern förvandlas till en konsert på hofvet. Teaterintendenten släpper dock icke taget, utan lyckas förvirra Adèle genom sitt nedriga anförande af orkestern. Hon kommer af sig, och fursten ämnar just aflägsna sig, då hon återvinner hans gunst genom att raskt kasta sig ned vid pianot och ackompanjera sig själf till en annan aria, som hon sjunger briljant. Under allt detta virrvar har den förrädiske intendenten emellertid glömt att ge återbud åt sina hvisselpipor på teatern för debutanten, och hans kära väninna återkommer nu storgråtande af raseri och förtviflan från teatern, där hon i stället för sin rival blifvit uthvisslad. Hjortsberg lär hafva varit mycket rolig som den brytande sydlänningen och Matilda Ficker särdeles intagande som Adèle. Däremot ansågs m:ll Milén, trots obestridliga framsteg, sakna skick och later för en dam comme il faut. Operetten kunde ej ges mer än tre gånger. — Sedan Henriette Widerberg åter blifvit tjänstbar — hon sjöng i ”Slottet Montenero” 5 februari — kunde Sällström få sin recett den 8, hvarvid naturligtvis ”Fra Diavolo” gafs med sedvanligt bifall. Honom till ära spelade hofkapellet mellan akterna uvertyren till ”Wilhelm Tell”, och Andreas Gehrman utförde en konsert för violoncell med öfligt mästerskap.

*

Schillers "Röfvarbandet"Schillers i all sin obändiga kraft snilleglödande ungdomsdrama ”Röfvarbandet” framfördes 20 februari 1834 för första gången på vår kungliga teater. Såsom dramatiskt arbete tål det numera ingen kritik, men man bör vid styckets bedömande taga i betraktande tiden, då det skrefs. Dygdiga röfvare, känslosamma bofvar, människor med sentenser på läpparna vid alla lifvets mest kritiska förhållanden kunde då ännu med originalitetens anspråk göra effekt på scenen. — År 1775 lästes i Schwäbisches

Förminskad afbildning af affischen vid första uppförandet af "Die Räuber". Originalet tillhör prof. Genée i Berlin.

Magazin en af okänd författare skrifven berättelse, kallad "Ur det mänskliga hjärtats historia", som han påstod tilldragit sig i trakten, och öfverlämnade den åt någon att däraf göra ett skådespel eller en roman, med villkor att han skulle låta händelsen försiggå på tysk botten och icke förlägga den till Spanien eller Grekland. En god vän till Schiller gjorde honom uppmärksam på historien, och af den där tidningsartikeln sammansatte Schiller detta sitt första teaterstycke, då han som studerande vistades vid Karlsskolan i Stuttgart. 1782 i Mannheim fick omsider stycket sin premiär, och i ett samtida blad yttrades om författaren, att ”skulle vi någonsin kunna vänta oss en tysk Shakspere, så är det denne, som skall varda det”. Bland de spelande utmärkte sig i synnerhet Iffland som Frans Moor, och Schiller förutsade i sitt anonyma bedömande af pjäsen, att ”i denne unge man får Tyskland en mästare”, en spådom hvars riktighet teaterhistorien bekräftat. — Märkligt att omtala blef skådespelet redan så tidigt som kring sekelskiftet gifvet i Kristiania och det dessutom på tyska. Det var officerarna vid norska jägarkåren, som först kommo på den tanken att uppföra pjäsen, och alldenstund flera af dem talade tyska och svårigheten att få en duglig öfversättning icke var ringa, bestämde man sig för att ge ”Die Räuber” på originalspråket. Det förträffliga sätt på hvilket detta genomfördes blef den kraftigaste anledningen till instiftandet af det inemot fyrtio år verksamma Dramatiske Selskab, hvilket i sin ordning banade väg för den offentliga teater, som upprättades i Kristiania ett tiotal år efter sedan Norge blifvit skildt från Danmark. Ungefär samtidigt som ”Röfvarbandet” togs upp på vår kungliga scen, försvann det från den kungliga danska, där det gifvits inalles sju gånger efter första uppförandet 1823. — I Stockholm hade skådespelet uppförts några gånger 1814 på Nya komiska teatern och Djurgårdsteatern i en efterbildning af fru Lenngrens vän, ledamoten af Svenska akademien, den originelle naturforskaren, riksantikvarien och medicinalrådet Rutström.

Iffland såsom Frans Moor. Kopparstick af Haas 1806 efter teckning af F. Catel.

Dessutom hade det gifvits på Djurgårdsteatern ett par aftnar under hösten 1833 i den bearbetning Martellière gjorde åt sina landsmän af detta Schillers handlingssjudande drama, där, såsom Fredrik Böök säger, Plutarkos’ romerska frihetshjältar eldat hans inbillning och Rousseaus djärfva kulturkritik hvässat hans penna. Schiller stod den tiden uppenbarligen under alldeles samma idékonstellation som den annalkande franska revolutionen, och nationalkonventet misstog sig endast på adressen, när det till fransk medborgare 10 oktober 1792 utnämnde mr Gille, publiciste allemand, en ära som denne dock afböjde.

