Sjöfröken/Femte sången
| ← Fjerde sången: Orakelswaret |
|
Sjette sången: Waktrummet → |
FEMTE SÅNGEN
Enwiget.
Så skön som morgonrodnans första strimma
För vandringsmannen uppenbarar sig,
Försilfrar forsen, skingrar nattens dimma
Och guldbeströr hans farligt branta sig:
Så äfven fordom riddartro och låfven
I krigets töcken spridde någon dag,
Och sköna damers gunst i Furstehofven
Gaf segern värde, farorna behag.
2.
I östern blänkte dagens rand
Och tindrade på sjö och land;
De tvenne kämpar af dess sken
Ur sömnen väckta, sprungo re'n
Från deras bädd, så mjuk och grön,
Och gjorde tyst sin morgonbön.
Se'n tändes upp ett litet bål,
Och efter slutadt tarfligt mål,
Stod Gaelen[1] fullt beredd och klädd
I rutig och mångbrokig plaid,
Att enligt lfte föra an,
Den vilsnefarne vandringsman.
De gingo nu den vilda stig,
Som utmed branten slingrar sig,
Och nedanför i morgonprakt,
Låg lugn och klar den sköna trakt
Emellan floden Teith och Forth,
Till Stirlings torn, som smälte bort
I horisontens dunkla grund.
Men snart de kommo i en lund
Så tät, att deras längsta blick
Knappt längre än en lanslängd gick.
Så ojemn stigen blef och trång,
Att handen stödde fotens gång
Och kinden refs af törnets tagg
Och badades af buskars dagg;
Den daggkristall, som ren och klar,
I flickans tår sin urbild har.
3.
De togo snart en annan led,
Som till den djupa dal gick ned,
Der Vennachar med silfvervåg
Till hafvet gör sitt lugna tåg.
Här, nästan lodrätt, Ledis fjell,
Sig sänkte vildt, med häll på häll,
Och stigen sjönk från pall till pall
Kring stenblock, lutande till fall,
Så svår, att den med hundra man,
Mot en armé försvaras kan.
De hvassa klyftors tunna dok,
Var vresig björk och risig bok,
Och ek, som vinden krympt till dverg,
Samt ormbunksgräs af ljusgrön färg,
Som fläcktals här och der stack af,
Mot mörkbrun ljung och svartgrå laf;
Men, der en rennil tyst sig smög,
Var videt frodigt, alen hög.
Dock, denna lugnets sinnebild
Var höst- och vårtid strid och vild,
Och växte till en ström ibland,
Som bortskar stenar, grus och sand.
Här syntes ej det minsta spår
Och Gaelen vägen fann så svår,
Att han mer varsamt måste gå
Och äfven stadna då och då;
Nu sporde han: “Hvad vigtigt värf
Har kunnat göra dig så djerf,
Att gå till denna ödenejd,
Förutan Rodriks pass och lejd?”
4.
“Mitt pass”, sad' Riddarn, “hänger här
I bältet och nog säkert är.
Likväl jag trodde ej så snart
Behöfva skydd af svärd och dart,
När jag for vill i denna trakt,
FÖr trenne dar se'n, stadd på jagt.
Här rådde då blott lugn och frid
Och intet tecken sågs till strid.
Långt bort i härnad Rodrik gått
Och väntades ej hem så brådt,
Åtminstone sad' Murdoch så,
Dock kanske ljög den skälmen då.”
Gaelen.
“Men hvarför gick du blind och yr,
På nytt i farligt äfventyr?”
Fitz James.
“Hur du kan fråga! Styres väl
Soldaten af behof och skäl,
Som äro handtverksmannens lag?
Nog af: en ledig, tråkig dag,
Jag sökt förströ på något sätt,
Och i slikt fall det händer lätt
Af ringa orsak nog ibland
Att jägarn går till fjerran land.
Han söker bortrymd hund och falk,
Och kärleken, den lilla skalk,
Snart till en flicka honom för,
Och när han lösa rykten hör
Om röfvare i ödslig skog,
Är sjelfva faran låckmat nog.”
5.
Gaelen.
“Behåll din hemlighet! Men säg
Om du ej hört uppå din väg
Att Mar och Moray ämna sig
Mot Clanen Alpine börja krig?”
Fitz James.
“Nej! Jag det vid min heder svär!
Men Kungen uti Stirling är,
Man drar ihop en hedersvakt,
Som honom följa skall på jagt.
Dock tror jag, om man spörja får
Att Rodriks Clan i vapen står,
Så blottas Lordernes banér;
Och innan kort du här dem ser.”
Gaelen.
“Fritt må de blottas! Flitigt bruk
För mall bevarar sidenduk.
Fritt må de blottas! Alpines tall,
Dem lika trotsigt möta skall.
