Sjöfröken/Sjätte sången
← Femte sången: Enwiget |
|
Noter → |
SJETTE SÅNGEN
Waktrummet.
Den morgonsol i östern börjat glöda
I stadens rökmoln smög en trumpen blick
Och väckte lifvets träl till sorg och möda,
(Det arf som menniskan med synden fick).
På tornets topp förgylldes vaktens lans;
Till mörka kulan lömska räfvarn skrämdes;
Den ystra pilt till hvila gick från dans;
För dagens ljus den falska spelarn skämdes;
Och lärdomsvurmen sjönk i sömnens famn,
Att drömma lagrar och odödligt namn.
Hvad vexladt skådespel! Hvad qval och ve
Får solens första stråle icke se!
En stackars sjukling sina matta blickar
Längs fyllda hospitalets sängrad skickar;
Förförda flickan för dess sken förskräcks;
Bedragne älskarn ur sitt grubbel spritter;
Till skymf och häkte gäldenären väcks,
Och sorgsen mor vid barnets sjuksäng sitter.
2.
När morgonrodnan syntes gry,
På slottet hördes vapengny
Och trummans hvirfvel tecken gaf,
Att trötta poster lösa af:
Igenom plugg och galler re'n
I högvaktsrummet dagen sken,
Och kämpande med qvalm och os
Dref nattens talgljusglans sin kos.
Det svaga morgonljus, som skalf
På svartnad vägg och rökigt hvalf,
I vapenskrud upplyste dock
En skäggig, ärrig krigarflock,
Som syntes sömnig, matt och trött;
Ty att man denna natt förnött,
Med vakande och supkalas,
Sågs af de stjelpta stop och glas.
Här några lågo i en vrå
Och snarkade på hö och strå;
Der några beussar drucko käckt,
Som ännu icke törsten släckt,
Emedan de på skyltvakt stått
Och sig förut ej pläga fått;
Men andra värmde fot och hand
Vid spisen öfver halfsläckt brand.
3.
Det folket drog ej dolk och svärd
Af länspligt och för egen härd
Och ansågs ej af samma ätt
Som höfdingen, på Högländskt sätt.
Nej, hela hopen var tvärtom
En äfventyrarsvärm, som kom (1)
Förhyrd, från hvarje land der krig
Till näringsfång förvandlat sig.
Här sågs Spaniorens mörka kind,
Der Scweizarn, som i Nordens vind
Mer fritt och muntert andas fick.
Här Italienarns lömska blick;
Der Flandrarn, som med djupt förakt,
Såg Skottlands ofruktbara trakt.
I deras leder om hvarann
Stod Tysk, Fransos och Engelsman,
Som drogo Skottlands knappa sold,
Med trotsig afsmak, ej fördold.
De voro alla tappert folk,
Väl vandt att föra svärd och dolk;
I drabbning dristigt, oförskräckt,
I plundring tygellöst och fräckt,
Och, nu vid högtidsro och sång,
Befriadt ifrån tukt och tvång.
4.
Här talades om blodigt slag
Vid sjön Katrin förlidne dag.
I vredesmod man händren vred
Med ryslig smädelse och ed,
Fast mången sårad, sjuk kamrat,
I nästa rum, så syndigt prat
Odrägligt fann, så i sin nöd
Han bad till Gud om salig död.
Men ändtligt uppstod Johan Brent,
En Engelsman, från dalen Trent,
Som aldrig var försagd och blyg.
I fred en jägare i smyg,
I krig en stursk, orolig kar;
Men dock den tappraste han var
Och uti faran alltid först.
Han ännu icke släckt sin törst
Och knorrade att dagens fest
Blef bortskämd af obuden gäst
Och slutades i största hast,
Förutan spel och tärningskast.
“Friskt, Bröder!” skrek han, “än en gång
Vi dricka om, vid munter sång.”
5.
Soldatvisa[1].
Vår Pastor predikar att Petter och Pål
Förbannelser lagt uppå flaska och bål:
Att sorg och förtviflan städs följa på ruset
Och alla sju synderna ligga i kruset;
Men, Bröder, så länge det rymmes i vesten,
Vi oförskräckt dricka, och skratta åt presten.
Vår Pastor, som syndigt förbannade nyss
Att stjäla af flickan i tysthet en kyss.
Han sade att satan oss frestelsen skickar
Och Belzebub lurar i skönhetens blickar;
Men tron at ej qvinnan kan hysa den gästen!
Jag smeker min flicka, och skrattar åt presten.
Så Pastorn predikar, och kanske med skäl;
Han tionde tager, det veten J väl?
Af flaska och flicka han ock vill försöka
Att presternas timliga inkomst föröka.