På den kungliga scenen gafs dramat i Karl August Nicanders öfversättning af den bearbetning af stycket, som då användes på Schauspielhaus i Berlin, men som kritiken här ansåg dålig. Uteslutna voro ett par af brödernas långa monologer, Amalias vackra sånger till luta samt åtskilliga hela scener, men trots dessa många strykningar räckte spektaklet i fulla fyra timmar. En afgjord försämring var slutscenen mellan bröderna, där Karl störtar ned Frans i tornet under utropet: ”Jag förlåter dig broder — far till afgrunden niding!” Aftonbladet säger, att det gjorde ett högst vedervärdigt intryck. Aftonbladet yttrar bl. a.: ”Läsaren vill förmodligen veta, hvad effekt detta Schillers ungdomsarbete gjorde på den stockholmska publiken. Åtskilliga af dessa kraftscener upptogos med lifliga dock icke allmänna handklappningar. Vid ridåns sista fall rördes endast några få händer. På oss gjorde stycket ett vidrigt intryck. Öfversättningen kunde man önska litet mera ledighet och litet mildring i de krafttermer, hvaraf den öfverflödar. Några dussin djäflar mindre, en indragning af några galgar, sträckbänkar, stegel och hjul jämte dylika attributer, hvarpå dialogen är så rik, skulle icke skada.” Om utförandet säger en insändare: ”Frans Moor spelades af Nils Almlöf. Den som sett herr Almlöf i Wallenstein, Maria Stuart och Skulden måste i honom erkänna en stor skådespelare, men den som sett honom i Röfvarbandet skall ovillkorligen utropa: Han är den störste!!! Frans Moor är en människoblifven djäfvul.

Scenbilder ur ”Die Räuber”. Efter kopparstick af Chodowiecki i Gothaer Theaterkalender 1783.

Såsom sådan måste han betraktas, såsom sådan bedömas, och så blef äfven hans roll af Almlöf uppfattad och återgifven. Någonting mera härligt, än när Frans Moor berättar sin dröm om Yttersta domen, har väl näppeligen någon skald målat, och en mera träffad tableau vivant af en fördömd kan man ej få se, än den herr Almlöf då framställer. Sådant väcker fasa, men må de, som äga mod och styrka, gå att se Röfvarbandet. De skola icke ångra det.” Gent emot denna hänförelse står andra bedömares klander. Man tyckte, att han såg ut som en gammal fästningsfånge och att han alltför tydligt lade sin bofaktighet i dagen, men i den sista monologen erkännes han vara förfärande och sublim. Ett par år därefter yttrar Freja, att han icke spelar rollen såsom han borde och kunde. Han ”uppträder som en hjälte i stället för rackare. Till och med i bojan ser han ut som en världshärskare. Det stora, när det vill vara för stort, blir litet. Han vill alltid vara den förste på scenen och är det ofta; men han är tillika alltid herr Almlöf. Han gör samma majestätiska gester, slår ihop händerna och drar ned mungiporna precis på samma sätt, han må vara Frans Moor, Leicester, Shakspere eller Wallenstein — — Men han är gigantisk då han rasar.” Karl Moor utfördes af Collberg, som icke passade för rollen. Det fordras natur i själfva onaturen, om jag så får säga, hvilket Josef Kainz i senare tid i den rollen visste ådagalägga, så att man verkligen trodde på honom. — Nicanders vänner voro naturligtvis i spänd väntan närvarande vid premiären, och den bekante boktryckaren och förläggaren Niklas Thomson beskref förloppet för honom, som då vistades hos sin Uppsalavän friherre Hugo Hamilton på Boo i Nerike. ”Almlöf var oöfverträfflig som Frans”, skrifver han, ”fru Torsslow spelte förträffligt, synnerligen den scen, där hon rycker värjan från Frans, men att hon gjorde sin toalett, sedan Karl gifvit henne dolkstygnet, tycktes mig likväl, att hon hade kunnat låta bli. Hon låg nämligen, sedan hon vid dolkstygnet fallit på en gräsbänk, och ordnade sitt hår för att få det att ligga prydligt fram på bröstet. Emellertid gick pjäsen i det hela bra, hvilket bör tillskrifvas din öfversättning, och emottogs med såväl bravorop som applåd. Och fullt hus har varit båda gångerna den blifvit gifven. Äfven har jag hört sägas, att ingen pjäs på länge blifvit emottagen med sådan entusiasm. I fredags skall likväl olyckan velat, att fru Torsslow nära ej fått ut värjan och att alla pistoler klickat. Gud vet likväl, om det är sant. Den oblyga recensionen i Aftonbladet har du väl läst; den är högst usel och därtill osann.” — Karl Moor öfvertogs påföljande spelår av den då till Kungliga teatern återkomne Georg Dahlqvist, för hvilken den var den mest tilltalande af hans dåtida uppgifter, hvarför han också alltid spelade den med förtjusning. Pierre Deland berättade, att redan när pjäsen inöfvades vid hans svärfars, gubben Svanbergs trupp, fick Dahlqvist Karl Moor sig anförtrodd. Det var på Norrköpings gamla teater, och en dag, när Deland kom hem till sig på hotellet, där han bodde, saknade han sina bägge skarpladdade pistoler, som han alltid hade med sig på sina resor och dessemellan hade liggande på sitt skrifbord. På förfrågan omtalade värdinnan, att herr Dahlqvist nyss varit där och lånat dem, därför att han skulle upp på teatern och öfva sig med Karl Moor. I den lifligaste ångest skyndar Deland upp på teatern och får där se Dahlqvist, som repeterar scenen, när Karl Moor ämnar begå själfmord och lyfter pistolen med spänd hane mot sin panna, i det han utropar: Tid och evighet — omfamnande hvarandra öfver detta rör! ”Är du galen, Dahlqvist! — skriker Deland — lägg bort pistolen, den är ju skarpladdad!” ”Är den skarpladdad! — svarar Dahlqvist i sin djupaste baston — så mycket bättre! Det ska’ bli skönt att få veta, hur det känns!” Och han repeterade monologen till slut med den skarpladdade pistolen för pannan. Sedermera vid en af sina recetter på 1840-talet gjorde han det experimentet att efter tyskt mönster samma afton spela både Karl och Frans Moor, dessa båda stora kontraster, som tillfälligtvis aldrig äro samtidigt inne på scenen. Han gick ut från ena sidan af scenen som den svartlockige, ståtlige röfvarhöfdingen och kom in från den andra som den puckelryggige, rödhårige Frans, ett experiment som han med mycken fördel upprepade vid sina många konstresor i landsorten om somrarna, då han gaf monologer och lösryckta scener ur sin repertoar. Det var visserligen ett öfverraskande konststycke, men hvarken den ena eller den andra rollen kunde på det sättet bli något helt konstverk. Det blef endast en följd af deklamationsnummer i olika mask. Men hvad publiken var hänförd. — 1861 debuterade en herr Westermark på Kungliga teatern som Karl Moor, och samma dag hade artilleristen Göthe utanför Skanstull blifvit halshuggen för ett af honom begånget ytterst ruskigt dåd. På aftonen yttrade någon till Dahlqvist inne på operakällaren: ”Nå, Dahlqvist! ska’ du inte gå upp och titta på Röfvarbandet?” ”Nej”, svarade han ”jag såg i morgse på, hur man aflifvade Göthe. Jag vill inte se, hur man samma dag också tar lifvet af Schiller.”