Men, fremling, då du hitåt gått
På jagt, i fredlig afsikt blott:
Hur rimmar det sig med ditt hat,
Till Rodrik och ditt sturska prat?”
Fitz James.
“I hela Skottland känna vi
En Rodrik Dhu, dömd fågelfri,
Som Chef för ett rebelliskt pack. —
Han, i Regentens åsyn, stack
Med dolk en Riddare ihjel,
Och denna lömska bragd med skäl
Båd' hat och afsky väcka kan,
Hos hvarje ädelsinnad man.”
6.
Nu tycktes Gaelen blifva vred;
Ty stumt han blickade på sned,
Och sade, då han hånligt log:
“Vet du hvarför han dolken drog?
Har du den skymf, de speord känt,
Som rättvist Rodriks vrede tändt? —
Han hämnas dylik oförrätt
På hvarje ställe, tid och sätt:
I kungligt hof, i högländskt tjell.
Ja, inför Gud, i hans kapell.”
Fitz James.
“I alla fall mot borgens frid
Han sig förbröt; fast, denna tid,
Regenten föga aktad var
Då lånad spira blott han bar (1)
Ty kungen satt som nådehjon
På Stirling, stängd ifrån sin tron. —
Än mer: din höfding riktar sig
Af rof, i orättmätigt krig:
Han bortför låglandsbondens hjord
Och röfvar skörden från hans jord.
Jag tror du icke är så låg
Att följa med på slika tåg.”
7.
Gaelen.
Då jag med dig på berget gick,
Jag märkte hur din tjusta blick
Från södern flög till östern snällt,
Der sjöar, ängar, åkerfält,
På slätten vexla om så skönt
Och skifta mörkblått, gult och grönt.
Vet, att den stora, rika slätt
Förr Gaelens var, med lag och rätt,
Tills främlingen den sköna trakt
Från våra fäder tog med makt.
Hvar bo vi nu…? — På kala fjell,
Der ljungen täcker remnad häll!…
Vi kunna ej, bland berg och skog,
Begagna lie eller plog;
Af dessa klyftor der vi stå
Man kött och bröd ej fordra må:
Men, dessa berg beskydda oss,
Och vi af fädren lärt att slåss.
Med starka armar, hvassa spjut,
I lagligt värf vi tåga ut,
Att skilja röfvarn från sitt rof
Och fylla våra små behof.
Tror du vi anse det som brott,
Att skörda på vår ärfda lott?
Nej, Sachsarn odlar blott vårt land;
Se'n ta vi skatt med väpnad hand,
Och hvarje hjord på ängen går,
Af samma klara skäl, är vår.
Ej heller räknas det för fel,
Att rigtigt taga ut sin del;
Ty plundring, uppå låglandsslätt,
Är endast vedergällningsrätt;
Och Rodrik Dhu ej klandras bör,
Att han som många andra gör.” (2)
8.
Fitz James.
“Jag ännu har ett klagomål
Mot Rodrik, som förklaring tål:
Så när han mig om lifvet bragt,
Med det försåt han för mig lagt.”
Gaelen.
“Blott öfverdådets lön, vid Gud!
Ty om du skickat ärligt bud:
“Jag söker bortrymd falk och hund,
Jag önskar jaga här en stund,
Jag vill en ledsam dag förströ
Och tala med en höglandsmö,”
Så skulle du hans lejdbref fått.
Men smygning bådar sällan godt.
Dock, äfven gripen som spion,
Du kanske ändå fått pardon,
Om ej en vigtig spådom bjöd,
Att offra dig till blodig död.”
Fitz James.
“Med hot du ingen slår ihjel,
Men jag, med några nya skäl,
“Till vrede ej vill reta dig;
Allt nog: jag dyrt förpliktat mig
Att straffa Rodrik med mitt svärd.
Två gånger jag i fredlig färd
Besökt hans fjellbygd; men härnäst
Med väldig här, till fot och häst,
Jag krigisk återkomma skall
Och hugga ner hans stolta tall.
Så starkt ej älskarns hjerta slår
Då han till flickans möte går,
Som mitt, af hopp och hämndbegär
Att träffa Rodrik och hans här.”
9.
Gaelen.
“Din vilje ske!” —
Han gaf signal,
Besvarad ifrån berg och dal,
Och hvissling flög från häll till häll,
Som snäppans stämma, fin och gäll,
Och straxt från ljung och snår stack ut
En mängd af bågar, svärd och spjut.