Vi derföre dricka och älska, men resten
Som tionde gerna må lemnas åt presten.
6.
Men detta skrål blef hastigt allt
Vid postens anrop: “Werda? Halt!”
Och en soldat i dörren skrek:
“Nu få vi dans och harpolek;
Ty gamla Bertram kommer här
Med Bard och flicka, söt och kär.
”I rummet trädde straxt derpå
Den gamle Flandrarn, käck och grå,
Med lika gammal Bard, och följd.
Af Högländsk mö, i mantel höljd,
Och sänkande sin blyga blick
Vid hopens vilda tal och skick.
“Hvad nytt?” de skreko — “Jag blott vet
Att strid, så envis och så het,
Jag knappast sett i all min dar;
Från middagen jag fäktat har
Till sena qvälln; men hvem som vann
Jag på min själ ej säga kan.” —
“Men dessa fångar som du fått!
Det bytet är ju ganska godt?
Du gammal blir, och tröttsamt krig
Rättnu ej mera passar dig,
Men då du fått dig musikant
Och danserska, som tumlar grannt;
Köp dig en apa som gör hopp,
Så för du an en gycklartropp!” (2)
7.
“Ty värr, jag vann ej sådan lön!
Den gamle Barden och den mön,
I går, se'n striden slutad var
Begärte tala vid Lord Mar,
Och efter några ögonblick
Af Lorden jag befallning fick
Att skaffa raska hästar, fort,
Och följa dem till denna ort.
Håll in med plumpa ord, jag ber,
Ty bättre folk J sen för er!” —
“Hör på hans skryt!” skrek Johan Brent
“Jag krypskyttkonster också känt,
Och nu, då han gjort lyckligt skott,
Han undanhålla vill vår lott.
Nej! Byte delas skall i krig
I trots af Mar, Moray — och dig.”
Men Bertram honom undansköt,
Och Allan, som hans prat förtröt,
Uti sin dolk fick hastigt tag,
Fast gubben darrhändt var och svag.
Men Elin Skaldens händer höll
Och ifrån hjessan kappan föll. —
Så Majsoln fram ur molnet går
Och annat skick naturen får —
Förvånad stod nu hvar soldat
Och sjelfva Johan Brent blef flat
Och såg på denna englabild,
Liksom från himlen sänd, så mild.
8.
Hon sade oförskräckt: “Min far
En vän af krigsmän alltid var;
I läger han dem ömsint skött,
På ärans fält han med dem blödt;
Och dottren till en biltog man
Ej af de tappra skymfas kan.”
Då sade Brent, städs lika djerf,
I goda, som i onda värf:
“Jag blyges för mitt gäckeri;
Din far, sad' du, är fågelfri?
En sådan dom jag också fått
För det på jagt jag gerna gått.
Min Rosa, ack!” (en tår så trind
Föll ned på krigarns bruna kind).
“Om Rosa än i lifvet är,
Har hon din ålder ungefär! —
Kamrater! Jag går till Kapten
Och snart J här mig återsen.
Jag mellertid till flickans vård
På golfvet lagt min hillebård;
Den som går öfver denna gräns
Min hämnd skall röna så det käns!
Och den, som gör den minsta harm
Åt flickan, skall jag hålla varm!”
9.
Kaptenen kom, så glad och lätt
— Han var af Tullibardines ätt —
Men fast han stolt och tapper var
Han riddarsporrar än ej bar;
Med fria seder, tal och min,
Han likväl artig var och fin;
Och fast han ej i aktning brast,
Hans lifligt skarpa ögonkast
Var forskande och näsvist nog,
Så jungfrun knappast det fördrog;
Och likväl unga Lewis var
En hederlig, beskedlig karl.
Men att en vacker flicka se,
På sådant ställe, kunge ge
Till elak tydning skälig grund
Och irra ynglingen en stund.
“Välkommen, sköna tärna, hit,
Med skalden grå, på gångarn hvit,
Som forntids mör på äfventyr!
Behöfves, i den sorg dig bryr,
Till tröst och hjelp en riddersman
Och går en väpnare ej an?”
Hon rodnade och elden flög
Ur ögat, då en suck hon smög.
“Ack, mig ej passar flärd och ståt,
Jag blott är van vid sorg och gråt,
Och undan krigets faror flydd,
Jag kommer för att söka skydd
Och nåd, hos kungen, för min far.
Se denna ring, som gifven var
Af kungen åt Fitz James, som lön
För trogen tjenst; om ni min bön,
Med ringen understödja vill
Så stängs för mig ej slottet till.”
10.