Vid Schillerjubileet 1905 berättade August Strindberg i en rundfråga, att han som ung student på en kamrats vindskammare kom att bläddra i Röfvarbandet. ”Det var som en uppenbarelse! — utbrister han — Och det blef en revolution i mitt lif så stark, att jag afbröt mina studier och ville ge mig till teatern. — — Då jag, en mager, skägglös yngling på nitton år, tillfrågades, i hvilken roll jag önskade debutera, svarade jag högt och bestämdt, som uttalade jag hela mitt framtida öde: Karl Moor i Röfvarbandet.” På grund af Strindbergs svaga stämma vid profläsningen blef emellertid saken uppskjuten till hösten. ”Hösten kom — fortsätter den store författaren — Jag öfvergaf debuten och blef skriftställare. Men Karl Moor blef min följeslagare, och han är det ännu i dag.”

Schiller själf bekände längre fram i tiden om detta sitt ungdomsarbete: ”Obekant med människor och människors lott, måste jag nödvändigt föra en pensel, som ej träffade medellinjen mellan änglar och djäflar, hvilket framalstrade ett monstrum, som lyckligtvis ej fanns i verkligheten.”

*

Hofkapellets pensionskassa fick sin recett 22 februari, hvarvid, efter en konsertafdelning af dess ledamöter, ”Hvita frun” uppfördes med Henriette Widerberg i titelrollen. — Johan Berwalds konsertTill förmån för Johan Berwald gafs söndagen 2 mars kl. 7 e. m. en stor konsert. Efter uvertyren till ”Röfvarbruden” af Ries spelade konsertgifvaren en fiolkonsert af Rode samt en egen komposition. Hans kort förut till hofsångerska utnämnda hustru sjöng arior ur ”Belägringen af Korint” och ”Oberon” samt tillsammans med hofsångaren Berg en duett ur ”Armide”. Konserten afslutades med ingenting mindre än Beethovens nionde symfoni, som då för första gången hos oss utfördes med slutkören till Schillers ”Lied an die Freude” i Leopolds öfversättning. Detta underverk af en sublim ingifvelse tycks dock hafva varit för svårt för våra dåvarande förmågor, och stor osäkerhet vidlådde utförandet. Sällström kom ej ut med sina solosaker, och Fr. Kinmanson var ej lycklig i sina. Fru Enboms altröst sjöng sopranpartiet och var dessutom indisponerad, och fru Frösslinds sopran hördes ej i altstämman.

En af Scribes bästa komedier, den täcka enaktaren ”Qväkarn och dansösen”, som gafs första gången 7 mars, vann odeladt bifall och kvarstod på repertoaren ända in på 1860-talet. Den handlar om en dansös på modet i London, tillbedd af alla eleganter, men dygdig och i begrepp att gifta sig med en lord. En kväkare, som inkommer i huset, tar henne först för en hertiginna, duar henne på kväkarmanér och tadlar hennes fåfänga. Hon besluter besegra hans kväkarlugn, hvartill mycket bidrager, att han är en vacker karl, och utvecklar hela sitt kvinnliga koketteri, och den starke mannen måste fly. Emellertid har hon själf råkat bli förälskad i honom och får dessutom veta, att han är den okände välgörare, som bekostat hennes uppfostran. Hon förklarar honom nu sin kärlek, och den förvånade lorden återfår sitt giftermålskontrakt. Emilie Högquist var genom sitt utseende, sin figur och sitt smakfulla sätt att kläda sig särdeles lämplig för denna roll och spelade den också vida bättre än någon af sina föregående uppgifter. Hon hade med ett ord gjort stora framsteg på kort tid. Almlöf hade af kväkaren utarbetat en förträffligt hållen typ, men Sevelin karikerade onödigtvis lorden. —

Emilie Högquist såsom Georgina i ”Qväkarn och dansösen”. Efter teckning af J. V. Wallander.