Till höger, venster, fram och bak,
På en gång hördes vapenbrak,
Ur klyftor smögos mössor blå;
I buskar syntes lansar stå;
Bland ormbunksgräset blänkte klart
Båd' hillebård och sköld och dart;
På hvarje gingstens tufva stod,
En krigare med dristigt mod,
Ty vid den enda hvisslingen
Sig reste minst femhundra män,
Liksom en underjordisk verld
Beredt sig till en himmelsfärd;
Men väntande sin höfdings vink
Stod folket stelt på bergets brink,
Och hängde öfver dal'n med hot
I krigiskt skick, med framsatt fot;
Likt dessa stenblock, som på kant
Stå vaggande vid fjellets brant,
Och för en stöt af barnslig arm
I djupet störta ned med larm.
Först Gaelen uppåt såg förnöjd
På den med krigsfolk klädda höjd,
Se'n vände han sig, stolt och tvär,
Till Riddarn, talande så här:
“Du Alpines krigsmakt skådar nu,
Och, fremling: Jag är Rodrik Dhu.”
10.
Fitz James var tapper; men ändå
Han kände hjertat häftigt slå;
Dock snart en dristig uppsyn tog
Och lika stolt, som Rodrik, log.
Att dra sitt svärd han ej var sen,
Och stödd med ryggen mot en sten
Skrek han: “Kom en! Kom en och var!
En Riddare ej flykten tar.”
Förvånad öfver denna bragd,
Stod Rodrik stum, men ej försagd,
Och glad att finna Riddarn värd
En kamp mot hjeltearm och svärd.
Med handen han ett tecken gaf
Och hären sjönk, som i en graf;
Bland snår och klyftor hvarje man
På stället der han stod, försvann,
Och hvarje sköld föll ned så tung
Bland vide, ormbunksgräs och ljung;
Och jorden slukade på nytt
Det folk, hon ur sitt sköte spytt.
Nyss flögo mantlar och banér
I luftet ståtligt upp och ner,
Nu vindens anda sakta drog
Igenom liflös dal och skog.
Nyss återblänkte solens glans
Från slipadt svärd och hvässad lans,
Nu strålen utan studsning sken,
På skrofligt berg och mossig sten.
11.
Fitz James, förvånad, såg sig kring,
Och visste knappt hvad, af de ting
Med häpnad nyss han skåda fått,
Var verkligt, eller villa blott.
Än i hans öga tvifvel var
Då Rodrik på hans blick gaf svar:
“Räds ej! — Förlåt, du rädd ej är —
Men om min tro ej tvifvel bär!
Du är min gäst, du har min ed
Tills vi till färjan hinna ned;
Nej, om hvar dal än stod på spel
Som förr var Gaelens arfvedel,
Jag andras hjelp ej fordra kan
Emot en enda tapper man.
Kom ! Lita på mitt löfte, tryggt,
Jag har blott visat att de byggt
På slipprig grund och lösan sand,
Som velat gå i Alpines land
Förutan Rodriks lejd och skydd.” (3)
De följes åt. Fitz James var brydd;
Och fastän tapper, flöt hans blod
Ej i den vanligt lugna flod,
Då han gick fram den tysta stig,
Som nyss så lifligt visat sig
Af väpnadt folk, som till ett mord
Behöfde blott en vink, ett ord
Af en så farlig reskamrat,
Nyss stött och skymfad af hans prat.
Förstulet han åt sidan såg,
OM ej en fiende der låg,
Och tyckte ofta på sin färd
Bland buskar skymta dragna svärd
Och stundom uti vipans låt
Han hörde hvissling och försåt;
Ej heller andades han lätt
Förrn han kom fram på äng och slätt,
Der ingen tufva fanns,
Som kunde dölja pil och lans.
12.
Tyst Rodrik vandrade förut,
Och upphann denna ström till slut
Som, trenne stora sjöars son,
På slätten brusar fram med dån
Och undergräfver med sitt svall
Den nu förfallna fästningsvall,
Som fordom verldens drottning, Rom,
Satt mot barbarer till en bom (4). —
Här Gaelen plötsligt stilla stod
Helt nära denna silfverflod,
Och, se'n han aflagt plaid och sköld,
Till Sachsarn talade med köld:
“Se, främling: Rodrik hållit ord:
Du trampar nu på lågländsk jord;
Och denne mördare och bof,
Som lefver utaf blod och rof:
Den chefen för rebelliskt pack,
Så svärtad af lättsinningt snack,
Dig oskadd ifrån berget bragt
Långt bortom Alpines sista vakt.
Men nu, till svärdets domstol stämd,
Du röna skall en höfdings hämnd.
Se här: till anfall och försvar
Jag, såsom du, mitt svärd blott har (5)
Och då vi nu vid färjan stå
Din värja dig försvara må!”
13.
Fitz James.
“Då fiende sin värja höjt,
Att draga min jag aldrig dröjt.
Än mer, din död är mig af vigt
Och, enligt helig ed, min pligt.
Men du är trofast, gästfri, huld,
För räddat lif jag står i skuld
Hos dig, och du förtjent helt visst
En bättre lön. Kan ej vår tvist
Försonas utan blod och mord?”
