Af skriket himlen liksom klyfdes,
Ty regnet föll så stridt,
Och stormen röt och böljan yfdes
Och skummet sken så hvitt.
För simmarn voro stormens ilar
Och vågor nyttigt hägn;
Ty efter honom skötos pilar,
Liksom ett hagelregn.
Förjäfves! — Han till holmen lände
Hans hand på båten låg.
En blixt, som sig på fästet tände,
Spred ljus på land och våg.
Då märkte jag Duncraggans enka
På ön bakom en ek,
En dolk i hennes hand sågs blänka,
Hon stod så hemsk, så blek.
Det mörknade, men i detsamma
Jag hörde skrik, och blixtens flamma
På nytt upplyste strand.
Vid båten flöt ett lik på vågen
Och enkan stod der, djerf i hågen,
Med blodig dolk och hand (4).
21.
“Hämnd!” skreko Sachsarne med fasa,
“Triumf!” var Alpines rop.
Fast stormen ännu hördes rasa,
Till strids de ryckte hop.
Men just som kampen börja skulle,
