Sjöfröken/Noter
| ← Sjette sången: Waktrummet |
|
Noter.
NOTER till Första sången.
| Sid. 8. | Uam-var, (1) Uamvar, eller rättare Iaighmor, är ett berg, nordost om byn Callender i Menteith. Bergets namn, som betyder Stora Grottan, härleder sig från en fördjupning i bergets södra sida, der en jette, enligt folktron, skall hafva bott. I sednare tider har den varit ett tillhåll för tjufvar och röfvare, hvilka för femtio år sedan blefvo utrotade. |
| Sid. 10. | Två hundar af det svarta slag, (2) Abboterne i Sankt Huberts kloster, underhöllo alltid några hundar af denna art eller race, till åminnelse af Helgonet Hubert, som jagade i sällskap med Sankt Eustacius. |
| Sid. 11. | Han redan åt sitt rof förnöjd, (3) Då hjorten stadnade och satte sig till motvärn emot hundarne, var det jägarnes pligt att rycka fram och döda honom, eller afhugga senorna på bakbenen; hvilket på vissa tider af årets ansågs mycket farligt, emedan hjortens horn då troddes vara giftiga. |
| Sid. 15. | Bestiga gingstens sega rot. (4) Innan den nuvarande vägen blef anlagd på det romantiska ställe vi beskrifvit, fanns ingen annan utväg från passet, än på ett slags stege af trädrötter och grenar. |
| Sid. 18. | Höglands röfvare, minsann, (5) De Claner, hvilka bebodde de romantiska trakterna kring sjön Katrine, voro ända intill sednare tider mycket begifna på röfveri, och företogo ofta sköflande ströftåg till slättbygden, eller det så kallade “Låglandet.” |
| Sid. 23. | Allanbane, en gråhårsman, (6) Bergskottarne förmena att vissa personer, ibland deras landsmän kunna se tillkommande ting, aflägsna personer, o. s. v. Denna förmåga kallas second sight. Öfvers. |
| Sid 25. | En höfding sig en boning byggt. (7) De Celtiska höfdingarne, hvilka beständigt voro blottställda för faror, hade vanligen något gömställe på en enslig trakt af sina ägor, dit de i nödens stund flyktade. Tillflyktsorten var antingen ett torn, en grotta, eller en bondstuga. I en sådan koja fann den olycklige Carl Edvard en fristad, under sina farliga vandringar, efter slaget vid Culloden. |
| Sid. 28. | Ferragus och Acabart. (8) Dessa tvänne jettar vore Anaks söner, och spelade en stor roll i romantiska sagorna. Den förstnämnde är nog känd af dem som läst Ariosto. Han var Orlandos motståndare, och blef slutligen af denne dräpen i envig. Ascapart eller Ascabart blef öfvervunnen af Bewis af Hampton. |
| Sid. 28. | ingen frågade dervid (9) Det säges att Bergskottarne, hvilka på det strängaste iakttogo gästfrihetens lagar, ansågo såsom tölpaktigt att fråga en främling om hans namn och härkomst, innan han tagit någon förfriskning. Enskilda fejder voro så valiga, att ett annat uppförande i många fall kunnat föranleda sådana omständigheters uppdagande, som utestängt gästen ifrån åtnjutande af den hjelp, han till äfventyrs behöfde. |
| Sid. 30. | Hon sjöng, och osedd harpas ljud (10) Skottlands Barder beledsagade fordom sin sång med ett slags harpa. Detta instrument har nu blifvit utträngdt af säckpipan. |
Noter till Andra sången.
| Sid. 39. | Skalden Allanbane (1) Det torde vara öfverflödigt att bevisa, det Högländske Clancheferne ända till sednare tider haft Barder i sin tjenst. |
| Sid. 43. | sjung till ätten Grahams lof. (2) Den gamla och mäktiga slägten Graham, som stundom också skrifves Græme, innehade vidsträckta besittningar i Grefskaperne Dunbarton och Stirling. Få slägter kunna skryta af större historisk ryktbarhet. |
| Sid 44. | om min harpa har den makt (3) Det är icke Förf:s mening att påstå, det Sankt Modan spelade harpa; men Sankt Dunstan ansåg det åtminstone icke under sin värdighet. Då han en gång förehade ett annat arbete, spelade harpan, som hängde på väggen, af sig sjelf ett stycke, hvilket helgonet uttydde som en olycksbådande spådom.