Rodrik.
“Nej, blott med hugg och ej med ord,
Men kanske eldar det ditt nit,
Som svalnat se'n du kommit hit,
Och du får veta ödets svar
På frågan, som jag framställt har:
“Den går med seger hem igen,
Som dräper första fienden.”
Fitz James.
“Vårt blod då fåfängt blir förslöst,
Ty gåtan har jag redan löst;
Sök ibland bergen, och du skall
Der finna Murdoch styf och kall.
Se'n ödet så förklarat sig,
Vid då för ödet, ej för mig!
Kom med till Stirling, följ mitt råd;
Och om du ej får kungens nåd,
Men tvisten slitas bör med strid.
Skall du få draga hem i frid,
Ledsagad säkert till din här;
Jag det uppå min ära svär.”
14.
Rodrik.
“Din fräckhet nästan gör mig flat! —
För det du dräpt en feg soldat,
Ditt högmod du ej tygla vet,
Men fordrar undergifvenhet
Af den, som aldrig svigta kan
För öde, eller dödlig man.
Du blott hos mig tändt hatets glöd,
Jag hämnas skall min frändes död,
Men börjar ändra tänkesätt
Om dig: Du är en riddarsprätt,
Som skräflar, men drar värjan sent
Och ej min artighet förtjent,
Ty af din älskarinnas hår
Din riddarprydnad blott består.”
Fitz James.
“Tack Rodrik! Detta ord med hast
Gör hjertat hårdt och svärdet hvasst;
Ty dyrt i går jag svurit på
Att med ditt blod den flätan två;
Farväl med alla fredsförslag!
Men, stolte höfding, vet att jag
Kan visa ädelmod också.
Fast Gaeler här ej gömda stå,
Som rusa fram ur sina bon
Vid min signal; den minsta ton
Af detta lilla horn du ser,
Ett manstarkt understöd mig ger.
Men räds ej — aldrig än jag har
Påkallat hjelp mot ensam karl.” —
Ur slidan Gaelens värja flög,
Ej heller Sachsarns nu var trög;
Och båda stodo, fot mot fot
Och spets mot spets, i trotsigt hot.
Med hetta striden fördes snart
Och huggen haglade med fart.
15.
För Rodrik vad det illa nog
Att han sin goda sköld ej tog, (6)
Hvars sega hud och kopparspik,
Så ofta sagt åt döden: Vik! —
Ty utomlands i fäktkonst lärd
Blef Sachsarns klinga, sköld och svärd (7)
Och han i blinken redo var
Till både anfall och försvar;
Då Gaelen, fastän stark och vig,
Var mindre vand vid dylikt krig.
Fitz James tre gånger högg och stack,
Och blod hans svärd tre gånger drack:
Ej heller blodet sparsamt flöt,
Men våldsamt genom jackan bröt;
Dock, Rodrik blef än mera vred,
Hans hugg som hagel föllo ned;
Men, liksom slottets fasta mur
Står mot den vilda hagelskur,
Var vederpartens konst och köld
Emot hans ilska säker sköld,
Tills, med en fint, på luftig färd
Han sände Rodriks tunga svärd;
Och höfdingen, förr stolt och tvär,
Stod bleknad, matt och värnlös der.
16.
Nu skrek Fitz James: “Dig fången gif,
Om du vill behålla vill ditt lif!”
Rodrik.
“Din nåd, ditt hot jag spotskt beler,
Den fege blott sig fången ger.”
— Som ormen hoppar ur sin ring
Då han vill göra dödligt sting;
Som vargen far ur jägarns garn;
Som kattlon värjer sina barn
Och hugger fast med sina klor;
Så han Fitz James i kragen for;
Ett hugg han modigt emottog,
Men armarne kring Sachsarn slog (8)
Försvara, Riddare, ditt namn!
Du nu ej trycks i qvinnofamn;
Och fast du vore hård som sten,
Går detta tag till merg och ben! —
De rycka, streta, båda två
De falla; — Rodrik ovanpå.
Hans hand i Riddarns strupe höll,
Hans tunga knä på bröstet föll:
Och för att få mer redig syn
Strök han från sina ögonbryn
Det blodade och tjocka hår
Och höjde se'n, till banesår,
Sin hvassa dolk. — Men hat och mod
Ersatte ej det tömda blod;
För sent han denna fördel fick
Och flydt var segrens ögonblick.
Ty fast han tappert armen sträckt
Var själen yr och blicken släckt;
Visst dolken rigtad var till mord,
Men stöttes ned i liflös jord.
Hans starka arm nu domnad låg;
Fitz James, som honom svimma såg,
Helt varm och flåsande steg opp,
Och oskadd, fast med bråkad kropp.
17.
Han tackade, med brutna ljud,
För oförmodad hejlp, sin Gud.