Med vördsam bugning, nedsänkt blick,
Af Elins hand han ringen fick
Och sade: “Den klenodens vigt
Jag känner; äfvensom min pligt.
Förlåt, om jag af missförstånd
I er ej sett en Dam af stånd!
Så snart som kungen vaknad är
Han veta skall att ni är här.
Till dess, i bättre rum jag ber
Ni täcks på slottet hvila er.
Det blir ni ensam; men i fall
Ni eder pryda vill, jag skall
Om kammartärna dra försorg;
Kom, följ mig blott, till kungens borg!”
Men innan Elin gick, hon bad,
Så god, så älskansvärd och glad,
Att få åt vaktsoldaterne
Sin lilla börs, till delning, ge.
Med tacksamhet man gåfvan tog,
Dock Brent sig ensamt undandrog
Och återgaf det guld han fått
Men tog den tomma pungen blott,
“Förlåt en nyckfull Engelsman,
Och glöm hans plumphet om ni kan!
Den tomma pungen är mig kär,
På mössan jag den ständigt bär
I striden längre fram, kanske,
Än annan grannlåt man får se.”
Med tacksamt leende, så skönt
Hans buttra artighet blef lönt.
11.
Se'n bladet sig så lyckligt vändt,
Sad' Allanbane till Johan Brent:
“Min fröken nu i kungens hof
Är säker; gif mig äfven låf
Att snart min goda herre se
Och tröst i fångenskapen ge,
Jag är hans Skald och stammar ned
Ifrån den Bard, i elfte led,
Som för hans stamfar harpan spelt;
Vi ljuft och ledt med ätten delt.
Vid vaggan börja vi vårt kall:
Vår harpa barnet söfva skall;
Vi lära gossen sagans skrift,
Och till hans första krigsbedrift
Vi muntra honom mången gång,
Med strängaspel och hjeltesång.
I krig och frid, i sorg och ro,
Tillsammans vi med honom bo
Och lemna honom icke förr,
Än, sörjande, vid grafvens dörr
Vi med hans anförvandter stå,
Och till hans likfärd harpan slå.”
“Vi Söderlänningar”, sad' Brent
“Ej långa slägtregister känt,
Och aldrig jag begripa lärt
Att dylikt kram är något värdt;
Dock, Gud välsigne, på allt sätt
Min fordne, ädle herres ätt!
Om jag ej jagat i hans skog,
Men flitigt odlat med min plog,
Jag sluppit sorger och besvär
Och icke gått som flygting här.
Kom, arme gubbe, då med mig!
Jag till din herre följer dig.”
12.
Han fick en nyckelknippa fatt,
Som på en rostig jernkrok satt,
Och gick förut med påtändt ljus,
I sorgens och förtviflans hus.
De trädde in i dystert hvalf,
Som utaf stegens genljud skalf.
Men uti djupa mörka tjäll
Man hörde gråt och kedjors skräll.
Här lågo bilor, stegel, hjul,
Der en inrättning, grym och ful,
Att sträcka leder, krossa ben,
Gjord af en konstnär hård som sten,
Dock ansåg han som skam och synd
Att ge sitt namn åt dylikt fynd.
De gingo tigande och fort
Och stadnade vid låghvälfd port;
Der Allan ljuset emottog,
Då Johan regeln undandrog
Och öppnade det tröga lås.
De trädde in: — ett uselt bås
Var rummet likt, så hemskt och trångt
Fast det vid ljussken syntes långt;
Dock ej en kula, ty Guds dag
Sken genom gallret, fastän svag.
På golfvet stod en bänk, ett bord,
En säng af plumpa bräder gjord,
Och uti dessa råa dar,
Det nog för ädla fångar var.
Här sade Brent: “Blif qvar min vän,
Tills läkarn kommer hit igen!
Han sträng befallning fått, min själ!
Att sköta denne fånge väl.”
Han gick, och låset åter sang
Och reglar gjorde ryslig klang;
Så fången blef ur dvalan väckt,
Och vände hufvudet, förskräckt.
Förvånad Allanbane såg nu
Sin herre ej, men Rodrik Dhu;
Ty då man gamle Skalden bragt
Till Stirling ifrån Alpines trakt,
Så hade Johan Brent förment,
Att han var Höfdingens betjent.
13.
Likt stolta skeppet, som ej mer
På böljan gungande man ser,
Men, vräkande bland strandens skär,
Af sin besättning lemnadt är,
Så Rodrik uppå bädden låg;
Och Som mot hafvets vreda våg,
Som vältrar fram med gny och brak,
Det krängda skreppets tunga vrak
Sig icke mera resa kan,
Så slängde han sig af och an.
Hur olikt skeppets fart på sjön
Och Rodriks fria gång på ön!