|
| Sid. 44. | Douglas ätt (4) Den händelse här menas, är Douglasernes af huset Angus fall, under Jakob den Femtes regering. Grefven af Angus, som hade ägtat Enkedrottningen, begagnade den rättighet han sålunda förvärfvat, för att hålla Konungen under ett slags förmynderskap, som mycket närmade sig till fångenskap. Flera försök gjordes att med våld befria Jakob från denna träldom, men Douglasernas och deras bundsförvandters tapperhet, förskaffade dem segern i alla strider. Slutligen lyckades det Konungen att flykta ifrån sitt slott och hof till Stirling-Castle, hvars kommendant tillhörde det motsatta partiet och således med glädje mottog honom. Sedan Jakob sålunda återvunnit friheten, sammankallade han de Pairer, hvilka han visste vara missnöjda med Grefvens af Angus välde. Grefven, jemte hans bror och vänner, blefvo nu stämda inför Konungen till en viss dag, men de inställde sig icke, och förklarades derefter biltoge samt sakre till högförräderi. |
| Sid. 47. | I kungens borg (jag mins det väl), (5) Detta var icke någon ovanlig händelse vid Skottska hofvet. Sjelfve Konungens närvaro kunde knappt tillbakahålla utbrotten af de Skottska familjernas djupt inrotade och grymma hat till hvarandra. |
| Sid. 48. | Din fader, jagad som en hjort. (6) Den förföljelse som öfvergick denna mäktiga slägt är i detta stycke ej öfverdrifven. Jakob hatade Douglas till den grad, att dennes bästa vänner i Skottlands aflägsnaste trakter, icke vågade hysa honom, äfven i största hemlighet och i den oigenkännligaste förklädnad. |
| Sid. 51. | Det svärd, som mig en gammal Skald (7) Archimbald var den tredje Grefven af Douglas. Han kallades Tineman, emedan han merendels förlorade (“tined”) alla sina krigare i de drabbningar, der han stridde. |
| Sid. 51. | Ej af sig sjelf ur slidan far (8) Forntidens krigare, hvilkas hopp och förtröstan förnämligast hvilade på deras svärd, plägade af dem draga spådomar, i synnerhet af sådana svärd, som förmenes vara förfärdigade af trollkarlar. Den namnkunnige Rolf Krakes svärd, Sofnung, var af detta slag. |
| Sid. 53. | krigsmusiken hördes klart. (9) De som förstått sig på säckpipans musik, förmena sig uti en väl utförd högländsk krigsmarch (pibroch), kunna urskilja härmade ljud af anmarch, strid, flykt, förföljelse, och alla händelser i ett fältslag. |
| Sid. 54. | Hurra för Rod. Dhu af Alpines stam. (10) Detta stycke är ett försök till imitation af Högländarnes Jorram, eller båtsång. Roddarne ro i det sjungna styckets takt. Rodriks tillnamn Dhu betyder svart, och således hette han inom sin Clan: Rodrik den svarte. (Öfvers.)
|
| Sid. 55. | (11) Lenox, eller den landsträcka som omgifver den lägre stranden af sjön Lomond, var särdeles utsatt för sköflingar af bergsboerne, hvilka innehade de otillgängliga trakterna vid sjöns öfra ända och kring sjön Katrine. |
| Sid. 63. | J veten att på nedrigt sätt (12) År 1529 sammankallade Jakob V en Riksdag i Edinburgh, för att öfverlägga om medel till de röfvares kufvande, som bodde på gränsen, och under hans minderårighet, begått många våldsamheter. Han samlade i följe hära fen rörlig armé af 10 000 man, bestående af de förnämsta ädlingarne och deras vasaller, hvilka anbefalldes medföra falkar och hundar, på det Konungen måtte få roa sig med jagt emellan krigsförrättningarne. På detta sätt ströfvade han igenom Ettrickskogen, hvarest han lät hänga Piers Cockburn af Henderland öfver hans egen slottsport, ehuru han, efter berätelse, för Konungens undfägnande tillredt ett gästabud. Äfvenledes lät han afrätta Adam Scott af Tushiclaw, som kallades Gränskonungen. Men det utmärktaste rättvisans offer, var John Armstrong af Gilnochie, som, i förtröstan på sin förmenta oskuld, mötte Konungen med ett följe af 36 personer, hvilka samtligen blefvo upphängda vid Carlenrig. Denna stränghet verkade så fördelaktigt, att, efter allmänna sägen “tomtgubben vaktade kon”, och Konungen skördade stor fördel af den derefter länge rådande landsfreden; ty han hade 10 000 får på bete i Ettrickskogen hos Andreas Bell, som derföre gjorde noga räkenskap, liksom de hade gått i hagarne vid Fife. Pitscotties Historia.
|
| Sid. 70. | din fina kind (13) Härdighet var i alla afseenden så nödvändig för en Högländare, att ingen förebråelse ansågs bittrare, än att beskyllas för veklighet. |
| Sid. 71. | “Hör, Melis, hit!” betjenten kom. (14) Den betjent som kallades henchman (höftman), var hos Bergskottarnes chefer äfven ett slags sekreterare. Han var vid alla tillfällen närvarande för att försvara sin herres lif, och vid supkalas stod han bakom husbondens stol, vid hans höft (af hvilken omständighet hans namn deriveras), och följde uppmärksamt med samtalet, för att anmärka om någon förolämpade hans herre. |
Noter till Tredje Sången.