Se'n såg han på sin fiende,
Som tycktes sista pusten ge
En stund han stum vid honom stod
Och doppade uti hans blod
Den hårlock han af Blanca fått:
“Mitt löfte sin fullbordan nått;
Men det så när mig kostat dyrt,
Om Gud till lyckligt slut ej styrt! —
Dock, lefver Rodrik eller dör,
Hans tro, hans käckhet äras bör.”
Utur sitt horn han gaf en stöt,
Se'n utaf halsen duken knöt
Och satte sig vid flodens strand
Att tvätta ansigte och hand.
Nu hördes svagt och långt ifrån
Liksom af hästars lopp ett dån,
Men detta buller tilltog snart
Och fyra väpnare med fart
Nu sprängde fram. Två buro lans,
De andra två i lustig dans
Vid handen förde hvar sin häst,
Med sadel, grann som till en fest.
De stadnade der Riddarn satt.
Men hvar och en af häpnad spratt,
Då blod han uppå platsen såg
Och Gaelen, som der liflös låg.
Fitz James.
“Håll! Inga frågor eller rop!
Men skynden, vänner, allihop,
Luffness och Herbert: sköten fort
De skador man den kämpen gjort!
Se'n föres han på gångarn grå,
Som bordt en bättre börda få.
Till Stirling skyndar jag förut
Att kläda om mig; hvar minut
Är dyrbar, om jag middagstid
Skall se på folkets tävlingsstrid.
Dock Bayard[2] är nog snäll och vig,
De Vaux och Herries, följen mig!”
18.
“Proh! Bayard!” Hästen stilla stod,
Med bågig hals och uppsyn god,
Och spetsadt öra, höghvälfdt bröst,
Liksom han glädt sig åt hans röst.
Fitz James i manen lätt tog fatt
Och med ett språng i sadlen satt,
Men då han sporren inåt vändt
Och Bayard stålets retning känt,
Så reste han sig, yr och vild,
Men lugn satt riddarn, som en bild.
Se'n, hastigt som en väderil,
Flög han åstad. Liksom en pil
Han öfver Teithens bölja sam
Och snart till Carbonie hann fram.
Fitz James i sådant fyrsprång red,
Att väpnarne knappt hunno med;
I kapp med floden i fullt sträck
Med forsens far de drefvo gäck.
Dounes stolta torn, som syntes klart,
I skogen återsjönko snart;
På Drummonds gator elden for
Ifrån de raska hästars skor;
De summo öfver Forthens våg
Så trög, så grumlig och så låg;
Och uppå stranden kommo opp,
Med plaskning, djerfva skutt och hopp;
Till höger lemnades en höjd,
Och framför sig Fitz James, förnöjd,
Såg Nordens bålverk — Stirlings slott,
Så majestätiskt, mörkt och grått;
Och, rundtomkring, dess trefna stad,
Som sken i morgonsoln så glad.
19.
Men då Fitz James red opp som bäst
För backen, höll han in sin häst
Och gaf sin väpnare en vink,
Som flög till honom i en blink.
“Ser du, på bergets brant, de Vaux,
En gråklädd man till staden gå,
I enkel drägt, men rak och lång
Samt stolt och manlig i sin gång?
Säg, hvarför klättrar han så der
Och vet du hvem den gubben är?” —
“Nej, på min ära; men jag tror
Det är en bondlurk, rask och stor,
Som skulle passa till soldat.”
“Fy skäms, de Vaux! Har icke hat
Och afundsjuka skärpt din blick?
Långt förr'n han uppför berget gick,
Jag såg och kände denne man;
I Skottland ingen går som han.
Jag mins den jett-gestalten väl,
Det Jakob Douglas är, min själ!
En farbror till den grefve, vi
För högmålsbrott dömt fågelfri.
Fort, fort till Hofs, att varning ge
Om fienden, som vi fått se!
I tid Kung Jakob veta bör
Att Douglas honom nalkas tör.”
Till slottet tog han annan led
Och genom lilla porten red.
20.
Från klostret Cambus Douglas gått,
Att söka kungen på dess slott,
Och nu uppå den branta stig
Han sorgligt talade för sig:
“Hvad jag befarat, sannt då är,
Ty Malcolm redan fjettrar bär;
Och äfven Rodrik, stolt och djerf,
För min skull rusar till förderf.
Jag ensam dessa vänners lif
Med mitt kan rädda — Herre! Gif
Att ej för sent det offret skett! —
Mig Abedissan löfte gett
Att Elin blifver himlens brud.
Förlåt en saknadstår, o Gud!
Men du, som denna skatt mig skänkt,
Som sett allt hvad hon känt och tänkt,
Vet bäst hur god och huld hon var
Och huru dyrbar för sin far!
Farväl, farväl du älda mö,
Din far bereder sig att dö.