Han skrek så snart han Allan känt:
“Har någon motgång Elin händt?
Min mor? Min Clan? Din herre? Fort,
Säg! Har jag allas ofärd gjort?
Ja visst: Du kan ej svara nej,
Dock tala dristigt, frukta ej!”
(Ty gubben stum af häpnad stod,
Då han såg Rodriks vredesmod)
“Hvem flydde nedrigt? Svarta kort!
— De måtte väl, ty jag gått bort —
Hvem stred och föll förutan mig?”
Allan.
“Var lugn, min höfding, sansa dig!
Vi Elin frelst.”
Rodrik.
“Gud vare lof!”
Allan.
“Och Douglas är vid kungens hof.
Din ädla mor mår äfven väl
Och Clanen för sitt namn gjort skäl.
Att dylikt ämne få för spel
Och sång, blef sällan Skaldens del.
Din stolta tall är än ej böjd
Fast mången qvist är undanröjd.”
14.
Nu reste sig den starke man
Och feberns eld i ögat brann,
Men mången ljus och gulblek våg
På svartbrun kind och panna låg.
“Skald!” sade han, “jag ofta hört
Hur du din harpas strängar rört
På lilla holmen — Der ej mer
Man krigare och Barder ser! —
Den stolta ton, som ljuder fram
Vår seger öfver Dermids stam,
Slå den! (3) och mig en målning gif
Af denna kamp på död och lif;
Då Sachsers här och Alpines Clan
Emot hvarandra ryckte an! —
Och då jag lyssnar uppå dig
Jag snart kanske inbillar mig
Att svärds och sköldars klang jag hör;
Jag fängelset då glömma tör
Och jag skall somna ljuft och sällt,
Liksom jag dödt på stridens fält.”
Med bäfvan Barden harpan tog
Och på dess strängar långsamt slog;
Men då han striden kom ihåg,
Som han från höga fjellet såg,
Och hvad den gamle Bertram sagt,
Så väcktes sångens hela makt
Och Skaldens tankar flöto lätt
I ledigt lopp, på vanligt sätt.
Liksom då båten skjuts från land
Han långsamt lemnar flodens strand,
Men då han strömmens fåra når,
Som blixtens stråle nedåt går.
15.
Striden vid passet Duine.
“Till östra sluttningen af fjellet
Gick skalden än en gång.
Han ville sjunga på det stället,
Åt Achray afskedssång.
Hvar finnes väl i andra länder
Så klar, så stilla sjö?
Det stormar sällan vid dess stränder,
Ej bugar sig dess rö.
I nästet gladan syntes gunga,
Jag hinden smyga såg;
För högt ej lärkan tordes sjunga,
Forellen stilla låg…
Men, bistert svarta molnet hotar
På Ledis branta fjell;
Och dåft, på afstånd, åskan knotar,
Med afmätt skräll på skräll…
Nej… det är krigsmän, som sig samla;
— Bland dem finns ingen feg —
Och tunga rustningar, som skramla
Vid kämpars jemna steg.
Månn det är blixten som ses glimma
Kring skogens mörka krans!…
Nej, det är solens sista strimma
Som kysser svärd och lans.
Se Morays silfverstjerna strålar
Och Mar med granna fjädrar prålar
Högt öfver lansars skog!
Det folket fruktar ingen fara,
O, sådan stolt och tapper skara
I striden sällan drog!
16.
De lätta, spridda bågskyttssvärmar
I fronten rycka ut.
Sig hufvudstyrkan långsamt närmar
Med pikar och med spjut.
Tätt bakom, rytteriet följer,
I jern från topp till tå,
Och hvarje häst ett pansar höljer,
Mot himlen lansar stå.
Ej pipor och trumpeter rördes,
Från trumman ingen knyst.
Om folkets tunga steg ej hördes,
Så vore allting tyst.
Ej någon flägt med fjäderbuskar,
Och fanor leka tör.
Ej aspen lätta kronan ruskar,
Knappt något löf sig rör.
Flankörer ingen tidning bringa,
Ej fiender de sport,
De ingen flyktande sett springa
Blott då och då en hjort.
Fram gick nu hären, tät och sluten,
Lik djupa hafvets våg
Af inga dolda klippor bruten,
Med jemnt och stadigt tåg
Snart Achrays strand förbi de hunno
Och framför passet sig befunno
Vid Trosachs trånga stig.
Att rycka längre vore farligt;
Men skyttar, såsom förtropp, varligt
I gapet smögo sig.
17.
Dock, innan kort man hörde skalla
I passet hemska rop,
Liksom de fallne änglar alla
Här skockat sig ihop.