Som efterpjäs fick man, likaledes för första gången, se ”Correspondensen eller Hvilken af kusinerna är det?”, en fransk obetydlighet i en akt spelad af eleverna Robach, Stjernström, Fanny Westerdahl, Mina Fundin och Jenny Lind, hvilken sistnämnda återigen utmärkte sig för ovanliga anlag. Programmet afslutades med ”No 777”, där Sevelins långa, smala, släpande lärftsfrackskört som vanligt väckte ohejdad munterhet. — Dagen därpå hade hans fru recett, då ”Trollflöjten” uppfördes för fullt hus, hvarvid hon uppträdde första gången under säsongen. Operan gafs ännu ett par gånger under månaden. 29 mars innehöll Allehanda följande beska bedömande: ”Huru vår lyriska scen alltmer lutar till sin undergång, därpå lämnade i sanning Trollflöjten ett bedröfligt bevis. Detta stora mästerverk uppföres nu med samlande af nästan alla teaterns presentabla sångare (likväl med de båda stora undantagen af fru Frösslind och herr Lindström), och dock var exekutionen, på några få detaljer när, verkligen vida mindre än god. Herr Sällströms vackra röst försvagas märkbart med hvarje dag, och i förening därmed förlorar han alltmer förmågan att hålla sig uppe. M:lle Widerbergs organ, ehuru ännu ofta lika vacker som förr, har på de sista tvenne åren förlorat mycket af sin kraft; äfven hon, hvars intonation fordom var känd såsom så säker och ren, sjunger nu icke sällan falskt, och detta hände henne på flera ställen i Trollflöjten särdeles mot slutet, då hon tröttnade märkbart. Fru Sevelin är en skugga af hvad hon varit; utan henne kunde likväl Trollflöjten alls icke ges, och det får ej lämnas ur sikte. Hvad herrar Fahlgren och Preumayr äro veta vi alla. Herr Berg sjunger så bra som en person, den där icke kan och aldrig kunnat sjunga. — Med ett ord! Det var ett verkligt invalidspektakel.”

I midten af månaden gaf en yngre medlem af den berömda violoncellspelande släkten Romberg konsert å teatern, hvarvid kompositioner dels af honom själf, dels af hans fader, dels af dennes kusin, den ryktbaraste ibland dem, utfördes.

Bernhard Romberg.^Anm Efter litografi i ”Bilderatlas zur Musikal. Geschichte”.

Till programfyllnad sjöng Henriette Widerberg en aria ur Titus med basetthorn, trakteradt af Fr. Gelhaar, och Sällström en romans af Fürstenau, ackompanjerad af Bocks obligatflöjt. Dessutom spelades af hofkapellet uvertyren till Egmont, och en af Spohrs violkonserter af hans lärjunge, den tyskfödde soloviolinisten i hofkapellet Friedrich Pacius, samma år kallad till musikdirektör vid universitetet i Helsingfors och sedermera, som bekant, en berömd tonsättare bl. a. till den äfven hos oss gifna romantiska operan ”Kung Carls jagt”.

På fru Frösslinds recett strax efter påsk 3 april gafs ytterligare en enaktare af Scribe, ”Ambassadören” späckad med en mängd små roliga händelser. En spansk ambassadör i Neapel (Habicht) med en vacker dotter (Ch. Ficker), en ung elegant fransman (Collberg), som råkar få se henne på promenaden, en kammartjänare (Hyckert), fintligare än diplomaten själf, samt slutligen en liten modehandlerska med tillräckligt vackra ögon för att tjusa något mer än en kammartjänare och nog förstånd för att hålla god min inför en diplomat, se där personerna i denna lilla pjäs, som med sin underhållande dialog och sina många komiska situationer slog lifligt an på publiken. Priset togs af den täcka eleven Fanny Westerdahl i modehandlerskans tacksamma men svåra roll, som hon spelade med mycken ledighet och behag. — Aubers "Muraren"Efter den Scribeska talpjäsen gafs för första gången hans komiska opera i tre akter ”Muraren” med Aubers mästerliga musik (prem. i Paris 1825). Den tidens recensenter voro emellertid ytterst onådiga mot densamma. En tycker sig hafva hört alltsammans förut och påstår, att första aktens kvartett påtagligen är kalkerad på den gudomliga trion i ”Vattendragaren”. En annan säger, att musiken har mycken likhet med herr Lejas bod. ”Där finns mycket gentila saker, men — det mesta är strunt.” Om den också står under ”Fra Diavolo” i musikaliskt värde, innehåller den dock många behagliga och öronsmekande melodier. Jag nämner exempelvis introduktionskören, duetten mellan muraren och smeden, andra aktens final och fruarnas roliga grälduett. Vår publik mottog operan med lika mycken köld som man gjorde i Köpenhamn, då den där togs upp 1827. Den klassiska musikens förkämpar hade utbredt den åsikten, att den franska konsten var lättfärdig och ovärdig att i Danmark vinna bifall. Premiärpubliken förhöll sig därför mycket reserverad, ända tills grälduetten i tredje akten fick bukt med deras motsträfvighet och tillförsäkrade operan ett under årens lopp växande bifall. I Stockholm applåderade man Matilda Fickers aria i andra akten samt baletten. Redan tredje gången var det endast halft hus, och den gick ej mer än sex gånger. Först på 1860-talet togs den upp igen och hade, när den senast stod på affischen 1912 hunnit gifvas öfver åttio gånger. Sällström sjöng på premiären titelrollen, Fahlgren smeden Baptist, Lindström Irmas älskare Léon, Matilda Ficker Irma, Milén hennes sällskapssyster Zobeide, Elise Frösslind murarens hustru Henriette och Karolina Bock grannfrun Bertrand. George Grove anser ”Muraren” vara Aubers mästerverk inom den komiska operan.