Du dystra slott, inom hvars sköt
Min stamfars blod en konung göt!
Du hemska höjd, som mången gång
Hört bilans klang och likfärds sång! (9)
Bereden fjettrar och schavott
Åt Douglas, fastän fri från brott!
Men tyst: hvad ljud af klockor, horn,
Från Fransiskanerklostrets torn?
Och se: på gatan, hvilken mängd
Af utklädt folk, tätt sammanträngd!
Hvad pipor, trummor och banér!
En flock af dansare jag ser,
Och Borgerskapet, gissar jag,
Med lekar firar denna dag (10).
Dit kommer kungen, ty jag vet
Han tycker om slik lustbarhet,
Och lika gerna ser han på
Då boxare hvarannan slå,
Och skyttar vinna segrens krans,
Som riddarstrid med svärd och lans
Jag täfla skall i slottets park
Om alla pris, och min monark
Skall se om kraft är i min arm
Och mod än lågar i min barm.
Nej, åldern ej den styrka knäckt,
Som fordom gossens undran väckt.”
21.
Nu slottets port på gafvel flög;
Med gnissling vindbron sjönk så trög,
Och stenlagd gata genljud gaf
Af ystra hästars tripp och traf,
Då kungen med sitt hoffolk red,
Helt långsamt, branta backen ned,
Och helsades med hurrarop
Af tjusta folkets täta hop.
Kung Jakob, glad, for genom sta'n
Sig bugande till hästens mahn
Och artigt mössan af sig tog,
För mången borgarmö, som log
Så blyg, men hemligt stolt ändå;
Ty blott de vackra såg han på.
Mång borgersman hans helsning fick,
Åt spelmän gaf han tacksam blick,
Åt dansarskaran bifallsskratt,
Och nickade åt folket, gladt.
“Bevare Gud!” skrek gammal, ung,
“Kung Jakob, menighetens kung!”
Näst honom red mång riddersman,
Med ädel fru och fröken grann,
Hvars hästar gjorde sats på sats,
Ty de ej tålte inskränkt plats.
Men äfven i det muntra tåg
Man mången rynkad panna såg,
Ty några hyste djupt förakt
För borgerskapets plumpa prakt,
Och andra, hvilka kungens slott
Bebodde såsom gisslan blott
För deras Claners tro, med skäl
Vid hofet icke trifdes väl,
Och tyckte sig ta skamlig del
I ett förhatligt skådespel.
22.
Till slottets park man ändtligt hann,
Och dansarskaran, rutigt grann,
Med svärd i hand och bjellrad häl,
Sig svängde konstigt, snabbt och väl;
Men omkring taflan framför allt
Sågs Robin Hood, en stor gestalt,
Och Munken Tuck, med påk i hand,
Samt röfvarns hela tappra band (11).
De manade med hornets klang
Hvar man af bågskytts stånd och rang
Att skjuta åt det givna mål.
Men Douglas knappt spänt bågens stål
Och träffat taflan med sin blick,
Förr'n pilen satt i taflans prick;
Och när på nytt i tur han sköt,
Hans andra pil den första bröt.
Af kungen fick han skottets pris —
En silfverpil — på vanligt vis;
Men fast hans öga, tårefullt,
På Jakob hvilade, så huldt,
Gaf kungens blick ej något svar,
Men känslolös och bister var,
Liksom han ansett med förakt
Den skjutkonst han ådagalagt (12).
23.
Ge rum! Ge rum! Ty man mot man
Till brottning kämpar rycka an,
Och tvänne stå blott qvar till slut,
Som bättre stridsmän mana ut.
Straxt trädde Douglas fram till kamp
Och sanslös kämpen Jonas damp.
Knappt bättre det för Hugo gick,
Ty all sin tid han halta fick.
Åt segrarn kungen gaf en ring (13)
Men yttrade ej någonting
Och mörkblå ögat var så kallt,
Så stelt, som på en vaxgestalt.
Nog ville Douglas hålla tal,
Men rösten qväfdes af hans qval,
Och han gick bort i hemlig harm,
Till platsen, der, med blottad arm,
Man kastade den tunga båll
Af gjutet jern till längsta håll.
Den öfningen man slutat re'n,
Men Douglas grep en jordfast sten,
Och se'n han den från marken ryckt,
Hven den åstad i hastig flygt,
Det längsta kastet långt förbi;
Och än i Stirlings park, tro vi,
Det kastas visas främlingen,
Af sagolärde gråhårsmän,
Som klaga att i våra dar
Den fordna kraft förfallit har.
24.
I parken höjdes bifallsrop
Af den bestörta, glada hop,
Och en med guldmynt proppad pung,
Fick Douglas af den trumpne kung,
Han vördsamt pungen emottog
Men guldet ut bland folket slog,
Som mer uppmärksamt nu såg på
Den starke, dystre, kämpen grå,
Tills hviskning genom parken flög,
Att arm så stark och själ så hög,
Blott funnos inom Douglas stam.
