184
Det svaga morgonljus, som skalf
På svartnad vägg och rökigt hvalf,
I vapenskrud upplyste dock
En skäggig, ärrig krigarflock,
Som syntes sömnig, matt och trött;
Ty att man denna natt förnött,
Med vakande och supkalas,
Sågs af de stjelpta stop och glas.
Här några lågo i en vrå
Och snarkade på hö och strå;
Der några beussar drucko käckt,
Som ännu icke törsten släckt,
Emedan de på skyltvakt stått
Och sig förut ej pläga fått;
Men andra värmde fot och hand
Vid spisen öfver halfsläckt brand.
3.
Det folket drog ej dolk och svärd
Af länspligt och för egen härd
Och ansågs ej af samma ätt
Som höfdingen, på Högländskt sätt.
Nej, hela hopen var tvärtom
En äfventyrarsvärm, som kom (1)
Förhyrd, från hvarje land der krig
Till näringsfång förvandlat sig.
Här sågs Spaniorens mörka kind,
Der Scweizarn, som i Nordens vind
Mer fritt och muntert andas fick.