”Otto af Wittelsbach”, ett historiskt femaktsskådespel af Münchenprofessorn Frans Babo, gafs fem gånger under april månad. Det var skrifvet femtio år förut, då Schiller ännu icke efter Shakspere skapat det romantiska dramat, och var en svag efterhärmning af det enda stycke som då förtjänade detta namn, och som utgjorde hela Tysklands förtjusning: Goethes ”Götz von Berlichingen”, denna lustiga, lefvande människoskildring, fylld af vapenbrak, tapperhet, frihetskärlek, glödande passion, melodramatiska effekter och klangfulla ord, såsom Georg Brandes karakteriserar detta drama i sin Goethebok. I stället för att ta upp det storslagna originalet, som aldrig blifvit framfördt i Sverige, gaf man den medelmåttiga efterbildningen, och följden blef, som det står i Jacques Pancrace, att ”kokerskan och många med henne fällde tårar.” Almlöf spelade titelrollen, Fr. Kinmanson kejsaren, Emilie Högquist och Ch. Ficker hans döttrar, Collberg hertigen och Sara Torsslow hertiginnan af Bayern. Kostymer och dekorationer voro denna gång oklanderliga och premiären hade samlat fullt hus, som ägnade de spelande rätt mycket snyftningar och applåder.

Reprisen af "Tankred"Redan då ”Vattendragaren” året förut uppfördes, klagades i pressen öfver den manliga körens usla röster, och som korförare i soldatkörerna önskades en bättre och angenämare sångorgan än herr Michals. Samma veklagan ljuder ånyo vid repriseringen af ”Tankred” 23 april. ”Körens fullkomliga förfall framlyser i intet stycke vi nu i hast kunna påminna oss i skärare dager än i Tankred. Den manliga personalens röster och exekution äro i synnerhet högst beklagliga.” ”Emellertid”, fortsätter recensenten, ”ha vi sällan hört publiken i en sådan verv att applådera som denna afton. Föremålen för denna utomordentliga välvilja voro dock egentligen ett par elever, herr Johansson och m:ll Lindmark, som debuterade i baletten. Deras dans var rätt förtjänstfull och vi gratulera uppriktigt teaterstyrelsen till ackvisitionen af tvenne onekligen ganska hoppgifvande artister i denna gren af den teatraliska konsten. Men hvarmed skall väl den goda och för allt skönt och stort så lätt entnsiasmerade, af oss

Goethe. Efter porträttbyst i Weimar af Alex. Trippel.

djupt värderade publiken mottaga m:lle Taglioni, m:na Elssler, fruarna Montessu och Noblet, i fall någon af dem händelsevis skulle göra vår kulna nord en visit, när den så där verkligen öfverdådigt exalteras af ett par bland stockholmska balettstatens elever, hvilka visst icke ännu ens upphunnit sina egna lärare? De unga eleverna sträckte ett ben framåt — en generalsalfva från salongen! De bytte om och sträckte ett ben bakåt — åter en generalsalfva från salongen! De sträckte ut ett ben rakt åt sidan — dacapo från salongen! De togo fart och gjorde en dubbelpiruett, icke så alldeles säkert, men i alla fall relativt ganska berömlig — stor allmän förtjusning och ty åtföljande åska utan blixt i salongen, o. s. v. Ändtligen vid de båda debutanternas slutliga afträdande från scenen en ny åska, med hvilken ensam deras anspråk, som vi förmoda, skulle funnit sig fullkomligt tillfredsställda. Nu däremot, vid så täta och stormande bifallsyttringar, måtte de befinna sig i det lika obehagliga som vådliga alternativet för unga artister, att antingen skatta sig själfva alltför högt eller publiken — — —!” (Dagl. Alleh. 1 maj 1834.)

Böndagen 27 april hade konsertmästaren Johan Beer sin afskedskonsert. Född 1792 i Hamburg och elev af Spohr vann han under en konstresa i England stort anseende, gifte sig 1818 i Hamburg med den utmärkta pianospelerskan Henriette Grund och anställdes i hofkapellet 1822—1834, då han mottog en plats vid kejserliga operan i Petersburg 1834—1844 och bosatte sig sedan i Berlin, där han dog 1864. I minnesteckningen öfver honom i Mus. Akad:s handlingar 1866 heter det: ”Bland Stockholms musikälskare lefva ännu många, som påminna sig den utmärkta finhet och smak, hvarmed detta konstnärspar utförde Beethovens och Mozarts mästerverk för violin och piano.” På ifrågavarande konsert spelade hofkapellet uvertyren till Zampa, Matilda Ficker sjöng en aria ur Robert och Emil Ronniger, som då återkommit till Stockholm likaledes en stor konsertaria af Mozart. Beer själf spelade ett par violinkonserter, den senare med pianoackompanjemang af hans dotter Ida. Hans hustru utförde en konsert för piano af Beethoven (Ess-dur). Konserten afslöts med att hofsångaren Berg sjöng Nicanders för tillfället skrifna ”Konstnärens öde” på melodien ”La sentinelle” af Hummel med obligatackompanjemang för piano, fiol och violoncell af herr och fru Beer och herr Gehrman. Poemets sista rader lyda:

” — — bort han går,
men gömmer flydda dar i minnets sköte
Och med de sina hand i hand
han yttrar här de sista afskedsorden:
Ett varmt farväl åt Svea land
och kärlek för det gamla Norden!”