Och mången gubbes tår smög fram,
Då han med sorgsen ömkan såg
Det silfver som på hjessan låg,
Och vinkade sin son till sig
Berättande om fordna krig,
Förr'n Douglas med den starka hand
Fördrefs ifrån sitt fosterland.
Och gummor talte om, hur skön
Han var, förr'n dessa motgångsrön
Hans kinder blekt och pannan plöjt
Och mången ynglings öga, nöjdt
Såg denna styrka, som i dag
Än öfverskred naturens lag.
Men ingen blick från hofvets folk
Var vänskaps eller minnens tolk,
Fast dessa Lorder, fordomdags,
I allting Douglas gjort till lags
Uppå hans minsta vink och ord,
Och gerna suttit vid hans bord,
Och mången gång i stridens larm
Försvarats af hans hjeltearm;
Ty sällan hofmän aktning ge
På den, som kungen ej vill se.
25.
Då alla öfningsspel man gjort,
Sist släppes lös en ståtlig hjort,
Att hetsas af ett vindthundspar,
Det bästa koppel kungen har.
Och djuret efter slutad lek
Var ämnadt skyttarne till stek.
Men Lyfra — som, trots låck och trug,
Sin herre trogen, var och slug —
Den bästa hund i Skottland fanns —
Såg hjorten, och i munter dans
På älskad jagt, med glädjeskri,
Flög kungens hundar flinkt förbi,
Och hennes skarpa tand med hast,
Satt uti djurets ljumske fast.
Men kungens plumpa jagtbetjent,
Som Lufra hindrade för sent,
Dock henne med sin tunga staf
Ett väldigt slag på ryggen gaf.
— Sin Konungs köld, dess hofs förakt
Re'n Douglas rönt, men intet sagt;
Än mer, hans själ det prof bestått,
Att han af pöblen ömkan fått;
Men Lufra var vid mildhet van,
Hans vakt och sällskap hela dan,
Och Elin förr, med barnslig hand,
På Lufra ofta kransar band;
De lekt ihop, och då han såg
Sin hund han Elin kom ihåg.
Med högröd kund och glödhet blick
Han häftigt genom hopen gick,
Som lätt och villigt skiljdes åt,
Likt vågen för en segelbåt.
En örfil blott, och kungens dräng
Låg sanslös på den gröna äng;
Slik örfil ingen annan slår
Fast handske utaf stål han får.
26.
Af Kungens följe höjdes knot
Och lyftes svärd och käpp med hot,
Men Douglas skrek med värdig ton:
“Tillbaka, lejda tjenstehjon!
För Douglas vrede akten er. —
Min kung! En fridlös man du ser,
Som för att styra af ett krig
Åt lagen överlemnar sig
Och underkastar sig sin lott,
Men ber om nåd för vänner blott.”
“Förmätne Lord!” var kungens svar
“Min nåd du illa lönat har;
Af hela din rebelliska Clan
Du kanske är den enda man,
För hvilken jag är qvinligt svag
Och ej som ovän sett i dag.
Men skall en kung med tålamod,
Se hugg och slag och öfvermod?
Hör hit, vakthafvande kapten!
Grip brottslingen, gör platsen ren!”
(Ty kungen hörde högljudt pock
Och bågars klang i pöbelns flock)
“Gör platsen ren: vår fest är slut;
Drif folket ifrån parken ut!”
27.
På högtidsdagens glada ståt
Nu följde buller, skrik och gråt.
Bland folket ryttarskaran red
Och möttes utaf hot och ed.
Här bräcklig gubbe föll omkull,
Der marken låg af qvinnor full;
Med flykt de svaga frelste sig,
De djerfva ropade på krig.
Snart gardeslansars täta skog
En sluten krets kring Douglas slog
Och långsamt uppåt slottet vek;
Men pöblen larmade och skrek
Och till hans frelsning röjde håg.
Den ädle Douglas missnöjd såg,
Till uppror folket rycka an,
Och sad' till vaktens höfvitsman:
“Sir John af Hyndford, mins den dag,
Då du af mig fick riddarslag!
För denna tjenst tillåt, min vän,
Ett ord med dessa yra män!”
28.
“Mig hören, vänner, förr än J
För min skull gören myteri!
Mitt hela, fordna handlingssätt
Jag skjutit under lag och rätt,
Och Skottlands lag ännu ej haft
Behof af hjelp från vapenkraft.
Men äfven om jag utan skäl,
Blir dömd och straffad, tron J väl
Mig så förgäten af min pligt,
Och enskild hämd af sådan vigt,
Att derför slitas må de band,
Som sammanhålla kung och land?
