Den här sidan har korrekturlästs
167

Med mitt kan rädda — Herre! Gif
Att ej för sent det offret skett! —
Mig Abedissan löfte gett
Att Elin blifver himlens brud.
Förlåt en saknadstår, o Gud!
Men du, som denna skatt mig skänkt,
Som sett allt hvad hon känt och tänkt,
Vet bäst hur god och huld hon var
Och huru dyrbar för sin far!
Farväl, farväl du älda mö,
Din far bereder sig att dö.
Du dystra slott, inom hvars sköt
Min stamfars blod en konung göt!
Du hemska höjd, som mången gång
Hört bilans klang och likfärds sång! (9)
Bereden fjettrar och schavott
Åt Douglas, fastän fri från brott!
Men tyst: hvad ljud af klockor, horn,
Från Fransiskanerklostrets torn?
Och se: på gatan, hvilken mängd
Af utklädt folk, tätt sammanträngd!
Hvad pipor, trummor och banér!
En flock af dansare jag ser,
Och Borgerskapet, gissar jag,
Med lekar firar denna dag (10).
Dit kommer kungen, ty jag vet
Han tycker om slik lustbarhet,
Och lika gerna ser han på
Då boxare hvarannan slå,