Torsslows recett försiggick 6 maj, hvarvid Voltaires tragedi ”Mahomet” uppfördes med Almlöf i titelrollen; Seid och Palmira spelades af Collberg och Sara Torsslow, Sopir af Fr. Kinmanson och Omar af Wennbom. Torsslow själf var nu så pass återställd, att han kunde stödd på en käpp deklamera fragment ur Lidners ”Spastaras död” med musik af Brendler och hälsades af den fulltaliga publiken med entusiastiskt bifall.

*

Brendlers "Ryno"16 maj inträffade det högst sällsynta fallet att en svensk opera uppfördes. Då gafs för första gången ”Ryno eller Den vandrande riddaren”, skådespel med sång och dans i tre akter. Texten var skrifven af Bernhard von Beskow i vackra klangfulla verser, och det var ursprungligen hans mening att med detta stycke hösten 1831 öppna teatern efter dess reparation. Denna plan omintetgjordes emellertid, därigenom att den unge tonsättaren Brendler, som åtagit sig musikens komposition, oförmodadt dog. — Edvard Brendler föddes 1800 i Dresden, hvarifrån fadern inflyttade till Sverige och 1802 blef flöjtist i hofkapellet. Redan som barn visade Edvard ovanliga anlag för musik, och sedan han 1823 återvändt till hufvudstaden från Visby, där han haft anställning på handelskontor, väckte han allmän förtjusning genom sina kompositioner, af hvilka de förnämsta äro melodramerna ”Spastaras död” till text af Lidner och ”Edmund och Clara”, skrifven af Torsslow, en symfoni för stor orkester, den underbart vackra sången ”Amanda” till ord af Stagnelius och den för hvarje år lika mycket beundrade högtidssången i Par Brikoll: ”I de höjda toner skalle lifvets fröjd och glädjens bud.” Om musiken till ”Spastaras död” säger Vilhelm Bauck: ”En allmän hänförelse väckte den genialiska uppfattning af det glödande poemet, den varma känsla, den lifliga fantasi, hvarmed han skildrade de skakande situationerna samt den vältänkta anordningen af det hela. Tillika öfverraskades man af den förträffliga instrumentationen, som i förening med verkets öfriga förtjänster stämplade detta till ett verkligt mästerverk.” — Sedan han fullbordat ungefär en tredjedel af musiken till ”Ryno”, afbröts hans arbete af döden 16 augusti 1831. ”Bland svenska tonsättare”, säger Adolf Lindgren, ”står Brendler i främsta ledet, och han hade, om ett längre lif förunnats honom, utan tvifvel utvecklat sig till något särdeles stort. Han ägde en originell och genialisk uppfattning, eldig känsla, rik fantasi, förstånd och smak i grupperingen samt sinne för en riktig och dramatisk deklamation.”

Edvard Brendler. Efter litografi.

På det att de snillrika drag Brendler nedlagt i Rynokompositionerna icke måtte gå förlorade för deras bestämmelse, åtog sig dåvarande kronprins Oskar att fullända hans verk, hvilket han också lyckades fullgöra under de tvenne följande åren, och behållningen af första representationen anslogs till understöd åt Brendlers änka.

Fabeln tilldrager sig i Sverige omkring år 1500. Den gamle Ture Stenson (Fr. Kinmanson) säges hafva dött af ett slaganfall under en pilgrimsfärd, då han endast var åtföljd af sin lifknekt (Deland), som förledd af riddaren Arnold (Almlöf) stötte sin dolk i hans bröst. Denne Arnold, hvilken fordom i främmande land räddat Stensons lif, skall ärfva hans gods och guld genom att gifta sig med hans dotter Agnes (Henriette Widerberg), som dock icke älskar honom. Vid ett tornerspel har ryktet spridt sig, att Arnold var den gamle Stensons baneman, och en vandrande riddare Ryno (Sällström) manade honom att med svärdet försvara sig mot anklagelsen, men dagen därpå var Arnold försvunnen. Ryno intränger nu förklädd jämte en trupp zigenare i slottet, där Arnolds bröllopsfest skall firas, men blir igenkänd, kastad i fängelse och hotad med döden. Agnes, som upptändts af kärlek till Ryno, bemäktigar sig nycklarna till hans fängelse och går dit för att befria honom, men öfverraskas af Arnold, och allt tycks förloradt. Emellertid har den gamle Stenson räddats till lifvet och återkommer till sitt slott alldeles lagom för att i det afgörande ögonblicket rädda de bägge älskande. Arnold faller i tvekamp mot Ryno, och allt slutar i glädje och gamman. Operan slog lifligt an och gick ett tjugutal gånger. Om än Brendlers musik är mera elegisk och mildt svärmande med ett långt rikare färgspel, ansågos dock prins Oskars melodier äga mera stil och dramatisk hållning. Till de mest effektfulla numren kunna räknas trion mellan Ryno, Arnold och Agnes i andra akten: ”Af dig min ed må höras, rättfärdighetens Gud!”, E-durskören i första akten, den folkvisartade romansen: ”Och riddaren drog genom trettimila skog” samt den karakteristiska zigenarkören: ”Vi läsa i de höga stjärnor, vi drömmens gåtor tyda ut”, till hvars melodi en tillfällighet gaf uppslaget. Brendler vistades stundom på Löfholmen, och dalkullan, som brukade ro däremellan och staden, signalerade alltid sin afresa genom att blåsa i ett horn de fem tonerna h, e, d, h, h, hvilka han sedan använde såsom grundmotiv i kören.