Och innan kort man varse blifver
De viga skyttar fly,
Som när orkanen dammet drifver
Framför sig högt i sky.
De blott för vissa döden vika,
Ty Alpines tappra här
I ryggen höres stoja, skrika,
Och svärden rasa der.
Förföljande och de som flykta
Förblandas om hvarann.
Hur skall den grymma leken lykta
Man dem ej skilja kan!
Jo, pikenerarne som hällen
Stå fast och stadigt än,
Och Mar han ropte: “spjuten fällen
Mot fiende och vän!”
Som rö för stomen, spjuten föllo
Så jemnt och vågrätt ned,
Och Sachsarne sig slutne höllo
I blankt och taggigt led,
Och sade: “Denna vilda skara
Sig trodde på en klappjagt vara
Och drefvo skallet fram;
Men vildarne vi göra spaka
Och skola drifva dem tillbaka
Med stor förlust och skam.”
18.
Från passets blodbad öfverblifna,
Jag några skyttar såg;
Af Alpines kämpar framåt drifna,
Som skum på hafvets våg;
Och öfver denna vågen blänkte,
Som blixtar, svärdens egg,
Och mörka sköldar, nedåt sänkte,
Som skärens svarta vägg.
Jag hörde lansar sönderspringa
Som när det stolta träd
Af stormen bräcks, och svärdshugg klinga
Som hammare på städ.
Men Moray rytteriet svängde,
Som uti bakhåll stod
Och inpå Alpines flygel trängde
“Nu, Riddare, friskt mod!”
Skrek han. “Se, deras leder svigta
Och snart de vräkas kull,
Om våra jern vi mot dem rigta,
För våra Damers skull”.
Straxt Riddarne de hvassa klingor
Med ifver drogo ut,
Och hästarne med skodda bringor
På trängseln gjorde slut.
Det fåfängt var att sig försvara,
Ack, Rodrik, hvar är han?
Ty blott hans stämma skulle vara
Mer värd än tusen man. —
I mörka passet återvände,
Den vilda stridens fors
Och Sachser om hvarannan rände
Med Gaeler, tvärs och kors.
Liksom då vattenfallet rinner
I klyftans svarta gap,
Och hvirflen ringlande försvinner
I djupets fångenskap:
Så passets alla sluka tycktes,
Och stridens trängda massor rycktes
Bland mörka klyftor ner.
Af Sachsers här och Alpines-slätten
Blott dessa dröjde qvar på slätten,
Som aldrig fäkta mer.
19.
Åt vester vapenbraket rullar,
Längs passets trånga stig.
Skald! Skynda dig till Trosachs kullar,
Der dalen vidgar sig,
För att på stridens utgång akta
Och Ödets domar se!
Der skall du Rodriks Ö betrakta,
För sista gången kanske! —
Jag kom till stället; mörka skyar
Åt sjön gett svartblå färg,
Re'n solen sänkts och kulna byar
Omhöljde Venues berg,
Men jag såg ej naturens under,
Ej bergens töckenskrud.
Jag hörde endast stridens dunder,
Jag märkte blott det ljud,
Som, likt ett jordskalf, lät sig höra,
Och rysligt talte om
Ett blodbad, som till Skaldens öra,
Likt själaringning kom.
Snart närmre striden hördes svalla:
Ur skogen, strömmen bröt,
Men ej i blandad villervalla
Ur passets mynning flöt;
Ty Alpines män sin ställning togo
På bergets brant och topp,
Men Sachsarne sig nedåt drogo,
Vid sjön, i sluten tropp.
Här stodo fienderne, trötte,
Med bister blick hvarandra mötte;
Och trasiga baner
Sig speglade i böljans spegel,
Liksom de sönderslitna segel
I storm man flyga ser.
20.
Åt berget sneglade från stranden
De Sachsers trumpna här,
Tills Moray vinkade med handen,
Och sad': “Se, holmen der,
Dit röfvarpacket plägar draga
Sitt byte i förvar,
Nu blott bebos af qvinnor, svaga
Förutan mäns försvar;
Dock tyckas de för oss ej frukta,
De der sig säkra tro,
Men vi den glupska varulf tukta
Och vi ta bort hans bo.
Jag blott en dristig karl behöfver
Som ditåt simma törs,
Att hemta mig en båt hitöfver
Och han skall få min börs!”
Ur ledet en soldat sågs hasta:
Sitt harnesk och sin kask
Han aftog, att i sjön sig kasta,
Han samm mot ön så rask.
De Sachser segrens försmak njöto
Och gjorde gräsligt larm;
Af rädsla barn och qvinnor tjöto
Och Alpines män af harm.