| Sid. 77. | Och brända korset omkring nejden fördes. (1) När en Clans öfverhufvud ville hastigt sammankalla sitt folk, lät han slagta en bock; ett kors, förfärdigadt af något lätt träslag, brändes i ändarne och släcktes sedan i det slagtade kreaturets blod. Detta kallades glödande korsets (fiery cross), och äfven skamkorset (crean tarigh), emedan olydnad emot sinnebildens betydelse medförde vanära. Med denna budkafle sprang en snabb och pålitlig budbärare, det fortaste han förmådde, till nästa by, hvarest han lemnade den till förnämste personen på stället, och yttrade blott ett enda ord, som antydde samlingsstället. Den som emottog korset var förbunden att vidare fortskaffa det med lika skyndsamhet till nästa by, och sålunda gick det genom hela distriktet, med otrolig hastighet. |
| Sid. 79. | Ur dvalan vilda munken väckt. (2) Under medeltiden saknade icke en gång röfvare och fridlösa personer presterligt biträde af sådana andlige, som lämpade religionen till sina åhörares behof och omständigheter. Den namnkunnige Robin Hood hade den lika namnkunniga munken Tuck till sin bigtfader. |
| Sid. 80. | Brians födsel (3) Följande Legend är icke digtad af Författaren, men hemtad från en gammal tradition, anförd i Lairens af Mac-Farlane geografiska samlingar. |
| Sid. 81. | Ej jungfruband knöt i sin lock. (4) Det band, snood, hvarmed en Skotts flicka virade sitt hår, hade en allegorisk betydelse, och utbyttes emot mössan, då hon gifte sig. Men om hon var så olycklig att förlora rättigheten till jungfrunamnet, utan att öfvergå till hustrurnas stånd, fick hon ej mera bruka flickornas hårband. |
| Sid. 82. | Såg han förut de döda gå. (5) Författaren har vid begagnandet af denna gamla Legend sökt skildra verkan, som den troligen skulle åstadkomma på den yngling, hvilken var dess föremål. Det skulle tyckas, som han borde blifva antingen en svärmare eller en bedragare, eller den blandning af båda karaktererna, som är mer allmän än hvardera särskilt. |
| Sid. 83. | Och nu han i profetisk dröm (6) Ben-shie betyder en qvinlig Fé, hvars klagorop förmentes föregå slägtens hufvudmans död. Hon visade sig i en gammal gummas skepnad, klädd i blå mantel, med utslaget hår. |
| Sid. 83. | Han äfven hört en ryttartropp (7) Detta jertecken ansågs kunna förkunna något dödsfall i den gamla Högländska ätten Mac Lean af Lochbuy. En av förfäderna, som stupat i krig, hördes i galopp komma öfver berget, och trenne gånger rida kring huset. |
| Sid. 84. | Nunnön (8) Inch-Cailliach, eller Nunnön, är en mycket vacker ö, vid ändan af sjön Lomond. Klostrets kyrka nyttjades länge till gudstjenst, men är nu förstörd. Kyrkogården begagnas ännu, och man ser der åtskilliga grafvar, tillhörande familjer, som förmena sig härstamma från den fordne Skottske Konungen Alpine.
|
| Sid. 88. | ej rådjursskinn (9) Högländarnes fotplagg, som på landets språk kallas brogue, bestå af oberedt läder, och fastbindas vid smalbenet. Vid sidorne äro öppningar, för att utsläppa det inträngande vattnet; ty att gå torrfotad i mossarne kommer ej i fråga. |
| Sid. 90. | Coronoach. (10) Högländarnes Coronach, var likasom Romarnes Ululatus och Irländarnes Ulluloo, ett vildt uttryck af sorg vid en afliden väns lik. Då det innehöll artikulerade ord, uttryckte det vanligen den dödes lof, och Clanens förlust genom hans död. |
| Sid. 94. | Sågs korsets brand och röda färg. (11) Om Läsaren kastar ögat på en större karta öfver Skottland, kan han lätt följa signalen öfver det lilla landskap jag, i följd af mina poetiska rättigheter, tillagt min Höfding, och hvilket denna tid verkligen innehades af en Clan, som förmente sig härstamma från Alpine. Denna Clan var den mest förföljde och mest olycklige af Gaelernas stammar, men visst icke den minst utmärkte, den minst mäktige eller minst tappre. |
| Sid. 99. | Ej fortare går ljungens sved, (12) Det torde vara nödigt underrätta Läsaren, att man i Skottland ofta plägar antända ljungen, för att få ett spädare och gräsrikare bete för fåren. Balquidder är namnet på ett litet distrikt i trakten. |
| Sid. 100. | Clanen var hans enda band, (13) Högländarne hade en så djup och innerlig vördnad för sina Clanchefer, att detta var en ganska vanlig och högtidlig ed. |
| Sid. 101 | En fristad i den kula sökt, (14) Detta är en mycket romantisk grotta på berget Venue, vid sydöstra ändan af sjön Katrine, och kallas på landets språk Coir-nan-Uriskin, eller de raggiga männernas kula. Enligt traditionen, är den Högländske Urisk till ena hälften skapad som en människa, och till den andra som bock, ellr alldeles samma varelse som Grekernas Satyr. |
| Sid. 102. | genom passet sig begaf (15) Detta ställe, som kallas Bealach-nambo eller boskapspasset, är beskuggadt af åldriga björkar, och beläget något öfver den i 14:de noten omnämnda grottan Coir-nan-Uriskin, och på samma berg.