Prins Oscar. Efter teckning af Fr. Westin litogr. af C. Müller.

Agnes’ stora aria, som börjar andra akten, tillhör det bästa af prinsens kompositioner, och dess sångbarhet förde den snart på allas läppar. Finalen i denna akt, framför allt duetten i dess slut, äger ett lif och ett dramatiskt tryck, som i förening med det populära i melodierna nödvändigt tillvann den ett allmänt bifall och kan betraktas som glanspunkten i hans andel af musiken. Fängelsekvartetten i tredje akten är äfvenledes ett förträffligt nummer. Finalen påminner om Rossini, liksom åtskilligt bland det öfriga om Mozart, Weber, m. fl. Kapellmästaren Berwald hade en stor andel i operans framgång genom den förtjänstfulla instrumenteringen och genom anordnandet av balettmusiken. Till pjäsens framgång bidrogo äfven de praktfulla kostymerna och dekorationerna samt icke minst de präktiga nationaldanserna af Selinder, som redan då hunnit ge hela balettkåren ett kraftigt uppsving. Drottningen och kronprinsparet öfvervoro föreställningen, och efter dess slut hade kronprinsen i Operans lokaler låtit arrangera supé och bal för teaterstyrelsen, alla medlemmar af aktörs-, orkester-, kör- och balettstaterna som tjänstgjort samt äfven några andra personer, hvarvid hofmarskalkarna von Beskow och friherre Fleming voro värdar. Vaktbetjäning samt maskinist- och handtverksstaterna blefvo likaledes på H. K. H:s bekostnad undfägnade. Gästerna kunde lugnt hänge sig åt festens glädje och gamman, ty dagen därpå ingick pingstlofvet.

*

I slutet af månaden vann den sjuttonåriga Fanny Westerdahl en ny triumf, då hon uppträdde i den halfsekelgamla treaktskomedien af Destouches ”La fausse Agnès”, som nu efter mer än trettiårig hvila återupptogs på spellistan i en ny af Lars Hjortsberg verkställd öfversättning under namn af ”Landtpoeten eller Det oskyldiga bedrägeriet” (förut gifven endast under den senare benämningen).

Scenbild ur Destouches’ ”La fausse Agnès” 1755.

Fanny Westerdahl spelade den giftasvuxna dottern i en förnäm familj, där frun i huset bestämt henne till maka åt en tillgjord verstalande landtjunkare (Sevelin). För att befria sig från denne förhatlige tillbedjare låtsas hon inför honom vara lika enfaldig som Molières Agnes. Hon lyckas i sitt uppsåt och får slutligen gifta sig med den militär hon älskar (Collberg). Aftonbladet yttrade, att mamsell Westerdahls intressanta spel bidrager till pjäsens framgång. Hon har där sin första hufvudroll, och en roll som på en gång är ganska svår och lämnar öppet fält för en mångsidig framställning af hennes talang. Genom det sätt, hvarpå hon utför den, ger hon äfven ett säkert hopp att blifva en aktris af första ordningen — — Hennes spel äger sanning och lif, hennes figur är vacker och talorganet behagligt — — Man har således allt skäl till den förmodan, att hon kommer att göra heder åt sin konst och stor nytta åt teatern.” Och Allehanda säger: ”Det är första gången vi under de fjorton år vi följt företeelserna på vår scen hos en debutant sett gryningen af en stor talang för det högre skådespelet.” Tidningen tillägger: ”Det finnes en barnroll i pjäsen (en syster till la fausse Agnès), som med en nästan obegriplig och verkligen onaturlig skicklighet utföres af Jenny Lind. Det djupa moraliska fördärf, den fullkomliga sedeslöshet, som karakterisera det tidehvarf, hvarunder ’La fausse Agnes’ skrefs, framstå i denna lilla roll uti hela sin styggelse — — Hon spelade den lilla vederstyggliga rollen utmärkt lifligt och roligt och med snarare för mycken än för liten assurance (vi nyttja det lindrigaste ord vi i hast kunna utfinna).” — Trots de bägge flickornas förträffliga spel, och trots att ”skrattsalfvorna skakade salongen” under premiären, kunde pjäsen dock ej hålla affischen mer än sju gånger. Fjärde gången den gafs fick den en ny efterpjäs, en komedivådevill i en akt ”Penningar och gamla anor” af d. v. notarien i kämnersrätten Lars August Weser. Det är en liten obetydlighet, som skildrar en ung barons och husarlöjtnants (Sällström) frieri till en rik grosshandlares (Fr. Kinmanson) dotter (Matilda Ficker). Till kupletterna voro melodierna väl valda, men stycket föll efter endast två framföranden.