Af skriket himlen liksom klyfdes,
Ty regnet föll så stridt,
Och stormen röt och böljan yfdes
Och skummet sken så hvitt.
För simmarn voro stormens ilar
Och vågor nyttigt hägn;
Ty efter honom skötos pilar,
Liksom ett hagelregn.
Förjäfves! — Han till holmen lände
Hans hand på båten låg.
En blixt, som sig på fästet tände,
Spred ljus på land och våg.
Då märkte jag Duncraggans enka
På ön bakom en ek,
En dolk i hennes hand sågs blänka,
Hon stod så hemsk, så blek.
Det mörknade, men i detsamma
Jag hörde skrik, och blixtens flamma
På nytt upplyste strand.
Vid båten flöt ett lik på vågen
Och enkan stod der, djerf i hågen,
Med blodig dolk och hand (4).
21.
“Hämnd!” skreko Sachsarne med fasa,
“Triumf!” var Alpines rop.
Fast stormen ännu hördes rasa,
Till strids de ryckte hop.
Men just som kampen börja skulle,
En ryttare kom dit,
Steg af, och svängde från en kulle,
En fana, skär och hvit.
Trumpeter blåste vapenhvila,
Och Konungens härold
I fyrsprång sågs till stället ila,
Förbjudande allt våld;
Ty Rodrik Dhu och Douglas redan,
Sad' han, sig fångna gett…”
Här Allan tvärt sitt qväde slöt,
Och harpan sakta från sig sköt.
Hans blick re'n forskat mången gång
Hvad Rodrik tyckte om hans sång,
Och höfdingen med upplyft hand
Först takten ifrigt slog ibland,
Men snart blef armen alltför svag,
Dock, uppå hjeltens anletsdrag
Han ännu starka känslor såg.
Till slut han tyst och stilla låg,
Med knuten hand och munnen sned,
Liksom hans hjerta häftigt led,
Och tänderne slutne, kroppen sträckt
Och ögat stelnadt, blicken släckt.
Så, utan rörelse, men tungt,
Drog Rodrik sista sucken lugnt,
Och skalden såg med häpen blick,
Hur han sin dödskamp genomgick.
Men när han märkt att själen flytt
Sin sång han stämde upp på nytt;
Sorgqväde.
Du är då död, som vördnad väckte,
Som dina fiender förskräckte,
Som var ett skydd för Alpines slägte!
Dock utan messa, och din grift
Ej prydas skall af minnesskrift
Om tapperhet och krigsbedrift!
Men gamle Allanbane sitt kall
I fängelset ej glömma skall
Att gråta öfver Alpines tall.
Hvad tårar uti Höglands dalar!
Hvad sorg, som tiden ej hugsvalar!
Hvad hotelser, som hämden talar!
Sin Höfding sörjer Alpines Clan,
Som föll, förrän han priset vann.
Fastän han mer ej segra kan
För honom ingen vän är kall
Och ingen frände glömma skall
Att gråta öfver Alpines tall.
Ack hvad du rönte hårda öden!
En trast i bur ej känner nöden,
Men fångna örnen söker döden. —
Försmå ej, hjeltesjäl, min sång!
Ty när jag spelar nästa gång,
Hon, som du helgat dyrkan lång,
Sin röst med min förena skall,
Och äfven hon, ej mera kall,
Skall gråta öfver Alpines tall.”
23.
Emedlertid med blicken skum
Satt Elin i ett präktigt rum,
Der morgonsolen lekte mild,
Med målad fönsterrutas bild.
Men fåfäng sken dess herrlighet
På gyldne tak och grann tapet,
Och fåfängt blef på kostligt bord
Af hofmän en anrättning gjord.
Den stackars flickan gaf ej akt
På kräslig mat och kunglig prakt;
Och om hon stundom derpå såg,
Hon mera smärtsamt kom ihåg
Den stora saln på lilla ön,
Der, efter slutad morgonbön,
Sin far hon ofta njuta sett,
Den enkla frukost hon beredt,
Då Lufra låg vid hennes fot
Och läckerbitar tog emot,
Och Malcolm gaf åt hennes far
Om dagens jagt befängda svar,
Hvaraf hon kunde lätt förstå
Att andra ting han tänkte på.
Den som så enkla nöjen fann
Dem ensamt rigtigt skratta kan.
Men hastigt höjde hon sin blick
Och tyst på tå till fönstret gick;
Hvad trollmusik på kungens borg,
Förmår väl skingra hennes sorg?
Jo, från ett torn tätt ofvanför
En känd och älskad röst hon hör.
24.
Den fångne jägarns sång.
