Sida:Rim och verslemningar (Lind 1881).pdf/34

Den här sidan har korrekturlästs


24
Om rim och verslemningar i de svenska landskapslagarne.
  • hwart swa got sum [h]lewr bröz. H. kk. 10.
  • [h]leef och [h]leefs sughl af husfru huarre. Sm. 10,1.[1]
  • bær hem i [h]laþu. S. b. 5,1.
  • anhærwe eller hæfla [h]læssi stang eller crok rep. S. b. 8,5.
  • [h]ryþer man eller [h]renser. S. b. 13 pr.
  • [h]ryzl ok [h]ruþu. U. v. 24,2, 6 pr. not. 87; S. b. 18,3; Vm. II b. 24,2.
  • [h]ryþær gen [h]ruddu. U. v. 21,1; Vm. I b. 10; Vm. II b. 21; S. b. 13,1.
  • warþir man firi [h]lunnum ella [h]lynnar börði. Vm. I m. 6,1.
  • [h]nycchir þu mannj eþa [h]rindr eþa i har tacr eþa miþ [h]nefha[2] slar. G. 8 pr.
  • har — [h]nefa. G. 11 pr., jfr 8,2.
  • hels eþa [h]nacca. G. 19,12.
  • Jer [h]lyþi lustit mannj yr hafþi. G. 19,23.
  • at [h]lyþi lestr so et hann ecki hoyrir. G. 19,53.
  • [h]nych eþa [h]ryst eþa [h]rind. G. 19,37.
  • [h]liautin njpiar hafuþ [h]lut. G. 19,38.
  • cuna [h]liautr hogsl oc iþ. G. 20,8.
  • hug wakn ok [h]liifwakn. H. æ. 14,2.
  1. Lever ok lefsufl angifves af Schlyter i ordb. till Vm., H. och Sm. såsom alliteration, men fattas af honom såsom l-rim, hvilket det efter all sannolikhet icke varit från begynnelsen.
  2. En jämförelse mellan nefha och de älsta danska runstenarnes ruhalts rhuulfʀ etc. är frestande. Bugge anmärker (Rökst. sid. 57 anm.), att skrifsättet i gutalag synes i flere enskildheter påverkadt af skrifsättet i runinskrifter. Då man nu på gamla danska runstenar finner bruket att flytta uddljudande h framför likvida in uti ordet (jfr eng. when, what etc. i st. f. hwen etc.), så kan ju samma bruk hafva förekommit på Gottland under den tid, då detta h höll på att försvinna, och den gottländska handskriften kunde hafva bevarat ett minne däraf just på ett sådant ställe som detta, där rimmet bidragit att upprätthålla det vacklande h framför n. En antydan om nämda bruks tillvaro på Gottland kunde man söka i det på en gottländsk runsten (Säve, Gotl. runinskr. N: 71) förekommande namnet f. rohllaik, som af Säve i den »hyfsade texten» skrifves Roþlaik och säkerligen haft h framför r. Stenen är dock från kristen tid. Emot den här gjorda sammanställningen talar likväl den omständigheten, att texthandskriften till G. Äfven på ett par andra ställen t. ex. 64:de kap. laifha, Gs. alfha (jfr Schl. företal till G. sid. III) inskjuter h efter f. Ofvanstående kan därföre icke gälla för mer än en svag möjlighet.

    Härmed är nu att jämföra Sv. Söderberg, Gutnisk ljudlära s. 40 (jfr äfven Rydqvist Sv. spr. l. IV s. 251).