|
| Sid. 103. | En page, som riddarens värja bar. (16) Ibland den talrika betjening, som en Högländsk Clanchef underhöll, var äfven en Gilliemore, eller svärdbärare. |
Noter till Fjerde Sången.
| Sid. 111. | Emedan Brian (som du vet (1) Likasom alla andra obildade folkslag, öfvade Högländarne åtskilliga vidskeppliga bruk, för att forska i framtiden. Det märkvärdigaste var det så kallade Taghairm, bestående däruti, att en karl inveptes uti en nyss slagtad tjurs varma hud, och lades vid ett vattenfall, eller uti en bergsklyfta, eller på något annat vildt, ohyggligt ställe, som kunde ingifva fasa. I denna ställning öfvertänkte han det ifrågavarande ämnet, och hvad som då sväfvade för hans inbillning, ansågs som ingifvelser af de andar, hvilka vistades på dessa ödsliga ställen.
|
| Sid. 112. | under vägen blef han tämd, (2) En gubbe, som gerna omtalade den gamla goda tiden, då han tjenade under Rob Roy Mac Gregor, fällde en gång samma yttrande. Denna omständighet är visserligen obetydlig, men den ger likväl begrepp om tidehvarfvets lynne. |
| Sid. 112. | Hjeltens sköld. (3) Detta namn gifves ett berg i Finlasskogen, utför hvilket ett vattenfall störtar sig. Det säges, att en fridlös man någon tid gömt sig på detta ställe, och underhållits af en qvinna, som med en lina nedsänkte mat åt honom, ofvanifrån berget. |
| Sid. 112. | Likt korpen, som i vissnad ek (4) Allt, som hörde till jagten, var i fordna dagar högtidligt, men i synnerhet den fällda hjortens uppskärande och sönderhuggande. Skogvaktaren fick sitt vissa styke; äfvenså hundarne; och sjelfva fåglarne saknade icke sin andel, bestående af bröstbrosket. Tuberville säger sig hafva sett en korp, som alltid infann sig då en hjort fälldes, och skrek så länge, till dess han fick sin vanliga andel.
|
| Sid. 114. | Den går med seger hem igen (5) Ehuru detta yttrande här anföres såsom ett svar af Taghairm, eller tjurhudens orakel, ansågs det alltid såsom ett godt tecken för den af de stridande parterna, som först kunde döda någon af fiendens folk. Högländarne voro så intagne af denna fördom, att de före slaget vid Tippermoor, under Montroses befäl, mördade en värnlös herde, som de om morgonen träffade på fältet. |
| Sid. 120. | Elise Brand. (6) Denna lilla saga är grundad på en märkvärdig Dansk Ballad, som finnes i en samling hjeltesagor, tryckt 1591, och omtryckt 1695, under titel af Danske Kiempevijser, samt af samlaren, Anders Söfrensen, dedicerad till Drottning Sofia af Danmark. |
| Sid. 121. | Elfvornas kung, som i kullen bor. (7) Elfvorna, ehuru icke i grunden elaka, ansågos dock af Högländarne såsom nyckfulla varelser, hvilka, sjelfva åtnjutande ett ringa mått lycksalighet, afundade menniskorna deras fullkomligare och redbarare sällhet. Man trodde dem lefva under jorden, uti en skenbar herrlighet — ett slags glitterprakt, som de gerna ville bortbyta emot menniskornas verkliga förmåner.
|
| Sid. 122. | Hvem vågar här jaga på bergen. (8) Vi hafva redan anfört att Elfvorna voro nyckfulla och snarstuckna. Såsom alla andra skogsägare, voro de äfven rädda om sina trän och sitt vildbråd. |
| Sid. 122. | bära den gräsgröna färgen. (9) Emedan Dvergarne brukade gröna kläder, troddes de blifva förtörnade om menniskor nyttjade samma färg. |
| Sid. 122. | du som var fordom en Kristen man. (10) Elfvorna troddes hysa särdeles hög tanke om de företräden som förvärfvades genom de Kristnas dop, och visade stor aktning för de Kristna menniskor, som fallit i deras våld och sedermera med dem blifvit förbundna. |
| Sid. 123. | Hur prydligt och grannt lyser Elfvornas lag; (11) All Elfvornas prakt troddes vara bländverk, äfvensom deras kräsligheter. |
| Sid. 124. | han mig i syndig gerning fick fatt. (12) Elfkungens undersåtare förmentes få tillökning af menniskor, så väl barn som fullvuxna. Många, som troddes vara döda i denna verlden, hade blott blifvit medborgare i Elfvornas rike.