Min vindthund vämjes vid sin mat,
Min falk är mätt af goda dagar,
Min häst i stallet står så lat,
Och jag min fångenskap beklagar
Ack, om jag fick i skogen springa
Som förr, och jaga hjorten vig,
Och höra spända bågen klinga;
Det lifvet passade för mig!
Jag leds att räkna tröga slag
Af detta tornur vid min sida,
Och uppå muren se Guds dag,
Tum efter tum, så långsamt skrida.
Min ottsång förr var lärkans qvitter,
Nu väckes jag af kajors krig;
Och fast på kunglig borg jag sitter,
Dess salar äro ej för mig.
Jag mer med dagen ej står opp,
Att sola mig i Elins öga,
Och sedan följa hindens lopp
I skogens snår, på fjellar höga;
Ack, när om qvälln till ön jag hunnit,
Hon vänligt mötte på min stig!
Men denna sällhetstid försvunnit
För henne, kärleken och mig!”
25
Knappt jägarn dystra sången slöt;
Än Elin tysta tårar göt
Och Malcolm sorgligt tänkte på;
Då någon sakta hördes gå.
Det riddarn Snowdoun var, som kom
Och Elin fort sig vände om,
På det att fången än en gång
Ej skulle stämma upp en sång.
“Fitz James, välkommen!” sad' hon, huld
“Hos er jag står i helig skuld.”
Fitz James.
“Ack, säg ej så, jag dig besvär!
Du ingen tack mig skyldig är.
Ty värr, jag ej den makten har
Att återskänka dig din far;
Men du med kungen tala bör
Och jag till honom straxt dig för.
Han är ej hård, fastän ibland
Hans hetta tager öfverhand;
Kom, goda Elin, följ med mig,
Din konung redan väntar dig!”
Hon gick och tog emot hans arm,
Liksom en brors, med tack så varm.
Han ingaf henne hopp och mod
Och sökte hejda tårars flod.
Så gingo de, i vänligt tal,
Igenom galleri och sal,
Och sist i korridoren ut,
Der Riddarn stadnar, vid dess slut,
Framför en flygeldörr så hög,
Som på hans vink vidöppen flög.
26.
I rummen sken och blänkte allt,
Der sågs så mången skön gestalt,
Att flickan miste syn och sans;
Liksom då soln i aftonglans
Åt himlen tusen färgor ger,
Och fantasiens öga ser
Ur molnens kaos Féer gå
Och Riddare i luften stå.
Hon fram i saln gick några steg,
Se'n stadnade, såg upp och neg,
Och ögat forskade, försagdt,
Bland skaran, efter den, hvars makt
Var ödets lik, i denna stund. —
Hon såg i den förnäma rund
Rätt mången hög och präktig man,
Till uppsyn stolt, till klädsel grann;
Men hvar och en stod obetäckt
Och flickan stirrade förskräckt,
Ty här Fitz James den ende var,
Som mössa på sitt hufvud bar,
Och, alla blickars föremål,
Bland sidens och juvelers prål,
Stod han, i jägardrägt, så lugnt,
Den granna cirkelns medelpunkt.
Han var ej Riddar Snowdoun mer,
Men Elin Skottlands Konung ser (5).
27.
Liksom det höga fjellets snö
Från sidan störtar ned vid tö;
Så Elin ned för kungen föll
Och sina händer sammanhöll,
Men yttrade ej någonting
Och räckte endast fram sin ring.
Den gode prins så ödmjukt skick
Ej kunde se ett ögonblick,
Men reste henne upp med hast
Och qväfde, med ett ögonkast,
Sitt hoffolks skratt. Nu blef allt tyst
Och se'n han hennes panna kysst,
Han sade: “Ja, min unga vän,
Fitz James, som Konung, känn igen!
Din bön, din önskan gör bekant,
Jag återlösa skall min pant.
Bed ej för Douglas! — Jag och han
Förläto re'n i går, hvarann;
Han af förtalet orätt led,
Jag på hans slägt var alltför vred.
Jag medgaf ej en pöbelflock
Den gunst, som fordrades med pock;
Men vi ha dömt och öfvat nåd
I följd af lag och Pairers råd.
Glencairn, din fader och de Vaux
Som vänner nu förlikta stå,
Och Douglas är, i lust och nöd,
Sin konungs vän och tronens stöd.
Men, vackra tviflerska, hvad nu?
Att fröjda dig än tvekar du? —
Lord Jakob Douglas! Stå mig bi:
Må Elin öfvertygad bli!”
28.
Fram Douglas sprang, och i sitt sköt
Den ädla hulda dottern slöt.
