15.
Spring, Melis, fort! Du redan rott
Snällt öfver sjön, och förrn du trott
Duncraggans hyddor för dig stå,
Och titta fram, likt stenar grå,
I denna vackra gröna lund:
Der får du hvila dig en stund,
Ty byens herre, din signal
Skall skaffa fort till nästa dal.
— Men hvad betyda dessa skrik?
Hvad ömklig låt och sorgmusik!…
En jägare lagt bågen ner,
En tapper krigsman slåss ej mer;
På jagt, i strid, hvem skall väl, så
Som han, vid Rodriks sida stå? —
Man dagen stängt från sorgens hus,
Men uti salen brunno ljus
Kring Duncan, liggande på bår,
Och på hans lik föll enkans tår;
Hans äldsta son med sorgsen blick,
På tå till hufvudgärden gick;
Hans yngsta son som mamma gör:
Han gråter; men vet ej hvarför.
En liksång qvinnor föra ut
Med högljudd klagan, gråt och tjut:
16.
Coronach(10).
Han är från oss försvunnen.