 * 

Charlotte Eriksons afskedsrecettRedan vid detta spelårs afslutning 16 juni erhöll fru Erikson sin afskedsrecett. Hon uppträdde då i en genom liflig dialog ganska underhållande tvåaktskomedi af Scribe ”Väktaren”, som hon själf särdeles väl öfversatt, och som gafs för första gången. Därefter utförde hon sin gamla glansroll i ”Preciosa”, hvars första framställarinna hon var. Efter pjäsens slut erbjöds åskådarna en vacker anblick, då teaterns förnämsta kvinnliga sujetter ur alla stater, allesammans klädda i hvita kostymer, utförde den väl arrangerade fackeldansen ur ”Gustaf Vasa” och sedan vid recettagerskans därpå följande framropning med facklorna i sina händer omgåfvo henne i en halfcirkel. Hon trädde fram till rampen och uttryckte med några väl valda ord sin erkänsla för allmänhetens stora välvilja mot henne. — Förlusten af fru Eriksons personlighet var för teatern i många afseenden kännbar, ty hon hade länge varit en prydnad för densamma. Med en mer än vanlig bildning förenade hon alla de yttre företräden en skådespelerska bör äga för att tillfredsställa de strängaste fordringar. Hon var född i Stockholm 1794. Fadern hette Lambert, son till konsertmästaren af samma namn, men hon uppkallades efter sin styffar och antogs till elev 1805. 1812 fick hon aktriskontrakt och uppträdde samma år såsom Beata Trolle i ”Svante Sture”. Först vid tjugu år väckte hon uppmärksamhet genom sitt utförande af den kvinnliga titelrollen i dramen ”Hartford och Sally” och än mer såsom kejsarinnan Sofia i ”Herman von Unna”. Ett par pjäser, hvari hon under yngre år vann mycket bifall i titelrollerna, voro ”Therese eller Den fader- och moderlösa flickan från Génève”, en fransk dram, som synes hafva särdeles tilltalat dåtidens publik, samt ”Sömngångerskan”, Scribes tvåaktskomedi, i hvilken hon skördade formliga triumfer. Hon spelade äfven med rätt mycken framgång titelrollen i Schillers ”Maria Stuart”, och som ”Preciosa” gjorde sig hennes ovanliga skönhet särskildt gällande. — Efter sitt afsked uppträdde hon en tid på Djurgårdsteatern, men återvände 1836 till den kungliga scenen, och efter ett par studieresor till Paris utvecklade hennes fina konstnärsskap sina allra skönaste blommor. Det var då hon kreerade sin Katarina II i Birch-Pfeiffers effektfulla femaktsskådespel ”Gunstlingen” och sin hertiginna af Marlborough i Scribes ”Ett glas vatten”, hvilka båda prestationer med hänsyn till elegans och finess nämnas såsom något af det mest beundransvärda, som då framställts på svensk scen. Under åren 1837—42 var hon lärarinna i deklamation för teaterns elever. Sistnämnda år tog hon ånyo afsked från Kungliga scenen och uppträdde än på Djurgårdsteatern, än på Mindre teatern, än åter i landsorten vid Wallinska och Gilleska sällskapen och äfven några gånger på Kungliga teatern senast 1855. Lundgren berättar i sina teaterminnen, hur häpen han blef, när han hösten 1855 vid Gilleska truppen sammanträffade med henne och framför sig fick se en liten rödfnasig, hopkrumpen gumma. ”Herre Gud, tänkte jag, du skall om några dagar uppträda såsom hertiginna af Marlborough, hur skall det gå till? Så kom den dagen. — — Hvilken sällsam förvandling! Hur slog hon mig icke med häpnad! Aldrig glömmer jag

Charlotte Erikson. Efter fotografi af miniatyr, i Kungliga teaterns porträttsamling.

hennes första entré. Af den lilla sextiettåriga gumman såg jag nu ingenting. I stället stod framför mig en fyrtiårig kvinna med snilleblixtrande ögon och med ett ansikte, som visade tydliga spår af skönhet och behag. Denna metamorfos öfvergick allt mitt förstånd. Men också begaf hon sig upp på teatern redan klockan tre, ehuru spektaklerna icke började förrän klockan sju.” I Vadstena lämnade hon sällskapet i november. En afton var det särdeles kallt på scenen, som saknade hvarje värmeapparat, och fru Erikson hade därför lämnat sin uppasserska en pälsfodrad kappa, som hon skulle kasta öfver hennes axlar, när hon kom ut mellan kulisserna. Flickan missförstod henne, och när ridån gick upp, klef hon in på scenen och lade kappan öfver fru Erikson till hennes gränslösa förfäran och till publikens oerhörda munterhet. — Sedan hon för alltid öfvergifvit teatern, bosatte hon sig i Düsseldorf hos sin son, som ägnat sig åt målarkonsten, och där dog hon 21 april 1862.

Gustaf Åbergssons afgång såsom styresman för dramatiska scenenMed spelårets utgång lämnade Gustaf Åbergsson sin befattning såsom styresman för den dramatiska scenen, hvilken syssla han innehaft sedan 1 januari 1828. I del IV af dessa anteckningar sid. 36 o. f. har meddelats en tämligen fullständig öfverblick af hans konstnärsbana, till hvilken jag ber få hänvisa och tillfogar här endast några rader, som Frimurarordens historiograf yttrade i minnestalet öfver honom: ”Skådespelarens ära är en dagslända; den lefver knappt en dag och blir snart en tradition, som hvilar på auktoritetstro och försvagas allteftersom den behöfver flera länkar för att knytas samman med den dag som är.”

1. Det var baron B. Oxenstierna, som 1833 gifte sig med den 35:åriga fröken von Stedingk, en syster till baron Magnus Armfelts första fru. Förf. anm.