|
| Sid. 139. | fast vi lagar gjort (13) Enligt jagtstadgarne fick man ej jaga harar och hjortar på andras ägor; men räfvar och vargar kunde saklöst fällas, när och hvar som helst. |
| Sid. 140. | Han Riddarn gaf ett stycke kött, (14) Högländarne plägade tillaga hjortkött på ett mycket enkelt sätt. Ett stycke rått kött, af det nyss fällda djuret, lades emellan två träklabbar, hvilka starkt sammantrycktes, så att allt blod utpressades; hvarefter köttstycket blef hårdt, torrt och alldeles hvitt, samt var, utan vidare tillredelse, ätbart. |
Noter till Femte Sången.
| Sid. 150. | denna tid, (1) I hela Skottska historien finnes knappt en mera orolig period, än Jakob den Femtes minderårighet. Gamla oenigheter utbröto på nytt, och hvarje tvist som uppkom emellan den sjelfständiga adeln, gaf anledning till nya blodsutgjutelser. |
| Sid. 152. | Rodrik Dhu ej klandras bör, (2) Ett röfvartåg ansågs alldeles icke såsom vanhederligt; tvärtom sökte alltid en ung Clanchef, som uppnådde myndiga år, att utmärka sig genom något dylikt företag, antingen emot en angränsande stam, hvartill han sällan saknade förevändning, eller mot Sachsarne på låglandet, hvartill ingen förevändning behöfdes. Gaelerne glömde aldrig att låglandet i äldre tider tillhört deras förfäder, och detta minne var tillräckligt skäl att härja i deras närmaste grannskap. Sir James Grant äger ett bref, hvaruti Cameron af Lochiel ursägtar sig för det hans folk plundrat på hemmanet Moines, tillhörigt en Grant. Lochiel försäkrar att plundringen skett af misstag, emedan han gifvit sitt folk bestämd befallning att sköfla i Morays distrikt, hvarest (som han ganska kallt yttrar) alla menniskor taga sitt byte. |
| Sid. 156. | Förutan Rodriks lejd och skydd. (3) Denna händelse är, likasom flera andra i detta poem, lånad ur verkligheten för att visa Gaelernas seder och karakterer. I början af förflutna århundradet oroades Invernesshire af en märkvärdig Kateran, eller Högländsk röfvare, vid namn John Gunn. En Officer, som anförde ett litet detachement, hvilket skulle convoyera en summa penningar till Inverness, ämnad till garnisonens aflöning, blef genom en oförutsedd, händelse nödsakad att taga nattqvarter i ett uselt värdshus vid vägen. En främmande, i Högländsk drägt, inträdde i mörkningen på samma värdshus, och Engelsmannen bad honom deltaga i sin aftonmåltid, hvartill han, efter någon vägran, samtyckte. Under det derpå följande samlalet fann Officeraren att Högländarn noga kände alla landets vägar, samt bad honom således, att den följande dagen göra sig sällskap, och döljde icke sin farhåga för den namnkunnige röfvaren John Gunn. Högländaren låfvade ändtligen att följa honom, och de begåfvo sig andra morgonen på vägen. Vid ankomsten till en mörk, ödslig dal, föll talet åter på John Gunn, och hastigt frågade Högländaren: ”Har ni lust att se John Gunn och hans följe?” hvarpå han, utan att afbida svar, hvisslade, och Engelsmannen blef med sin lilla tropp kringränd af en sådan mängd Högländare, att motstånd icke kunde komma i fråga. ”Främling!” fortfor Högländaren, ”jag är just samme John Gunn, som ni, icke utan skäl, fruktat skulle anhålla er. Jag gick i går aftons till värdshuset, blott för att utforska hvilken väg ni ämnade taga, och ville sedan, jemte mina kamrater, befria er från ert anförtrodda gods. Men jag kan ej svika det förtroende ni visat mig; och sedan jag nu öfvertygat er, att ni är i mitt våld, låter jag er oskadd och oplundrad färdas vidare.” Han underrättade nu Officeraren om den väg han borde taga, och försvann med sitt folk, lika hastigt som det framkommit. |
| Sid. 157. | Den nu förfallna fästningsvall, (4) Den ström som kommer från Vennaehar, (den nederste af de trenne sjöarne), flyter genom ett flackt kärrland, kalladt Bochastle. På en liten höjd synas lemningar af fästningsverk, som tros vara Romerska. |
| Sid. 157. | till anfall och försvar (5) I fordna tider var man vid dueller icke alltid så nogräknad om den likhet i vapen, som nu anses så nödvändig. Det är väl sannt, att stridsdomrarne vid offentliga envig sökte åstadkomma en fullkomlig jemnlikhet i fördelar emellan de stridande; men i enskilda dueller var det annorlunda. I det blodiga enviget emellan Quelus (Franske Konungen Henrik den III:s gunstling), och Antraguet, med tvänne sekundante på hvardera sidan, hvarifrån blott två personer kommo med lifvet, beklagade sig Quelus, att hans vederpart medtagit dolk, hvarmed han parerade stötaren, hvaremot Quelus måste till parering nyttja venstra handen, som dervid svårt sårades; men Antraguet svarade: “Du har gjort mycket illa, som glömt din dolk hemma; ty nu äro vi här för att slåss, och icke för att tvista om olikheter i vapen.” Deremot uppförde sig en yngre broder af Huset Anbanye mera ädelt, vid ett annat dylikt tillfälle, ty han kastade bort dolken, då hans vederpart förebrådde honom denna olikhet i vapen. |