Och konung Jakob njöt förnöjd
En konungs heligaste fröjd,
Då han förmår ge oskuld tröst
Och säga kan, med gudaröst:
“Statt upp, betryckta dygd, och gläds.” —
Men gode Konungen, som räds
Att fars och dotters känslor ge
Till pris åt kalla hofmäns spe,
Dem skilde åt: “Ej Douglas än
Får stjäla bort min unga vän;
Jag gåtan sjelf vill tyda ut
Och huru allt nått lyckligt slut.
Vet då, att när förklädd jag går
I lägre ståndens sälla spår,
Jag annat namn mig gifva plär;
Men detta namn ej digtadt är,
Ty Stirlings slott, i fordna dar,
Man äfven Snowdoun kallat har (6).
Jag skyddar lag på detta sätt
Och skaffar de förtryckta rätt.”
Nu hviskande: “Ej någon vet
Hvad hopp och blind förmätenhet,
Hvad djerfva önskningar jag haft,
Som, jemte Elins trolldomskraft,
Mig bort till Venues fjelltrakt drog
Bland fiender i Alpines skog;
För hvilket glada tidsfördrif,
Så när jag pligtat med mitt lif.”
Nu åter högt: “Men Elin har
I sina händer ännu qvar
Den lilla talisman af guld,
Som är en pant för Snowdouns skuld,
Hvars lösen jag ej anser tung.
Hvad fordrar Elin af sin kung?”
29.
Den stackars flickan märkte väl
Att svaga sidan af dess själ
Han pröfvade; men äfven hopp
Hon såg för Malcolm klarna opp;
Och gissade att kungen var
Mer ond på den, som gett försvar
Åt hennes fader, och som fräck
Till uppror väpnat Alpines slägt;
Så, lydande sin känslas råd,
Hon bad för Rodrik Dhu om nåd.
“Blott kungars kung, ej dödlig man
Dig denna nåd bevilja kan!
Mitt bästa gods jag gerna gaf
Att rycka Rodrik ur hans graf.
Jag pröfvat har hans tro, hans svärd,
Och han mot mig var ädel värd.
Men du om annan gunst kan be,
För någon fången vän kanske?”
Hon såg sig rodnande omkring
Och blygsamt Douglas gaf sin ring,
Liksom hon tyckt det vara skam
Att sjelf sin önskan föra fram.
“Min pant då mist sin kraft, och jag
Skall endast dömma efter lag;
Kom Malcolm!” — Fram nu Graham gick
Och föll på knä, med nedsänkt blick —
“Förmätne yngling! Ingen ber
För dig om skonsmål, som du ser;
Jag derför lagens röst blott hör
Och strängt vasallen straffa bör,
Som lönt sin fosterfaders nåd
Med trolöshet och öfverdåd,
Och sökt ibland sin trogna Clan
En fristad för en biltog man
Dig, som din pligt så tanklöst glömt,
Till lifstidsfångenskap jag dömt! —
Sin guldked kungen af sig tog
Och den kring Malcolms nacke slog;
Se'n knäpptes hop det gyldne band,
Och låset smögs i Elins hand.
Farväl, du nordens harpa! Natten sänder
På fjellens purpurspetsar skuggor ner;
I dunkel lund en lysmask gnistan tänder
Och jag till hidet hjorten smyga ser.
Vid källans brädd skall vinden i dig susa;
På almens gren jag åter hänger dig.
Der må du i naturens samklang tjusa
Och dina ljud med toner blanda sig
Af bin som surra, vattenfall som brusa.
Ännu en gång: farväl du sångarharpa!
Ännu en gång: förlåt mitt svaga spel!
Hvad bryr det mig om granskarns synglas skarpa
I mina sånger leta efter fel?
Jag lärt af dig att glömma oförrätter,
I sorgens mörker hoppets ljus du tändt;
Du var min tröst på lifvets ödeslätter,
I hemligt qval, hvars grund ej verlden känt,
Då hemska dagar följt förgråtna nätter. —
Hör! Luftens ande nu i harpan klingar,
Då långsamt jag från källan återgår.
Jag suset hör af Alfers lätta vingar;
Och nu en Sylf så muntert strängen slår!…
Så småningom de milda ljud försvinna,
Jag skiljes då från sångens gudaslägt?…
Som brutna suckar de mitt öra hinna,
Svagt hviskade af vindens svala flägt. — —
Nu är allt tyst! — Farväl förtjusarinna!
- ↑ Detta stycke torde förefalla något fritt; men om det jemnföres med Originalet, vågar Öfversättaren hoppas att, man blott i det afseendet skall finna öfversättningen fri, att han, för att mildra uttrycken, något afvikit från Originalet, hvilket han eljest troget sökt följa.
Öfversättaren.