212
Och flickan stirrade förskräckt,
Ty här Fitz James den ende var,
Som mössa på sitt hufvud bar,
Och, alla blickars föremål,
Bland sidens och juvelers prål,
Stod han, i jägardrägt, så lugnt,
Den granna cirkelns medelpunkt.
Han var ej Riddar Snowdoun mer,
Men Elin Skottlands Konung ser (5).
27.
Liksom det höga fjellets snö
Från sidan störtar ned vid tö;
Så Elin ned för kungen föll
Och sina händer sammanhöll,
Men yttrade ej någonting
Och räckte endast fram sin ring.
Den gode prins så ödmjukt skick
Ej kunde se ett ögonblick,
Men reste henne upp med hast
Och qväfde, med ett ögonkast,
Sitt hoffolks skratt. Nu blef allt tyst
Och se'n han hennes panna kysst,
Han sade: “Ja, min unga vän,
Fitz James, som Konung, känn igen!
Din bön, din önskan gör bekant,
Jag återlösa skall min pant.
Bed ej för Douglas! — Jag och han
Förläto re'n i går, hvarann;