| Sid. 160. | För Rodrik var det illa nog (6) En rund sköld af något lätt träslag, öfverklädd med tjockt oxläder, hvilket fästades med koppar- eller jernnaglar, var en oumbärlig persedel i en Högländares krigsrustning. Vid anfall af reguliert infanteri emottog denna sköld stöten af bajonetten, som fastnade deruti, hvarefter Bergskotten med sitt slagsvärd anföll den värnlöse soldaten. |
| Sid. 160. | utomlands i fäktkonst lärd (7) Bruket af försvarsvapen, och i synnerhet skölden, var ännu allmänt i Drottning Elisabeths tid, ehuru värjan ensam då och då tyckes hafva varit begagnad. På kontinenten hade värjan längesedan utträngt sköld och svärd uti enskilda dueller. Fäktmästarne voro vanligen Italienare, hvilka gjorde så stor hemlighet af sin konst, att de ej tilläto någon vara närvarande vid undervisningen, utom lärjungen, samt före lektionens början undersökte skåp, sängar och andra ställen, der de misstänkte någon obehörig åskådare vara gömd. |
| Sid. 161. | Ett hugg han modigt emottog, (8) Jag har icke vågat göra detta envig så grymt och rysligt som det, hvilket ägde rum emellan Sir Ewan Lochiel, hufvudman för Clanen Cameron, och en Engelsk Adelsman, under det stora borgerliga kriget. Denne Ewan, med tillnamnet Dhu, eller den svarte, höll sig i det yttersta till Konungens Parti, och hans ständiga ströftåg gjorde honom till en besvärlig granne för republikanska garnisonen i Inverlochy. Kommendanten afsände derföre 300 man, som skulle förhärja hans egendom och fälla ned hans skogar; men Lochiel anföll dem oförmodadt med en ringa styrka, och republikanerna blefvo nästan samtligen nedhuggne. Under återtåget hade en af de starkaste och tappraste Engelska Officerarne gömt sig i en buske, hvarifrån han såg Lochiel ifrigt förfölja, och då han märkte honom vara alldeles ensam, sprang han fram, i hopp att med lätthet besegra honom; men Lochiel försvarade sig ursinnigt, och striden räckte länge. Engelsmannen var mycket större och starkare; men den vigare och snällare Lochiel lyckades ändtligen slå värjan ur handen på honom. Engelsmannen sprang nu Lochiel på lifvet, och efter långt brottande föllo båda på marken, och Engelsmannen öfverst; men i detsamma tog Lochiel honom med venstra handen i kragen, drog honom till sig och bet honom med sådan styrka i strupen, att han slet ut ett helt stycke; och detta, sade han, var den bästa läckerbit, som han smakat i sin lifstid. |
| Sid. 167. | Du hemska höjd, som mången gång (9) Stirling fläckades ofta med adligt blod. Konung Jakob II nedstack der egenhändigt William, den åttonde Grefven af Douglas, hvilken befann sig der på lejd. Hertigen af Albany — Duncan, Grefve af Lennox — hans svärfar och hans två söner, Walter och Alexander Stuart, afrättades i Stirling 1425. De halshöggos på en höjd utom slottsmurarne, men som sammanhängde med den kulle, på hvilken slottet står, och hvarifrån de kunde se deras egen fasta borg Doune och deras vidsträckta egendomar. Också kallades denna höjd en tid halshuggningsbacken. |
| Sid. 167 | Borgerskapet, gissar jag, (10) Hvarje köping i Skottland af minsta betydenhet, och ännu mera städerna, hade sina målskjutningsfester, der man täflade om priset så väl i konsten att skjuta med båge och armborst, som i brottning, kastning och andra den tidens gymnastiska öfningar. Jakob V deltog sjelf gerna i dessa folkets förlustelser, hvilket förskaffade honom namn af Folk-Kungen, eller Rex Plebeiorum, som Leslie behagade öfversätta det. Vanliga priset för bästa skottet var en silfverpil, och åtskilliga dylika prispilar förvaras ännu. I Dumfries ändrades bågskjutningen till bösskjutning, och en silfverbössa blef prisbelöningen. |
| Sid. 169. | omkring taflan framför allt (11) Robin Hood — den bekanta röfvaren, som utgör en så betydande person uti Ivanhoe — representerades, jemte de märkligaste kamraterna i hans band, af dertill utklädda personer, vid alla folkhögtidligheter; och fastän dessa maskerader strängt förbjödos vid reformationen i Skottland, så voro de, förbuden till trots, ännu 1592 i bruk.