Nej, tron mig, det min olyckslott
Min grämelse skall öka blott
Om jag får veta att de jern,
Som borde vara Skottlands värn
Och våra fiender en skräck,
Af bröders blod fått skamlig fläck;
Och veta, att i fruktlös tvist
För mig sin son en moder mist,
Att enkan saknar mannens stöd
Och barnen gråta fadrens död,
Och fosterlandet tror, att jag
Förmått er trotsa landets lag?
Nej, varen lugne, och jag svär
Er ifver är mig dubbelt kär.”
29.
Det talet hopens ilska bröt,
Och mången tår i stället flöt,
Liksom en storm tar hastigt slut
Då regn ur molnen brister ut.
Till himlen höjdes blick och hand
Med bön för den, sitt fosterland
Mer älskade, än eget lif,
Och undanröjde inhemskt kif.
Här lyftas barnen av en mor
Att visa dem den kämpen stor,
Som öfver vreden seger vann,
Och åt dem räddat far och man.
Soldaten fällde der en tår
Liksom han följt en frändes bår,
Då han med nedsänkt lans och blick
Med Douglas uppför backen gick
Och lemnade vid slottets port,
Den hjelte, han till fånge gjort.
30.
Med bittra känslor, uppsyn vred,
Kung Jakob nästan ensam red,
Och genom stan ej hade håg
Att föra an det granna tåg.
“Ack Lennox!” sade han, “hur tung
Är ej den lott att vara kung!
Hör du den dumma, yra hop
För Douglas höja hurrarop?
Det samma folk bad dag och natt,
För mig, den tid jag fången satt
Och firade med fröjdeskri
Den dag, som jag gjorde mig fri;
Men skulle skrikit samma ton
Om Douglas stött mig från min thron!
Nej, ingen än sig lycklig känt
Att vara dylikt folks regent,
Så tygellöst, som fjellens ström,
Så flygtigt, som en barnslig dröm,
Så kollrigt, som en nyckfull mö,
Och brusande som stormig sjö.
Ja, hopen ett vidunder är
Som många tusen hufvun bär!”
31.
“Men tyst, der kommer en kurir!
Dess vapensköld, re'n kännbar blir;
Han tidningar visst åt oss har.
Hvad nytt från vår kusin, Lord Mar?”
Kuriren.
“Han eder, nådig Herre, ber
Att långt på jagt ej våga er;
Ty Rodrik Dhu i dessa dar
Sin hela skara samlat har.
Han säkert ämnar öfva våld,
Och uti Jakob Douglas sold
Man tror det röfvarföljet står
Och någon upprorsplan man spår.
Gref Mar från Doune ryckt tidigt ut,
Att på hans upptåg göra slut
Och Eders Majestät i dag
Nog får rapport om blodigt slag;
Men innan röfvarn kufvad är,
Min Herre vördnadsfullt begär,
Att ej, förutan stark eskort,
Ers Majestät må rida bort.”
32.
Kungen.
“Lord Mar har rätt. Jag illa gjort
Ty krig jag förekomma bort,
Men glömde allt för dagens fest.
Vänd om och spara ej din häst,
Och dör han, du i stället skall
Få ta den bästa i mitt stall.
Rid flinkt, och helsa Mar från mig
Att jag förbjuder detta krig.
I förmiddags en riddersman
I envig Rodrik öfvervann
Och fången han på borgen är.
Lord Douglas sjelf, som ock är här,
Sig gifvit under landets lag
Och åt sin konungs välbehag:
När folket spörjer hvad som händt,
Dess härtåg snart är hemåt vändt,
Och Alpines Clan, för ingen del
Jag straffa vill för Rodriks fel.
Det budet skyndsamt för till Mar!”
Kuriren.
“Jag hästen eller mig ej spar,
Men fruktar, förr'n jag hinner dit
Har mången dragit re'n sin plit.”
— Den raska häst som vinden flög,
Och i sitt slott Monarken smög.
33.
Ej var kung Jakobs sinnelag
För dans och lekar stämdt i dag.
Snart tog han afsked af sitt hof,
Fast han den natten stort ej sof.
Det var så tyst på Stirlings borg;
I staden allt var sänkt i sorg;
Man talte der om inhemsk fejd,
Och rustningar i Högländsk nejd
Mot Rodrik och hans röfvarflock.
För Douglas bar man fruktan ock,
Som satt på samma torn i natt,
“Der fordom Grefve William satt.”[3]
Och här berättarn teg en stund,
Och lade fingret på sin mund
I det han såg uppå sin dolk.
Men emot qvälln kom såradt folk
Samt ryttare till Stirlings slott
Och ryktet gick att kungen fått
Kurirer om en häftig strid,
Som började kring middagstid
Vid sjön Katrin, och hade räckt
Tills solen sig i hafvet släckt.