|
| Sid. 170. | fast hans ögon, tårefullt, (12) Den Douglas, hvilkens möte med Jakob V här omtalas, efter Hume of Goodscroft, förde familjens vanligaste förnamn Archimblad, och var Grefve till Kilsindie. |
| Sid. 170. | Åt segrarn kungen gaf en ring. (13) Vanliga priset för seger i brottning var en gumse och en ring. |
Noter till Sjette Sången.
| Sid. 184. | Nej, hela hopen var tvärtom (1) Skottska krigshären bestod hufvudsakligen af den högre Adeln och Riks-Baronerna, jemte deras Vasaller, hvilka af dem innehade jord under länspligt. Det patriarkaliska inflytande, som Högländske Höfdingarne hade på sina Claner, var af en annan egenskap, och ofta i strid med feodalgrundsatserna, emedan det grundade sig på fadersväldet, hvilket Höfdingen utöfvade såsom representant af hela Ättens stamfader, och som villigare åtlyddes än Länsherrens befallningar. Jakob den Femte lärer hafva varit den förste som, utom denna vasallhär, underhöll en liten tropp värfvade soldater, hvilka, under namn af fotfolket, utgjorde hans lifvakt. |
| Sid. 188. | då du fått dig en musikant, (2) Jongleurerna, eller gycklarna, plägade begagna åtskilliga medel att roa folket och låcka till sig åskådare. Den så kallade Gleemaiden, (efter orden: upptågsflicka) var en oumbärlig person. Hennes skyldighet var att tumla och dansa. I Anglosachsiska öfversättningen af Marci Evangelium, anföres också, att Herodias hjulade och tumlade inför Konung Herodes. Af Skottska rättegångshandlingar för år 1687 inhemtas, att dessa stackars danserskor ännu den tiden, voro sina mästares trälinnor. Apan var äfven en nödvändig medlem af Jongleurernas sällskap, och roade åskådarne med hvarjehanda konster och putslustiga upptåg.
|
| Sid. 197. | Den stolta ton, som ljuder fram (3) Man har många berättelser om personer, hvilka haft ett så afgjordt tycke för vissa melodier, att de begärt få höra dem på sotsängen. En sådan anekdot anföres af Hr Riddel af Glenriddel, i hans samling af gränsboarnes melodier, om ett stycke som kallas: Dandling of the bairns (barnens vyssning), hvilken en Laird från Galloway låtit spela under sin dödskamp. Det berättas äfven att en fribytare, under det han satt i fängelse, författat ett stycke, hvilket han spelade då han gick till galgen. En dylik historia berättas om en Walesisk Bard, som på sin dödssäng författade och sjöng en visa. Men Brantome anför det märkvärdigaste exemplet om en Fransk Hoffröken vid namn Mademoiselle de Limeuil: “Durant sa maladie, dont elle trespassa, jamais elle ne cessa, ains causa tousjours; car elle estait fort grande parleuse, brocardeuse, et très-bien et fort à propos, et tres belle avec cela. Quand l'heure de sa fin fut venue, elle fit venir à soy son valet (ainsi que les filles de la cour et ont chacune un) qui s'appeloit Julien, et sçavoit très-bien jouer du violon. “Julien!” lui dit elle, “prenez vostre violon et sonnez moy tousjours jusque à ce que me voyez morte (car je m'y en vais) la défaitre des Suisses, et le mieux que vous pourrez, et quand vous serez sur le mot Tout est perdu, sonnez le par quatre ou cinq fois, le plus piteusement que vous pourrez, ce que fit l'autre, et elle-mesme luy aidoit de la voix; et quand ce vint "tout est perdu", elle le reitera par deux fois; et se tournant de l'autre coste du chevet, elle dit à ses compagnes, “Tout est perdu à ce coup, et à bon escient”; et ainsi décéda. Voila une mort joyeuse et plaisant. Je tiens ce conte de deux de ses compagnes, dignes de foi, qui virent jouer ce mystère.” Den melodi, som detta fruntimmer valde för sin vandring ur verlden, komponerades öfver Schweitzarnes nederlag vid Marigano. Refainen citeras af Panurge uti Rabelais, och skall vara en härmning af Schweitzarnes Gallogermaniska språk. Den lyder sålunda: Tout est verlore |
| Sid. 205. | enkan stod der, djerf i hågen, (4) Vid Trosackpasset har verkligen en träffning ägt rum, som slutade med nyss anförda händelse, ehuru i en sednare tid. Uti ett, år 1806 utkommet arbete, kalladt: Sketch of the scenery near Callender, finnes derom följande berättelse. “På denna skogbevexta ö plägade landtfolket undangöma sina hustrur, barn och lösören för Cromwells roflystna soldater, då dessa inföllo i landet. Dessa soldater, som icke vågade stiga Uppför stegarne vid sjöstranden, gjorde en omväg genom Trosachsskogen; på hvilken march deras eftertropp häftigt ansattes af bönderna, hvilka nedsköto en af soldaterna. För att hämnas denna skymf, beslöto de att intaga ön, våldföra qvinnorna och mörda barnen. I denna grymma afsigt simmade en soldat till holmen, för att åt sina kamrater hemta den båt, som fört qvinnorna och barnen till deras fristad. De öfriga soldaterna stodo triumferande på stranden och afbidade hans återkomst; men i detsamma han lade handen på en klippa för att stiga i land, drog en derstående qvinna fram ett svärd, som hon hållit fördoldt under förklädet, och afhögg hans hufvud med ett enda hugg. Då hans kamrater sågo denna hans olycka, öfvergåfvo de alla hämdanslag och skyndade sig så fort de kunde från detta farliga ställe. En ättling i fjerde led af denna hjeltinna bor vid bryggan Turk, och kan intyga sannfärdigheten af anekdoten.” Jag får blott tillägga att Amazonens namn var Helena Stuart.
|
| Sid. 212. | Han var ej Riddar Snowdoun mer, (5) Denna upptäckt torde erinra Läsaren om den vackra Arabiska sagan Il Bondocani. Händelsen är likväl icke lånad ur denna historia, utan af Skottsk tradition. Jakob den Femte hade så ädla och goda afsigter, att hans romantiska upptåg blifva ursägtliga, till och med aktningsvärda. Han plägade ofta ströfva omkring trakterna vid sina slott, under olika förklädningar, dels för att tillse huru rättvisan handhades, dels i det mindre lofliga ändamålet att söka kärleksäfventyr. Man har tvänne förträffliga komiska visor, hvilka sägas vara grundade på ett par kärleksäfventyr, som han hade under det han vandrade omkring förklädd till tiggare. En annan händelse som säges hafva ägt rum i byn Cramond, nära Edinburgh, hade så när kostat honom lifvet. Han hade på då detta ställe förstått göra sig älskad af en flicka af lägre stånd; men några karlar, som antingen voro hennes slägtingar eller tillbedjare, hade lagt sig i försåt för den förklädde Monarken, då han återvände från det hemliga mötet. Jakob, som af naturen var modig, och dessutom snäll fäktare, försvarade sig tappert med värjan. En bonde, som höll på att tröska i en närbelägen loge, hörde larmet, sprang ut, och antingen af medlidande eller naturlig rättskänsla, kastade sig på den svagare sidan, och slog omkring sig så kraftigt med slagan, att de anfallande togo flykten, efter bokstafven väl tröskade. Sedan förde han Konungen i logen, hvarest den förnäma gästen begärte tvättvatten och handduk, för att aftvå märkena efter slagsmålet. Sedan dessa förnödenheter med någon svårighet blifvit anskaffade, sökte Jakob utforska hvad hans befriare ansåg för den högsta jordiska lycka, och fann snart, att hans önskningar inskränkte sig till äganderätten af hemmanet Braehead, hvilket han nu brukade som landbonde. Denna egendom var lyckligtvis ett kronohemman, och Jakob tillsade bonden att besöka sig på slottet, hvarest bonden skulle efterfråga Guidman (det vill säga husbonden) på Ballangiech, under hvilket namn han vid hofvet var känd på sina utvandringar och som svarade emot Haroun Alraschids Il Bondocani. Bonden inställda sig rigtigt, och fann till sin stora förvåning att han räddat Monarkens lif, samt erhöll kungligt förläningsbref på hemmanet Braehead, med förbindelse att alltid hafva tvättfat och handduk i beredskap, då konungen passerade Cramonds brygga. Denne bonde blef stamfader för den hederliga slägten Howison af Braehead, hvars afkomlingar, på qvinnosidan, ännu innehafva egendomen under samma förbindelse.
|
| Sid. 214. | Stirlings slott, i fordna dar, (6) William af Worcester, som lefde i medlet af femtonde seklet, kallar Stirlings slott Snowdoun. Vi hafva i föregående not anfört att Jakob under sina hemliga vandringar, plägade kalla sig Guidman af Ballangiech, efter en brant backe, som gick uppåt Stirlings slott; men detta namn skulle i förtid gifvit upplysning om poemets plan, emedan många af mina landsmän känna de anförda anekdoterna. |